Mitt i allt trasigt är hon nysnö. I det vassa och brustna finns något nytt och klart. Hennes tankar och känslor må vara rostig metall, glassplitter och krossat grus. Men i hennes bröstkorg och ögon kommer alltid finnas nyfallen snö.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det gör ont just nu. Ont av saknad, sorg och så mycket svårt. Så jag stänger in känslor och ord i lådor och skåp. Sätter mig vid skrivbordet med färger och vita block. Tittar på himlen och trädkonor när jag promenerar. Gömmer mig bakom masker när jag talar med andra. Det onda gör för ont nu, jag måste distrahera mig med annat ett slag. Tänka på annat än tårar och hårda ord. Berätta för andra om annat än tråkiga besked.

Likes

Comments

Mina ord har tagit slut och min färg sinat. När jag öppnar munnen kommer inget ljud och när jag ser mig i spegeln har jag bleknat än mer. Mina drömmar avtar och när jag vaknar minns jag bara en tomhet. Omgivningen ter sig allt starkare, dess ljus tycks lysa genom mina armar när jag sträcker ut händerna. Jag vet inte vart jag är på väg eller vad jag vill längre. Allt har blivit så komplicerat. Jag har slutat teckna självporträtt och bläddra i diktsamlingar. Förut drog och ryckte alla tankar och drömmar i mig, men nu är allting tyst. Jag försvinner i bruset av omvärlden. Kan inte hitta mig själv längre bland alla uppmålade fasader, roller och masker jag tilldelats. Vem av dessa gamla spegelreflektioner är jag?

Likes

Comments

Två flickor gick längs en stig. Stora trädstammar med präktiga trädkronor och grenverk kantade deras vandring. Deras hår fladdrade i sommarbrisen och deras armar snuddade då och då.
”Du drömmer stort”, sade hon med bruna ögon och jordnära resonemang.
”Det har jag alltid gjort. Det måste en drömmare göra för att klara sig”, svarade hon med gröna ögon och ivriga gester.
Ovanför dem flöt molnen och under fötterna knastrade gruset. Dagen var vacker och flickornas samtal optimistiskt. Världen låg bar och skogen stod öppen, aldrig skulle något ont ske en sådan systerskap som deras. Det lovade de tyst sig själva.

Likes

Comments

Jag deltog förra månaden i en teckningsutmaning som heter #inktober. Den går ut på att en ska teckna i bläck eller tusch varje dag under hela oktober. Om en vill kan en teckna utifrån ett årligt tema, och det valde jag att följa denna gång. Jag tecknade dock inte varje dag men tänkte att jag ändå skulle lägga upp de teckningar jag åstadkom. Ber om ursäkt att mina alster kommer upp först nu, har tyvärr inte haft möjlighet att skanna in dem tidigare! :)

Likes

Comments

Vad ska jag göra? Jag ringer ett dött och kollapsat universum vid midnatt. Men stjärnors ord är tysta och månens råd genomskinliga i natten. Avlägsna planeter och solsystem kan inte höra mig härifrån, jag ropar mig hes och stum. Passerande meteoriter väser i sin glöd när jag frågar dem om dig. Deras ljus fladdrar till innan det slocknar och försvinner. Jag tror att jag också borde gå vidare snart istället för att lyssna på kosmiska ljudvågor. Men det känns tryggare att ropa ut hemligheter i en mörk oändlighet än viska dem till ett lyssnande öra och nyfiket sinne. Mina tankar och känslor är säkra här i rymden.

Likes

Comments

Vintern är lugn i sin vila. Världen är plötsligt tyst och färglös efter höstens sista flämtande andetag. Under marken sover frön och rötter, från tak och grenar växer istapparna. Ett par skator flyger över isen en solig eftermiddag och jag andas i den klara kalla luften. Detta tysta och stilla landskap hör jag till. Dessa snöfyllda granar och denna ljusa färgskala gör mig lugn. Låga minusgrader, knakande snö under fötterna och utandningar som blir till ånga är precis vad jag behöver just nu.

Likes

Comments

Den senaste tiden har flera i min omgivning inte mått så bra, och jag har därför funderat mycket på det här med att vara ett emotionellt stöd. Jag kan ju inte heller påstå att alla mina dagar är solskenshistorier, så jag har även funderat mycket på vad jag själv brukar behöva för typ stöd av andra. Och finns det rätt och fel i hur en kan att finnas där för andra? Jag tänkte därmed skriva en liten lista med råd och tips angående detta, för andra som är intresserade eller kanske i behov av någon utomståendes input.

  • Lyssna, validera och se personen du stöttar. Det allra viktigaste med att att stötta en annan person tror jag absolut är att visa förståelse och omtanke. Att rent fysisk finnas där och inte skuldbelägga eller döma personen.
  • Tänk till en extra gång innan du ger konkreta råd. Speciellt om du inte har någon erfarenhet av din anhörigas problem. Ibland behöver vi ju bara få prata av oss och få en kram, och ha också i åtanke att vi alla är olika. Alla råd passar inte alla.
  • Ta större ansvar för att upprätthålla kontakten. När en inte mår bra är det lätt att isolera sig, och det är också lätt hänt att mycket energi går åt till att bearbeta problemet rent emotionellt. Obs! Detta är inte ett tillfälle att vara klängig. Ber personen dig att ge den utrymme: se till att göra det också. Ingen vill ha en vän som inte respekterar ens gränser.
  • Läs på! Vad har hänt? Sörjer din anhöriga ett avlidet husdjur eller lider av ångestproblematik? Läs på dig om ämnet ifråga. Hur ser en sorgeprocess ut och vad är en panikångestattack, till exempel? På det här sättet slipper personen förklara en massa grundläggande fakta för dig.
  • Fråga: vad behöver du just nu? Genom den här frågan kan du kanske själv vara till konkret hjälp, men det ger även personen en chans att fundera på egna lösningar själv.
  • Kom ihåg dig själv också! Det kan vara jättejobbigt att finnas där för någon som inte mår bra. Se till att sätta dina egna gränser och att tänka på att kanske själv söka stöd från en utomstående om det känns tungt.

Hur brukar du stötta andra? Eller vad behöver du själv för typ av stöd när du inte mår bra? Berätta jättegärna i kommentarsfältet!

Likes

Comments

Jag ser på dig innan vi går. Omkring oss fortsätter de andra prata och skratta. Du möter min blick och jag inser att vi är så långt ifrån varandra, nästan så långt som det bara går. Och den insikten värker i mig.

Likes

Comments

På en promenad mötte jag ett havsodjur vid stranden. Hon bar smycken av koraller och tuggade tång med sina glaständer. Jag satte mig ned och frågade henne om havet. Monstrets ord knastrade som sanden under våra fötter och hennes ögon glänste som vågorna gjorde i eftermiddagssolen. Hon talade om oväder, sjunkna fartyg och fossila väsen på havsbottnen. Men hon sade också att hon var mycket olycklig medan hon flätade sjögräs i sitt hår. Jag frågade henne varför, alla dessa upplevelser och berättelser var ju fantastiska. Vad kan ett odjur sörja i havsdjupen? Och hon berättade för mig att med en lång livslängd kommer också en stor sorg. Hon berättade om oljeutsläpp och kärnkraftsavfall, havsdjuren som avled med kroppar fyllda av plast. Hon berättade om ensamheten och isolationen. Havets djup var också ett mörker utan ljus. Under tiden hon talade såg jag på hennes armar fyllda av snäckor och musslor. Fiskfjällen som skimrade till när hon vred på ansiktet. Tillslut var jag tyvärr tvungen att gå, solen började stå lågt på himlen och luften kändes allt kyligare. Jag tackade för samtalet och lovade att komma tillbaka, men havsodjuret nickade bara och släppte inte horisonten med blicken. Följande gånger jag besökte stranden var hon aldrig där, men jag såg alltid till att sätta mig på samma sten som henne och fundera över vad hon berättat för mig den där dagen vi träffats.

Likes

Comments