Jag har periodvis haft problem att sova.

Tankarna blir ofta för mycket, och jag fastnar i ett ekorrhjul. Det har blivit värre nu de senaste veckorna, sedan vi fick veta att vi skulle få vårt andra barn.

Rädsla och oro för att nånting ska vara fel, att hens hjärta inte börjat slå som det ska.

Jag hoppas att denna oro ska släppa när vi väl får höra lillens hjärtljud, vilket jag hoppas blir på onsdag, då vi ska på första barnmorskebesöket.

Jag har den senaste tiden börjat fundera mycket på min roll som pappa. Till viss del beror det såklart på det nya lilla livet i min sambos mage, men tror också att det ligger mycket i att vår 1,5-åring börjat bli så stor, Munnen går i ett och han har svårt att sitta still.

Att vår lille kille ska ha den bästa uppväxt en människa kan ha, har ju såklart alltid varit min prioritet. Och jag försöker leva upp till min roll som pappa så gott jag kan, jag tycker att det har gått väldigt bra hittills, och jag är tillfreds med vad vi gjort, och vad han blivit so far.

Samtidigt har jag på nåt sätt insett att, det är ju faktiskt nu som det riktiga föräldraskapet tar sin början. Det är ju nu han ska formas som människa, det är ju nu han börjar förstå världen omkring sig. Om jag ska vara ärlig så skrämmer det mig lite.

Jag har verkligen ingen grund för min oro, han är den goaste, snällaste lille pojk man kan tänka sig. Älskar alla, socialiserar med andra människor på ett fantastiskt sätt. Han har verkligen inte gett mig någon som helst anledning att vara orolig. Det är bara min egna oro för tillkortakommanden som ställer till det i mitt huvud. Hur gör jag för att han ska känna sig så trygg som möjligt? Så trygg att han vågar testa det han vill testa, att han vågar göra det han vill med sitt liv. Och samtidigt att han växer upp med sunda ideal, moral och etik.

Hur får man en kille idag att växa upp med en sund kvinnosyn? Hur får man honom att avstå från samhällets mansideal? Hur får man honom att inte anamma samhällets omklädningsrumssyn på kvinnor?

Samtidigt skäms jag lite för att jag ens tänker tankarna, vadå? varför skulle jag oroa mig? han är ju världens underbaraste kille! Han skulle väl aldrig se ner på kvinnor? Han skulle väl aldrig låta samhället diktera hans livsvillkor?

Nej, en sak i sänder, nu lär vi oss somna i egna sängen, så tar vi resten eftersom!


Juste! Jag glömde presentera mig. Jag är en 26-årig kille, med världens underbaraste lilla familj som består av min sambo, vår lilla 1,5-åring och vår lilla 8-veckorsbebis i magen. Vi bor i en liten by i västsverige men söker lugnet och ett nytt hus ute på landet. 

Denna blogg ska handla om mitt liv och mina funderingar om papparollen, familjen och samhället i stort. Jag kommer att vara personlig med mina innersta tankar, men jag kommer inte att vara personlig med vem jag eller vem min familj består av, för mig handlar denna blogg inte om att jag "vill bli nån", jag vill kort och gott skriva av mig, kanske få lite go feedback på det man håller på med. Vill du följa med så gör det, skiter du fullständigt i vad jag har att säga, så strunta i att läsa. 

Kärlek och respekt till er därute!

Likes

Comments