On my mind, Umgänge/Aktivitet

för något år sedan så skrev jag ett blogginlägg på min förra blogg som hette "hela historien" där jag skrev allt som gjort mig till den jag är idag. tyvärr finns varken bloggen eller inlägget kvar längre så jag tänkte skriva ett nytt, bättre och lite mer korrekt sådant inlägg på denna bloggen istället: jag var 10 år gammal första gången jag slutade äta. jag saknade mamma och mådde sämre än sämst utan henne hos mig, så maten gick inte ner.
jag var 11 år gammal första gången jag testade att skära mig, med en metallbit jah snodde ifrån träslöjden. än idag minns jag att det var som om alla problem plötsligt inte fanns längre.
jag var 12 år gammal, skulle fylla 13, när jag började i sjunde klass. jag började högstadiet med inställningen "Va dig själv!" och färgade därför rötterna av mitt hår rosa och var så stolt. gud va cool jag kände mig! jag började i en klass där jag inte kände någon alls, medans alla andra kände minst en annan i klassen. det kändes inte alls bra och helt plötsligt försvann den coola känslan och jag kände mig inte annat än otroligt töntig.
men det dröjde inte speciellt länge innan jag hade ett par vänner i klassen. de var långt ifrån my kind of people, men det var bättre än att vara ensam.
men det dröjde inte speciellt länge innan jag fick min första tjej-läxa heller. det var verkligen inte okej ALLS att bli tillsammans med en kompis expojkvän, trots att det var ett otroligt oseriöst bilddagboken-förhållande med en kille jag knappt kände. och vips så förlorade jag vännerna jag nyligen fått, vilket ju inte kändes som en superstor förlust trots allt.

det var när mina föredetta vänner började frysa ut mig som saker och ting blev jobbigt. när de slutade svara på tilltal och fick resten av klassen att göra detsamma. när de endast pratade med mig för att säga något elakt och när de började putta mig in i väggar och fönsterkarmar när jag gick förbi dem i korridorerna. plötsligt kände jag mig ensammare än vad jag någonsin gjort förut.
det var då julia kom in i mitt liv med sitt långa blonda hår, piercade näsa och kaxiga attityd. julia som alltid sa ifrån när hon tyckte något var fel och julia som alltid vågade stå upp för sig själv och de hon brydde sig om. än idag tackar jag dig för att du kom inspringandes i mitt liv sådär julia. utan dig hade jag aldrig hittat mig själv.

julia rökte cigg och hängde med de som gick i nian och på gymnasiet och hon blev snart min största förebild. hade det inte vart för julia hade jag aldrig lärt känna alla de människor som än idag är en stor del av mitt liv. det var med julia jag rökte min första cigg, skolkade från skolan för första gången och snattade godis för första gången. kanske inte de bästa grejerna att göra, men fortfarande några av de grejer jag behövde göra just då; för att hitta mig.
de i klassen uppskattade mig ännu mindre när jag luktade rök, inte kom på alla lektioner och inte brydde mig om deras elaka kommentarer och beteende. but i couldn't care less, för jag hade äntligen hittat någonstans där jag var välkommen, mådde bra och kunde vara mig själv.
men bristen på en plats även i klassen tyngde fortfarande ner mig, och hemma blev det bråk för att jag skolkade och rökte och allt däremellan.
så när claras mamma ringde mig den 12 december 2011 och berättade att clara, en av de vänner jag kommit väldigt nära på väldigt kort tid, hade rymt hemifrån så var det som om en blixt slog ner i mitt huvud. prio ett den dagen var att hitta clara, prio två var att jag också skulle sticka. för pressen från skolan och pressen hemifrån var för mycket, och jag orkade inte mer.
det tog bara nån enstaka timme tills jag fått reda på var clara var nånstans, efter det dröjde jag mig kvar på fritidsgården i ystad trots att jag egentligen skulle vara hemma hos pappa i skurup kl 17. jag smsade pappa och skrev "jag kommer inte hem ikväll, det är inte lönt att du letar efter mig för du kommer ändå inte hitta mig" och sen stack jag och en kompis till tomelilla och när vi kom tillbaka till ystad, 4 timmar efter att jag skickat sms:et, så hittade pappa mig på tågstationen. min första rymning.

efter det eskalerade allt väldigt fort. jag skolkade mer, rökte mer, var elakare mot min familj, brydde mig inte om att få en plats i klassen överhuvudtaget, sov knappt, åt knappt, ville inte mer.
den 20 januari 2012 rymde jag & clara igen, tillsammans denna gången. vi stack till två killar i skurup och var där i rätt exakt ett dygn innan polisen kom och hämtade oss. fem polisbilar, tio poliser, två trettonåringar. livet kändes som en film just då, jag kunde liksom inte förstå det själv att det var jag som satt där i den där pundarlägenheten med dedär killarna, varav en var dubbelt så gammal som jag, och blev hämtad av polisen. jag fick en smäll av verkligheten men tog den inte på allvar. jag skakade av mig det, som om det var ingenting.
så när pappa stod framför mig, gråtandes, och sa "kan du sluta? jag vill ju inte förlora dig, fattar du inte det? du är ju min prinsessa!" så gjorde jag allt som stod i min makt för att inte visa att jag brydde mig. för visade man sig svag var man svag.
men när jag gått och lagt mig grät jag floder, för jag visste att jag skulle såra han igen.

förlåt pappa. för att jag fortsatte skolka, rymma, röka och vara elak mot dig. förlåt för att jag aldrig förstod och förlåt för att jag gjorde allt en prinsessa inte ska.

i mars 2012 hamnade jag i fosterfamilj i osby. först hamnade jag i en bra familj, där jag bodde en månad och faktiskt mådde bra. sen hamnade jag i en dålig familj, där jag bara ville fly. så det var precis vad jag gjorde. jag bröt mot varenda regel jag kunde, skolkade mer än någonsin och rymde så fort jag fick chansen. jag började skära mig, slutade äta och försökte sammanlagt ta livet av mig fem gånger under det halvåret jag bodde där.
jag var 13 år gammal, skulle fylla 14, när jag förlorade oskulden till en tre år äldre kille genom att bli våldtagen den 2 maj 2012. han tog det finaste jag hade ifrån mig för det "förtjänade" ju han som tack för att jag fick sova där den natten. fyfan för dig jesper, för att du gjorde så mot mig. det var inte okej då, och kommer aldrig vara okej. än idag ångrar jag att jag inte förstod att det inte var mitt fel förrän det var försent. jag skulle anmält dig, jag skulle krossat allt du är och jag skulle fått dig att sota för det du gjorde. men istället hoppas jag att karma gjort det åt mig.

den 23 oktober samma år var jag påväg hem till osby igen efter en helg hemma. det var tågbyte i lund och när jag väl kom dit kände jag hur hela min kropp bara skrek nej. jag ville inte tillbaka, jag orkade inte, jag hade ingen kraft. så jag skrev till clara, och hoppades med allt jag hade att hon skulle råka vara i lund samtidigt som jag. för jag ville träffa henne en sista gång innan jag avslutade allt som var jag, en gång för alla. jag hade bestämt mig.
också sa clara att hon funderade på att sticka och frågade om vi skulle dra tillsammans. ett sista äventyr, tänkte jag och tackade ja till erbjudandet. vi spenderade 3 dagar, 2 nätter, med att åka mellan Malmö, Lund och Christiania i Köpenhamn. under de dagarna rökte jag cannabis för första, andra, tredje och fjärde gången i mitt liv och för första gången på en evighet kändes det som att jag faktiskt levde.
fram tills clara kom och sa att hon ville hem.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments