Barn, Föräldrarskap, Personligt

Idag är lillen redan fem veckor gammal. Och som han har växt! Från att ha vägt 3530 gr har han nu gått upp till 5300 gr, från 51 cm till 57 cm. Han växer verkligen så det knakar. Han har redan vuxit ur de allra minsta kläderna och gått upp två (!!) blöj-storlekar. De senaste dagarna har dock varit rätt tuffa då han har gått igenom lite av en växtspurt, och har krånglat en massa då han skall ammas. Han verkligen fäktas och flänger med armarna och det blir lite av en brottningsmatch innan vi lyckas hitta rätt. Tack och lov så har han nu gått tillbaka till sitt "normala" mönster igen. Han sover i block om 4-6 timmar om natten, vaknar-byts-och-matas, sover igen i 3h, upp igen, och sedan ytterligare 3h. Fantastiskt. Som bonus så har han äntligen börjat le så smått när han är vaken! 


Hur har det gått utöver sovrutinerna då? Amningen går helt ok. Det gör förbannat ont ibland men blir oftast bättre när vi inte slarvar med greppet. Både jag och maken har gått ifrån att desperat försöka byta blöja utan att det sker någon "sprinkler"-olycka till att snabbt och rutinerat byta utan att ungen skriker sej halvt hes innan man är klar. Vi har redan hunnit vara ute med honom på restaurang och promenad några gånger då vi haft besök, och samtliga gånger har gått helt ok även om det var lite bökigt med amnings-skynket. Kommer så småningom göra ett inlägg om diverse baby-artiklar, både sådant som vi har älskat och sådant som inte riktigt fungerade för oss. (Det har blivit en del desperata-snälla-bara-köp-i-förhoppning-om-att-det-får-ungen-att-sova)

Mentalt så är det såklart enormt påfrestande de dagar man inte får sova, och vi kan ibland bli lätt irriterade på varandra, jag och maken, men vi försöker hålla humöret uppe så gott det går. Den där enorma glädjen har väl inte riktigt infunnit sej än, men det börjar bli klart bättre. Det var rätt svårt i början att acceptera att detta var mitt "nya" liv. Jag har rätt svårt för drastiska omställningar, och även om graviditeten pågår så länge som den ändå gör, så är det en helt annan sak när väl ungen är ute. Även om jag alltid haft enorm respekt för alla de fantastiska föräldrar som finns där ute, så har jag ändå fått ännu mer nu när jag var hur utmattande det kan vara.

Kroppen känns äntligen lite bättre. Förlorade nästan hela magen rätt kort tid efter födseln, men en del blev ändå kvar runt midjan och höfterna. Vågen visar fortfarande lite för mycket, men det går sakta men säkert nedåt, även om det känns som att det har planat ut. Efter nästa vecka så kan jag äntligen börja träna igen så smått. Önskar dock att jag orkade gå ut på promenad iaf varannan dag med lillen, men det känns nästintill omöjligt pga vår extremt smala trappuppgång. Jag måste kånka allt (underredet till vagnen, skötväskan, bilbarnstolen eller vagn-delen och till sist - bebisen) tre trappor, ned och sedan upp igen, och det är en utmaning i sej. När jag var hos doktorn här om dagen med lillen så var jag ju så illa tvungen, men passade då på att ta en rätt lång powerwalk på ca 1,5 h. Härligt att komma ut! Skall bli skönt när vi äntligen kan flytta till ett hus inom några månader. Inga fler trappuppgångar!

I nästa inlägg så kommer fortsättningen på min förlossningsberättelse!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Personligt, Barn, Föräldrarskap, Graviditet, Förlossning

Det blev inte riktigt som det var tänkt. Mycket gick fel längst med vägen och såhär i efterhand så tycker jag att det är synd att min upplevelse blev så kass som den ändå blev. Att föda barn skall ju ändå vara en enorm och härlig upplevelse med massa känslor och efter all möda så skall ro och glädje infinna sej. Det blev liksom inte riktigt så. Jag som ändå gick in i det hela rätt öppen för förslag. Jag förstod såklart att ibland så måste man justera och ändra sina planer, allt för att bebisen skall kunna komma ut tryggt och säkert. Jag hade bara några få saker som jag allra helst ville undvika pga min PTSD.

När jag började gå över tiden med några dagar så blev jag erbjuden att bli svept av min barnmorska i hopp om att saker och ting skulle sättas igång av sej själv. Det gjorde för ont, så efter två plågsamma försök hos barnmorskan så beslöt vi oss för att istället vänta och hoppas på att han skulle komma ut av sej själv. Dagarna gick. När jag var tio dagar över så fick jag tid med en läkare på BB för att diskutera ett planerat kejsarsnitt. Alternativet var att bli igångsatt medicinskt, som innebär att saker och ting händer väldigt snabbt och som då också ökar risken att man måste ingripa. Antingen med akut kejsarsnitt, med verktyg eller att man helt enkelt spricker och måste sys. Att bli akut nedsövd var något jag absolut ville undvika om det inte var absolut nödvändigt pga min PTSD. Mitt första val av typ av förlossning hade varit naturlig med epidural i högsta hugg om det skulle behövas. Då ungen helt enkelt inte ville komma ut så verkade det alternativet allt mindre realistiskt. Mitt andra val var ett planerat kejsarsnitt, där saker och ting hände i lugn och ro, under kontrollerade former. Att kunna se mitt sår och ta hand om det efteråt.

Läkaren som vi träffade förklarade dock att det var inget man egentligen gör här i England. Att OM jag skulle bli igångsatt så var sannolikheten för att något dåligt skulle hända otroligt liten. Att det fanns gott om tid för mej att få en epidural. Att det var hälsosammare så, både för mej och för barnet. Att riskerna var små och ett kejsarsnitt var desto värre. Att jag när som helst skulle kunna be om ett kejsarsnitt, skulle det inte fungera trots allt. Att jag skulle kunna bli inskriven redan samma eftermiddag.

Så efter att ha diskuterat med min man, så beslöt vi oss för att iaf försöka med en igångsättning. Läkaren blev jätteglad, ringde några samtal och bad oss att komma tillbaka några timmar senare med vår väska med förnödenheter. Nu jäklar skulle han komma ut!

Likes

Comments

Livet i England, Hälsa

I engelskan så finns det ju ett utrryck som heter "my home is my castle", något som stämmer väl in på mitt liv och har gjort de senaste åren. Jag har aldrig riktigt vart bekväm med folk som är för närgågna och har alltid haft en rätt så stor privat sfär. Något som är rätt inbakat i den svenska sociala kulturen, med undantag för nära vänner och familj. Men efter den där traumatiska händelsen nere i Sydafrika så gick jag totalt in för att försöka skydda mig själv mot omvärlden. Såklart allas hem är privata, och ingen är väl direkt bekväm med att ha oinbjudna främlingar hemma hos sig. Däremot i mitt fall, så var det enormt viktigt att hela tiden vara vaksam och medveten, vilket resulterade i att jag vaknade upp på nätterna av minsta ljud. redo att försvara mig. Att vistas ute gjordes helst under så korta turer som möjligt, och mitt sociala liv blev såklart lidande av detta.

Att leva i Sydafrika är ju ett helt annat typ utav vardag, och verkligheten är att tråkiga saker händer rätt ofta. Det är inte ovanligt att en handfull av ens nära, vänner eller bekanta har varit med om diverse brott och det är något som de flesta där nere helt enkelt lever med och accepterar. De måste ju gå vidare, för det finns inga andra alternativ. I mitt fall så ville jag bara läsa klart mina studier och sedan återvända hem. Under tiden efter händelsen och fram tills dess att vi faktiskt flyttade så skapade jag mig en vana av att isolera mig själv, nästan helt och hållet. Dels så var det helt enkelt mindre stressigt att gå ut och försöka vara social och dels så var jag långt borta från nära och kära hemma i Sverige. Sen när väl tiden går så tappar man så småningom kontakten med. Det är rätt naturligt.

Även om livet i England är bättre än i Sydafrika, så finns det ju såklart en kulturell skillnad. Även om min sömn är uppdelad och rätt sporadisk (aka som för alla andra småbarnsföräldrar) så är den utan ångest och oro. Den sociala biten har varit både upp och ner i omgångar, och även om jag fortfarande känner mig som tryggast hemma, och stressad i sociala sammanhang, så blir det gradvist bättre. Och som nybliven mamma så finns det en hel uppsjö med aktiviteter och sociala tillställningar som man förväntas gå till med den lille. Allt från babysim, sensory classes, amnings-grupper etc. Det blir mycket att ta in, speciellt med tanke på att under de tre veckor sedan vår son föddes så har vi bara vart ute med honom tre gånger. Alla minst lika nervösa. Men! Jag vägrar tillåta att mina problem skall gå ut över min son. Så jag gör det ändå, fastän jag blir nervös, fastän jag bävar inför att i största utsträckning umgås med andra mammor och bara prata allt som relaterar bebisar och barn i allmänhet. Men jag får göra det ändå. Lämna min trygga borg och bege mej ut. För hans skull.

Likes

Comments

Personligt

Ja, vart skall man börja? Jag heter Pamela, men kallas helst bara för Pam. Född och uppväxt i Göteborg och är av brittiskt/danskt ursprung (därav mitt namn) men identifierar mig som svensk. År 2010 så flyttade jag till Sydafrika för att studera grafisk design på universitetet, och träffade där min numera make Darren. Vi har sedan dess flyttat till strax utanför London där vi nu bott i nästan två och ett halvt års tid. Just nu väntar vi vårt första barn som beräknas komma någon gång i slutet på april..

Det var väl den lätta biten. Den lite tyngre delen av mitt liv och sanningen som så många fler än jag själv brottas med - ångest, men även ptsd (efter en traumatisk händelse under min tid nere i Sydafrika). Även om det har gått rätt lång tid sedan dess, och jag har fått hjälp att ta mig vidare till viss mån, så finns det tydliga spår både mentalt men också fysiskt. Det är mycket som inte riktigt blev som det "skulle", och det är dagligen en kamp att försöka hålla sig så sund som möjligt. Detta och mycket mer kommer jag att skriva om lite längre fram, speciellt nu när vi snart kommer börja ett helt nytt liv som föräldrar och allt vad det innebär.

Likes

Comments