View tracker
View tracker

Var lever du? I vilka minnen bor din tanke? Vid vilka ord och toner stannar du till? Jag vill höra din röst, inte lyssna på dig. Jag vill följa med dig men stanna kvar där jag hör hemma. Vill drömma mig bort men stå stadigt. Du fortsätter tvekande men jag har stannat upp. Berätta för mig långtifrån istället, jag ska stänga ögonen och faktiskt lyssna. Gå dit du behöver gå, men låt mig stanna vid min egen plats och roll. Din väg är inte och kommer aldrig vara min, jag har en egen. Jag kan höra och se dig ändå, jag lovar.

Likes

Comments

View tracker

Vi möttes i min döm inatt. Du sade att du var så stolt över mig, att jag blivit så stor. Såg dig omkring i rummet och bläddrade i mina papper och böcker. Strök fingrarna över det du gillade och såg på mig med lugna ögon. Jag ville krypa upp i din famn som förr och be dig att inte gå igen, men förstod att det inte skulle tjäna till. Att när jag vaknade skulle vi ändå skiljas åt. Att när jag åter slog upp ögonen skulle du fortfarande inte finnas kvar.

Likes

Comments

Det här är en längre text jag skrev för kanske ett halvår sedan. Jag har däremot inte bearbetat den så mycket sedan dess. Vad tycker ni? Är konceptet värt att arbeta mera på?

Jag kom från den grönskande skogen och den blomstrande rabatten. Du kom från det stormiga havet och den glittrande vattenytan. Du var mörk sjötång och vassa glasbitar. Jag var snabba trollsländor och nyutslagna blomknoppar. Du talade i sjöskum och gestikulerade utöver stranden, smekte försiktigt mitt trassliga lövhår och mötte mina kastanjeögon. Jag löpte fingrarna längs dina händers böljande livslinjer och såg upp på dina koralläppar. Du var omväxlande, djup och drastisk i ditt sätt att tala, i ditt sätt att vara. Jag hade alltid varit så harmonisk, vaksam och tyst. Molnen svävade sakta över mig och regnets droppar lekte i mitt hår, dröjde sig kvar på mina ögonfransar. Men du gjorde mig orolig och rastlös. Rötter vred sig, stjälkar slokade om vartannat och floran blommade allt kortare. Min värld skiftade i färg och allt tedde sig nu så annorlunda, en kyla kröp över mina armar och ben. Dina stormar och vindar var för kraftiga för mig, jag blev kall och frusen i ditt sällskap. Det viskades länge om den men tillslut kom den, den sista och den största stormen. Svalorna flög lågt och himlen mörknade när din röst höjdes. Jag andades med växterna, våra hjärtan och vattenomlopp pulserade snabbare när vi försiktigt tog stegen bakåt. Vi backade undan vågsvallet, vi backade undan de starka vindarna och vi backade undan den mullrande himlen. Du slet sönder gräset och blommorna som spritt sig, du rev upp mina planterade näckrosor med rötterna. Skogen omfamnade mig och jag vände mig om för att springa. Havet och skyn vrålade, blixten lyste tillfälligt upp den vildvuxna stig jag inte skött sedan vårt möte. Kalla vindar letade sig fram mellan träden och regnet piskade under min flykt. Men fåglarna sjöng allt högre och stammarna hummade mjukare ju längre jag kom. Marken blev allt torrare och plantorna sträckte sig högre. Mina steg och mitt hjärta blev allt lättare när jag återförenades med mitt sanna jag. Jag hade aldrig hört hemma vid kusten, jag hade aldrig rotat mig vid strandkanten. Jag hade alltid, innerst inne, vetat att det var här i skogen jag hörde hemma. Så omfamnade mig trädgrenarna, så omslöt undervegetationen mig, så försvann jag i grönskan.

Likes

Comments

Jag tänker att jag definierar mig själv delvis efter vad jag håller av och står nära. Men jag är inte säker på att det finns ett verkligt och urskiljbart ”jag” för mig. En fysisk tingest och ett konkret avskiljande som fullständigt ska representera mig. För mig är det mest definitiva mitt varande, min upplevelse av existens och min varseblivning. Jag må förvisso medge att jag har vissa preferenser, yttre attribut och egenskaper men de är inte vad jag prioriterar eller identifierar mig med. Det är inte jag. Jag finns till i och jag känner liv i färgerna, rösterna, ljuset, konsten, tankarna och känslorna.

Likes

Comments

Jag trodde jag redan lämnat ett förflutet jag vid tidigare vägskäl. Jag har mig trott vinka av mig själv så många gånger redan, men jag tror inte att det finns något konstant jag som träder fram med åren. Hur gärna jag än vill tro att jag har ett inre urväsen, ett sant jag, så är detta i ständig förändring. Det skiftar i skepnad och karaktär, oftast utan att jag ens märker det. Jag tänker att jag egentligen följer min egen vilja och mina egna önskningar för att uppnå ett varaktigt mål, men det finns inget som består i vår värld. Var himmel har en egen nyans och var röst en egen ton. Vart ljus en egen skiftning och var dröm ett eget perspektiv. Det finns ingen förädling med givet mål, bara en varaktig variation.

Likes

Comments

Jag minns en solig sommardag: vi går genom parken, hand i hand. Vinden blåser i trädkronorna och jag lyssnar till ljudet av din röst. Vad du säger är inte så noga, det är enbart din lugna stämma jag vill minnas just nu. Vi går in i fågelhuset och jag rör vid burgallren, vi skiljs åt och jag betraktar dig tyst. Jag ser fjäderdräkternas färger reflekteras i dina ögon, jag ser dig le åt alla ljud och allt tjatter. Vi sätter oss ned och jag lutar mig mot din rygg när du vänder dig bort, känner ditt tysta hjärta bulta och dina lungors ut- och inandningar. Du sa att du alltid skulle vara min, du sa att det alltid skulle vara vi. (Jag tänkte på det när jag såg på ditt hår och dina fingertoppar. Vågade nästan tveka redan då, men bara nästan.)

Likes

Comments

Mörkret finns där. Det finns inte enbart om natten och i skuggan. Det sipprar mellan ljuset och smyger förbi när du vänder ryggen till. Vi blinkar till och vips har det osynligt spritt sig vidare. Jag trodde att jag gjorde skillnad i min tysthet, att om jag tog någon lågmäld strid då och då skulle det slutligen spela roll i det stora hela. Att det viktigaste var att jag granskade mig själv och vägrade bära på något mörker eller ont, att det också var bra om jag ibland noterade det hos andra och uppmärksammade dem på det. Men jag har insett att det aldrig kommer räcka, inte i dessa mörka tider. Nu sjuder var skugga och vart obevakat hörn av ondska och mörker, hur har det ens gått såhär långt? Vi varken kan eller får kämpa i tysthet längre. Det handlar inte längre om att eventuellt besvära någon med sina personliga åsikter, det handlar om att göra tydliga markeringar. Att ta avstånd från mörkret. Att lysa på det och högt peka ut dess brister. För mörker kan aldrig vinna, inte på riktigt. Det kan däremot kärleken och förståndet. Och det gör de två alltid tillslut. Det goda vinner alltid.

Likes

Comments

Jag är en vissnande blomma med för tunna armar och för långt hår. Mina kinders rodnad har bleknat och mina ögons daggdroppar torkat ut. Jag är bortom all räddning, all vattning och allt solljus är förgäves. Mina drömmar har tunnats ut till en vattnig och färglös vätska. Men sörj inte min vän. Snart sjunker jag till jorden och glömmer det liv som sipprat i mina stjälkar och blad. Snart slumrar jag bland frön och rötter tills nästa blomning.

Likes

Comments

Jag har tappat min poesi. Vi återses ibland flyktigt i prosa, men jag undrar om hon någonsin ska återvända. Kanske var lyriken bara inte vad jag var ämnad för, även om jag helhjärtat hoppas att jag hör hemma i något som åtminstone delvis är litterärt, men jag hoppas att vi kan ses igen en dag. Hon passade tillsammans med mig, jag kände mig så bekväm i hennes värld. Och kanske hon aldrig någonsin lämnat mig heller. Kanske har hon enbart lagt sig till ro inom mig och vaknar en annan dag när vi båda är redo.

Likes

Comments