Är det typ normalt att inte känna nånting för en person (J) som man ändå varit med i 1 år, va gift och ha barn med ? Jag känner inget för honom mer än att jag bara vill få klart allt med vårdnaden, skilsmässan, polisanmälan och få ut honom ur lägenheten och få nycklarna och sen typ aldrig mer behöva ha någon kontakt med honom igen. Är det normalt? Jag känner liksom inget alls, jag saknar inget, inte nån form av kärlek, tycker inte synd om honom, orkar liksom inte ens lägga energin på att vara arg på honom. Jag vet liksom med mitt förra ex, att jag tänkte mycket på honom, sakna honom mycket och älska honom trots vad han gjorde. Jag ville va med honom ändp och tog väldigt lång tid innan jag slutade vilja ha tillbaka honom och sakna honom. Jag kan fortfarande idag tänka på honom, och sakna vissa stunder med honom, men ändå inte vilja ha tillbaka honom på det sättet. Men ändå undra hur han har det, hur det skulle kunna blivit om vi hade varit tillsammans. Men inte så jag skullee kunna gå tillbaka till honom ändå. Men jag kan ändå känna något för honom även idag, fast inte lika starkt då. Meen mer som jag ibland undrar om man skulle kunna va vänner, men är ändå bäst antagligen att strunta i det. Men jag tycker det är konstigt att jag inte känner nåt alls för J, och aldrig slutat bry mig och tänka på O trots de var 3 1/2 år sen vi gjorde slut. Jag tror jag aldrig direkt älskat J, kanske därför jag inte känner nåt för honom nu? Jag tror jag aldrig slutat älska O, bara att jag inte har kontakt och accepterat att jag aldrig kommer gå tillbaka till honom. jag kommer nog alltid känna nåt för O, men hålla avstånd från honom också p.g.a det.

Likes

Comments

Varför ta ett barn från sin mamma som denne knutit an till i 2 månader för att placera nån annanstans där barnet ska knyta an till en annan person i flera månader, ge mamman umgänge bara under tiden, vilket för barnet blir ´som att träffa vilken person som helst som kan va "vän" till dennes "mamma" och sedan slita bort barnet igen från denna person som barnet knutit an till än en gång och tvinga igen att knyta an till mamman igen som nu barnet glömt är dennes mamma? Eller låta barnet bo kvar och sen växa upp och tro att dennes föräldrar inte ville ha denne och känna sig oönskad och övergiven. Är det så soc anser är bäst för barn?n Att slita upp barnen från deras trygghet hela tiden? Att de ska känna sig oönskade? Att de aldrig ska kunna känna trygghet? Att se till att förstöra barnen från början, barn tar mycket skada av det även fast de är så små. Det förstör relationer väldigt mycket. Jag har kompisar som vart med om det, och de säger själva att de har påverkat hur de har blivit som personer. De har blivit osäkra, kännt sig otrygga och mått dåligt. Är det de soc vill göra mot barn? Att slita upp tryggheten? Barn utvecklar sin personlighet och utvecklas som mest under första året, och det som händer då påverkar barnen under hela livet, utan att kunna själva veta det och kunna förstå varför det känns som det gör. Och det soc just nu gör mot Vittra, är inte det bästa för henne, för det kommer skada henne för resten av hennes liv. Och de vägrar att inse det. För att de tror de gör de bästa, men psykiskt för henne kommer det vara det värsta. Vågar de ej lita på mig, så kan jag inget göra, mer än att tycka synd om min dotter som kommer bli lidande.

Likes

Comments

Jag tror att det kan vara så att jag hamnar i relationer som är dåliga för mig och att jag accepterat att bli behandlad som jag blivit för att jag tyckt att jag förtjänar det. När jag träffade O t.ex. mådde både jag och han dåligt. Jaag tyckte synd om honom och ville att han skulle må bättre. Jag brydde mig inte riktigt om att han behandla mig dåligt, sa saker, kasta saker, slog mig eller tvinga sig på mig sexuellt. Jag kände mer som att jag förtjänade det. Jag tyckte att jag borde bli straffad. Lika var det när jag träffade J, och när jag bodde hos L, brydde jag mig inte så mycket förens han våldtog mig, då drdog jag därifrån. Men med både J och O mådde jag redan psykist dåligt när jag träffade dom, och de också. O mådde dock bara psykist och hade inga missbruksproblem, och med O var det svårtast att lämna p.g.a att jag då skulle lämna hans famiilj, som då också hade blivit lite av min då också. Och O visste att han gjorde fel och sa det flera gånger, men jag stannade ändå. J däremot har inte förstått själv att han gör fel och hotat mig om jag skulle lämna honom. T.ex har han vid ett tillfälle "demostrerat" hur lätt han skulle kunna döda mig om han vill genom och strypa mig tills jag svimma av, vilket tog typ bara 2-3 sekunder bara. Så jag har ju försökt lämna honom, men vart rädd för vad han ska göra, samt om han skulle få för sig och leta upp mig och göra nåt. men grunden till jag hamnat i sånt kan jag tro jag hamnat i nån svacka och samtidigt träffat nån som också är i en svacka, som jag velat hjälpa samt i och med jag vart i en svacka struntat i hur jag blivit behandlad. Men känner nu det är viktigt att det inte blir så i framtiden om jag ska ha Vittra. Så får ju ite hon råka ut för nåt bara för att jag har en svacka. Vilket betyder jag måste hitta en bra strategi för att förhindra det. Just nu är min strategi bara att stå ut i känslan och skriva. Kanske finns fler strategier som kan funka, men det kan ju va nåt som jag behöver hjälp med at hitta.

Mycket när jag var mindre gjorde jag saker för att efterlikna min pappa. Jag visste han var bråkig, stökig och så. Jag var också mycket så, för då fick jag reesponsen att "Jag var precis som min pappa" och jag tror att mycket gjorde sånt för att få bekräftelsen av min pappa fanns på nåt sätt. Och även om alla sa dåliga saker om honom och så, var han ändå lite av en förebild för mig, för att han fanns i bilden och att jag inte fick träffa honom. Så ville jag känna han ändå fanns i bilden, och det var sättet att få det bekräftat. När mamma och Micke separerade när jag var 14år, så vart jag mer stökig, för då förlora jag även min andra "fader förebild" och jag ville va mer som min pappa. Men i efterhand kan jag se att det var fel. Jag kände mig ofta  övergiven av min pappa. Han ville inte ha  mig, jag var bara ett misstag. Det är nog mycket det som  gör att jag mår dåligt, och har haft relationer med killar som liknat honom i humöret. Och J t.ex. är i princip som min pappa blivit beskriven. Tugnt kriminell, våldsam, missbrukare. Både alkohol och amfetamin. Men nu när jag har Vittra, och jag förstått hur farlig J faktiskt är så vill jag aldrig utsätta Vittra för honom igen. Även om hon ska behöva växa upp utan sin pappa som jag gjort. Och jag vet hur det har påverkat mig, men hoppas kunna få henne inte känna som jag har gjort ändå. Jag vill inte hon går igenom det som jag gjort, men vill heller inte utsätta henne för J. För det skulle nog skada henne mer. Och jag vill inte ha fler såna relationer. Även om jag känner det är vad jag förtjänar, så förtjänar inte hon det. Hon förtjänar bättre. Hon förtjänar att växa upp i trygghet, där ingen blir illa behandlad, och hon är det viktigaste, vilket kommer påverka mina framtida val av killar. De ska va bra val för henne, hon ska ha det bra.

Likes

Comments

Alla tateringar har en betydelse för mig.

Den här tatuering betyder familj på finska, och jag har den då min familj är viktig för mig. Och att den står på finska är ju för att farsan är finsk. Men jag värdesätter familjen väldigt mycket därför har jag denna.

Tigern var min andra tatuering jag gjorde. Den har jag för den symboliserar en inre styrka och kraft som påminnelse att man klarar av mer än man tror och att man är stark.

Min tredje tatuering som är en döskalle med en ros som somboliserar för mig att livet är skört, men ändå fint ibland trots att det även är hemskt ibland. Att man bara har ett liv och att skillnaden mellan liv och död inte är stor då det är så skört livet och man ska ta vara på tiden man får.

Min fjärde tatuering som är ganska uppenbar om man läser texten. "Tell me that I can´t and I show you all that I can"

Min femte tatuering (senaste än så länge) Är som man ser ett hjärta med ros och banderoll med min dotters namn och födelsedatum. Den representerar ju så klart min dotter och påminner mig om vad jag kämpar för varje dag.

Likes

Comments

Jag har nog inte förstått innan hur farlig J faktiskt kunnat vara. Han har ju inte låst in mig i en lägenhet och vägrat släppa ut mig, tvingat sig på mig sexuellt, hotat mig med kniv,  hotat slå i mig en spruta med lösning i, försökt tvinga i mig droger. han har sparkat till mig nån gång, slagit till mig nångång, kastat saker emot mig, sagt vissa elaka saker men inte slagit eller sparkat mig hårt. Han har gått ut innan och kommit tillbaka när han lugnat sig. Han har aldrig varit som han var mot mig då. Han har inte hört konstiga röster i huvudet innan som säger åt honom att göra mig illa. Han har liksom inte varit sån innan. Hur skulle jag veta att han var sån? Att han var kapabel att göra såna saker mot mig, när han inte gjort det tidigare? Jovisst, det har väl funnits vissa tecken, men inte tydliga, att det skulle bli såhär allvarligt. De gånger han slagit mig innan har vi oftast bråkat länge innan, han har inte gjort nåt "oprovocerat" som han gjorde då. Och vi har oftast om hans missbruk, han inte fick pengar till droger t.ex eller att han var tvungen att sluta, annars skulle jag lämna honom, eller att han tagit nåt.nSå antingen var han påverkad eller hade abstinens. Men det gör det inte okej för det, men det fanns ändå en orsak, jag kunde förstå det på ett annat sätt än vad jag gör nu, med det han gjorde sist. Han var mer som en helt annan person. Han hade en helt annan personlighet. Han sa visserligen han tagit massa konstiga droger några agar tidigare, när jag kom till honom den natten. Tror han sa att han tagit heroin, amfetamin, svampar, extacy, cannabis, MDMA kristaller osv. Han har ju inte tagit vissa av de sakerna tidigare, så kan ju va nåt av de. Han hade ju bara använt extacy, cannabis och amfetamin tidigare under tiden jag känt honom. Så nåt har väl hänt med honom. Och jag vet att jag aldrig vill tillbaka till honomm igen.

Likes

Comments

Jag orkar snart inte längre. Jag står inte ut med vad jag gjort och vara utan Vittra längre. Jag vet dessutom inget. Jag vet inte nåt om framtiden. Jag vet inte ens om jag får tillbaka henne. Jag går bara och väntar på svar. Jag orkar inte längre och jag vet inte vad jag ska göra. Får väl bara stå ut i känslan. Det är ju ändå mitt eget fel. Och jag är ju ändå för feg för att ta mitt eget liv. Det vet jag, så får väl leva med vad jag gjort. Kan ju inte göra mer än så. Men jag klarar inte längre att vara utan Vittra. Jag vill inge hellre än att dö. Det är ju ändå vad jag förtjänar. Jag svek henne.

Likes

Comments

Varför är det enklare att säga allt är bra? Varför är det svårare och säga vad man känner? Hur mycket kan man bära på innan man bryter ihop? Vad gör man för att inte göra det? Ibland känns allt för mycket, men ändå fortsätter allt. Utan att det finns nån paus knapp, varför finns inte den i livet? Ibland skulle man faktiskt vilja ha den knappen och kunna hinna bearbeta saker, kunna gå igenom känslorna och inte bara samla dom på hög. Berget växer men ändå orkar man alltid på nåt konstigt sätt att fortsätta. Men frågan är ju alltid hur länge? Ja, jag klarade idag, men orkar jag imorgon? Det vet jag ju inte för en imorgon. Jag kan ju inte göra nåt åt det som hänt, men vad ska jag göra framåt? Hela tiden tänka en gång till innan jag gör nåt. Vad gör jag när jag gör det jag kan, men det inte räcker? Och jag kan dessutom inte få svar på vad mer jag behöver göra? Vad gör jag då? Mer än att fortsätta försöka göra rätt?

Likes

Comments

Varför hände det? Borde inte jag förstått att han var sån? Det är ju inte första gången jag blivit utsatt. Jag borde väl märkt signalerna? Varför är jag med såna? Tänker ibland tillbaka på första gången nåt liknande hände. Min första kille O. Vi var ju tillsammans i 3 år, mellan jag var 13 och 16. Han var 3 år äldre. Vi hade ju liknande förhållande. Vi bråkade, gjorde slut och jag gick tillbaka. Även fast han slog mig, kasta saker efter mig, tryckte ner mig, sa jag inte kunde saker, jag var värdelös, inte dög osv. Tvinga sig på mig med sex osv. Borde jag inte fattat att J var likadan? Han lovade också att bättra sig, och sen vart samma skit igen, börja om hela cykeln igen. Blir bättre, blir mer arg, når till slut toppen igen och ber om ursäkt. Ska bättra sig, jag går tillbaka och börjar om igen. Det höll på så i 3 år. Nu hamnade jag i en liknande relation med J, fast bara i ett år. Varför hamnar jag med såna killar? Varför accepterar jag det? Varför har jag sån låg självkänsla och självrespekt? Varför accepterar jag att bli behandlad så? Eller när jag t.ex. bodde hemma hos en annan kille L, så acceptera jag att bli sexuellt trakasserad i 6 veckor, tills han också tvinga mig till sex. Efter det drog jag därifrån. Det var sommaren 2015. Varför drog jag inte tidigare? Jag tyckte ju inte att det var okej när han tog på mig, sa saker till mig osv. Varför var det tvunget att gå så långt innan jag går? Med O kan jag mer förstå, för då bodde jag ju där i över 2 år med hans familj, som vart som "min" familj också. Hans mamma blev som in mamma också. Så då var ju även tvingen att lämna " min andra familj". Men det gick ju. Jag fattar inte att jag väntar så länge innan jag går? Kan det ha och göra med hur jag upplever jag blev bemött som barn, under min uppväxt? Jag kände mig som oönskad, besvärlig, otacksam unge som ingen ville ha och göra med. Vart avstängd från skolan, fick göra utredning, fick diagnoser (stämplad typ) in slängd i en resursklass för ingen skola ville ha mig. Kände inte mamma lyssna eller ville förstå mig. Jag skulle bara funka som vanliga barn, hon ville inte inse mina problem. Jag kände mig ofta missförstådd, oönskad och värdelös. Jag var ju ofta utåtagerande, men mest tror jag att det var mitt sätt att få uppmärksamhet och att jag inte kunde säga vad jag kände, kunde inte förmedla att något inte kändes bra. Har ju även skadat mig själv, några självmords försök. Skar mig själv första gången när jag var 12, tog först överdosen för att försöka ta livet av mig när jag var 13. Sen gjort det fler gånger. Jag hotat mamma till livet, om hon inte ringde polisen när jag var 17 för jag ville ha hjälp. Jag mådde inte bra, misshandla mamma nästan varje dag och tog överdoser emellanåt för jag inte ville leva. Det var mitt sätt att be om hjälp den gången, för jag visste inte hur jag skulle göra. Sen fick jag hjälp på Xena, men hamnade också där i fel kretsar. Träffa J där, prova amfetamin. Mestadels så testa jag för att jag vet att pappa haft ett sånt missbruk och undra varför man fastnar i det. Och min slutsats är att jag inte förstår varför man stannar i det. Ruset är inte värt allt annat besvär. Avtändningarna, penga jagandet, letande efter nytt, hoten i kretsarna, ljuga för alla, inte ha nån säkerhet, nojjorna som kommer i det osv. Det finns i princip inget som gör det värt. Men jag fattar inte att det ska ta sån tid innan jag lämnar? Och jag känner inget för J, det är tomt, han existerar inte längre, det känns som noll i känsla kring honom. Konstigt?

Likes

Comments

Jag möter J när jag går av bussen i Skultuna. Han är stissig, verkar påverkad, troligen tjack. Han pratar högt och argt om soc. Att de tagit V, lvu, vad han vill göra med alla som påverkar besluten. Jag säger gång på gång, "jag vill inte prata" "jag orkar inte prata om det" "jag mår redan skit" Vi kommer hem till hans kompis lägenhet. Han frågar direkt om jag vill ha tjack. Han tar fram ett fat med tjack upplagt på. Jag säger: "nej, jag vill inte ha tjack, jag vill ha tillbaka V" Jag sätter mig i sängen som han sover i när han är hos sin kompis och gråter. Han försöker trösta mig en stund, men sen försöker han med att vi ska ha sex. Jag säger "nej". Han frågar "varför? Och jag svarar "jag har precis blivit av med V, jag vill inte ha sex". Han säger "men vi kan ju göra en ny" och jag säger "jag vill inte ha en ny, jag vill ha V" han säger "vadåra? Eller har du varit med någon annan?" Jag svarar "nej, varför skulle jag? Fattar du inte att jag mår skit och inte orkar ha sex?" Han verkar bli arg och fortsätter anklaga mig för att varit med någon annan. Han ger sig efter ett tag och låter mig sova en stund. Vet ej hur länge. Men han försökte flera gånger att ta på mig innan jag fick sova. Tog mellan benen, tog tag i nacken, bet i nacken, kysste mig i nacken, försökte kyssa mig på munnen. Jag vände bort huvudet och sa att jag inte ville. Han tog lätt stryptag med handen, sa "jag vet att du vill". Men gav sig efter ett tag och lät mig sova en stund som sagt. Sen väckte han mig igen, runt 4-5 tiden. Börja ta på mig igen, smeks mig mellan benen, ta på brösten, bita i nacken, strypa lätt, kyssa i nacken och försökte kyssa mig på munnen. Men jag försökte vända mig bort, sa att jag inte ville ha sex. "Jag vill sova, låt mig vara!" Han vart mer hårdhänt, sa att vi skulle ha sex. Höll i mig. Tog fram en kniv, satte den mot halsen. Sa åt mig att sära på benen. Han använde sina händer för att försöka sära på mina ben. Tog tag i mina handleder, tryckte ner dom i sängen. Drog ner mina byxor och trosor. Tryckte in sin kuk i min fitta. (Ganska försiktigt förde han in sin kuk ändå) Han gjorde "sitt". Tog kanske ca 5min. Innan han börja knulla mig tog honom kanske 40min? Jag stretar emot under hela tiden, sa "jag vill inte", "sluta", "snälla gör inte såhär", "vad håller du på med?" "Varför gör du såhär?", "nej, jag vill inte" Han verkade inte kontaktbar. Han sa att han hette A och att "J" var borta. Efter han våldtagit mig, verkade "J" komma tillbaka. Frågade varför jag var livrädd, och låg och skaka. Han fråga vad som hänt. Han verkade inte fatta vad han gjort. Sen sa jag vad som hänt, och att jag ville gå. Att jag ville lämna honom. Då sa han att jag inte fick, han började prata med sig själv. "Nej kom inte tillbaka, försvinn, jag vill inte göra henne illa, nej osv" Sen verkade det igen som om "J" var borta och "A" var tillbaka. Han sa om jag ändå skulle lämna honom, kunde han lika gärna döda mig. Om inte han fick ha mig, skulle ingen annan heller få ha mig. Jag reste mig från sängen och försökte gå, men han ställde sig i vägen, han höll i kniven och vägra släppa förbi mig. Jag sa att jag ville gå. Han tog upp kniven och satte den mot halsen på mig och sa att jag inte fick gå någonstans. Han gick emot mig och sa åt mig att sätta mig igen. Jag gjorde som han sa. Han vände sig om, börja rota i skåpet mittemot sängen. Jag försökte än en gång resa mig och gå. Jag kom förbi honom, ut till soffan innan han hann göra nåt. Den här gången höll han i en spruta med någon lösning i. Han tog tag i mig, sa om jag inte satte mig i soffan skulle han sätta sprutan i halsen på mig. Han sa att sprutan innehöll heroin, en dödlig dos. Han höll upp sprutan mot mig. Jag satte mig i soffan. Jag försökte prata med honom. Att vi skulle åka in till Västerås. Han sa bitvis att vi skulle åka, han skulle bara packa ihop några saker innan och bitvis att vi inte skulle åka, jag kunde ju lämna honom då.. jag satt i soffan ett tag. Sen försökte jag återigen att gå. Medans han höll på och packa sin väska. Han tog tag i mig och hota mig med kniven varje gång jag försökte gå. Satte den mot halsen på mig. En av gångerna tog han en påse med tjack, försökte hälla den i munnen på mig medans han höll i mig. Men jag vände bort huvudet och sa att jag inte ville ha. Han sa att jag skulle ha, han sa att om jag tog det skulle jag stanna med honom. Jag sa att jag inte ville ha, att jag ville bara gå ut. Han släpper mig efter en stund, säger åt mig att sätta mig på golvet i vardagsrummet. Att jag ska vänta där tills han hämtat några saker i köket. Om jag skulle försöka ta mig ut, skulle han döda mig. Jag satt och vänta. Han kom tillbaka, sa att nu skulle vi gå, men att jag inte fick säga något till någon eller försöka sticka. Då skulle han döda mig. Även om jag lyckades rymma skulle han leta upp mig och döda mig. "Man kan inte gömma sig för mig" sa han, jag sa okej, jag ska inte lämna dig. Vi gick mot ytter dörren. Vi gick ut, börja gå mot Ica. J verkade komma tillbaka under tiden vi gick mot Ica. Han verkade inte komma ihåg vad som hänt. Han betedde sig som om inget hade hänt. Vi kom till Ica, jag köpte 2 bussbiljetter och 1macka O dricka. Han köpte ett paket cigg. Vi gick till bussen. Jag fråga honom om han visste vad han gjort. Han sa att han inte minns. Tror klockan nu blivit runt 9.30 när vi gick på bussen i Skultuna. Han sa under bussresan till Västerås att jag inte fick lämna honom. Det är då "A" kommer fram, att han skulle söka hjälp, men att jag måste vara med annars klarar han inte det. Jag sa att jag kommer lämna honom ändå. Jag är inte säker med dig. Jag vill inte vara med dig längre. Jag vill inte riskera mitt liv för dig. Han börja diskutera med sig själv en stund, men "A" kom inte, J var kvar. När vi kom ner till stan, träffa CI min kompis R . Jag berätta en del av vad som hänt. Sen var vi med R fram till vi gick mot centralen. Under tiden vi va på stan, köpte vi en fika på espresso house, följde med R till arbetsförmedlingen. När vi var på af så ringde I från soc och prata om Vittra lite. Hon ringde min mobil. J tog även min mobil för att han ville prata med soc. När vi fika på espresso house, kom även R's pappa. Efter vi fikat gick vi ut och rökte. Sen följde jag med R in på espresso igen, hon skulle på toa. J och R's pappa stod kvar ute. Sen kom även R's kille, och vi gick till af. Vi satt där ett innan det var hennes tur. Efter hon va klar, så gick hennes pappa. R va kvar för att använda datorn till att skriva cv. Vi var också kvar. Jag fick tag i mamma runt 15 tiden, strax innan och fråga om jag fick komma. J sa direkt att jag inte fick, att jag inte fick lämna honom. Att jag inte fick göra så mot honom. Men jag fråga R om hon skulle följa med till bussen. Hon och hennes kille följde med ner till centralen. Vi skildes åt nere vid centralen. Jag gick till Uppsala bussen och vänta tills den kom. J försökte övertala mig att stanna, men jag vägra. När bussen kom, så höll han i mig, vägra släppa. Jag skrek släpp mig, jag vill inte vara med dig, jag vill inte, låt mig vara osv. Det kom fram någon från busskön och sa åt honom att släppa mig, först ville han inte, men sen gjorde han de. Och jag sprang upp på bussen och satte mig. Bussen gick från centralen 15.35 tror jag. Jag ringde I igen strax innan 16 tror jag och berätta vad som hänt och arr jag ville ha skydd från honom. Jag var framme hos mamma runt 18.30-19tiden ungefär. Berätta vad som hänt och sen åkte vi till polisen och gjorde en anmälan och sen en undersökning på sjukhuset.

Likes

Comments

Just nu känns allt hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Känns som det inte spelar någon roll vad jag gör, allt jag gör blir ändå bara fel. Just nu känns det som det inte finns någon mening med livet, tror det känns så för att jag inte får ha Vittra. Men det är ju mitt fel. Jag får helt enkelt fortsätta försöka få tillbaka henne. Jag kan inte ge upp än, fast än det är skit jobbigt. Just nu känner jag inget för Jonas. Känns lite grann som han aldrig funnits. Varken arg, ledsen, tycker synd om honom eller egentligen några känslor alls. Spm han aldrig funnits i mitt liv, känns det som nu.
Jag vet inte hur länge till jag klarar av att vara utan Vittra. Men det är ju mitt eget fel, jag gjorde ju ändå valet. Även om jag vart manipulerad, så gjorde jag ju valet. Även om jag ångra mig, bara nån timme efter jag sagt jag ville lämna, att jag ångrat mig, så var det redan försent. Jag hann inte ens åka ifrån henne innan jag ångra mig. Men det var ju mitt val, jag får skylla mig själv. Mitt fel att jag inte får va med henne. Det var ju jag som svek henne. Jag vet inte hur länge till jag klarar av att vara utan henne, om jag kan leva med det jag gjorde. Det var ju också på sätt och vis mitt eget fel att jag vart våldtagen. Jag valde ju att åka. Jag vet inte hur lång tid till jag orkar att kämpa, utan att veta om det är förgäves eller ej. Jag vet ju knappt vad som krävs för att få tillbaka henne. Jag får inga svar av soc. Eller om jag någonsin kommer få tillbaka henne. Hur länge till klarar jag av att kämpa?

Jag tycker det är jobbigt att inte veta nåt i princip. Jag vet inte vad planen med Vittra är. Jag vet inte om jag kommer få tillbaka henne eller inte. Jag får inga svar på vad som krävs av mig mer än att jag måste bryta helt med Jonas, vilket jag gjort nu. Utöver det vet jag inte vad som krävs av mig. Vilket jag gärna skulle vilja veta, vad jag måste uppfylla. Jag skulle vilja veta hur länge jag måste vara ifrån Vittra, om jag uppfyller kraven. Hur lång tid pratar vi om? Jag vet praktiskt taget ingenting. Och det är otroligt jobbigt att inte få några svar.

Likes

Comments