Stanna lite till. Ta ett djupt andetag. Räkna golvbrädor, fönster eller gatlyktor. Världen ska inte göra så ont som den gör nu. Ett liv ska inte vara så tungt att bära som ditt känns nu. Vänta ut det. För gråten, det onda och det sorgsna. Det går över. Det går alltid över. Jag lovar. Stanna lite till.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

I ensamheten trivs jag bra. Sena nätter vid skrivbordet, tidiga mornar promenerandes i en vaknande stad. Andras ögon, ord, munnar, blickar. De kan skada. De har gjort mig ont. Det är bättre då att vara ensam med min egen kropp och mitt eget sinne. En penna rör sig snabbt över ett papper, två kängor går lätt längs skogsstigen. Här känner jag mig trygg, här kan jag vara mig själv. Andras tankar och avsikter rör mig inte i ryggen i min ensamhet. För här bestämmer jag. Ett knattrande tangentbord, en brusande fors. Jag kan andas lugnt i min ensamhet, med ett akvarellblock framför mig eller mitt på en öde strand. Ett andetag in, ett andetag ut. Jag öppnar ögonen och ser att jag vill lägga till en detalj i mitt verk eller ser att den gryende dagen färgat himlen rosa. Kanske tycker du att jag är tråkig, kanske tycker jag att jag gör något livsviktigt.

Likes

Comments

När vi sedan står där i folkvimlet och musiken tror jag nästan att det betydde något för dig med när jag ser din blick. Du säger inget och inte jag heller, men du ska veta att en bit av mig brister när du går.

Likes

Comments

Så jag flyttade till en annan stad och bytte dialekt. Tänkte att ”hem” fick vara ett utrymme mellan fyra väggar som jag tillfälligt hyrde. Tänkte att trygghet och vänner bara var något att skapa och skaffa. Tänkte att det skulle bli en ny start. Men om natten drömde jag mardrömmar och om dagen lurade stadens fönster misstänksamt på mig. Regnet smattrade mot taken och vinden yrde kallt. På gatorna passerade jag främlingar med bekanta ansiktsdrag som fick mig att gå itu och brista allt mer för var gång jag såg dem. Jag var tvungen att inse att jag inte kunde fly från allt det svåra och frigöra mig genom ett miljöombyte. Jag behövde bearbeta och sörja för att lämna allt det gamla också mentalt.

Likes

Comments

Mina tårar är min stora glädje. Jag vill få gråta både för att livet gör så ont och känns så bra. Få gråta över och känna för både min egen och andras skull. Få gråta över både vad som varit och vad som komma skall. Det behöver nog egentligen vi alla. Varför finns det en sådan skam för tårar och känslor? Vi finns inte till för att vi tänker, utan för att vi känner. Det är inte svagt och det är inte fel. Jag vägrar känna mera skam över mina tårar. Mina tårar är mina medaljer och min styrka. För att känna så djupt och så starkt är enbart en gåva, ingen börda.

Likes

Comments

Periodvis har jag både svårt att skriva och publicera texter, känner mig tveksam till det jag skapar och vill ju helst lägga ut material jag känner mig nöjd med. Just nu är tyvärr en sådan period. Tills vidare bjuder jag på lite gammalt inskannat och hoppas jag kommer igång med skrivandet igen snart.

Likes

Comments

Jag vet inte hur det gick till eller hur det uppstod. När mellan alla skratt och tillitsfyllda ögonblick kände jag så här för första gången? Var det en varm vårdag på vägen hem från skolan? En sen sommarkväll vi skrattade gott och hjärtligt i skymningen? En regning höstdagseftermiddag när du fick mig att öppna upp mig under en kort rast? En vinterdag du lånade mig dina vantar trots minusgraderna? Jag vet inte när kärleken kom. Men jag vet att den smög sig på och jag vet att insikten kom som ett hårt slag i magen. För det var så uppenbart. Dina skrivande händer, vår bekväma tystnad, de långa ögonkasten och allt förtroende som växte fram. Det var så uppenbart, så självklart och så rätt. Varför hade jag inte sett det tidigare?

Likes

Comments

Flyg lilla duva, varför tveka om grenen under dig håller när du har vingar?
Blomma lilla blomster, varför knoppas under natten när solen åter stiger på morgonen?
Kryp lilla snigel, varför gömma dig i ditt skal när ingen vill dig illa?
Tindra lilla stjärna, varför falla när du redan har en tilldelad plats?
Simma lilla fisk, varför dyka när du ser något nytt ovanför ytan?
Sov lilla barn, varför rädas mörkret när det också skyddar dig från ont?

Likes

Comments

Nu har jag sagt allting. Åratal av tystnad har lämnat mig och åratal av skam har runnit av mig. Det är svårt att förstå och svårt att sätta ord på. Jag stannar upp och funderar på orden. Jag stannar upp och låter minnena komma ikapp mig utan att mota bort dem. Omvärlden flyger förbi i samma takt men mina steg saktar av. För det mesta känner jag bara en tomhet inombords, jag har redan sörjt det här så länge. Det finns inget kvar att vara ledsen över och det finns inga tårar kvar att fälla. Jag plockar upp alla trasiga bitar och skärvor jag så länge burit på, ser ljuset reflekteras i dem när jag vrider de i handen. Ska de någonsin gå att sätta in och passa någonstans igen? Ska jag någonsin kunna bära dem på annat vis än som en börda?

Likes

Comments

Du säger att hårda ord är lätta och små ord svåra, men för mig är alla ord för stora. Jag vill inte ta några i munnen, jag vill inte ha dem i mitt huvud.

Likes

Comments