View tracker

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker

LIVSFILOSOFI, PRESTATION

Man måste ha balans i livet. Vad det nu är. Det är så det uttrycks: man ska ha balans. Man ska kunna springa några kilometer till gymmet för ett överkroppspass och hem igen. Äta en kyckling- och bulgursallad. Unna sig en mjukglass med kolasås efter - för det är det som är balansen. Den eftersträvade och mytomspunna balansen.

För mig klingar det nu negativt. Är det någonting som hetsar mig, som får mig att känna att allt det jag gör är fel är ordet balans. Jag har hittat något jag har passion för. En linje jag älskar att vandra. En livsstil jag trivs i. Och helt plötsligt, när jag mår som allra bäst, påstås det av någon att jag har tappat fotfästet. Balansen. Det är inte sanningen. Sanningen är att jag står med båda fötterna stabilt där jag själv trivs med att ha dem och att det stället, det råkar vara på ett annat än där du har dina.

Livet ska inte vara en balansgång. Du ska inte behöva stå i valet och kvalet om vad som är rätt och fel hela tiden. Jag är övertygad om att två fötter på jorden, ungefär höftbrett isär, på en sånär stilla plan yta, är vad som ska eftersträvas. Där står du stabilt. Stabilt i ett liv du älskar att leva.

Problemet med balansen är allt som oftast inte dina egna ben, utan dina i förhållande till andras. Så vitt jag vet kan inga par fötter stå på exakt samma plats och således kan ingens liv se exakt likadant ut. Ingen kommer trivas med exakt samma saker som någon annan. Vi är olika, embrace it. Eller åtminstone: accept it. För allas trevnads skull.

Låt mig dock belysa vad jag tidigare nämnde: en sånär stilla plan yta. Du kan inte stå till i kvicksand och bli ett sjunkande skepp. En stabil yta innefattar en innanför det totala välmåendets ramar. Det är en viktig skillnad att komma ihåg och bära med sig: se skillnad på när folk trampar dig på tårna och när de försöker dra dig upp ur den sjunkande sanden. I den finns inte någons balans. Det är utgångspunkten.

Så i alla fall: finn din balans, inte din balansgång.

Likes

Comments

PANNBEN, PRESTATION, TRÄNING

Hur orkar du träna varje dag? Vad motiverar dig? Har du alltid lust?

Det känns extremt överflödigt att ens försöka ge en förklaring till vad som motiverar mig. Hur beskriver man liksom "inget"? Inte att det inte finns något som motiverar mig, utan att jag inte behöver något för att vara motiverad. Jag kommer trots det ge det ett försök eftersom jag förstått att träning inte har samma innebörd för alla andra som det har för mig.

Jag har förstått att träning är förknippat med något påfrestande. Jobbig att ta sig tid till, jobbig att ta sig till och jobbig att utföra. Dessutom så kan du inte röra sig dagen därpå. Stel som en pinne styltar du fram på det man trodde var ett par funktionsdugliga ben. Det är klart den är påfrestande. Det faktum att man tvingar sig själv göra något jobbigt måste vara otroligt energislukande bara det.

För min del är inte det träning. Det är vad jag skulle kalla självplågeri. Men jag då? Jag som tar mig tid varje dag, tar mig dit och jobbar hårt? Jag som inte orkar lyfta armarna över huvudet efteråt och kryper upp för backen mot kyrkan på vägen hem? Plågar jag mig själv? Naturligtvis inte. Skillnaden är att jag gör något jag älskar och tycker är fantastiskt. Det är inte påfrestande att göra något man tycker om huruvida det så är att styrketräna, måla, löpa, sticka, spela ishockey eller sluka böcker. Framförallt behövs inte ett uns motivation för att göra det.

Motivation är inte något man ska söka efter, det är något man ska finna plötsligt likt en förälskelse. En förälskelse i en aktivitet. En aktivitet som får en att känna sig tillfreds med sig själv och sin tillvaro. En aktivitet som ger mer mening. En aktivitet som framförallt inte är ett måste. Förälskelsen är motivationen.

Missförstå mig inte. Alla dagar är inte en dans på rosor. Att gå till gymmet är inte alltid lika roligt och jag känner mig inte alltid lika stark. Det är dock inget måste. Jag måste per definition inte gå dit, men jag måste gå dit för det ger mig mer tillbaka än vad det någonsin kommer ta ifrån mig. Jag har sagt det ofta och gör det igen: dessa så kallade "omotiverade dagar", att när jag väl kommit till gymmet, då är den jobbiga delen gjord. En bit in i passet och efteråt har allt vad de negativa känslor är släppt och ersatts av glädje, rus och tillfredsställelse.

Behöver man söka motivation för att utföra sitt träningspass då vet man att man håller på med fel grej. Behöver du googla "fitness quotes" innan träningen eller skaffa instagram-bekräftelse om att du är duktig för vad du utfört är du fel ute. Är löpning inte din grej, löp då inte. Testa att cykla. Kanske är dans inte din grej, dansa då inte. Testa att styrketräna. Gå utanför dina egna tankar om vad träning måste vara. Hård träning är jobbig - aldrig påfrestande.

Det viktiga är ju faktiskt alltid vad vi gör utan varför vi gör det. När du gång på gång gör något utan att någonsin behöva - då vet du att du är inne på rätt spår.

​Jag och Linna efter ett jobbigt benpass. Måhända att våra ben skakar, svetten rinner och att det var tunga steg som togs. Jag tycker ändå vi ser rätt glada ut.

Likes

Comments

PRESTATION

Lugnet har lagt sig som ett påtagligt tjockt täcke över skolgården. Själv sitter jag hemma trots att det är måndag och klockan visar lunch. Än känns det inte som någon ledighet utan än kommer jag på mig själv med att fundera över vad jag har för uppgifter, inlämningar och prov framöver. Läsårets slutspurt för alltid med sig stress och ångest som sätter sina spår av oro över förträngda måsten och icke önskvärda betyg.

Det är där jag tänker börja; med ett icke önskvärt betyg och vad det kan vara och innebära för mig. För att definiera vad man inte önskar är det ofta lättare att börja i andra änden. Vad är ett önskvärt betyg? Antagligen vill alla ha det högsta möjliga. Jag tror inte någon skulle förneka det. Så, då borde allt annat inte vara efterfrågat. Allt det som inte är bäst vill man inte ha.

Så är det naturligtvis inte för majoriteten. Det är många som känner nöjdhet över ett E eller ett C. För många innebär ett C eufori och glädjetårar. Jag är inte en av dem och kommer aldrig vara. Bra eller dåligt, det kan man tvista om. Hur det blev så, att bara det bästa ens duger, står däremot glasklart för mig. Jag har alltid lagt mina resultat där uppe, högt och fint, och således har det blivit allt vad som är normalt. Normalt för mig och normalt för min omgivning att se mig prestera. Det ofina med det är att jag och bland andra min familj blir vana. Vana vid bäst. Det är inga varken glädjerop eller överraskningar förknippat med ett A - snarare en enda lång utandning av lättnad. Sen tänker jag inte mer på det.

För mig finns bara så lite stolthet kvar över mina prestationer i skolan att jag inom mig kan ha råd att vara lite glad över dem. Tro mig, det känns fel när någon frågar om ett reslutat på ett prov, en bedömning på en inlämning eller ett slutbetyg och det bara vrider sig i magen av att mumla fram att man hade helt eller nästan full pott. Borde inte jag vara helt upprymd och nöjd, stolt upp över öronen över vad jag med timmar i luddiga anteckningar, frenetiskt räknande och läsande lyckats åstadkomma? Eller rättare sagt: borde jag inte få visa det?

Låt mig erkänna något fult. Det stör mig otroligt mycket när andra får vara så glada att tårara rinner över ett E på ett matteprov och kompisar kramar om, hyllar och dunkar i ryggen. Inte för att jag inte unnar dem det. Jag är själv en av de där kompisarna. Det är det som är grejen - det är så mycket lättare för folk att glädjas åt andra när någon presterat mindre bra än en själv. Så snart någon fått ett par poäng mer, då tar det emot, eller hur? Ja, vem tror jag att jag är som uttrycker stolthet och glädje över A på A på A? Skryt lite till, Ebba. Du får ju alltid A, det är väl inget att prata så högt om varje gång. Det är vad blickarna och tonfallet säger mig. För att återkoppla till varför min glädje över resultat blivit så nedtonad: vad är det att vara euforisk över vanor?

På grund av att jag inte är mer än medelmåttigt upprymd över ett A kanske mina reaktioner till sämre betyg än det blir mer förståeliga. Helt plötsligt är ett C uselt. Det får mig att gråta. Det är så långt ifrån där jag ska vara. Jag hävdar med bestämdhet att det enda betyget som någonsin kan definieras som bra är det du själv är nöjd med. Vilket det sen är, det är upp till varje enskild individ.

Så nu, sluta säg till mig att jag har orimligt höga krav på mig själv när jag säger att jag vill ha A i varje ämne nästa år. För den här tjejen är det inte orimligt. Av de 20 kurser jag hittills avslutat på gymnasiet har jag 18 A och 2 B. Säg inte till mig att det är orimligt. Det enda som gör det svårt: det är att inte låtas visa den där stoltheten jag kan känna över mig själv för att det skulle sticka någon annan i ögonen. Alla har vi olika krav, förutsättningar och nivår där vi är tillfredsställda - tänk om vi alla bara kunde respektera och värdera alla dessa olikheter och prestationer lika.

Tänk om vi bara kunde se på andras framgångar som vinster, vilka mål vi själva än har.

Likes

Comments

PANNBEN

Ja, vem sjutton är jag? Det undrar jag med. Hur beskriver man sig själv utan att bli alldeles för saklig? Ingen aning. I vilket fall är jag ingen mindre, eller mer, än Ebba Parmö. Född och under mina 18 gångna år uppväxt i en småstad på Småländska höglandet. Jag ska inte försöka göra mig mer unik eller uppseendeväckande än jag faktiskt är. Den här tjejen går likt många andra jämnåriga tjejer till skolan om vardagarna och likt många av dessa tjejer går jag samhällsvetenskapliga programmet (med inrikting samhällskunskap för att sticka ut ytterligare från mängden).

I skolan kämpar jag som en besatt, vilket jag kan gå med på att vara, för bra betyg. Jag är en sådan man säger har det lätt för sig. En vars prestationer inte är värda riktigt lika mycket för det är så lätt. Och jag håller med. Jag har lätt det - lätt för att plocka fram en liten bit, eller överdos, av självdisciplin. Vara fokuserad varenda lektion, göra det jag ska och sedan lite till, offra sovmorgnar och eftermiddagar för att studera i biblioteket, aldrig nöja mig med ett halvgott resultat. Jag har lätt för att plocka fram lite jävlar anamma, det har jag.

Jag tränar som ett djur också. Visualiserar mig själv stor och stark som en oxe ståendes i högklackat och bling bling-bikini på en fitnesscen en dag. Men det är inte därför jag tränar. Jag älskar för att jag älskar att träna - att bli bättre, att orka ett kilo till, att klara en repetition till, att svettas så det svider i ögonen, när mjölksyran griper tag i låren och när endorfinerna rusar ut i blodet. Jag älskar min kropp (man får säga så). Den är fantastisk. Den bästa kropp jag någonsin kommer ha. Den förtjänar bara det allra bästa. Bra livsmedel att jobba med, en god nattsömn och hårt arbete. Jag tror det gör den glad.

Hur beskriver man sig själv utan att bli alldeles för saklig? Fortfarande ingen aning. Läser jag det jag skrivit inser jag att jag misslyckades. Så det kan gå, va! Aja!

En sak till: Jag är driven. Jädrar vad jag vill. Det ska ni få se.

Likes

Comments