View tracker

Familjen, Fantastiska dagar, Foton, Livet, Naturen, Friluftsliv

Hej

Bloggen får stryka på foten nu när skolan , projektetarbetet, praktiken och plugg tar så mycket tid.

Jag har ju en familj också, som jag vill hinna umgås med.

Hela familjen är samlad nu, båda mina döttrar är hemma ett tag nu. Det är lite ovant att vara så många vuxna hemma, det är något nytt, att ens barn inte är barn längre..

Jag håller även på att starta upp mitt nya företag. Det företaget som jag så småningom hoppas att få arbeta heltid med.

Jag kommer att berätta mer om företaget vad det heter osv, när det är helt klart med bolagsverket, de är lite besvärliga och det är många krångliga regler som ska följas bara för ett namn, men skam den som ger sig.

Allt är så roligt, jobbigt och spännande nu, så timmarna på dygnen är lite för få. Men är det inte alltid lite så, för oss alla!? Det gäller ju att planera sin tid väl.

Försöka sova ordentligt. Hantera min egen stress, och använda verktygen på mig själv, och påminna mig själv om vad stressen faktiskt är, och vad den gör med min kropp om jag inte återhämtar mig emellanåt.

Att verkligen ta små pauser och se till att säga nej, när det blir för mycket, och komma i håg vad det är som gör mig glad, lugn och utvilad och påfylld av ny energi. -Och faktiskt se till att göra dessa saker!

Fota är en av de saker som ger mig energi, något som jag försöker att prioritera, och nu när vi är inne i den vackra hösten är det ju synd att missa ett enda tillfälle att föreviga den mest krispiga och färgsprakande av alla årstider.

Så håll i i dig kära du, för här kommer en bild kavalkad av vackra höst ögonblick!

Vad tror du om den här utsikten?

Om du kommer till en stresspedagog för en tid, för att få hjälp med stresshantering, mental träning, mindfulness, eller ett samtal, och får titta ut på detta, skulle du tycka om det?

Det kan bli det du får titta ut på när du bokat en tid hos mig sedan...


Att ställa upp kameran och ta egna porträtt och vara sin egen fotograf är riktigt smidigt och roligt faktiskt. Det är kul att leka runt lite med kameran.

Man provar sig fram, och tja, jag tycker de blev rätt bra.

Jag tänkte när jag blev så nöjd, så var det lite roligt att lägga ut dem. Tänkte även att ofta när jag tar bilder på mig själv är jag aldrig fixad. Jag har min hemma- mys- skogs-outfit, fast sedan tänker jag att vad spelar det för roll, det är ju så jag är mest. Fixar mig gör jag när jag ska till stan, på jobb eller andra möten.

Så, så här är jag, precis som jag är och jag hoppas att det kan inspirera till mera naturlighet på nätet. Jag kan många gånger tycka att det är sådan utseende hets och allt ska vara så perfekt och sminkat. Varför kan vi inte bara vara som vi är?! Jag sminkar mig väldigt lite och sällan. Inte för att jag har något emot det, men jag är nog för lat, jag tycker det är lite jobbigt att lägga tid på det. Jag trivs ganska bra som det är, gillar naturligt helt enkelt.

Men jag lägger ingen värdering i det, alla gör som de vill. En viss fåfänga har alla så även jag.

Jag har bara upptäckt, (med åldern kanske) att det är helt okej att bara vara den man är, som man är, och att det är bra nog!

Underbara höst.

En dag för några veckor sedan, då det fortfarande var väldigt grönt, hade min Johanna, och jag en jätte mysig eftermiddag i skogen kring mina föräldrars gård, på mina barndomsstigar.. 

På vår promenad träffade vi dessa fina fjällkossor. De var otroligt nyfikna på vilka vi var och trängdes för att få sig en liten klapp. Kossor är väldigt sociala djur, och visar verkligen att de vill ha kärlek.

En ko-puss är riktigt mys..

Det blev många foton på min vackra dotter.

Det blev många fina bilder,tagna överhuvudtaget den dagen, jag älskar min kamera, och jag älskar att fota, ja det hade jag visst sagt redan... men du vet när man verkligen gillar något då pratar man gärna om det.

Den här bäcken, Glösabäcken, var en av alla lekplatser jag hade som barn, inte lill-liten då, men du vet när man är ungefär 7,8,9 år och vill upptäcka världen, fånga gräshoppor bygga kojor, dämma upp bäckar och klättra i träd, då på den tiden.

På den här platsen tältade vi med skolan en natt en vår i början på 80-talet, hela skolan var med.

Nu snackar vi by-skola, så då var vi kanske ca 35 stycken max, i hela skolan!

Från årskurs 1 till 6.

Man kan säga att vi kände varandra rätt väl.

i min årskurs gick det 6 st killar och så jag... Gissa vem som fick vara lucia det året vi gick i sexan?!

Det var tryggt att växa upp så. jag har bara fina minnen av det.

Här är stigen som går till Glösabäcken. Och som då även går ”hem” till vår föräldragård, där jag och min lilla syster växte upp. Det är nog inte så konstigt att jag lärt mig tycka om skogen och att vara i naturen så mycket när jag vuxit upp såhär.

Det var en magisk vacker dag, solen sken allt vad den orkade.

Sedan har det gått nån vecka och löven har börjat falla av träden på riktigt.

Jag och Johanna passade på att leka lite med kameran igen för nån dag sedan, just för att inte missa allt det vackra, innan det blir helt kalt på träden.

Och det är ju som sagt kul att fota. Att bli fotad är skoj om man har en fotograf som får en att le så här!

Hon är grym fotograf min Johanna!

Hon är även en fantastisk kock! Tänk vilka middagar jag och familjen får nu när hon är hemma, Mums! Och bara just därför, nu i skrivande stund, så ropar hon att middagen är klar.

Det är ombytta roller kan man säga, jag sitter på sängen och bloggar och hon står i köket och lagar middag, tar disken och gör efterrätt också, såhär på en vardag kväll. lyxigt va?!

Bra fotograf tar fina bilder...

Avslutar med en bild från en magisk kväll, då solen spred ett rosa skimmer över hela himlen, innan den gick ner över skogen, det var som att gå ut i en rosa atmosfär av rent sol ljus, fast rosa, så vackert var det.

Vi var såklart tvungen att föreviga det. Vi tog många bra bilder då med, men de kommer en annan gång.

Den sista bilden påminner mig om en indian. 

Trevlig helg på dig, komihåg att njuta av den.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Naturen, Fantastiska dagar, Vardagsmys

Idag har det blåst, nästan stormat. Efter en promenad, där vi nästan höll på att blåsa av vägen är det filt, te och film-mys- i -soffan-läge, som passar bäst, eller hur?!

Vad kan då passa bättre med liten påminnelse om att hösten ändå är vacker, när det inte blåser. 

Vi har ju i veckan som gått haft några dagar av fantastiskt soligt höstväder.

Då är det klart att jag har kameran i högsta hugg, och helst ska ALLT dokumenteras.

Men det går ju tyvärr inte. Jag har iallafall några bilder här som jag gärna visar för er.

Så varsågod, låt ögonen njuta av höstens skönhet och sprakande färger!


Lador tycker jag är vackert. Den här står på vägen ut mot brevlådan, så den åker jag förbi varje dag.


Här är vägen som vätter ut mot brevlådorna och E14.

Den väg som man åker mot Östersund, eller mot Åre om jag svänger åt andra hållet.

Visst är det fint!


Ängarna är fortfarande gröna.

Rönnbären är som ett smycke i trädgårdarna.

Vår fina gamla lagård

Ute möblerna står kvar även fast vi inte suttit i dem på ett tag eftersom det är lite svalt och blåsigt såhär när hösten börjar göra sig påmind. Möblerna är ändå vackra där de står i sin ensamhet.

Det är jätte mycket svamp överallt, jag kan tyvärr ingenting om svamp så jag plockar inga. De är ändå väldigt fina där de står och lyser upp gräsmattan i all sin prakt.


Vår gård, sett genom skogsdungen som skiljer grusvägen från gräsmattan framför huset.


Ni har väl inte missat att skogen är full av bär i år. Hallon, blåbär, lingon...


Om man har bärbuskar av alla de slag på gården så måste man ju plocka och njuta av dem.

Till frukost till exempel. Då kan jag gå ut och plocka lite och lägga på gröten eller banan-pannkakan. Väldigt mumsigt!

-Vad äter ni till frukost?

Denna dag blev det gröt, och så här gott såg det ut. Lyxigt att ha egna bär, lyxigt och gott!!!


Sen blev det en härlig skogspromenad med kameran i högsta hugg. Det var perfekt ljus och perfekta färger.

På min skogspromenad träffade jag en av mina grannar, hon hade med sig deras två hundar. Jag blir grymt hund sugen igen. Saknaden efter en hund är jätte stor. Jag har ändå bestämt att nej, det får vänta!

Saknaden är stor, men just nu är frihetsbehovet större, så en dag då blir det nog en hund igen, men det lär nog dröja några år till.

De här två labrador tikarna hade en skön dag i skogen.

Innan jag gick in, plockade jag lite vinbär, de är för sura att äta som de är tycker jag, men jag kan baka på dem och ha dem i maten. Det är gott.

Framförallt så har de en vacker färg, min favorit- Röd.

Jag avslutade med att kräla lite på marken som den amatörfotograf jag nu är, och försökte fånga in hösten allt vad jag orkade.

Visst är det fint! och färgtemat i detta inlägg blev rött, som min favoritfärg, som av en händelse liksom...


Likes

Comments

View tracker

Familjen, Vardagsmys

Först och främst vill jag tacka för det fantastiska gensvar jag fick på mitt förra inlägg!

-Wow!!!

Tack, så fantastiskt mycket!

Med er som läsare, är det ju så mycket roligare att skriva.

Sedan har det tyvärr blivit väldigt lite bilder tagna de senaste veckorna, lite bilder har jag ändå fått till, så här kommer ett gäng...

Vi har haft riktig family time några veckor nu, min äldsta dotter Josephine har kommit hem efter 11 månader på äventyr. Med sig har hon haft Marco, som kommer från södra Tyskland.

De träffades i Australien, blev kära i Uganda och tillslut ett par i USA.

Deras fina historia om deras kärlek och deras resa kan ni läsa, Här i deras blogg Marco o Josephine, "Normal is Boring".



Mycket skog och mycket mat och mycket familjemys, många mysiga samtal om viktiga livsfrågor, och om vad Josephine o Marco varit med om på sin resa och deras framtidsplaner...


Eftersom dessa två har bott i en ryggsäck i 11 månader så tog vi det ganska lugnt, vi visade lite smultronställen runt om vår byggd som vi älskar.

De var ganska nöjda med att bara vara med varandra, chilla och fika. Marco älskade det svenska fikat, svenskt knäckebröd den jämtländska naturen och klimatet här.

En kväll ville göra Marco göra Beverisk mat.

Eftersom det visade sig att den här killen är en mästerkock så blev det en helt fantastiskt utsökt middag!

Han stod några timmar i köket, det blev ugnsstekt fläsk och glutenfri knudel- vilket är nån form av bröd och lök, kryddor purjolök, grönsaker och allt möjligt gott i en degboll som han stekte, till detta fick vi potatis sallad och en fantastisk sås, gjord på stek skyn från fläsket.. Med risk för att jag inte beskrivit rätterna helt rätt nu men;

-MUMS, kan jag säga!

Efter denna fantastiska tyska middag satt vi länge och pratade om allt mellan himmel och jord. Josephine bakade choklad bollar till efterrätt.


En annan dag packade vi matsäck, och lastade fyrhjulingen och åkte upp till en gammal fäbod som min familj har uppe i skogen.

Alltså skogen, jag vet att alla inte älskar skogen och alla djur i den så som jag gör, men jag kan verkligen faschineras av det mesta i naturen. Som när en humla suger näktar från en klöver tex..

-jag bara älskar skogen, sa jag det?!

-Ja just det ja, det hade jag ju redan sagt ja..

Jag hade tyvärr glömt att packa ned bestick, till salladen... Det är så typiskt.. Men det löste sig, med kniv täljde vi en sked var typ.

Det blev en super mysig dag med picknick och blåbärsplockning.

Vi har ju en bryggstu på gården.

Och för er som inte vet vad det är, så är det ett gammalt ord för ett litet hus som man förr i tiden använde som bakstuga, till exempel för tunnbröd.

Men man kan ju även baka pizza i den, så det gjorde vi en kväll och bjöd familjen på.

Alla får välja själv vad man vill ha på sin pizza, här väljer Livia vad hon vill ha. Min systers familjs hund Crispo sitter tålmodigt och väntar att det ska ramla ner något...

Pizza på vårt sätt.

Det är så mysigt att sitta i den gamla stugan.

Vi överraskade även Josephine med att uppvakta henne på 21,22 årsdagen och lite julafton också. Det hade hon inte förväntat sig, så det blev en härlig reaktion.

Livia, en liten stadstjej på landet...

Likes

Comments

Livet, Tacksam, Utvecklas

Kan ni förstå hur fantastiskt det är att känna att man är tillbaka igen!

Att man känner igen sig.

Att man upptäcker att efter några dagars intensivt socialiserande orka socialisera ännu mer..

Att orka gå på stan igen och verkligen njuta av det.

Att träffa på folk på stan och höra sin egen röst bubbla på igen och inte bli trött av det.

Att orka köra bilen ensam igen efter att jag varit på stan.

Att börja tänka på framtiden som en spännande utmaning och att verkligen se framemot hösten,och alla nya kunskaper, erfarenheter och äventyr den kan bjuda på... Att få ta tag i skolan igen, och att jobba!

Japp jag tänker börja jobba, 25%, det innebär 10 timmar i veckan som jag får fördela som jag vill.

Jag har sådana fantastiska chefer, de månar om mig och mitt mående trots att jag utbildar mig till något nytt och kanske inte ens blir kvar...

Stor eloge till dem!

De månar om varje person som de anställt så att vi som anställda verkligen känner oss sedda och hörda.



Jag känner mig glad varje dag!

Verkligen glad.

Jag tror att när man gått igenom något jobbigt och varit nere, eller liknande, då uppskattar man livet och glädjen på ett mycket bättre sätt än innan. Inget ont som inte har nåt gott med sig!

Ibland blir jag fortfarande väldigt trött, eller vaknar trött, men då får jag helt enkelt tala om det för de andra i familjen och så tar jag det lite lugnare den dagen. Det kan vara så att jag inte orkar följa med på något planerat eller prata så mycket. Men om jag är lite gullig med mig själv och inte pressar mig själv till något dessa gånger så hjälper det. Och att även vara konsekvent med sig själv, har jag sagt nej, då är det nej!

Den tröttheten beror oftast på för lite sömn.

Det går att hitta tillbaka, även fast jag verkligen inte kände så för snart tre månader sedan.

Då i Maj, när våren är som vackrast och alla ser framemot sommaren, då när huvudet domnade, jag blev yr av tänka, prata, huvudet surrade, och jag blev sov-trött av att skriva ett meddelande på telefon...tex, av att prata..

Jag orkade inte ta mig på affären, än värre till stan och jag orkade verkligen inte träffa någon. Ändå kände jag mig samtidigt ensammast i världen.

Jag skrattade inte, grät mest, jag orkade inte ens laga mat, så det fick min sambo göra när han kom hem från jobbet. Man skulle ju kunna tro att det skulle jag lika gärna kunnat gjort när jag ”ändå är hemma”, men nej du, det gick bara inte!

Jag kan ta ett annat exempel: när jag skulle köpa bikini inför semestern.

Jag brukar scanna av vår lilla stad, (det går fort vill jag lova.. i vanliga fall..) när jag ska ha något speciellt, och sedan bestämma mig.

Denna eftermiddag orkade jag gå in på Lindex, prova tre bikinis, sen var jag helt färdig!

Jag såg människor på håll, som jag verkligen tycker om, men orkade inte ens gå förbi så att jag skulle behöva prata, jag var helt snurrig och mådde fysiskt illa av trötthet. jag blev tvungen att sätta mig på en bänk och ringa min sambo; ”Kom å hämta mig jag klarar det inte längre” Då hade jag varit på stan i 30 minuter, varav 20 i en affär!!!

Det kanske inte verkar så jobbigt, tycker någon. Men oavsett vad det är, när man inte orkar vara sig själv, eller ens känner igen sig själv, och inte kan påverka det med att ”skärpa” till sig. Då är det inte roligt. Det som hjälpte just då var ändå ensamhet och trygghet, tystnad, lugn och ro.

Nä hörni, -suck!

Det var verkligen inte kul. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom detta...

Och ändå har det varit förhållandevis lindrigt jämförelsevis hur mycket värre det kan bli.

Det är snart tre månader sedan nu. Det är fruktansvärt att inte känna igen sig, att glömma vem man är och inte veta, kunna eller vara den man brukar vara.

Och ändå är man samma person, långt där inuti...

Kroppen är bara så slut, att alla resurser är slut och det finns inget att ta av, kroppen kämpar för att andas och överleva, därav alla symtom.. man kan dö av stress, det är sant.. Inte för att jag trodde att jag skulle det, men om jag pressat min kropp för länge till utan vila så kan den tillslut stänga av!

Det är fakta.

Jaha men hur har jag gjort det här nu då?

Hur har jag gjort för att komma upp ur det svarta hålet? Det stavas VILA, och då menar jag verkligen vila från allt som känns jobbigt svårt och tungt. De aktiviteter som kanske känns som om det är löjliga att vila från, det kan kännas svårt.. ja visst, men om jag inte orkar det, då ska jag inte göra det.

Grejen är att verkligen känna efter vad är bra för mig, och vad som är dåligt för mig, vad behöver jag nu, vad behöver jag inte?

Det kan vara ganska svårt att veta det i början. För när man mår som värst var iallafall beslut ett av de saker som jag inte kunde ta.

Det hela handlar om förändring.

Uppenbarligen är det något som inte fungerar i ens liv eftersom man blir trasig och går sönder och inte fungerar längre.

Precis som en maskin eller en bil, eller ett hus. Då lagar vi det! Vi tar reda på felet och ändrar bygger reparerar, renoverar så att det återigen blir funktionellt. Många gånger när vi renoverar vill vi även göra nya saker, förändra.. samma sak gäller i livet, livet med sig själv som människa. När det inte fungerar måste jag fundera på VAD är det som är fel, och göra något åt det!

Det kan vara svårt. Men det finns hjälp, av samtalsterapeuter, vänner eller sin partner. Ibland kan det ju behövas ett ”proffs” att prata med som ser på situationerna från ett annat håll, än en som redan känner mig personligen.

Så, det gjorde jag. Först pratade jag med en privat som hade ett väldigt personligt sätt, och det hjälpte mig att se saker som jag länge gått och hållit inom mig utan att ens förstå att jag gjort det, sedan var jag även till ”en vanlig” som hjälpte mig att bara titta på livet utifrån, som frågade rätt frågor, som berömde mig för allt jag faktiskt gjort och klarat, och som lyssnade.

Ja och sen pratade jag med en vän, och min Putte såklart!

Förändring kommer successivt, när man inser saker om sig själv, när man förstår sig själv, och sina olika reaktioner på olika dilemman som man gått igenom, och går igenom. Och naturligtvis NÄR man förstår att man behöver förändring.

Jag behövde sortera upp allt ”stök” och alla saker jag trodde att jag visste..

Städa! Jag kommer inte gå in på alla detaljer för det är såklart väldigt privat, men smycket kan jag säga att den städningen jag gjort på mig själv har gjort mig mjukare, ödmjukare, snällare, lättare för att säga nej, och även ja, jag har kanske blivit tråkigare, för att jag lugnat ner mig, jag tycker jag blivit tryggare och mognare.

Det är så individuellt för varje person som går igenom en utmattnig, så det är svårt att precisera.

För mig var det jobbigaste när jag mådde som sämst, till störst del att vara social, att prata, att pressa mig, när jag egentligen ville säga nej.

Passa tider, göra måsten,och att ha förväntningar på sig.

Att prata om mig själv... Vilket mitt frisöryrke innebär...

Att hamna i diskussion och konflikter har varit och är nästan döden för mig... Just att förklara mig, när jag känner mig oförstådd. Ibland har jag säkert med en alldeles för kaxig attityd, gått an så att folk runt om tröttnat... Men sådana situationer orkar jag helt inte längre.

Jag som har varit en riktig ”ståpåare”, kaxig, tuff, mångordig, orädd för konflikter, och ganska braxig faktiskt, tyvärr, har lugnat mig betydligt, och det är ju bra förändringar..

När det var som sämst i slutet på maj o början på juni, kunde jag knappt prata om någonting längre. Munnen var död, läpparna stilla, tungan stum och hjärtat trasigt. Hjärnan trött och mindes inte längre hur den skulle göra för att forma åsikter eller småprat.

Ni som känner mig, vet att jag kan prata! Att jag har tusen ord och inte räds för att surra och prata, tänka och tycka. Ni vet även att jag gärna skojar och skämtar, ibland inte alldeles smidigt, men ändå..men helt plötsligt var det bara tomt, grått,kallt, stelt, skrattet var borta, ledsamheten för stor och tung...


Okej, vad gjorde du då, konkret?!

Jag började med att skriva i en bok, typ dagbok, hur mår jag idag? Vad vill jag idag? Vad har varit bra idag? Vad har varit dåligt? Jag försökte vara positiv och fokusera på det som gick bra.

Sen laddade jag ner en app som jag fyllde i dagens mål, humör och som jag kunde välja olika peppkurser av olika slag. Det gjorde att jag fick en kurva på hur jag mådde. Jag fick en bild på alla uppe-and-downs, och även en bild på när kurvan gick upp och rakt fram utan att gå ner!

Jag formade nya rutiner:

Vakna, gå ut barfota och känna på dagen.

Ta en stund med Jesus, alltså läsa lite bibel, snacka lite med honom.

Dricka kaffe, äta frukost i solen, om det var sol, vilket det varit nästan hela sommaren.

Sen tränade jag något, gå, springa, cykla, gräva o sätta blommor, bara jag blev svettig så blev det bättre. Och framförallt att jag var ute.

Jag gjorde avslappningsövningar efter duschen, och sen lunch.

Detta har gjort att det sakta blivit bättre, och nu mår jag fantastiskt.


Vi måste lära oss att förstå vårt eget bästa.

Vi måste ta hand om den viktigaste personen i vårt liv-oss själv.

Vi måste titta över om vi kan ändra på något i våra liv som underlättar för oss.

Säga mera nej! Till fantasi-måsten, som vi inte behöver.

Mera Ja! till må-bra saker, till lugnet, till familjen, till naturen, till det som är bra för oss.

Resultatet av denna vila har blivit att jag kommit både närmare Gud och mig själv, jag har lärt mig nya saker om mig själv, och fått lite mer självinsikt, som jag tidigare beskrev.

Jag har rett ut endel grubblerier som gjort mig ledsen på insidan så länge att jag nästan vant mig. De har gjort mig orolig och bitter. När de nu är borta, så känner jag mig lätt och fri.

Jag har kommit närmare Gud, jag har tagit hans hand igen och jag har tagit min tro på allvar och det har resulterat i att jag försöker sätta Gud först i allt, och det i sin tur gör att livet blir mycket enklare och fridfullare på insidan. Jag litar på att Gud håller min hand och att han har en super bra plan för mitt liv på utsidan.

Allt gott jag hittills har fått och lyckats med, har jag att tacka Gud för. Det är han som fyller det där tomrummet i hjärtat som vi alla känner, och som vi så ofta fyller med annat för att få en mening i våra liv.. Inget annat kan fylla mitt tomrum, inget annat än Gud!

Utan min tro på Gud är jag inte mycket...

Han har en plan för varje människa, som söker honom.

Gud, han e grym! Han är min himmelske fader som jag litar till 100 % på. Han offrade allt för att lilla jag skulle ha allt, genom att sända oss Jesus, sin son till jorden, och ge oss honom som exempel på hur vi skulle leva, och kunna ha en relation med honom, genom att tro på ATT han dog på korset och uppstod på den tredje dagen. (Johannes evangeliet 3:16)

Jag kan se Gud i mitt liv än tydligare idag, när jag öppnat mitt hjärta för honom igen, och släppt på allt gammalt och gått vidare och förlåtit. Det är bara han som kan göra de sakerna i ett människohjärta.

Och det bästa är att denna gåvan som jag går omkring med i mitt hjärta är till för ALLA, inte för att vi förtjänat den utan för att han älskar oss!

Att lära sig att ömt skala av sig alla måsten, borden och outtalade krav, att hitta sitt inre jag, sitt själv, det som är jag. Att hitta dit är läkande, och det har hjälpt mig.

Men det krävs att jag vill, och att jag tillåter mig själv att bara vara, och att våga titta på sig själv och våga se det jobbiga, och ha modet att göra nånting åt det.

Här och nu, det är allt vi har, vad gör vi åt det?!

Idag?

Just nu?

Jag tänker avsluta med en liten video, ett brev till dig från Gud himself.

Videon är gjord av människor såklart, men innehållet är alla Gudss löften från hans ord, bibeln, om att han älskar dig, så att du kanske lättare förstår att hans genuina kärlek är till för dig också.

Kram ❤

Likes

Comments

Familjen, Vardagsmys

Förra helgen hade jag hjälp med både blommor och bärplockning av denna lilla sommarflicka, min systerdotter Livia som är 3,5 år drygt, hon fyller fyra i september.

Hon är en underbart lättsam, och glad varelse som man snabbt förälskar sig i. Detta är en härlig ålder, de är så öppna för nya saker och vill verkligen lära sig.


Livias mamma, Daniella, är ju då min lillasyster. Här busades det lite väl mycket, det slutade tyvärr med en stukning av mammans fot... men det blev fina bilder... och det gick ändå bra, Daniella är en fighter.

Livia älskar vinbär, hon skulle kunna plocka av en hel buske och äta allt själv.

Likes

Comments