Första dagarna som pappa.

Efter förlossningen så fick vi den sedvanliga smörgåsen och lite bubbelcider. Tror aldrig att en smörgås har varit så god innan!

Efter en sådan kraftansträngning som båda parterna går genom så är den smörgåsen väldigt välkommen.

Eftersom det var så fullt som det var på BB så fick jag inte spendera natten med Amanda och våran nyfödda Luna. Så jag fick åka hem och sova. Det var inte många minuter sömn den natten. Tankarna cirkulerade som aldrig. ”Jag har blivit pappa!” Nu börjar pappalivet. Ställa in sig på att uppfostra min egna dotter. Skämma bort henne med all kärlek i världen. Det var verkligen ett lyckorus som stannade kvar i kroppen många dagar efteråt.

Som idag. 10 månader senare, på dagen. Så har våran Luna vuxit upp och man ser nya saker varje dag. På 10 månader har hon lärt sig så oerhört mycket. Och jag har lärt mig så sjukt mycket. Har sadlat papparollen ganska bra tror jag. När man vaknar på morgonen och ser ett stort flin i spjälsängen intill. Där står våran Luna och ler med hela ansiktet. Den starten på dagen slår ALLT! Inget kan gå fel.

Luna står där i sängen med ett jätteleende och bryter nästan ut i skratt när hon ser att vi vaknar. Helt fantastiskt.

Detta är mitt liv. Jag är Lunas pappa och jag kommer att vara den bästa för henne. Kommer alltid att stå vid hennes sida. Heja på dig när du växer upp. Trösta dig när du ramlar och slår dig. Och hjälpa dig upp till toppen. Du är och förblir pappas flicka.

Och jag älskar min Luna över allt på denna jord. Finns absolut ingenting som kan få mig att ändra på det.

Så ett sista ord till Er som försöker få barn. Sluta ALDRIG att tro. Sluta aldrig att jobba för varandra! Det kommer bli Er tur så småning om! Jag hejar på er!

Och ett ord till er som väntar barn. Hjälp alltid varandra. Var inte motsträvig och ha ”Jag kan själv-attityden” Den kommer att tynga ner er. Hjälps åt med nattning, matlagning, blöjbyten etc. Ni ska inte behöva göra detta ensamma.

Och ni pappor: Ge allt för familjen.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Förlossningen av sitt första barn var verkligen något helt otroligt.

Har frågat min far flera gånger hur det känns att få hålla sitt barn för första gången.

”-Det är en känsla som inte går att förklara.” Har jag fått till svar alla gånger jag frågat. Och jag förstår exat vad han menade med det. När du väl håller ditt barn för första gången så stannar tiden och du sätts i någon form av trans. Ingenting i världen existerar, det är bara du och ditt barn. Känslorna är något man verkligen inte kan sätta ord på. Men i det ögonblicket när man satt där och tittade. Känslan att det nyfödda barnet som ligger din famn. Med egna andetag och hjärtslag. Det är ditt barn.

Men vägen dit var väldigt lång! Förlossningen var verkligen en upplevelse utan dess like.

Luna kom den 3 augusti kl 20:07. Ca 25 timmar innan dess så åkte vi in till BB. Amanda hade fått känningar att det var på gång. Så vi ringde in och de bad oss komma in för en kontroll. Där började jag förstå allvaret. Nu var det verkligen nära! Tänkte: ”Varva inte upp, ta det lugnt. Visa dig stark och strukturerad så kommer detta gå bra. Amanda får inte märka att du varvar upp”. Gick genom BB väskan. Ombyte till Amanda och barnet i magen. Kexchoklad och dryck för energi. Blöjor, våtservetter och diverse barnartiklar. Allt var med. Nu åker vi!

Vi kom in och Amanda kom in för kontroll nästan omgående. Efter kontrollen så fick vi beskedet att hon var tillräckligt öppen för att läggas in. Så vi fick oss ett rum. Vi installerade oss och jag hjälpte Amanda med att tappa upp ett bad.

Många tankar gick genom huvudet. Ville ringa min far mer eller mindre hela tiden och be om råd. Men jag bestämde mig att jag inte skulle göra detta. Jag skulle lägga all min energi på Amanda. Så jag stod bredvid henne hela kvällen, hela natten, sen till lunch. Då kom en av barnsköterskorna in och kastade ut mig. Jag hade inte ätit eller druckit sedan vi kom in dagen innan. Så det är något alla ska tänka på. När ni packar BB väskan. Packa ner till Pappan också. Mat, dryck och ombyte. Och en rulle med eget toapapper!

Jag fick komma in till Amanda igen efter jag hade fått i mig mat och vätska.

Så även om du som pappa vill vara där och stötta mamman. Så måste ni även tänka på er själva. Det är minst lika viktigt. Ät och drick mycket. Energin kommer du att behöva! Hon kommer att behöva dig betydligt mer längre fram i förlossningen. Så du måste visa dig stark och att du har energi till er båda.

Jag själv tänkte inte alls på detta. Så jag fick blodtrycksfall och kollapsade när det började närma sig. Det gjorde så att jag inte kunde stå upp på någon timme ungefär. Men barnsköterskorna är extremt duktiga och tog även hand om mig. I den lilla mån de kunde. Så dem tryckte i mig 1 liter okoncentrerad saft(kändes det som) och en stor Kexchoklad.

Så efter denna händelse så stod jag bredvid Amanda och hon gjorde verkligen ett dunderjobb!

Så kl 20:07 förlöstes vår lilla tjej. Luna.

Likes

Comments

Då kör vi med en fortsättning från gårdagens inlägg.

Efter KUB-testet hade utförts och vi hade fått se en ultraljudsbild på vårt barn så började tankarna igen snurra på hur jag skulle axla rollen som pappa. Nu kände man att detta var på allvar.

Vi skulle bli föräldrar.

Detta var bara en dröm som vi hade levt i nästan 2 år. Men nu skulle det ske. Jag visste inte vart jag ens skulle börja. Vad skulle jag känna?

Så jag pratade mycket med min pappa om hur han såg på vår uppväxt som jag och mina systrar hade. Det enda han egentligen kunde säga efter några minuters tänkande: Du kommer klara detta galant. Du har klarat av alla uppgifter du stått inför. Och du kommer att klara denna uppgift galant!

Dessa ord stärkte mig och jag kände mig mer och mer självsäker på detta.

Min far har varit en fantastisk förebild för mig under min uppväxt. Jag hoppas att jag också kommer vara det för mitt barn, tänkte jag.

Dagarna gick. Månaderna gick. Vintern passerade, våren passerade. Vi utförde en flytt från Karlstad till Jönköping.

Sanna mina ord... Att hjälpas åt är verkligen A-O. Ni ska gå genom en graviditet tillsammans. Och det tär på kvinnan något så extremt. Hjälps åt! Var inte stolta och ”Jag kan själv-attityden”. Den kommer bara att vara i vägen. Gäller både kvinnan och mannen.

Och ni som inte har något val än att gå genom en graviditet och förlossning själv. Ni är hjältar! Vilket jobb det är.

Imorgon kommer fortsättningen. Förlossningen.

Likes

Comments

Hej!
Jag heter Andrée, och det är jag som är pappa till Luna. Vi bor utanför Jönköping i en liten ort som heter Kaxholmen. Det är jag, Luna, Mamma Amanda och våra hund Midori som bor här.
Vi flyttade ner hit till Jönköping från Karlstad för en tid sedan. Pga att jag fick ett jobberbjudande som passade mig väldigt bra. Bonus på detta är ju att Amanda är från just Jönköping från början.

Nog om det.

Tisdag den 17 november. Det var dagen då vi fick reda på att vi väntade barn. Vi hade kämpat i nästan 2 års tid innan detta. Det var en sådan otrolig känsla när vi fick se att testet var positivt. Amanda sa:"- Jag vågar inte titta. Du får kolla. - Jag ser bara två streck. - MEN DET SKA JU VARA TVÅ STRECK!" Skrek Amanda. Vi bröt ut i skratt, tårar och en ren eufori. 2 års väntan och otaliga försök gav resultat.

Det finns de som kämpar betydligt längre. Och jag hejar på Er! Ge aldrig upp!

Till en början så förstod man inte exakt vad som hade hänt. Tankarna gick mest på Amanda. Hur jag skulle gå till väga att hjälpa och stötta henne så gott jag kunde Sedan gick tankarna om hur sjutton man skulle klara av att axla en papparoll.

Dagarna gick och vi kom fram till Julafton. Denna skulle vi fira tillsammans med min far, Amandas mamma och min syster Jonna. Amandas mamma visste redan att vi väntade barn. Så det skulle egentligen bli en överraskning för min far och min syster. Lite som en julklapp. Min far som blev farfar för första gången blev såklart överlycklig. Och syster Jonna bröt ut i lyckotårar.

Dagarna gick och Amandas mage började växa till sig. Så rund och fin!

I vecka 12 gjorde vi det så kallade KUB testet. Ett test som genomförs med hjälp av ett blodprov och senare ett ultraljud. Detta test gör man för att för att göra en bedömning om hur stor chans barnet har att ha downs syndrom bl.a. Oavsett resultat så visste vi att vi kommer att älska vårt barn nått så oerhört! Den största anledningen till att vi valde att göra detta test. Var egentligen att få se att det verkligen låg någonting i magen. Eftersom vi inte riktigt trodde på det själva till en början. Och när vi fick se ultraljudet… Den känslan. Första gången vi fick se vårt barn.

Tar och stoppar där för idag. Detta är mitt första inlägg och många. Jag kommer att fortsätta skriva här om mina tankar och mina upplevelser om att bli förälder för första gången.

Hälsningar Andrée. Lunas pappas

Likes

Comments