View tracker

Jag ser ljuset i tunneln. Jag är påväg upp igen. Jag börjar må bättre igen. Jag ser en framtid igen. Jag känner jag kan stå på mina egna ben igen. Jag hatar inte längre mig själv. Jag duger som jag är. Jag är bra, jag är tillräcklig, jag är fin. Jag gillar mig själv precis som jag är. Jag har fått tillbaka min självkänsla igen. Och det är tack för alla underbara kompisar jag har som stöttat mig genom mina jobbiga period.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker


Under 3år var jag tillsammans med mitt ex Ola. Det var aldrig ett hälsosamt förhållande. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av de 3åren. Bara lite smådelar. Troligen förtränger jag det mesta. Men jag kommer ihåg att vi bråkade ofta. Vi gjorde ofta slut och blev tillsammans igen. Jag försökte göra vad som helst för att få det att fungera. Jag flyttade hem till honom. Jag hade sex med honom för att göra honom nöjd och inte skulle bli något bråk. Han fick i princip göra vad han ville. Sa jag ifrån så vart han arg. Så jag vågade inte säga ”nej”, ”jag vill inte” och så vidare. För att det gjorde det hela bara värre. Samma sak om man sa till att han skulle ta det lugnt med något, så gjorde han tvärtom bara för att han ville det. Han använda mig typ som någon leksak. Jag passa när han kände för det, annars kunde jag lika gärna försvinna. Han sa själv några gånger att bara var tillsammans med mig för att få sex. Och då dög jag tills han skulle hitta någon annan att ha sex med. Och jag skulle bara acceptera det. Jag är inte värd mer. Ändå fanns det något positivt med allt. Som jag älskade med honom. Jag gillade alla sena, kalla kvällar ute i garaget, meckande med alla bilar, diskussioner om bilar, traktorer, mopeder, crossar och så vidare. Jag gillade alla diskussioner, meckande, körandes, bil träffar, fisketurer, husvagns semester med familjen, bo på gården, med alla djuren. Ankor, höns, kor, kaniner, hamstrar, råttor, katter och marsvin. Hans mamma Ammie, pappa Stefan, lilla syster Lois. Ammie stötta alltid mig och fanns där för mig. Mer än min egen mamma. Men jag förlorade mig själv också under dem 3 åren. Jag visste inte själv vad jag själv gillade att göra. Jag svek mina kompisar för honom. Så när det tog slut så gillade jag inget i livet, visste inte vad jag ville, hade inga kompisar kvar. Bara mitt hat mot mig själv. Som jag tog ut på min mamma. Det blir inte bättre med tiden, det blir inte enklare. Man lär sig bara leva med sina sår, men dem läker aldrig. Jag är trasig. Jag kommer aldrig läka. Jag är en trasig själ. Med självhat, självförakt, ingen respekt för mig själv och ingen självkänsla. Jag förtjänar att dö, jag vill det. Ända anledningen jag fortsätter är för mina syskon. Jag kan inte, får inte svika dem. Jag måste vara en bra förebild för dem. Finnas för dem. Men jag kan inte när jag tvingas vara här. Då känner jag att det inte spelar någon roll längre. Jag kan lika gärna dö. Jag finns ändå inte… jag klarar inte av att ha något seriöst förhållande efter honom. Jag hatar mig själv för mycket. Tillåter ingen att gilla mig. Att någon bryr sig om mig. Gör allt för att folk ska ogilla mig, ledsna på mig. Jag kan inte lita på någon. Jag kan inte tillåta någon kille att älska mig längre eller att jag ska tillåta mig att älska någon igen. Jag har ingen respekt för mig själv eller min egen kropp. Jag låter killar utnyttja mig, för det är vad jag förtjänar. Jag har fortfarande inte kommit över honom. Det är nästa 2,5 år sedan det tog slut. Men jag går aldrig vidare.

Likes

Comments

View tracker


Jag känner mig tom, vet inte längre vad jag vill med något längre. Jag har inte mycket ork kvar. Snart ser jag bara en utväg, döden. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tankar snurrar runt i skallen på mig, men kommer aldrig någonstans. Mestadels bara gamla saker som snurrar runt, och en liten del om framtiden. Tänker mycket på uppväxten med mamma. Hon gav mig allt i pengar och saker, men hon var aldrig närvarande. Hon hade antingen inte ork, tid eller ville lyssna på mig. Hon sa ofta när jag undra varför hon sa nej och inte ville diskutera något, ”Jag är din mamma och bestämmer, du är bara ett barn och har inget att säga till om.”

Sen tänker jag ofta på en gång när Ola mitt ex ville hänga sig, och jag var med. Jag sa till honom, ”jag går ingenstans, vill du hänga dig så får du göra det framför mig.” Han stod med strypsnaran upphängd och tjata på att jag skulle gå så han skulle få hänga sig ifred. Men jag vägrade att gå. Tänker ofta på hur det skulle gått om jag hade lyssnat på honom och gått, hade han levt idag?

Jag tänker också ofta på hur jag behandlat min mamma, hur jag har kunnat slå ner henne, kollat på henne när hon legat på golvet livrädd och haft ont och jag bara stått njutit av att se henne lida, se henne maktlös, försvarslös. Precis som jag känt mig under min uppväxt med henne. Nu var det jag som hade övertaget, och jag älskade det, men jag vet att det bara är sjukt.

Jag tänker på min pappa ofta också. Varför jag inte hade kontakt med honom på typ 10år, pappa säger mamma förbjöd honom och mamma säger att pappa inte ville ha kontakt. Jag vet inte vem jag ska tro på. Ingen av dom verkar klara av att säga sanningen. Jag känner hela tiden jag inte kan fästa mig vid något längre, jag kan inte älska något längre. För jag har lärtmig med åren allt man har, håller fast vid och älskar kan vara helt borta på bara några minuter. Det jag har idag kanske jag inte har imorgon. Det finns ingen trygghet i livet, jag kan aldrig slappna av och njuta. Jag kan inte släppa in någon/något innanför mina ”murar”.

Likes

Comments

Från utsidan ser det bättre ut än vad det egentligen är för vissa barn. I skolan barnet är stökigt, ingen förstår varför. Barnet mår psykiskt dåligt, ingen förstår. "Men barnet har det ju bra?" Två vuxna som jobbar, köper allt, ger pengar och skjutsar hit o dit. Barnet är bara en otacksam unge. "Men tänkt på dom som inte får allt." Men ja, allt var det va? Var är föräldrarna när barnet behöver någon att prata med? Någon att lita på, utan att bli dömd? Inslängd på utredning, diagnoser, ännu mera dömd. Föräldrarna vill inte inse sitt barns svårigheter, vill fortsätta som det inte är nåt problem. Är barnet bråkigt, släng ner det i golvet, lås in på dess rum. När föräldrarna skiljer sig, barnet söker upp sin riktiga far. Modern kan inte längre styra sitt barn. Det blir värre och värre bråk. Modern skyller allt på fadern. Trycker i barnet massa mediciner, tror de blir bättre, slutar med barnet får missbruksproblem med mediciner. Blir värre när spriten kommer också. Går i faderns spår i alkolism, missbruk och kriminalitet. Ingen väljer att se, låter det bara fortsätta. Men alla vet egentligen vad som händer, men väljer att dölja det bakom en fasad. Det är ju en bra familj. Dom gör ju aldrig fel. Det är barnet som är fel, den fela länken i familjen tillsammans med fadern. En dag får barnet nog av alla lögner, och barnet tar kniven mot moderns strupe och tvingar henne och ringa polisen. Barnet vill ha hjälp, vill inte vara det svarta fåret längre. Barnet får hjälp. Men inte av sin familj, utan av sina vänner att fortsätta kämpa och vilja få ett bättre liv. Utan sin familj som svikit så mycket under alla år. Hela 17 år, helt sinnessjukt.

Likes

Comments

Jag vill kunna släppa in dom som betyder mycket för mig i min "bubbla" men jag vill ändå inte. För varför ska dom utsättas för allt jag känner och går igenom med mig själv? Även fast dom vill hjälpa, vet jag inte hur, eller ens varför dom vill egentligen. Jag vågar inte lita på nån så pass mycket för att släppa in dom. Jag sätter upp mina murar för att ingen ska se hur jag egentligen mår och känner. Jag försöker att låta som allt är bra, att jag mår bra, inget är fel. För det är det väl inte? Skitsamma vad jag känner, det är viktigare att andra mår bra. Jag sköter mig bäst själv, har jag lärt mig under min uppväxt. Har man åsikter om nåt som inte är bra skiter man helst dom. Men ibland har blivit för mycket och konflikter fått lösas med våld. Jag orkar inte bry mig i hur jag mår. För om jag säger jag mår bra tillräckligt länge, kanske jag själv börjar tro på det, den lögn det är idag. Det ända jag lärt mig är att man mår inte bättre av att prata om varför man mår dåligt, det blir bara värre.

Likes

Comments

Jag dricker inte för att ha kul, för det är gott, jag mår bättre, får bättre självförtroende eller vad man nu brukar dricka för. Jag vet inte exakt varför jag dricker. Jag dricker inte för andra gör de eller nåt sånt. Jag tror jag gör det för att döva nåt. För jag känner ett behov av att dricka. Jag dricker heller inte direkt för jag mår dåligt heller. Men jag dricker oftast för att få minnesluckor. Där jag inte vet nåt alls av vad som händer. Tror det kan va lite som det är med medicinerna. Som jag hållit på med i flera års tid. Tar överdos för att va "borta" ett tag.
Det är ett sätt att fly från nåt jag inte ens själv vet vad det är. Därför kommer det aldrig att hjälpa att prata om det. Jag har också tidigare blandat alkohol och mediciner för att bli "borta" fortare och längre tid. Jag förstår själv att jag har problem med alkohol och mediciner. Även fast många säger det är "vanligt"
Men det är inte vanligt, att supa ner sig till minnesluckor, ta överdoser, att helst sitta hemma själv o göra det. Men gör i princip vad som helst för att få tag i sprit osv. Att bli så pass "pers
onlighetsförändrad" som jag blir...

Likes

Comments

Jag fattar inte ens själv hur jag kan göra vissa saker. Vill bara försvinna, jag kan inget annat än misslyckas och förstöra för både mig och andra. Jag klarar inte av det här längre. Jag kan inte förändra mig till de bättre. Det går inte. Vill inte plåga fler med mig själv, så vore bättre om jag tog mitt liv, så kan folk va ledsna ett tag, sen går dom vidare. Och jag kan inte förstöra mer i denna värld

Likes

Comments

Varför ska andra bry sig om mig? Jag orkar inte det. Det blir för mycket. Skulle hellre va osynlig, då ingen skulle bry sig eller ens veta om jag försvann. Om jag misslyckas helt. För om ingen bryr sig, eller har förväntningar på mig, då kan jag inte göra nån besviken, ledsen, upprörd eller nåt. Inte mer än mig själv. Jag är aldrig nöjd med vad jag gör, hur jag är, elr mig själv. Jag kan aldrig ta beröm, för jag är inte värd de nångång, jag är inte tillräckligt bra. Och jag vill absolut inte ha det att folk säger, "va inte så hård mot dig själv", "du är tillräckligt bra", " jo men jag tycker om dig som du är", "men jag tyckte de va bra", " du är värd att må bra, du är värd att va glad" osv. Jag vill inte att nån ska bry sig om mig, för det ända jag gör är att göra omgivningen besviken, ledsen upprörd, att jag skadar folk i min omgivning osv. Jag hatar mig själv, jag förtjänar inte må bra, jag förtjänar inte va glad, jag är inte värd ett bra liv, jag är inte värd alla bra vänner o släkt jag har runt mig, dom förtjänar bättre. Jag är misslyckad och inget jag klarar av att ändra på. Jag har försökt men har gett upp, vill inte nån ska lägga energi längre på o försöka hjälpa mig längre, för jag tar emot nån hjälp längre. "Man kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälp"








Likes

Comments

Länge sen jag skrev nåt här, men har hänt en del o ej orkat skriva. Men aja.
Min familjehem "pappa" dog för 2veckor sen, jag har börjat i skolan, dock bara 2dgr/veckan, men iaf nåt. Har även gjort 2 nya tat
ueringar.
(bild
1)



Likes

Comments

"Broken inside"


Att man kan bli så/ förstöra sig själv så mycket när man är i ett förhållande. Jag förstår inte själv hur man tillåter sig själv att verkligen "bryta ner sig själv" så mycket för en person man tror man älskar osv, men fått mesta dels skit av tillbaka.
Att man kan få så mycket självhat, ingen respekt för sig själv, tillåtit sig själv bli utnyttjad av killar osv för man inte tyckt att man vart värd mer, inte kunna lita på killar osv.
Så fort man får känslor för nån eller nån får det för en, så stöter man bort dom i typ "självförsvar" eller nåt. Man rår typ inte för de, gör det bara för klarar inte av att gå ner i botten igen. Vet inte om man klarar av att ta sig upp igen, om man faller ner i botten igen. Med tanke på jag fortfarande inte rest mig från botten än. Fortfarande en lång väg kvar att gå.
Även fast det typ är det 2 år sen de förhållande tog slut, är man fortfarande trasig, ungefär lika mycket som när de tog slut. Men märks inte lika mycket längre då man lär sig leva med det och förtränger ofta de jobbigt. Men blir 1000ggr när det kommer upp igen

Och fråga som kommer då är ju självfallen: "Hur bygger man upp sig själv och blir hel igen?"
Hur bearbetar man det jobbiga, går vidare?
Hur kan man lära sig att inte hata sig så sjukt mycket? Hur får man tillbaka respekten för sig själv ?
Hur kan man lita på nån kille igen?
Hur ska man ta sig upp igen och stå upp själv ?
Hur kan man våga va med nån kille igen utan att vara rädd för att ramla ner på botten igen?

Mycket frågor utan svar...

"Jag är en trasig
människa i en värld full med hela människor"

Likes

Comments