2017-03-08
Ibland känns det som allt bara går på rutin, utan att det finns någon mening med nåt. Man bara gör saker för att man ska / måste utan att det ger något positivt tillbaka. Vad är egentligen meningen med livet? Varför ska man leva? Man föds till denna värld, för vad? Att vänta på döden? För det är ju det ända man kan vara säker på kommer att hända. Vad kan man göra för att få något "meningsfullt" att göra under tiden man väntar på att dö? Vad vill jag egentligen få ut av mitt liv? Varför kan man inte få glömma allt gammalt som har hänt? Få kunna börja om helt på nytt? Tänk om man hade sluppit uppleva vissa saker. Hur hade mitt liv varit då? Hade jag mått bättre? Även om jag hade en ganska bra uppväxt. Så finns det fortfarande saker jag skulle velat varit annorlunda. Varför var jag våldsam när jag var yngre? Var lärarna i skolan tvunga att slå mig och trycka ner mig i golvet? Även om jag var våldsam, behövdes det verkligen användas så mycket våld emot ett barn? Fanns det inget bättre sätt att hantera det på? Varför vill inte min pappa ha med mig att göra? Vad har jag gjort honom? Ville han aldrig ha mig? Varför bryr han sig inte om mig? Vad är det för fel på mig? Varför har jag alltid varit så rädd för honom när han varit i närheten? jag minns aldrig att han gjort något emot mig? Har han gjort det? Varför är jag aldrig tilltäcklig? Jag är inte bra nog, smart nog, fin nog, alltid fel på mig. Varför hatar jag mig själv så mycket? Jag förtjänar inte att må bra, jag förtjänar inte att bli bra behandlad. Jag förtjänar att må skit, att bli behadlad som skit. Jag förtjänar inte att leva. Men heller inte att dö. Jag förtjänar att leva i ett helvete. Jag förtjänar att bli slagen, kränkt, våldtagen och må skit. Jag är inte värd mer. Helst av allt skulle jag vilja avsluta mitt liv, det bllir aldrig bra. Det blir bättre ett tag ibland, men helvetet kommer alltid tillbaka. Och jag orkar inte med det längre. Men jag vet även att jag inte är stark nog att avsluta mitt liv. Jag har försökt flera gånger, men fegar alltid ur. Jag är för rädd att misslyckas, att jag ska överleva. Jag vill inte det, så jag lever. Tills min dag kommer, helvetet tar slut. Jag vill inte mer.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Ibland när man kollar tillbaka i livet kan man se olika mönster till vissa händelser. Man kan se att en sak utlöste den andra. Det blir som nån form av kedjereaktion eller vad man vill kalla det. Kollar jag t.ex tillbaka på mina år mellan 2013 till 2016, så hände det väldigt mycket under bara den tiden. Våren 2013 vart jag dumpad efter ett förhållande i 3 år, fick flytta hem igen. Mycket bråk hemma med mamma, skolan var jag inte mycket i, men klarade den ändå. Mådde skit ett bra tag efter. Sommaren var jag mest i stallet, hösten börja gymnasiet ett tag, var inte mycket där heller. Börja hänga uppe hos farsan en del, gjorde lite olika saker där, försökte undvika va hemma så mycket som möjligt pga situationen hemma. Kunde va borta över 1vecka utan o höra av mig. Vintern fick jag bo hos moster ett tag pga av situationen var så illa. Under våren gick det för långt och jag vart placerad på institution, sen hvb hemmet xena i Västerås. Vart bättre där ett tag. Året efter på våren gick familjehems pappan bort och det vart ostabilt ett tag igen och jag bråka lite osv, sommaren drog jag från hvb hemmet ett tag. Sluta med att jag va med om ett övergrepp o flytta tillbaka igen. Mådde väl inte helt okej efter det. Men gjorde väl inte så mycket åt de. På hösten var jag lite stökig igen, sket i det mesta, brydde mig inte om nåt. Bråka mycket i skolan, träffa mitt barns pappa, som höll på med massa skit, testa lite skit, men la av med det. Vart fast i ett förhållande med våld o hot i. Dottern kom hösten efter, kaotiskt igen i och med socialen, (men kan ju inte klandra de la sig i då heller) sen hände grejerna med honom i och med separationen som blev sen, vad han utsatte oss för. Sen skyddat boende, först då började jag få hjälp i att bearbeta saker jag varit med om och börja ta hjälp för att börja kunna ordna upp sakerna, för hur skulle jag som 19åring veta vart jag ska vända mig? Jag har bara fått lära mig att fortsätta fram och lägga saker bakom. Inte fått chans att bearbeta, som jag gör idag. Och försöker få hjälp i allt jag kan för att få det bättre framåt. Men mycket att bearbeta och jobba med. Men det går framåt. Och att kunna se mönstren, är ett steg i rätt riktning för att inte komma tillbaka dit igen. Och göra fel igen.

Likes

Comments

Är det typ normalt att inte känna nånting för en person (J) som man ändå varit med i 1 år, va gift och ha barn med ? Jag känner inget för honom mer än att jag bara vill få klart allt med vårdnaden, skilsmässan, polisanmälan och få ut honom ur lägenheten och få nycklarna och sen typ aldrig mer behöva ha någon kontakt med honom igen. Är det normalt? Jag känner liksom inget alls, jag saknar inget, inte nån form av kärlek, tycker inte synd om honom, orkar liksom inte ens lägga energin på att vara arg på honom. Jag vet liksom med mitt förra ex, att jag tänkte mycket på honom, sakna honom mycket och älska honom trots vad han gjorde. Jag ville va med honom ändp och tog väldigt lång tid innan jag slutade vilja ha tillbaka honom och sakna honom. Jag kan fortfarande idag tänka på honom, och sakna vissa stunder med honom, men ändå inte vilja ha tillbaka honom på det sättet. Men ändå undra hur han har det, hur det skulle kunna blivit om vi hade varit tillsammans. Men inte så jag skullee kunna gå tillbaka till honom ändå. Men jag kan ändå känna något för honom även idag, fast inte lika starkt då. Meen mer som jag ibland undrar om man skulle kunna va vänner, men är ändå bäst antagligen att strunta i det. Men jag tycker det är konstigt att jag inte känner nåt alls för J, och aldrig slutat bry mig och tänka på O trots de var 3 1/2 år sen vi gjorde slut. Jag tror jag aldrig direkt älskat J, kanske därför jag inte känner nåt för honom nu? Jag tror jag aldrig slutat älska O, bara att jag inte har kontakt och accepterat att jag aldrig kommer gå tillbaka till honom. jag kommer nog alltid känna nåt för O, men hålla avstånd från honom också p.g.a det.

Likes

Comments

Varför ta ett barn från sin mamma som denne knutit an till i 2 månader för att placera nån annanstans där barnet ska knyta an till en annan person i flera månader, ge mamman umgänge bara under tiden, vilket för barnet blir ´som att träffa vilken person som helst som kan va "vän" till dennes "mamma" och sedan slita bort barnet igen från denna person som barnet knutit an till än en gång och tvinga igen att knyta an till mamman igen som nu barnet glömt är dennes mamma? Eller låta barnet bo kvar och sen växa upp och tro att dennes föräldrar inte ville ha denne och känna sig oönskad och övergiven. Är det så soc anser är bäst för barn?n Att slita upp barnen från deras trygghet hela tiden? Att de ska känna sig oönskade? Att de aldrig ska kunna känna trygghet? Att se till att förstöra barnen från början, barn tar mycket skada av det även fast de är så små. Det förstör relationer väldigt mycket. Jag har kompisar som vart med om det, och de säger själva att de har påverkat hur de har blivit som personer. De har blivit osäkra, kännt sig otrygga och mått dåligt. Är det de soc vill göra mot barn? Att slita upp tryggheten? Barn utvecklar sin personlighet och utvecklas som mest under första året, och det som händer då påverkar barnen under hela livet, utan att kunna själva veta det och kunna förstå varför det känns som det gör. Och det soc just nu gör mot Vittra, är inte det bästa för henne, för det kommer skada henne för resten av hennes liv. Och de vägrar att inse det. För att de tror de gör de bästa, men psykiskt för henne kommer det vara det värsta. Vågar de ej lita på mig, så kan jag inget göra, mer än att tycka synd om min dotter som kommer bli lidande.

Likes

Comments

Jag tror att det kan vara så att jag hamnar i relationer som är dåliga för mig och att jag accepterat att bli behandlad som jag blivit för att jag tyckt att jag förtjänar det. När jag träffade O t.ex. mådde både jag och han dåligt. Jaag tyckte synd om honom och ville att han skulle må bättre. Jag brydde mig inte riktigt om att han behandla mig dåligt, sa saker, kasta saker, slog mig eller tvinga sig på mig sexuellt. Jag kände mer som att jag förtjänade det. Jag tyckte att jag borde bli straffad. Lika var det när jag träffade J, och när jag bodde hos L, brydde jag mig inte så mycket förens han våldtog mig, då drdog jag därifrån. Men med både J och O mådde jag redan psykist dåligt när jag träffade dom, och de också. O mådde dock bara psykist och hade inga missbruksproblem, och med O var det svårtast att lämna p.g.a att jag då skulle lämna hans famiilj, som då också hade blivit lite av min då också. Och O visste att han gjorde fel och sa det flera gånger, men jag stannade ändå. J däremot har inte förstått själv att han gör fel och hotat mig om jag skulle lämna honom. T.ex har han vid ett tillfälle "demostrerat" hur lätt han skulle kunna döda mig om han vill genom och strypa mig tills jag svimma av, vilket tog typ bara 2-3 sekunder bara. Så jag har ju försökt lämna honom, men vart rädd för vad han ska göra, samt om han skulle få för sig och leta upp mig och göra nåt. men grunden till jag hamnat i sånt kan jag tro jag hamnat i nån svacka och samtidigt träffat nån som också är i en svacka, som jag velat hjälpa samt i och med jag vart i en svacka struntat i hur jag blivit behandlad. Men känner nu det är viktigt att det inte blir så i framtiden om jag ska ha Vittra. Så får ju ite hon råka ut för nåt bara för att jag har en svacka. Vilket betyder jag måste hitta en bra strategi för att förhindra det. Just nu är min strategi bara att stå ut i känslan och skriva. Kanske finns fler strategier som kan funka, men det kan ju va nåt som jag behöver hjälp med at hitta.

Mycket när jag var mindre gjorde jag saker för att efterlikna min pappa. Jag visste han var bråkig, stökig och så. Jag var också mycket så, för då fick jag reesponsen att "Jag var precis som min pappa" och jag tror att mycket gjorde sånt för att få bekräftelsen av min pappa fanns på nåt sätt. Och även om alla sa dåliga saker om honom och så, var han ändå lite av en förebild för mig, för att han fanns i bilden och att jag inte fick träffa honom. Så ville jag känna han ändå fanns i bilden, och det var sättet att få det bekräftat. När mamma och Micke separerade när jag var 14år, så vart jag mer stökig, för då förlora jag även min andra "fader förebild" och jag ville va mer som min pappa. Men i efterhand kan jag se att det var fel. Jag kände mig ofta  övergiven av min pappa. Han ville inte ha  mig, jag var bara ett misstag. Det är nog mycket det som  gör att jag mår dåligt, och har haft relationer med killar som liknat honom i humöret. Och J t.ex. är i princip som min pappa blivit beskriven. Tugnt kriminell, våldsam, missbrukare. Både alkohol och amfetamin. Men nu när jag har Vittra, och jag förstått hur farlig J faktiskt är så vill jag aldrig utsätta Vittra för honom igen. Även om hon ska behöva växa upp utan sin pappa som jag gjort. Och jag vet hur det har påverkat mig, men hoppas kunna få henne inte känna som jag har gjort ändå. Jag vill inte hon går igenom det som jag gjort, men vill heller inte utsätta henne för J. För det skulle nog skada henne mer. Och jag vill inte ha fler såna relationer. Även om jag känner det är vad jag förtjänar, så förtjänar inte hon det. Hon förtjänar bättre. Hon förtjänar att växa upp i trygghet, där ingen blir illa behandlad, och hon är det viktigaste, vilket kommer påverka mina framtida val av killar. De ska va bra val för henne, hon ska ha det bra.

Likes

Comments

Alla tateringar har en betydelse för mig.

Den här tatuering betyder familj på finska, och jag har den då min familj är viktig för mig. Och att den står på finska är ju för att farsan är finsk. Men jag värdesätter familjen väldigt mycket därför har jag denna.

Tigern var min andra tatuering jag gjorde. Den har jag för den symboliserar en inre styrka och kraft som påminnelse att man klarar av mer än man tror och att man är stark.

Min tredje tatuering som är en döskalle med en ros som somboliserar för mig att livet är skört, men ändå fint ibland trots att det även är hemskt ibland. Att man bara har ett liv och att skillnaden mellan liv och död inte är stor då det är så skört livet och man ska ta vara på tiden man får.

Min fjärde tatuering som är ganska uppenbar om man läser texten. "Tell me that I can´t and I show you all that I can"

Min femte tatuering (senaste än så länge) Är som man ser ett hjärta med ros och banderoll med min dotters namn och födelsedatum. Den representerar ju så klart min dotter och påminner mig om vad jag kämpar för varje dag.

Likes

Comments

Jag har nog inte förstått innan hur farlig J faktiskt kunnat vara. Han har ju inte låst in mig i en lägenhet och vägrat släppa ut mig, tvingat sig på mig sexuellt, hotat mig med kniv,  hotat slå i mig en spruta med lösning i, försökt tvinga i mig droger. han har sparkat till mig nån gång, slagit till mig nångång, kastat saker emot mig, sagt vissa elaka saker men inte slagit eller sparkat mig hårt. Han har gått ut innan och kommit tillbaka när han lugnat sig. Han har aldrig varit som han var mot mig då. Han har inte hört konstiga röster i huvudet innan som säger åt honom att göra mig illa. Han har liksom inte varit sån innan. Hur skulle jag veta att han var sån? Att han var kapabel att göra såna saker mot mig, när han inte gjort det tidigare? Jovisst, det har väl funnits vissa tecken, men inte tydliga, att det skulle bli såhär allvarligt. De gånger han slagit mig innan har vi oftast bråkat länge innan, han har inte gjort nåt "oprovocerat" som han gjorde då. Och vi har oftast om hans missbruk, han inte fick pengar till droger t.ex eller att han var tvungen att sluta, annars skulle jag lämna honom, eller att han tagit nåt.nSå antingen var han påverkad eller hade abstinens. Men det gör det inte okej för det, men det fanns ändå en orsak, jag kunde förstå det på ett annat sätt än vad jag gör nu, med det han gjorde sist. Han var mer som en helt annan person. Han hade en helt annan personlighet. Han sa visserligen han tagit massa konstiga droger några agar tidigare, när jag kom till honom den natten. Tror han sa att han tagit heroin, amfetamin, svampar, extacy, cannabis, MDMA kristaller osv. Han har ju inte tagit vissa av de sakerna tidigare, så kan ju va nåt av de. Han hade ju bara använt extacy, cannabis och amfetamin tidigare under tiden jag känt honom. Så nåt har väl hänt med honom. Och jag vet att jag aldrig vill tillbaka till honomm igen.

Likes

Comments

Jag orkar snart inte längre. Jag står inte ut med vad jag gjort och vara utan Vittra längre. Jag vet dessutom inget. Jag vet inte nåt om framtiden. Jag vet inte ens om jag får tillbaka henne. Jag går bara och väntar på svar. Jag orkar inte längre och jag vet inte vad jag ska göra. Får väl bara stå ut i känslan. Det är ju ändå mitt eget fel. Och jag är ju ändå för feg för att ta mitt eget liv. Det vet jag, så får väl leva med vad jag gjort. Kan ju inte göra mer än så. Men jag klarar inte längre att vara utan Vittra. Jag vill inge hellre än att dö. Det är ju ändå vad jag förtjänar. Jag svek henne.

Likes

Comments

Varför är det enklare att säga allt är bra? Varför är det svårare och säga vad man känner? Hur mycket kan man bära på innan man bryter ihop? Vad gör man för att inte göra det? Ibland känns allt för mycket, men ändå fortsätter allt. Utan att det finns nån paus knapp, varför finns inte den i livet? Ibland skulle man faktiskt vilja ha den knappen och kunna hinna bearbeta saker, kunna gå igenom känslorna och inte bara samla dom på hög. Berget växer men ändå orkar man alltid på nåt konstigt sätt att fortsätta. Men frågan är ju alltid hur länge? Ja, jag klarade idag, men orkar jag imorgon? Det vet jag ju inte för en imorgon. Jag kan ju inte göra nåt åt det som hänt, men vad ska jag göra framåt? Hela tiden tänka en gång till innan jag gör nåt. Vad gör jag när jag gör det jag kan, men det inte räcker? Och jag kan dessutom inte få svar på vad mer jag behöver göra? Vad gör jag då? Mer än att fortsätta försöka göra rätt?

Likes

Comments

Varför hände det? Borde inte jag förstått att han var sån? Det är ju inte första gången jag blivit utsatt. Jag borde väl märkt signalerna? Varför är jag med såna? Tänker ibland tillbaka på första gången nåt liknande hände. Min första kille O. Vi var ju tillsammans i 3 år, mellan jag var 13 och 16. Han var 3 år äldre. Vi hade ju liknande förhållande. Vi bråkade, gjorde slut och jag gick tillbaka. Även fast han slog mig, kasta saker efter mig, tryckte ner mig, sa jag inte kunde saker, jag var värdelös, inte dög osv. Tvinga sig på mig med sex osv. Borde jag inte fattat att J var likadan? Han lovade också att bättra sig, och sen vart samma skit igen, börja om hela cykeln igen. Blir bättre, blir mer arg, når till slut toppen igen och ber om ursäkt. Ska bättra sig, jag går tillbaka och börjar om igen. Det höll på så i 3 år. Nu hamnade jag i en liknande relation med J, fast bara i ett år. Varför hamnar jag med såna killar? Varför accepterar jag det? Varför har jag sån låg självkänsla och självrespekt? Varför accepterar jag att bli behandlad så? Eller när jag t.ex. bodde hemma hos en annan kille L, så acceptera jag att bli sexuellt trakasserad i 6 veckor, tills han också tvinga mig till sex. Efter det drog jag därifrån. Det var sommaren 2015. Varför drog jag inte tidigare? Jag tyckte ju inte att det var okej när han tog på mig, sa saker till mig osv. Varför var det tvunget att gå så långt innan jag går? Med O kan jag mer förstå, för då bodde jag ju där i över 2 år med hans familj, som vart som "min" familj också. Hans mamma blev som in mamma också. Så då var ju även tvingen att lämna " min andra familj". Men det gick ju. Jag fattar inte att jag väntar så länge innan jag går? Kan det ha och göra med hur jag upplever jag blev bemött som barn, under min uppväxt? Jag kände mig som oönskad, besvärlig, otacksam unge som ingen ville ha och göra med. Vart avstängd från skolan, fick göra utredning, fick diagnoser (stämplad typ) in slängd i en resursklass för ingen skola ville ha mig. Kände inte mamma lyssna eller ville förstå mig. Jag skulle bara funka som vanliga barn, hon ville inte inse mina problem. Jag kände mig ofta missförstådd, oönskad och värdelös. Jag var ju ofta utåtagerande, men mest tror jag att det var mitt sätt att få uppmärksamhet och att jag inte kunde säga vad jag kände, kunde inte förmedla att något inte kändes bra. Har ju även skadat mig själv, några självmords försök. Skar mig själv första gången när jag var 12, tog först överdosen för att försöka ta livet av mig när jag var 13. Sen gjort det fler gånger. Jag hotat mamma till livet, om hon inte ringde polisen när jag var 17 för jag ville ha hjälp. Jag mådde inte bra, misshandla mamma nästan varje dag och tog överdoser emellanåt för jag inte ville leva. Det var mitt sätt att be om hjälp den gången, för jag visste inte hur jag skulle göra. Sen fick jag hjälp på Xena, men hamnade också där i fel kretsar. Träffa J där, prova amfetamin. Mestadels så testa jag för att jag vet att pappa haft ett sånt missbruk och undra varför man fastnar i det. Och min slutsats är att jag inte förstår varför man stannar i det. Ruset är inte värt allt annat besvär. Avtändningarna, penga jagandet, letande efter nytt, hoten i kretsarna, ljuga för alla, inte ha nån säkerhet, nojjorna som kommer i det osv. Det finns i princip inget som gör det värt. Men jag fattar inte att det ska ta sån tid innan jag lämnar? Och jag känner inget för J, det är tomt, han existerar inte längre, det känns som noll i känsla kring honom. Konstigt?

Likes

Comments