View tracker

Kan jag glömma, förlåta och gå vidare någon dag? Bära mitt förflutna på ett annat sätt än som en börda? Någon dag vill jag ställa ned mina tunga väskor och fortsätta framåt utan hinder. Någon dag vill jag ta avsked utan att se mig om. Någon dag vill jag göra vad som känns bra och rätt för mig, utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.

Likes

Comments

Jag måste få skriva, jag måste få berätta. Annars går jag sönder och itu. Tankarna tjocknar och orden trasslar in sig i varandra. Smärtan känns så mycket värre och problemen så mycket större. Glädjen blir så lättvindig och de bra stunderna så korta. När jag skriver organiserar jag det som tynger och sparar och drar ut på det som lättar. Och gör mina ord det lite enklare för ens bara en annan själ att andas och existera, ja då är det sannerligen värt det. För mig är skrivandet att känna, att dela med sig och att skapa förståelse. Det är att bearbeta, att lära sig och lära ut. Att känna igen och kännas igen. Att skriva är att låta sig själv och kanske också någon annan få andas ut lite.

Likes

Comments

Jag sitter inte bredvid dig men du känns nära. Vi utbyter inte många ord men vi har en sådan djup samförståelse. Du ler och skrattar med de andra, när du vänder ryggen till vågar jag iaktta dig. Lära mig ditt ansiktes linjer och dina händers rörelser, hur skuggorna och ljusen gnistrar i dina ögon. Innan vi går möter du min blick igen och det är det som får mig att tveka. För när jag har modet att på riktigt se dig, då ser du ut som om det har någon typ av värde för dig.

Likes

Comments

Jag ser allvarligt på livet. Studerar tyst hennes vredesutbrott och smärtsamma skrik. Livet är blod, pulserande vävnader och kemiska substanser. Hon är mörker och ljus, jord och vatten. Smärta, hunger, lust och ångest: en tryckande känsla över bröstet. Livet inhyser oss alla, krälar i insekter och kryper i skinn. Ditt hjärta slår och dina lungor fylls, en ny dag gryr och ännu en själ befästs i en kropp. Livet ser på oss alla med hård blick, rycker och river i var och varannan för att slutligen ta oss tillbaka en dag. Hon vandrar genom rymden, dyker i oceaner och klänger i träd. Hon finns i dig och hon finns i mig, hon dras ur en annan för att fylla en ny. Ett ständigt skiftande för att bibehålla något varaktigt, ett skört medvetande utan mening och mål.

Likes

Comments

En dag flätade jag in en solstråle i ditt hår och bad dig minnas mig också om vintrarna. Du vände dig mot mig och log hemlighetsfullt med tindrande ögon. Vi greppade varandras händer och vadade försiktigt i gamla känslor och minnen. De lyste upp som stjärnsystem och vi pekade ut dem på tryggt avstånd. Diktade, sjöng och klädde dem i vackra uttryck för varandra. Allt vårt fula gjorde vi vackert i åtminstone språket vi delade. Du vek mig papperstranor när du satt på golvet i skräddarställning och lyssnade på gamla melodier. Jag planterade små grödor som varit dina frön och vattnade dem så ofta jag vågade. Vi drack te om nätterna när våra armar bleknade och vårt inre rymdmörker sipprade ur oss. Du pekade ut mina solar och planeter och jag pekade ut dina stjärnbilder. När jag somnade där på mattan drömde jag alltid drömmar jag aldrig mindes för att vakna ensam igen. Du sände mig brev jag aldrig vågade öppna och du sprang efter mig på gator jag aldrig riktigt sett. Du ropade på mig när jag inte hörde och jag vinkade till dig när du inte såg. Plantorna vissnade och tranorna veks upp igen. Jag såg mig alltid om men du kom aldrig mer. Jag lyssnade alltid efter en melodi i vinden eller regnet men du sjöng aldrig mer.

Likes

Comments

Hon var ett stadsregn en sen höstkväll. Kom sakta smygande men slutade abrupt. Ljusen och människorna reflektera i hennes pölar på torget och hon smattrade sakta mot vart paraply. Dropparna dröjde sig kvar i kläder och hår, kylan likaså. I utsträckta barnahänder samlades hon och längs glasrutor rann hon. Vindrutetorkare svängde och det droppade från rabatternas kronblad. Men molnen flöt tillslut isär på himlavalvet och regnet avtog, natten tog över.

Likes

Comments

Livet är så vackert just för att det är så mörkt. Dina ögon skiner så klart just för att de sörjt så djupt. Mina steg är så försiktiga just för att jag snubblat förut. Våra händer sluts så hårt just för att de varit åtskilda.

Likes

Comments

Jag går tillbaka, ser mig tyst om i ett öde landskap. Förbi fladdrar minnen och gamla tankar och känslor. Jag andas sakta in och vågar se på allt utan att mota bort det mer. Ser efter vad som redan passerat och vad som finns kvar. Ser efter vad som varit och vad som komma skall. Ser efter vem jag varit och vem jag vågar bli. Men visst är allt överväldigande, visst måste jag ta det i min egen takt. Visst måste också jag blunda och vila ibland. Framåt går jag, för framåt ska jag, men jag måste ta en krok härvia först. Jag måste ta in och förstå vad som varit för att kunna fortsätta någon gång. För jag vill ju framåt, jag vill inte stå och trampa längre.

Likes

Comments