View tracker

Varför är det enklare att säga allt är bra? Varför är det svårare och säga vad man känner? Hur mycket kan man bära på innan man bryter ihop? Vad gör man för att inte göra det? Ibland känns allt för mycket, men ändå fortsätter allt. Utan att det finns nån paus knapp, varför finns inte den i livet? Ibland skulle man faktiskt vilja ha den knappen och kunna hinna bearbeta saker, kunna gå igenom känslorna och inte bara samla dom på hög. Berget växer men ändå orkar man alltid på nåt konstigt sätt att fortsätta. Men frågan är ju alltid hur länge? Ja, jag klarade idag, men orkar jag imorgon? Det vet jag ju inte för en imorgon. Jag kan ju inte göra nåt åt det som hänt, men vad ska jag göra framåt? Hela tiden tänka en gång till innan jag gör nåt. Vad gör jag när jag gör det jag kan, men det inte räcker? Och jag kan dessutom inte få svar på vad mer jag behöver göra? Vad gör jag då? Mer än att fortsätta försöka göra rätt?

Likes

Comments

Varför hände det? Borde inte jag förstått att han var sån? Det är ju inte första gången jag blivit utsatt. Jag borde väl märkt signalerna? Varför är jag med såna? Tänker ibland tillbaka på första gången nåt liknande hände. Min första kille O. Vi var ju tillsammans i 3 år, mellan jag var 13 och 16. Han var 3 år äldre. Vi hade ju liknande förhållande. Vi bråkade, gjorde slut och jag gick tillbaka. Även fast han slog mig, kasta saker efter mig, tryckte ner mig, sa jag inte kunde saker, jag var värdelös, inte dög osv. Tvinga sig på mig med sex osv. Borde jag inte fattat att J var likadan? Han lovade också att bättra sig, och sen vart samma skit igen, börja om hela cykeln igen. Blir bättre, blir mer arg, når till slut toppen igen och ber om ursäkt. Ska bättra sig, jag går tillbaka och börjar om igen. Det höll på så i 3 år. Nu hamnade jag i en liknande relation med J, fast bara i ett år. Varför hamnar jag med såna killar? Varför accepterar jag det? Varför har jag sån låg självkänsla och självrespekt? Varför accepterar jag att bli behandlad så? Eller när jag t.ex. bodde hemma hos en annan kille L, så acceptera jag att bli sexuellt trakasserad i 6 veckor, tills han också tvinga mig till sex. Efter det drog jag därifrån. Det var sommaren 2015. Varför drog jag inte tidigare? Jag tyckte ju inte att det var okej när han tog på mig, sa saker till mig osv. Varför var det tvunget att gå så långt innan jag går? Med O kan jag mer förstå, för då bodde jag ju där i över 2 år med hans familj, som vart som "min" familj också. Hans mamma blev som in mamma också. Så då var ju även tvingen att lämna " min andra familj". Men det gick ju. Jag fattar inte att jag väntar så länge innan jag går? Kan det ha och göra med hur jag upplever jag blev bemött som barn, under min uppväxt? Jag kände mig som oönskad, besvärlig, otacksam unge som ingen ville ha och göra med. Vart avstängd från skolan, fick göra utredning, fick diagnoser (stämplad typ) in slängd i en resursklass för ingen skola ville ha mig. Kände inte mamma lyssna eller ville förstå mig. Jag skulle bara funka som vanliga barn, hon ville inte inse mina problem. Jag kände mig ofta missförstådd, oönskad och värdelös. Jag var ju ofta utåtagerande, men mest tror jag att det var mitt sätt att få uppmärksamhet och att jag inte kunde säga vad jag kände, kunde inte förmedla att något inte kändes bra. Har ju även skadat mig själv, några självmords försök. Skar mig själv första gången när jag var 12, tog först överdosen för att försöka ta livet av mig när jag var 13. Sen gjort det fler gånger. Jag hotat mamma till livet, om hon inte ringde polisen när jag var 17 för jag ville ha hjälp. Jag mådde inte bra, misshandla mamma nästan varje dag och tog överdoser emellanåt för jag inte ville leva. Det var mitt sätt att be om hjälp den gången, för jag visste inte hur jag skulle göra. Sen fick jag hjälp på Xena, men hamnade också där i fel kretsar. Träffa J där, prova amfetamin. Mestadels så testa jag för att jag vet att pappa haft ett sånt missbruk och undra varför man fastnar i det. Och min slutsats är att jag inte förstår varför man stannar i det. Ruset är inte värt allt annat besvär. Avtändningarna, penga jagandet, letande efter nytt, hoten i kretsarna, ljuga för alla, inte ha nån säkerhet, nojjorna som kommer i det osv. Det finns i princip inget som gör det värt. Men jag fattar inte att det ska ta sån tid innan jag lämnar? Och jag känner inget för J, det är tomt, han existerar inte längre, det känns som noll i känsla kring honom. Konstigt?

Likes

Comments

Jag möter J när jag går av bussen i Skultuna. Han är stissig, verkar påverkad, troligen tjack. Han pratar högt och argt om soc. Att de tagit V, lvu, vad han vill göra med alla som påverkar besluten. Jag säger gång på gång, "jag vill inte prata" "jag orkar inte prata om det" "jag mår redan skit" Vi kommer hem till hans kompis lägenhet. Han frågar direkt om jag vill ha tjack. Han tar fram ett fat med tjack upplagt på. Jag säger: "nej, jag vill inte ha tjack, jag vill ha tillbaka V" Jag sätter mig i sängen som han sover i när han är hos sin kompis och gråter. Han försöker trösta mig en stund, men sen försöker han med att vi ska ha sex. Jag säger "nej". Han frågar "varför? Och jag svarar "jag har precis blivit av med V, jag vill inte ha sex". Han säger "men vi kan ju göra en ny" och jag säger "jag vill inte ha en ny, jag vill ha V" han säger "vadåra? Eller har du varit med någon annan?" Jag svarar "nej, varför skulle jag? Fattar du inte att jag mår skit och inte orkar ha sex?" Han verkar bli arg och fortsätter anklaga mig för att varit med någon annan. Han ger sig efter ett tag och låter mig sova en stund. Vet ej hur länge. Men han försökte flera gånger att ta på mig innan jag fick sova. Tog mellan benen, tog tag i nacken, bet i nacken, kysste mig i nacken, försökte kyssa mig på munnen. Jag vände bort huvudet och sa att jag inte ville. Han tog lätt stryptag med handen, sa "jag vet att du vill". Men gav sig efter ett tag och lät mig sova en stund som sagt. Sen väckte han mig igen, runt 4-5 tiden. Börja ta på mig igen, smeks mig mellan benen, ta på brösten, bita i nacken, strypa lätt, kyssa i nacken och försökte kyssa mig på munnen. Men jag försökte vända mig bort, sa att jag inte ville ha sex. "Jag vill sova, låt mig vara!" Han vart mer hårdhänt, sa att vi skulle ha sex. Höll i mig. Tog fram en kniv, satte den mot halsen. Sa åt mig att sära på benen. Han använde sina händer för att försöka sära på mina ben. Tog tag i mina handleder, tryckte ner dom i sängen. Drog ner mina byxor och trosor. Tryckte in sin kuk i min fitta. (Ganska försiktigt förde han in sin kuk ändå) Han gjorde "sitt". Tog kanske ca 5min. Innan han börja knulla mig tog honom kanske 40min? Jag stretar emot under hela tiden, sa "jag vill inte", "sluta", "snälla gör inte såhär", "vad håller du på med?" "Varför gör du såhär?", "nej, jag vill inte" Han verkade inte kontaktbar. Han sa att han hette A och att "J" var borta. Efter han våldtagit mig, verkade "J" komma tillbaka. Frågade varför jag var livrädd, och låg och skaka. Han fråga vad som hänt. Han verkade inte fatta vad han gjort. Sen sa jag vad som hänt, och att jag ville gå. Att jag ville lämna honom. Då sa han att jag inte fick, han började prata med sig själv. "Nej kom inte tillbaka, försvinn, jag vill inte göra henne illa, nej osv" Sen verkade det igen som om "J" var borta och "A" var tillbaka. Han sa om jag ändå skulle lämna honom, kunde han lika gärna döda mig. Om inte han fick ha mig, skulle ingen annan heller få ha mig. Jag reste mig från sängen och försökte gå, men han ställde sig i vägen, han höll i kniven och vägra släppa förbi mig. Jag sa att jag ville gå. Han tog upp kniven och satte den mot halsen på mig och sa att jag inte fick gå någonstans. Han gick emot mig och sa åt mig att sätta mig igen. Jag gjorde som han sa. Han vände sig om, börja rota i skåpet mittemot sängen. Jag försökte än en gång resa mig och gå. Jag kom förbi honom, ut till soffan innan han hann göra nåt. Den här gången höll han i en spruta med någon lösning i. Han tog tag i mig, sa om jag inte satte mig i soffan skulle han sätta sprutan i halsen på mig. Han sa att sprutan innehöll heroin, en dödlig dos. Han höll upp sprutan mot mig. Jag satte mig i soffan. Jag försökte prata med honom. Att vi skulle åka in till Västerås. Han sa bitvis att vi skulle åka, han skulle bara packa ihop några saker innan och bitvis att vi inte skulle åka, jag kunde ju lämna honom då.. jag satt i soffan ett tag. Sen försökte jag återigen att gå. Medans han höll på och packa sin väska. Han tog tag i mig och hota mig med kniven varje gång jag försökte gå. Satte den mot halsen på mig. En av gångerna tog han en påse med tjack, försökte hälla den i munnen på mig medans han höll i mig. Men jag vände bort huvudet och sa att jag inte ville ha. Han sa att jag skulle ha, han sa att om jag tog det skulle jag stanna med honom. Jag sa att jag inte ville ha, att jag ville bara gå ut. Han släpper mig efter en stund, säger åt mig att sätta mig på golvet i vardagsrummet. Att jag ska vänta där tills han hämtat några saker i köket. Om jag skulle försöka ta mig ut, skulle han döda mig. Jag satt och vänta. Han kom tillbaka, sa att nu skulle vi gå, men att jag inte fick säga något till någon eller försöka sticka. Då skulle han döda mig. Även om jag lyckades rymma skulle han leta upp mig och döda mig. "Man kan inte gömma sig för mig" sa han, jag sa okej, jag ska inte lämna dig. Vi gick mot ytter dörren. Vi gick ut, börja gå mot Ica. J verkade komma tillbaka under tiden vi gick mot Ica. Han verkade inte komma ihåg vad som hänt. Han betedde sig som om inget hade hänt. Vi kom till Ica, jag köpte 2 bussbiljetter och 1macka O dricka. Han köpte ett paket cigg. Vi gick till bussen. Jag fråga honom om han visste vad han gjort. Han sa att han inte minns. Tror klockan nu blivit runt 9.30 när vi gick på bussen i Skultuna. Han sa under bussresan till Västerås att jag inte fick lämna honom. Det är då "A" kommer fram, att han skulle söka hjälp, men att jag måste vara med annars klarar han inte det. Jag sa att jag kommer lämna honom ändå. Jag är inte säker med dig. Jag vill inte vara med dig längre. Jag vill inte riskera mitt liv för dig. Han börja diskutera med sig själv en stund, men "A" kom inte, J var kvar. När vi kom ner till stan, träffa CI min kompis R . Jag berätta en del av vad som hänt. Sen var vi med R fram till vi gick mot centralen. Under tiden vi va på stan, köpte vi en fika på espresso house, följde med R till arbetsförmedlingen. När vi var på af så ringde I från soc och prata om Vittra lite. Hon ringde min mobil. J tog även min mobil för att han ville prata med soc. När vi fika på espresso house, kom även R's pappa. Efter vi fikat gick vi ut och rökte. Sen följde jag med R in på espresso igen, hon skulle på toa. J och R's pappa stod kvar ute. Sen kom även R's kille, och vi gick till af. Vi satt där ett innan det var hennes tur. Efter hon va klar, så gick hennes pappa. R va kvar för att använda datorn till att skriva cv. Vi var också kvar. Jag fick tag i mamma runt 15 tiden, strax innan och fråga om jag fick komma. J sa direkt att jag inte fick, att jag inte fick lämna honom. Att jag inte fick göra så mot honom. Men jag fråga R om hon skulle följa med till bussen. Hon och hennes kille följde med ner till centralen. Vi skildes åt nere vid centralen. Jag gick till Uppsala bussen och vänta tills den kom. J försökte övertala mig att stanna, men jag vägra. När bussen kom, så höll han i mig, vägra släppa. Jag skrek släpp mig, jag vill inte vara med dig, jag vill inte, låt mig vara osv. Det kom fram någon från busskön och sa åt honom att släppa mig, först ville han inte, men sen gjorde han de. Och jag sprang upp på bussen och satte mig. Bussen gick från centralen 15.35 tror jag. Jag ringde I igen strax innan 16 tror jag och berätta vad som hänt och arr jag ville ha skydd från honom. Jag var framme hos mamma runt 18.30-19tiden ungefär. Berätta vad som hänt och sen åkte vi till polisen och gjorde en anmälan och sen en undersökning på sjukhuset.

Likes

Comments

Just nu känns allt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Känns som det inte spelar någon roll vad jag gör, allt jag gör blir ändå bara fel. Just nu känns det som det inte finns någon mening med livet, tror det känns så för att jag inte får ha Vittra. Men det är ju mitt fel. Jag får helt enkelt fortsätta försöka få tillbaka henne. Jag kan inte ge upp än, fast än det är skit jobbigt. Just nu känner jag inget för Jonas. Känns lite grann som han aldrig funnits. Varken arg, ledsen, tycker synd om honom eller egentligen några känslor alls. Spm han aldrig funnits i mitt liv, känns det som nu.
Jag vet inte hur länge till jag klarar av att vara utan Vittra. Men det är ju mitt eget fel, jag gjorde ju ändå valet. Även om jag vart manipulerad, så gjorde jag ju valet. Även om jag ångra mig, bara nån timme efter jag sagt jag ville lämna, att jag ångrat mig, så var det redan försent. Jag hann inte ens åka ifrån henne innan jag ångra mig. Men det var ju mitt val, jag får skylla mig själv. Mitt fel att jag inte får va med henne. Det var ju jag som svek henne. Jag vet inte hur länge till jag klarar av att vara utan henne, om jag kan leva med det jag gjorde. Det var ju också på sätt och vis mitt eget fel att jag vart våldtagen. Jag valde ju att åka. Jag vet inte hur lång tid till jag orkar att kämpa, utan att veta om det är förgäves eller ej. Jag vet ju knappt vad som krävs för att få tillbaka henne. Jag får inga svar av soc. Eller om jag någonsin kommer få tillbaka henne. Hur länge till klarar jag av att kämpa?

Jag tycker det är jobbigt att inte veta nåt i princip. Jag vet inte vad planen med Vittra är. Jag vet inte om jag kommer få tillbaka henne eller inte. Jag får inga svar på vad som krävs av mig mer än att jag måste bryta helt med Jonas, vilket jag gjort nu. Utöver det vet jag inte vad som krävs av mig. Vilket jag gärna skulle vilja veta, vad jag måste uppfylla. Jag skulle vilja veta hur länge jag måste vara ifrån Vittra, om jag uppfyller kraven. Hur lång tid pratar vi om? Jag vet praktiskt taget ingenting. Och det är otroligt jobbigt att inte få några svar.

Likes

Comments

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag känner nu. Tror jag känner mig nog tom nu. Jag vill inte vara utan Vittra. Men det är mitt eget fel. Jag "valde" ju att lämna henne, och åka till Jonas. Jag "valde" ju på sätt och vis att bli utsatt för det han gjorde mot mig. Jag skulle lyssnat från början på soc. Varför kunde jag inte bara gjort det? Jag kommer aldrig förlåta mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra?

Likes

Comments

View tracker

Jag känner mig färdig med Jonas efter det sista han gjorde mot mig. Jag har redan gjort en massa försök innan att lämna honom. Men nu känner jag att det räcker. Innan har han i alla fall inte gjort mig så illa, eller tvingat sig på mig sexuellt. Och han har inte varit psykotiskt innan heller. Skulle jag gå tillbaka till honom igen så tror jag inte jag skulle komma levande ifrån honom igen. Så jag har bestämt mig att jag aldrig vill ha kontakt med honom igen. Han har under förhållandet varit snäll, sen blivit mer arg och elak, sen när jag försökt lämna honom har han bett om ursäkt, blivit snäll igen och lovat att bättra sig, alternativt hotat mig till att komma tillbaka, och hans "förbättringar" har bara varat allt från någon dag upp till några veckor innan det börjar om igen. Och nu känner jag att det räcker. Jag har redan haft en sån relation innan i 3 år med en annan kille mellan jag var 13 och 16. Och det blir bara samma. Jag vill inte ha så igen i flera år. Dom blir inte bättre med tiden. Dom blir bara värre för varje gång man går tillbaka. Förra killen som gjorde så utsatte mig både sexuellt, psykiskt och fysiskt för våld och övergrepp. Och jag vet att jag inte vill ha så igen och det blir inte bättre. Jag är hellre själv än att stå ut med det igen. Jag är färdig med Jonas, han har fått sina chanser nu, och inte blir han bättre, utan värre.

Jag saknar Vittra otroligt mycket och ångrar enormt mycket att jag lämna henne för att åka tillbaka till Jonas. Jag fattar inte att jag tillät mig själv att lyssna och bli manipulerad av Jonas att åka tillbaka. Varför kunde jag inte bara låtit bli att ha kontakt med honom? Varför lyssna jag på honom? Vad fan tänkte jag med? Jag tror att jag i det läget tänkte att jag kunde hålla honom ifrån Vittra om jag åkte hem och kanske få iväg honom på behandling eller nåt. Och att han skulle tappa intresset för oss under tiden och sluta försöka få oss tillbaka. Men så blev det inte. Istället hände det som hände, och jag får skylla mig själv att jag inte får ha Vittra nu. Jag kan inte skylla på nån annan än mig själv. Det var ju mitt eget fel att jag tillät mig att bli manipulerad av honom. Och jag tänker inte låta det hända igen. Det är det ända jag är säker på nu. Jag hoppas på att kunna få tillbaka Vittra igen och är beredd att kämpa för att få tillbaka henne. Visa att jag verkligen brutit med Jonas helt nu och att jag kan ta hand om henne. Att jag kan skydda henne från Jonas. Förhoppningsvis gör jonas som han har gjort med sina tidigare barn, försöker få tag i dom ett tag och sen ger upp. Att han hittar någon ny snart och ger fan i och försöka kontakta mig. Tur är väl att han inte brukar ta lång tid på sig att skaffa ny och gå vidare. Typ bara någon / några veckor. Jag vill bara så gärna få va med Vittra igen. Jag skulle gärna vilja veta vad som krävs av mig för att få vara med henne igen, hur länge jag ev behöver vänta för att få träffa henne igen. Om jag gör de som krävs. Det gör ont att vara utan henne, jag vill vara med henne, ta hand om henne, vara med när hon utvecklas, att hon ska knyta an till mig och inte någon annan. Men jag kan inte klandra någon annan än mig själv att det är spm det är nu. För det var jag som svek henne, och det kommer jag få ångra hela livet. Att jag lät mig bli manipulerad till att lämna min dotter. Men jag ska kämpa för att få tillbaka henne. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för vad jag gjorde? Att jag lämna Vittra? Går det ens att förlåta sig själv för att han lämnat sitt eget barn? Jag vet inte om jag någonsin kommer förlåta mig själv för det. Jag önskar jag kunde göra det ogjort. Men det går inte. Det går inte att spola tillbaka tiden och göra det ogjort. Det ända man kan göra är att ta lärdom av det för att inte göra samma misstag igen och kämpa för att få tillbaka henne och göra allt som krävs. Oavsett hur jobbigt och svårt det än är, eller hur lång tid de än tar, så kommer jag inte ge upp. Jag vill aldrig svika henne igen som jag nu gjort. Jag vill finnas för henne.

"Hon är inte din längre" "hon har lvu, du har inget att säga till om" " det är soc dotter nu" "dom planerar ändå att ta henne ifrån dig, bättre du lämnar henne nu, så du inte fäster dig mer vid henne" "vill du att hon växer upp utan sin pappa?" "Det spelar ingen roll att du gör som de säger, de kommer ändå ta henne" "de har redan bestämt att de ska ta henne ifrån dig" "hon är inte ditt ansvar längre, hon är soc ansvar"
Det är bara några exempel på vad Jonas sagt till mig. Jag ångrar som fan att jag lyssna på honom. Jag skulle stannat och kämpat för min dotter. Fattar inte hur jag kunde... jag kommer aldrig förlåta mig själv. Vet inte ens om jag orkar leva med det... jag känner mig hemsk att jag gick på vad han sa. Att jag ens kunde tänka tanken att överge mitt eget barn... Jag vet inte om jag kan leva med det. Jag vill inte leva, jag känner att jag inte förtjänar det. Jag borde aldrig gjort det. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Hur fan kunde jag?! Jag klarar inte av att leva med det. Det gör ont att vara utan henne, men det är mitt eget fel att jag inte får va med henne. Och jag kan inte klandra någon annan heller, jag förtjänar att känna så nu, att må som jag gör. Och jag förstår soc att de tycker det är bäst att hon inte är med mig, efter valet jag gjorde. Att ens kunna tänka tanken att lämna henne. Jag förstår att de måste se nu att jag är helt färdig med Jonas. Att det inte finns någon risk att det händer igen. För Vittras bästa. Men jag vet inte hur länge till jag orkar vara utan henne innan jag bryter ihop och inte orkar leva längre med det jag gjort. Men ska försöka kämpa så länge jag kan, för Vittras, för att försöka få tillbaka henne.


Likes

Comments

Jag ser ljuset i tunneln. Jag är påväg upp igen. Jag börjar må bättre igen. Jag ser en framtid igen. Jag känner jag kan stå på mina egna ben igen. Jag hatar inte längre mig själv. Jag duger som jag är. Jag är bra, jag är tillräcklig, jag är fin. Jag gillar mig själv precis som jag är. Jag har fått tillbaka min självkänsla igen. Och det är tack för alla underbara kompisar jag har som stöttat mig genom mina jobbiga period.

Likes

Comments


Under 3år var jag tillsammans med mitt ex Ola. Det var aldrig ett hälsosamt förhållande. Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket av de 3åren. Bara lite smådelar. Troligen förtränger jag det mesta. Men jag kommer ihåg att vi bråkade ofta. Vi gjorde ofta slut och blev tillsammans igen. Jag försökte göra vad som helst för att få det att fungera. Jag flyttade hem till honom. Jag hade sex med honom för att göra honom nöjd och inte skulle bli något bråk. Han fick i princip göra vad han ville. Sa jag ifrån så vart han arg. Så jag vågade inte säga ”nej”, ”jag vill inte” och så vidare. För att det gjorde det hela bara värre. Samma sak om man sa till att han skulle ta det lugnt med något, så gjorde han tvärtom bara för att han ville det. Han använda mig typ som någon leksak. Jag passa när han kände för det, annars kunde jag lika gärna försvinna. Han sa själv några gånger att bara var tillsammans med mig för att få sex. Och då dög jag tills han skulle hitta någon annan att ha sex med. Och jag skulle bara acceptera det. Jag är inte värd mer. Ändå fanns det något positivt med allt. Som jag älskade med honom. Jag gillade alla sena, kalla kvällar ute i garaget, meckande med alla bilar, diskussioner om bilar, traktorer, mopeder, crossar och så vidare. Jag gillade alla diskussioner, meckande, körandes, bil träffar, fisketurer, husvagns semester med familjen, bo på gården, med alla djuren. Ankor, höns, kor, kaniner, hamstrar, råttor, katter och marsvin. Hans mamma Ammie, pappa Stefan, lilla syster Lois. Ammie stötta alltid mig och fanns där för mig. Mer än min egen mamma. Men jag förlorade mig själv också under dem 3 åren. Jag visste inte själv vad jag själv gillade att göra. Jag svek mina kompisar för honom. Så när det tog slut så gillade jag inget i livet, visste inte vad jag ville, hade inga kompisar kvar. Bara mitt hat mot mig själv. Som jag tog ut på min mamma. Det blir inte bättre med tiden, det blir inte enklare. Man lär sig bara leva med sina sår, men dem läker aldrig. Jag är trasig. Jag kommer aldrig läka. Jag är en trasig själ. Med självhat, självförakt, ingen respekt för mig själv och ingen självkänsla. Jag förtjänar att dö, jag vill det. Ända anledningen jag fortsätter är för mina syskon. Jag kan inte, får inte svika dem. Jag måste vara en bra förebild för dem. Finnas för dem. Men jag kan inte när jag tvingas vara här. Då känner jag att det inte spelar någon roll längre. Jag kan lika gärna dö. Jag finns ändå inte… jag klarar inte av att ha något seriöst förhållande efter honom. Jag hatar mig själv för mycket. Tillåter ingen att gilla mig. Att någon bryr sig om mig. Gör allt för att folk ska ogilla mig, ledsna på mig. Jag kan inte lita på någon. Jag kan inte tillåta någon kille att älska mig längre eller att jag ska tillåta mig att älska någon igen. Jag har ingen respekt för mig själv eller min egen kropp. Jag låter killar utnyttja mig, för det är vad jag förtjänar. Jag har fortfarande inte kommit över honom. Det är nästa 2,5 år sedan det tog slut. Men jag går aldrig vidare.

Likes

Comments


Jag känner mig tom, vet inte längre vad jag vill med något längre. Jag har inte mycket ork kvar. Snart ser jag bara en utväg, döden. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här. Tankar snurrar runt i skallen på mig, men kommer aldrig någonstans. Mestadels bara gamla saker som snurrar runt, och en liten del om framtiden. Tänker mycket på uppväxten med mamma. Hon gav mig allt i pengar och saker, men hon var aldrig närvarande. Hon hade antingen inte ork, tid eller ville lyssna på mig. Hon sa ofta när jag undra varför hon sa nej och inte ville diskutera något, ”Jag är din mamma och bestämmer, du är bara ett barn och har inget att säga till om.”

Sen tänker jag ofta på en gång när Ola mitt ex ville hänga sig, och jag var med. Jag sa till honom, ”jag går ingenstans, vill du hänga dig så får du göra det framför mig.” Han stod med strypsnaran upphängd och tjata på att jag skulle gå så han skulle få hänga sig ifred. Men jag vägrade att gå. Tänker ofta på hur det skulle gått om jag hade lyssnat på honom och gått, hade han levt idag?

Jag tänker också ofta på hur jag behandlat min mamma, hur jag har kunnat slå ner henne, kollat på henne när hon legat på golvet livrädd och haft ont och jag bara stått njutit av att se henne lida, se henne maktlös, försvarslös. Precis som jag känt mig under min uppväxt med henne. Nu var det jag som hade övertaget, och jag älskade det, men jag vet att det bara är sjukt.

Jag tänker på min pappa ofta också. Varför jag inte hade kontakt med honom på typ 10år, pappa säger mamma förbjöd honom och mamma säger att pappa inte ville ha kontakt. Jag vet inte vem jag ska tro på. Ingen av dom verkar klara av att säga sanningen. Jag känner hela tiden jag inte kan fästa mig vid något längre, jag kan inte älska något längre. För jag har lärtmig med åren allt man har, håller fast vid och älskar kan vara helt borta på bara några minuter. Det jag har idag kanske jag inte har imorgon. Det finns ingen trygghet i livet, jag kan aldrig slappna av och njuta. Jag kan inte släppa in någon/något innanför mina ”murar”.

Likes

Comments

Från utsidan ser det bättre ut än vad det egentligen är för vissa barn. I skolan barnet är stökigt, ingen förstår varför. Barnet mår psykiskt dåligt, ingen förstår. "Men barnet har det ju bra?" Två vuxna som jobbar, köper allt, ger pengar och skjutsar hit o dit. Barnet är bara en otacksam unge. "Men tänkt på dom som inte får allt." Men ja, allt var det va? Var är föräldrarna när barnet behöver någon att prata med? Någon att lita på, utan att bli dömd? Inslängd på utredning, diagnoser, ännu mera dömd. Föräldrarna vill inte inse sitt barns svårigheter, vill fortsätta som det inte är nåt problem. Är barnet bråkigt, släng ner det i golvet, lås in på dess rum. När föräldrarna skiljer sig, barnet söker upp sin riktiga far. Modern kan inte längre styra sitt barn. Det blir värre och värre bråk. Modern skyller allt på fadern. Trycker i barnet massa mediciner, tror de blir bättre, slutar med barnet får missbruksproblem med mediciner. Blir värre när spriten kommer också. Går i faderns spår i alkolism, missbruk och kriminalitet. Ingen väljer att se, låter det bara fortsätta. Men alla vet egentligen vad som händer, men väljer att dölja det bakom en fasad. Det är ju en bra familj. Dom gör ju aldrig fel. Det är barnet som är fel, den fela länken i familjen tillsammans med fadern. En dag får barnet nog av alla lögner, och barnet tar kniven mot moderns strupe och tvingar henne och ringa polisen. Barnet vill ha hjälp, vill inte vara det svarta fåret längre. Barnet får hjälp. Men inte av sin familj, utan av sina vänner att fortsätta kämpa och vilja få ett bättre liv. Utan sin familj som svikit så mycket under alla år. Hela 17 år, helt sinnessjukt.

Likes

Comments