Då dottern låg på sjukhuset tillsammans med modern mellan oktober-december höll jag mig därifrån så mycket som möjligt. Hemma med min son som vid denna tid var 3år så hade man mycket tid att tänka. Det stora problemet var att man tänkte själv med stöttning från föräldrar och familj samt en grymt bra arbetskamrat som nämnts tidigare. Kanske hade varit bättre att söka professionell hjälp, men så blev det inte.

Juldagen 2009 skulle hon få komma hem, hjälp. Vad ska jag ta vägen nu, hur ska jag bete mig, vad ska jag göra tankarna for runt i orkanfart. Det som man ställdes inför kan man inte förbereda sig det minsta på. andningslarm, sondmatning och sjukhuspersonal som kom hem och körde någon form av BVC kollar var och varannan vecka. Fy fan!

Tiden gick och jag förtvinade som människan jag en gång var. Det var en fröjd att åka och jobba. Träffa arbetskamrater fylla huvudet med andras problem och få vila från sina egna. Men det bästa var att få träffa min nya bästa vän. Vi hade inte jobbat jättelänge tillsammans men av någon anledning så var känslan att vi hade känt varandra i evigheter. Ingenting var tabu vi kunde prata om allt och gjorde det gärna.

Varje dag så kom det små små ledtrådar om vilken sjuk tillvaro som jag levde i. Ibland dök det upp ett sms när man var på jobbet där det kunde stå Det regnar ute! Hallå vad är problemet? Ofta kom det påminnelser så att jag inte skulle ta mig för långt bort. Har vid tillfällen också blivit uppringd när jag varit ute med vänner för att ha en trevlig kväll. Där i telefonen har min sons röst talat om att han vill att jag ska komma hem. Det kanske han ville men jag har svårt att tro att han vid den tiden bad om att få ringa. Det fanns någon i bakgrunden som tyckte att det här är en bra strategi. Psykisk misshandel och spel om samvetet gentemot min son. Jag hade skrivit brev till personen som jag delade lägenhet och med där jag förklarade att jag inte ville leva under samma tak med denne. Relations status, DÖD. Alla försök till att skiljas mottogs med tystnad och personen på andra sidan lät livet bara rulla.

Mot slutet av året var jag så psykiskt nedbruten min familj såg nog inte hur pass allvarligt det var men det kanske inte är så lätt. Min nära vän och arbetskamrat sa att jag måsta ta mig därifrån. Detta samtal hade jag i tvättstugan och efter sista tvätten var klar så gick jag upp packade en väska med kläder satte mig i bilen och flyttade hem till mamma och pappa.

Under en period nu levde jag i en kappsäck mesta dels hemma hos min föräldrar. Ibland även hos någon kompis men det som många inte vet än idag är att jag många nätter sov i bilen. Då jag inte orkade att vara hos någon. Jag var och nattade  barn där jag bott innan och hängde med dom när modern jobbade kväll. Annars så var jag under denna tid bara psykiskt trött. Efter ett tag började jag ha barnen varannan helg hem hos min föräldrar. Lite trångt och det började bli dax att hitta ett eget boende.

I och med detta så började diskussionen kring att jag skulle lösas ut från den gemensamma bostadsrätten. Nu börjades det. Två kalkyler gjordes en av mig och en av motparten. Naturligtvis var dessa väldigt olika. Behöver inte gå in i detalj men hennes var att jag skulle få 11000:- och min 170000:-.

I februari hittade jag en lägenhet att hyra i andra hand, Upplands-Väsby. Jag flyttade in och nu skulle jag ha möjlighet till att få ha barnen varannan vecka. Inte långt från barnens skola/dagis så det inte skulle bli bökigt.  Men ack så fel jag hade. Från början så skulle jag få ha barnen tisdagar och varannan helg. Även fast jag försökte påpeka att varannan vecka var bra stod någon fast och orubblig om att tisdagar och varannan helg är det som skall vara. Det blev så här till en början men ganska snabbt hade jag barnen ons-söndag varannan vecka. Lite mer sammanhängande och bättre för barnen på alla sätt och vis. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Okej lite fakta och bakgrund till den lite bittra och uppgivna ton som går som en röd tråd genom mina inlägg.

För ett par år sedan så berättade jag att jag ville skiljas. Detta togs emot med en tigande tystnad och absolut noll reaktion. Detta var maj-juni som det började. Under hela tiden med olika hintar så fortsatte reaktionerna att vara noll. Det kändes just då inte märkligt men jag levde under ständiga nedvärderande kommentarer och fick agera slav på många olika sätt. Bör dock tilläggas att jag gjorde allt och lite till för min son.

Sommaren gick och i slutet av Augusti skulle jag åka iväg ett par dagar i jobbet. En timme efter att jag åkt kommer samtalet, jag är gravid! PANG benen slogs av vid midjan, världen kollapsade och jag la på luren. Väl hemma inga känslor ingenting bara tomhet. Jag hade varit ganska tydlig att jag bara ville ha ett barn och han fanns ju redan. Tankarna for runt jag vill skiljas och nu ett barn på gång, hur gick detta till.

Mycket grubblerier sen kom nästa PANG akut kejsarsnitt i slutat av oktober. Grattis du har blivit pappa! Grattis till vad då? Något som väger 804 gram och kommer ut från ett sterilt rum med massa personal som jag inte alls har varit med och bestämt om som jag inte vill ha och ett Grattis pappa.

Dagarna de närmsta tre månaderna var på en Neonatal avdelning och kvällarna hemma med bara sonen. Dom kvällarna var fantastiska. Det som under tiden höll mig flytande i allt detta va min son och min helt underbara arbetskamrat. Vi hördes inte så mycket under denna tid men vår vänskap var så otroligt stark att det gav hopp om allt.

Här stod jag nu i ett liv som jag inte ville ha med ett barn som jag inte vill ha eller varit delaktig kring. Ja, jag sa precis att jag inte ville ha detta barn.

Likes

Comments

Då har man återigen varit i familjerätten. Nu va det ju ett tag sedan och det vore fel att säg att det var ett kärt återseende! Denna gången var det på Tingsrättens bestämmelser, kan väl inte säga att det var någon större skillnad. Det ända som jag kan säga kändes annorlunda var att dom kanske lyssnade lite mer på mig, pappan. Efter en del avhandlade av lite ur min synvinkel helt onödiga saker hamnade vi i ämnet, min dotter. Nu finns det en lång historia om detta ämne som jag förhoppningsvis kan skriva om här när det det avhandlats lite av den senaste. Men så fort vi nu nämnde hennes namn så satta det igång, PANIKÅNGEST!

Där och då så upptäckte de två kvinnorna som jobbar åt familjerätten att män,pojkar,pappor har också känslor. Jag fick byta rum för att det kanske skulle lugna ner sig men det blev aldrig så. Så mötet avslutades i och med det.

Kontentan blev att vi ska pröva att ha enskilda samtal nästa gång.

Likes

Comments

Det första steget va ju att separera tänker inte gå in på vad och varför men efter en lång tid blev det av. Skönt och annorlunda på många sätt. Det fanns en kommunikation kring barnen och det var inge stora svårigheter. Det såg ut som om det bara rullande på. Men helt plötsligt så tassade det in olika olikheter som slutade i första kontakten med Familjerätten!

Det låter ju som det är ett forum där man kan reda ut ett och annat. Fast nej inte enligt mina erfarenheter. Parterapin va ett faktum, sa jag min mening så hamnade ordet i motpartens bestämmande korg. Hur jag än gjorde så blev resultatet att jag skulle fatta beslut och stämma "Överenskommelser" som jag i panik bara sa ja till för att hela situationen var obekväm.

Ett antal möten både enskilda och gemensam där fokus bara blev mer och mer inriktade på modern och vad hon tyckte. Yttrade jag vad jag tyckte så satt det två personer och bara Nej, men det här skulle ju kunna vara ett bra sätt att lösa det på. Där och då började mina funderingar om hur partisk är familjerätten?

Efter detta så började jag göra lite efterforskningar på kvinnan från familjerätten;

Pastor i pingstkyrkan

Okej nu insåg jag efter att ha läst på vad pingst rörelsens syn på äktenskapet var att det hade varit lättare att springa maraton utan ben än att lyckas få sin röst hörd hos familjerätten.

Här avslutades dessa möten och motparten levde slaviskt efter de överenskommelser som fanns på papper. Utan någon som helst egen fri vilja att tänka utan det som står det gäller.


Helvetet var ett faktum


Likes

Comments

Steg ett en disorienterande rubrik som kan vara mycket eller inget. Detta blir mitt första inlägg i en blogg som jag kanske borde startat för flera år sedan. Men det visste jag inte då!

Varför har den fått namnet "PappanGroundZero" jo föräldrar står man som Twin Towers men blir det en konflikt så blir det som att rasera att av tornen. Familjerätt, socialtjänst, advokater, tingsrätt alla står och tittar på tornet som står kvar men glömmer leta och titta efter överlevande i rasmassorna från det andra tornet. Där i askan och röken har jag nu stått ett bra tag men med denna  blogg kanske jag kan hitta en och annan framförallt pappa som också behöver hitta styrkan att resa sig och borsta bort allt.

Vi får se vad det blir jag hälsar er välkomna till något jag inte visste fanns.

Likes

Comments

Blogkeen
Nouw