View tracker

2015-12-17.

Jag kommer aldrig attförstå hur jag själv funkar, hur ens kan få någonting att gå ihop. Med ettslags missförstående och en förvirring drar jag mig igenom livet. Vilka är minavänner? vilka spelar roll för mig? Bryr jag mig ens om någon? Om mig själv?

Att se dagen nå sitt slutär jobbigt men skönt för jag blir lättad av få sluta ögonen och sluta tänka.Jag tänker mer än någon annan jag känner, det är en börda för allt handlar omtankar och vad som har varit, nuet och vad som kommer sen.

Jag kan inte låta bli detjag inte vill göra för att jag vill, jag vill vara nära, jag vill hålla migborta. Du får inte prata med henne, du får inte prata med mig, var vän medalla. Jag kan inte styra dig men låt mig veta vad du ska göra, berätta allt.

Jag är sårad men jag ärvan, det är inte jag som bryr mig om vad folk gör, jag bryr mig inte omnågonting längre, det finns bara du, bara hon, alla andra, inte jag. Jag skainte ändra på mig för någon men jag behöver ändra mig för dig, du är inte baranågon för du är du och jag är jag.  

Nu tänker jag igen även omjag skulle sluta med det, fokusera. Du distraherar mig men jag är distraheradutan dig, hjärnan är uppdelad i tankar och det spelad alltid en scen med dignågonstans.  Någonstans där du har tagitplats bredvid honom, han jag aldrig kommer att släppa.

Jag skriver när jag behöverdig, jag låtsas som att jag har en anledning. Jag behöver dig nu men jag vågarinte, vågar inte visa det ens för dig. Hon gjorde dig svag, hon är inte jag.Hon vet allt, hon hjälper mig, hjälper mig mot dig.

Tre veckor, det är kanskeallt jag behöver. Kommer tillbaka till dig men då är du bara ett ansikte, ett ansiktejag känner igen men inte kan placera, ett jag inte kommer att placera. Du skahitta din egen plats.

Tre veckor, det är kanskevad vi behöver. Hittar tillbaka till allt och kanske mer. De kommer att varadär, sitta där och se. Jag kanske inte bryr mig, du kanske skyddar mig även omdu inte kan. Jag måste skydda mig själv.

Tre veckor, det kanske integör någonting, ingenting är annorlunda när vi möter bekanta korridorer igen.Jag ser dig, du ser mig, vi tittar ner. Pinsam tystnad, jag stirrar påingenting. Ingenting hjälper. Ingen kan hjälpa oss för att vi inte vill hahjälp.

Fyra månader, jag harändrats. Vi började bra, vänner på ett enkelt sätt. Månad två, bråk, onödigt.Månad tre, tillbaka, du och jag. Månad fyra, vet inte ens vart jag har dig omjag ens har det. Vad händer månad fem? Blir det ens en månad sex? Vill jag det?

Jag har försökt skriva nermen det finns inte ens ord, ord som kan beskriva allt, beskriva dig, beskrivamig. Nu skriver jag, på grund av dig, på grund av allt. Texter sparade bara förmig, i alla fall aldrig för dig. Vad skulle du göra om du visste?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​2015-10-09.


När jag var i Estland för fyra år sedan fick jag min riktiga första panik attack, jag och mina 

vänner från konfirmationen hade varit igång i tre dagar med lite sömn och stress och det var 

då det sprack för mig. Vi alla var fast i ett hus tillsammans och jag hade inte varit ensam på 

flera dagar. Jag behöver nämligen få vara för mig själv, har alltid det eftersom att jag är 

uppfostrad i en stor del av ensamhet och behöver ensamheten för att få ordning på mina 

tankar. Efter den dagen har jag alltid hållit koll på mig själv och gått undan om jag känner mig 

stressad i en grupp av människor. Jag har lärt mig, det senaste året har jag till och med kunnat 

vara med mer socialt och kände inte att det var ett problem längre tills igår…

Det var inte en lika stor panik attack som i Estland men jag kände att rummet började bli 

mindre och mindre, mina klasskamrater omringande mig nästan och jag ville inte göra något 

annat än att titta på klockan. Visst jag kunde ha lämnat rummet men jag tycker inte om att

lämna lektioner eller inte att möjligtvis få frånvaro (ett av mina andra problem) från skolan. 

Vi hade en lektion till efter det och i en sådan pressad situation skulle jag gå upp och sjunga 

för en grupp. Vissa saker klara jag inte. Två av mina klasskamrater såg att jag inte mådde bra

och jag viskade ”Jag måste bara ut.” Såklart tog läraren över på lektionen med några minuter 

och det brukar inte skada men då var varje sekund som ett brinnande helvete. Så när lektion 

slutade gick jag upp till min toalett, jag har nämligen en toalett där jag kan gömma mig ett 

tag, och satt där tills att min andra lektion skulle börja. Jag hatar att komma in lite sent då alla 

redan sitter och tittar upp på dig men jag väntade tills efter genomgången innan jag tog tag i 

läraren. ”Jag vill jätte gärna vara med och repa men jag mår rakt av skit och tror att jag måste åka hem.” Min lärare är grym och sa bara att jag skulle krya på mig, tack för att du inte 

ställde fler frågor. 

Jag lämnade lugnt klassrummet och gick till mitt skåp. Det är vid den här punkten jag skäms 

över hur jag är, min klasskompis, Elon, skulle hämta något ur sitt skåp och såg att jag tar ut 

mina saker.

”Vart ska du?” 

”Jag måste hem, jag kan inte vara kvar här.” Jag klarade liksom inte av att säga något annat 

även om jag vet att han är väldigt förstående. Han tittade oroligt på mig och han vet att jag har 

mått dåligt.

”Du kan prata med mig om det är något.” Han är så jävla snäll men jag var så uppe i mitt 

eget huvud att jag inte ens kunde vara snäll tillbaka. Det mår jag dåligt över.

”Jag måste bara hem.” Svarade jag. Han gick iväg och i några sekunder funderade jag på att 

leta upp honom och berätta allt, allt verkligen men det kändes ändå konstigt och olämpligt, så 

bra vänner är vi väl inte och han hade nog andra problem att tänka på än mina. Förlåt. Jag 

kunde åkt hem men jag var tvungen att hämta ut biobiljetter tills idag, så stressad och tom var 

som jag var hoppar jag på en buss och åker in till Göteborg. Jag älskar att åka buss egentligen 

för ingen kan säga att jag måste göra någonting eller ta ut mina hörlurar. Så istället för att 

prata om det blir jag tyst och låter musiken tala för mina känslor. Dock ringde jag min bästa 

vän Sara sen och vi pratade i ungefär 45 minuter, hon förstår mig bättre. Jag pratade inte så 

mycket om hur jag mådde dock utan lät det handla om annat. Jag tror att det är bättre och jag 

antar att jag mådde bättre eller jag spelade för Sara. Spelade glad för mig själv. Jag ville 

egentligen inte åka till skolan idag men som jag sa innan, jag hatar att få frånvaro. Nu sitter 

jag längst bak, har inte sagt ett ord mer än till mamma imorse och tänker nog inte göra det 

heller. Vi har två timmars håltimme och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska gömma 

mig. Hatar att biblioteket är stängt. Vill inte gå hem och Sara har lektioner. Fan va jobbigt det 

blev.  Ser framemot bion och shopping sen i alla fall, jag antar att Sara är mitt botemedel. 

Igår jämförde jag min känslogång med Bohemian Rhapsody av Queen, det händer så 

mycket och det är samma stil i mitt huvud. Länkar den.


https://www.youtube.com/watch?v=fJ9rUzIMcZQ

Likes

Comments

View tracker

​2015-10-10


Jag vaknade upp imorse och tittade upp i taket. Jag ville gå upp och göra saker, jag ville sticka in till stan och träffa folk men jag ville också ligga där för evigt, ringa till skolan och anmäla mig sjuk i fem veckor framåt. Vi ska ut på turné, kan en anmäla lite intresse och skit i det. Jag skulle aldrig göra det dock eftersom att det vore själlöst mot gruppen. Jag vill inte svika dem eller Signe, bryr mig inte så 

mycket om de andra. Förlåt.

Jag har fått mycket stöd idag, Ebba smsade bara så där och frågade hur jag mådde och Elon och jag 

har pratat ett tag. Saknar dem. Jag saknar inte dem för att det var så länge sedan jag såg dem utan det 

var så länge sedan de såg mig… vem jag är. 

”I hurt myself today, to see if I still feel.” “And you can have it all, my empire of dirt.”

Det är konstigt, de andra dagarna har jag kunnat skriva hur mycket som helst men idag är det svårare 

att få ut orden. Jag vill skriva men jag kan inte. Jag tänker istället lägga in text jag skrivit innan.


Jag sätter på mig in skjorta och tittar på mig själv i den stora spegeln. Ärret får mig att se så grov ut, 

arg för ingenting och jag skulle vilja täcka över det. Cautor gillar att folk kan skilja på oss lättare men 

han försöker nog bara låtsas som att han är okej med allt som händer. Kaitleen var ju inte det bästa 

som kunde hända honom. Jag lämnar rummet går nerför korridoren och ser Drake stå utanför Abbis 

rum.

”God morgon.” säger jag, han ler och jag stannar. ”Är det någonting som händer?” Frågar jag och 

han tittar ner.

”Det är nog inte tillfälle att du går in nu.” säger han tyst. Jag stirrar på honom och han placerar sig 

framför dörren. ”Jag är seriös Castor.” Jag ser mig omkring, han lägger handen på min arm och jag 

ser oron i hans blick. 

”Jag har rättighet att veta.” Muttrar jag och han nickar.

”Vad ska jag säga? Att om jag berättar så kommer du försöka att kasta dig in och vi båda vet att jag 

inte kan få ner dig med muskler.” Säger han, han borde kanske inte lägga sig i och låta mig träffa 

Abbi. ”Hon är min syster, familj.” Tankeläsare, hatar dem. Bara om jag kunde läsa hans och se vad 

som finns bakom dörren. Ett skrik hörs, jag kan känna igen Abbi skrik vart som helst och jag ser över 

på Drakes nervösa ögon. Han kan inte stoppa mig. ”Castor, nej.” ropar medan jag knuffar mig förbi 

och kastar upp dörren. En stor grupp människor står runt sängen, bara en del av dem vänder på 

huvudet men de är fokuserade på vad som ligger på sängen och jag stannar upp.

”Få bort honom.” Abbis röst är svag och jag ser en bar fot mellan kropparna. Drake lägger handen 

på min axel, jag backar långsamt med honom och jag blåser igen dörren. 

”Vad händer?” Frågar jag och lutar mig mot väggen.

”Den svarta magin, hon fullförde ceremonin så hon måste återskapas.” Säger han, jag nickar och han 

sätter sig på huk framför mig. ”Caitleen måste utsätta henne för extrem smärta för att dra igång 

hennes sinnen igen.” Viskar han och jag skakar på huvudet.

”Så ni torterar henne?” Frågar jag surt.

”Vi måste om hon ska kunna komma tillbaka fort, vi kan inte förlora tronen.” Svarar han och jag 

vänder bort huvudet. 

”Är smärtan bara i hennes huvud?” Frågar jag.

”Castor, vi behöver inte prata om det här.” 

”Är smärtan bara i hennes huvud.” upprepar jag och han skakar på huvudet. 

”Det behövs fysik smärta.” Viskar han, jag knuffar undan honom och börjar att gå nerför korridoren. 

”Ni är sjuka.” Ropar jag och dörren kastas upp. Cautor tittar oroligt på mig. 

”Vi behöver dig.” Säger han och jag stannar upp.

”Jag vill inte vara en del av era experiment.” Säger jag.

”Det finns en risk att hon förlorar sig själv om du inte hjälper till.” Jag stirrar på honom, han 

kommer fram till mig och lägger handen på min axel. ”Jag skulle själv gjort det men på grund av vad 

jag gjort så finns det bara en sak som kan krossa henne nog så att Hector kan bygga upp henne igen.” 

Förklarar han och jag tittar bort.

”Krossa hennes hjärta, jag tror att hon är starkare än så.” Muttrar jag.

”Jag tror inte att du vet hur mycket du är för henne, du och Kylie är det enda hon har kvar att bry sig 

om så snälla kan du inte försöka för hennes skull?” Frågar han och jag nickar långsamt. Jag måste 

väl för henne. Drake nickar, vi går in i rummet och läkarna har gått undan från sängen. Alla tittar på 

mig.

”Jag måste få prata med henne själv.” Säger jag, de lämnar rummet med dörren öppen och jag tittar 

ner på Abbi. Hennes blonda hår är täckt av svett och jag harklar mig. Jag är så dålig på det här.

”Ta mig här ifrån.” viskar hon, jag står tyst och hon tittar långsamt upp på mig. ”Castor?” Det hade 

varit vid den här tid punkten jag hade tröstat henne men jag lägger armarna i kors och ser mig 

omkring.

”Du kan inte hålla på så här.” Säger jag torrt, hon stirrar på mig och sätter sig upp. Hennes armar är 

röda. 

”Du är bara en del i deras spel.” Mumlar hon och jag tittar rakt på henne.

”Nej, du är. Jag är trött på att få vara din slav och följa allt du gör.” Hennes ögon är mörka.

”Så plötsligt känner du dig mesig för att jag har mer makt än dig?” Frågar hon och jag hatar den här 

sidan av henne.

”Jag har aldrig haft problem med det men du beter dig som ett djur, känslokall och jag vill bara att du 

ska sluta, för mig.” Mumlar jag, hon nickar och tittar ner i madrassen.

”Jag kan inte hjälpa det, den här nya delen av mig är så svår att undvika.” De har tagit sig igenom en 

bit och hon sträcker ut handen mot mig. ”Kom.” Jag känner nästan Drake och Cautors närvaro 

utanför. 

”Jag och Kylie kommer att åka bort ett tag, tills du är bättre.” Hon stirrar på mig.

”Du kan inte ta min dotter.” Snäser hon, jag nickar och hennes kaxighet försvinner. ”Jag är ju på 

bättrings väg.” 

”Jag skiter i om du räddar en hel stad av föräldralösa barn, jag vill inte att min dotter ska växa upp 

runt någon så grov och grym som du är. Du såg hur din mor var, du har blivit precis som hon men 

istället för att låta dig ta över henne så tänker jag skydda henne. Någonting jag misslyckades med 

dig.” En tår rinner nerför hennes kind men jag vet att det inte är nog. ”Jag har träffat någon annan.” 

Mumlar jag, hon tittar fort bort och tar ett hårt tag i madrassen.

”Så du lämnar inte för Kylies skulle utan för att du hittat en roligare brud att knulla?” Frågar hon 

och jag ser att hon förväntar sig svaga Castor.

”Jag skulle inte formulera mig sådär men när du säger det så, jag bryr mig fortfarande om henne och 

vi kommer nog funka bättre som familj.” Jag vill spy, orden får mig att må illa och jag håller ansiktet 

uttryckslöst. 

”Du är ett jävla svin.” Andas hon och jag skakar på huvudet.

”Du ser nog inte vilket manipulativt, äckligt och ondskefullt monster du är, plötsligt ser jag varför 

Cautor gjorde som han gjorde.” Hon bryter ihop totalt, jag biter mig så hårt inne i munnen att det 

börjar blöda och hon tittar rakt på mig.

”Försvinn då, försvinn med det enda jag har att leva för.” Skriker hon och jag backar kaxigt.

”Man väljer ju vad man bryr sig om och du kanske borde bry dig mer om du vill behålla dina saker.” 

Hon kastar fort en bok rakt på, jag tvingar ur mig ett skratt och vänder mig fort om.

”Dra åt helvete, det var rätt åt dig att din jävla mor dog mitt framför ögonen på dig. Du kan ju inte 

skydda ett skit.” Jag vinkar med handen och går ur rummet. De stänger dörren, alla tittar tysta på mig 

och jag drar in luft i lungorna.

Likes

Comments

2015-10-06

 

Minlärare började lektionen idag med att prata med oss, hon ställde sig framföralla i sitt

kortahår och svarta klänning och jag visste att hon såg igenom oss. Hon är en sådandär lärare

somvet vad hon gör och har antagligen en extrem känsla för människor. Många iklassen mår

dåligteller har en dålig relation till någon i klassen. Hon har väl rätt, jag mår jusjälv inte bra

ochjag antar att jag och några av tjejerna i klassen har lite problem medvarandra. Lotta,

läraren,vill att vi ska lösa det för vi har mycket tid kvar i skolan och hon villmotverka kaoset

somuppstod med förra årets treor. Bråk, hat, inställd Londonresa och en jobbigstudent. Men

närvi satt där så berättade hon enkelt ett ord språk.

 

Rättperson

 

sägerrätt sak

 

pårätt plats

 

vidrätt tid

 

tillrätt publik

 

pårätt sätt

 

Detvar väl vackert men jag tror att vi behöver så, om jag var läraren hade jagtänkt vad som

behövs.I min klass, en klass då vi är fjorton tjejer och sex killar så uppstår deflesta problem

medtjejerna och killarna står mer som ett slag av kungar över allt. Vi tävlar omkillarnas

uppmärksamhet.Jag vet hur tjejerna i klassen skulle reagera, vi bråkar inte om killarna, viär

osssjälva men en killes ord i klassen har mer effekt än vad tjejerna har. Konstigaregler finns

detockså, regler som säger hur en tjej kan vara. Vi ska vara roliga och trevligamen vi ska inte

vararoligare eller trevligare än killarna vilket leder till att de tjejerna som ärhögljudda och

galnablir konstiga och för mycket. Jag umgås med de där tjejerna, Ull-Marie ochVilma. Jag

älskarer och ni är goa som ni är. I min klass är vi uppdelade, första året fanns interiktigt

uppdelningför att alla försökte hitta vem som passade en i klassen men nu i tvåan är somatt

desmå myrorna snurrar runt stacken på olika håll och försöker att bidra tillstacken och

drottningpå sitt håll. Vi är ett band men känns inte som ett team, att dela in igrupparbeten är

ettheltids jobb för lärarna som måste placera ut oss så jämt som möjligt. Jagtycker nästan

syndom dem dessutom när det får ett sådant extremt hat från eleverna när vi intefår sitta

tillsammansmed våran bästa vän eller göra ett arbete om våran favorit artist istället föratt lära

ossjobba med folk vi kanske inte tycker om så mycket. Tonåringar kan vara såextrem

dummaoch det säger jag när jag är en av dem.

 

Jagser mig omkring i klassen men ser bara personen hur jag ser den.

Jaggillar hennes personlighet, hon är dum i huvudet, han är rolig.

Menjag vill vara en sådan där bra person, den som ser över allt det där.

Detär svårt, jag är ju bara mänsklig, jag är ju bara jag.

Menär det något fel med det, varför måste svaghet vara fult.

Låtmig vara fel, låt mig vara mänsklig.

Likes

Comments