Reflektioner och tankar jag vill dela med dig

Hej.

Jag har precis kommit hem från London. Men av allt shoppande och härlig mat, från världens olika hörn, som jag ätit så var ändå attityden och atmosfären hos det engelska folket den största behållningen!

Hur kan endast ett vatten skilja två så olika länder? Hur kan 2,5 timmar vara det enda som skiljer två världar..

(som till Sundsvall från Östersund..)

England med sin kungliga kultur, sin historia av kolonialism och erövringar och krig. Det till trots har de ändå ett fantastiskt artigt glatt trevligt sätt gentemot sina medmänniskor!

Sverige, å andra sidan, vackra stolta Sverige, där vi har det så bra, så rent så vackert, så många artister, författare, kockar, mat, skådespelare, idrottsmän/kvinnor, kungligheter och andra kända offentliga personer att vara sååå stolt över. Vi får vara mamma o pappa lediga när i får barn, och få vi får pension när vi blir gamla och betalar snällt skatt och tar så många saker för givet.

Så har vi haft det de senaste 50 åren, vi är vana vid det, och det vi tar för givet är kanske en dröm i många länder.

Ändå är Sverige tyvärr det landet som är kallt, grått, och lagom, i sin personlighet.

Det är landet där vi inte ser varandra i ögonen i onödan, eller bevaremig väl- ler mot någon bara för att vi känner oss upprymda, eller bara av ren vänlighet.

Det ska inte stickas ut, det ska inte stötas, ifrågasättas eller vara för mycket av något, heller inte för lite. Och det finaste av allt i vårt avlånga vackra land är att vara som alla andra... Vi hänger upp oss på åldern, på vädret och glömmer ibland att leva i nuet, för att det är så viktigt att ha något att se fram emot...

Sen har vi den sk jante, ni som känner mig personligen vet vad jag tycker om den... jag ska inte gå in på det.. men ni vet jante; Du ska inte tro att du är något- av en massa saker... bla, bla inte skratta för högt, tala för högt, ge saker utan anledning eller vara nöjd med dig själv. -Nej för usch, då kan ju någon tro att du tror att du är någon...

Men vet ni Jag och du, ÄR någon! Alla är vi viktiga och värdefulla, oavsett hur vi känner oss, så är det ju så.

Jag tror absolut inte att england är perfekt eller har perfekta människor, jag vet bara att de visar var och en runt om kring sig glädje, artighet, som ger andra glädje. De applåderar efter att biofilmen är slut, och säger ursäkta my love, madam, darling, och ler när de tilltalar till en främling. -Och jag älskar det!

Vad skulle hända om vi gjorde det här i Sverige, tex på bussen?

Tänk om vi tittade någon i ögonen och log och bara frågade vart den var på väg och önskade den en bra dag... vad skulle hända då?

Jaha, säger du, för du kanske gör detta redan, -grattis! Jag gör det ibland, speciellt efter att jag kommer hem från en resa och är helt uppfylld av alla nya intryck och allt perspektiv som en resa ger på tillvaron.

Sen är risken stor att även jag blir som alla andra... för att gensvaret när man är "lite mycket” lätt kan göra en lite trött och uppgiven...

Men vet ni att om ni ser någon le, så le tillbaka och smaka på känslan som det ger, att le mot sina med människor, nicka ett hej eller tacka för att hen höll upp dörren ellr nåt annat självklart.

Tänk om vi kunde skratta högt och mycket och dansa bara för att man har lust, utan att känna att tänk om någon tycker si eller så.. tänk om vi bara var oss själva och var nöjda med det, och dessutom kunde glädjas MED att andra också är det.

Tänk om vi kunde glädjas åt varandras olikheter istället för att reta oss på dem, (och så undrar folk varför det är krig i världen...) Tänk om vi kunde dela med oss av våra leenden och säga tack, hej och unna andra att det går bra.

Imagine....

Tänk om...

På The Breakfast Club i Soho och shoppade loss på Urban outfitters på Oxford street, två klassiska måsten i London

Likes

Comments

Avspänning o Stresspedagogen, Foton, Hoppfull, Tillbakablick & summering

Nyårsafton idag...

Fint väder, sånär som på lite storm och ishalka, och lite för många plusgrader, men vad gör egentligen det när det är nytt år i morgon?!

Vädret kan vi inte göra så mycket åt, förutom "dra vårt strå till stacken” när det gäller miljön, och det vi kan påverka själva. Annars får vi bara rusta oss för isen och acceptera det, Vädret är som det är.

Nyårsafton, ja..Känslan detta nyår heter förväntan, tacksamhet, och glädje!

Nyårsafton för ett år sedan var inte lika rolig, då låg jag däckad, hade panikångest och var fullkomligt slut i själen... igen!

Jag lovade på nåt sätt mig själv och bad till Gud att, nej, nu får det vara slut på det här!

På utmattning och panikångest!

På ständig trötthet och gråt som aldrig tar slut, på håglöshet som gör mig osocial och ensam som resulterar i deppighet och ännu mera håglöshet.

Jag skrev till och med om det, för att skriva av mig liksom.

Ja, hursomhelst 2016- vilket år!!!

Januari: Bestämde mig, nu ska jag må bra!

Även yngsta dottern flög ur boet.. Trodde kanske att det skulle bli lite skönt, men det gjorde mest ont!

Tänk om NÅGON kunde berätta hur det KOMMER att kännas när barnen växer upp och flyttar. Åtminstone förbereda en lite på hur det sliter i mamma hjärtat, och i ”navelsträngen”, när den klipps av ännu en gång...

Februari: Alla hjärtans dag, firades på hotell och med en ny Mac-book.

Skypade med döttrarna som nu båda befann sig i Australien, på en roddtripp längs hela australiensiska västkusten. -Om mamman var orolig?! -Nej, mest avis faktiskt, oro är inte min grej.

Inte förrän det finns något att oroa sig för..

Någon från tv4 ringde och ville ha frisörer till, att vara med i "Halv åtta hos mig”!!! Såklart svarar jag att jag kan! Och det var nära att det blev av, de ville att jag skulle vara med och de ville komma och prov filma, här i vårt hus... Den lilla haken var att datumet var den 7 mars. Dagen då jag skulle börja studera. Den utbildning som jag längtat efter i 2 år.

Mars: Började skolan! Utbildningen till Diplomerad Avspänning och stresspedagog på Sverigehälsan i Stockholm. Jag var ”so-exited"!!!

Det skulle bli så spännande att åka bort och lära sig nya saker, så fantastiskt spännande, och väldigt ut-tröttande. Bitvis var jag helt slut, socialt.

Men det fina med att läsa till stresspedagog, var att ALLA i gruppen förstod när jag, eller någon annan i gruppen inte orkade! Det var så skönt att vara i en miljö av förstående människor och där vi kunde prata om jobbiga saker och dela liknande erfarenheter på ett så naturligt, roligt och givande sätt. I min skrivbok (som vi fick till uppgift att föra journal i typ ) där har jag skrivit den 7/3-16; ”Säg hej då till den du är i dag, och välkomna en ny person i december” Det var vad vår föreläsare i avspänning, och stresshantering Jessica sa till oss den första dagen.

April: Nu hade en av döttrarna både hunnit komma hem och åka igen, det var lite ovant att ha henne hemma, och väldigt mysigt. Ni som har vuxna barn vet vad jag pratar om..

Skolan var fantastisk och allt gick super bra. Det var vår och härligt. Men visst kände jag nu att jag verkligen måste tänka på balansen... att jobba 75% och plugga 100%... det kändes kan jag lova..

Maj: Börjar så fint, med vår och allt.. sen blir mamma sjuk, och hamnar på sjukhus...

Det var som att all press som redan fanns i mitt liv sen förut, kom över mig som en stor våg.

Att jobba, fixa med mamma, hjälpa pappa, plugga, och hålla balansen, när jag redan varit nere i det ”svarta-ångest-hålet" tidigare, då är det som att ha ett "krossat knä”, ett sånt knä är du försiktig med, annars går det sönder igen.

Det var det som hände den 25:e maj! Jag hade "sprungit med mitt krossade knä", lite för fort och för länge, och det höll inte alls. Den här gången snubblade jag och föll så hårt att det inte gick att ställa sig upp igen..

Allt gammalt kom tror jag, allt som varit uppdämt och instängt, ofärdigt, och som lagts på en stor hög:

-10 år av att kämpa med utbrändheten på egen hand. -Kamp

-Att ta bort vår älskade hund, -Sorg

-Tragisk bortgång av döttrarnas pappa och allt vad det innebar... -Sorg

-Döttrarnas flytt- känslan av tomhet

-Ganska många förändringar på arbetet som innebar mera ansvar på mig, ansvar som jag inte ville ha, som jag inte orkade med.. -frustration, brist på kontroll, ovisshet..

-Kamp av upprätthållande av sin egen styrka, mitt eget liv, min vardag och min person. Det kan vara tufft när ”knäet” är krossat. Så fort man försöker springa tar det stopp.

-Sorg är fruktansvärt otroligt svårt och jobbigt. Det går aldrig över heller. Det går bara att lära sig leva utan. Utan den eller det man mist.

Anspänningen i kroppen (under 10 års tid av allt som jag faktiskt behövde för att orka leva, under så lång tid, utan riktig vila)

Dålig sömn,

Tomhet,

Frustration,

Brist på kontroll

Ovisshet

Alla dessa är stressorer! Dvs samlingsnamnet på saker som stressar oss.

Stress är inte farligt i sig brukar jag säga. Det är bristen på återhämtningen, och vilan, som är det farliga. Det var bristen på läkning,och förändring, i mitt fall, som gjorde att min kropp tillslut inte orkade längre!

Den slutade fungera!

Juni: Sjukskriven i 3 månader! Det var nog ändå det bästa som kunde hända mig!

Jag fick nu äntligen hjälp.

Jag TOG nu äntligen hjälp.

Jag tog mig själv framförallt på allvar! Jag insåg äntligen på riktigt att jag är faktiskt den viktigaste människan i mitt eget liv.

Om inte jag mår bra kan jag heller inte göra det som är bra.

Om jag inte mår bra, så mår inte min familj bra.

Om jag inte mår bra och tar hand om mig själv, vem ska då göra det????

Så jag beslutade mig för att Jag måste ändra riktning, ändra på livet, skaffa nya vanor, LYSSNA på vad min kropp säger och ta det på allvar.

Och framförallt sluta förvänta mig att andra ska ändra sig...

Eller sluta bry mig om vad de ska tycka om mig. Eller ödsla energi på om det känns som om inte ”folk” verkar bryr sig..

Sluta att hänga upp mig på grejer som jag inte kan påverka, den enda jag kan ändra på är mig själv!

I slutändan är det ändå hur JAG förhåller mig till omvärlden, som spelar roll. Vad som händer runt omkring mig och vad andra gör och säger kan jag inte bestämma över. Det är däremot jag som bestämmer hur jag väljer att leva mitt liv. Jag har alltid ett val. Ett val när jag vaknar varje morgon, att välja vad jag lägger fokus på. Lägger jag energi på möjligheterna? Eller på ömöjligheterna?

Jag har ETT liv och det tänker jag göra det bästa av! Det blev mitt val.


Massor med vila, många sköna skogspromenader och mycket bra mat, blev det!

Bra och näringsfylld mat som ger ny energi. För mig är det att undvika vitt mjöl, vanlig mjölk och socker...

Det gick upp och ner och ibland super bra, för att bara nästa dag vara som ett mörkt helvete av ångest igen, för att jag hade haft det lite för kul dan innan.

Och då menar jag inte en festkväll med mycket alkohol, utan bara varit någonstans med mycket folk, typ Ica... och både pratat o åkt bil... Helt vanliga saker alltså.

Att skriva hur dagen varit, bra o dåligt, och att läsa var väldigt bra för min del.

Och vet ni!

Det hjälpte!

Att bestämma sig, ta sig själv och sin kropp på allvar- jag behövde förstå att jag behövde en förändring, OCH, trumvirvel... GÖRA FÖRÄNDRINGEN!!!

Att byta väg, byta inriktning, byta kost, byta sammanhang, byta ut det som du inte mår bra av, till sådant som sakta får din kropp att åter bygga ny energi. Och som ger kroppen tid att läka och sakta gå in på en "ny väg."

Inse att du behöver hjälp-be om hjälp-ta emot hjälpen.

Ge dig själv tid att läka, och ge dig själv nya vanor.

Det behöver inte vara stora förändringar, bara det som fungerar för dig.

Tex.. -Ni vet när bilen skramlar eller nåt, det kan vara en givare som är fel, byt den och hela bilen fungerar bättre.. (har jag lärt mig..)

Okej, nu har vi kommit till:

Juli: Nya vänner, nya bekantskaper som berikade mitt liv, på ett viktigt sätt.

Fortsatt vila. Äldsta dottern kom hem med ny pojkvän, väldigt spännande.

Augusti: Skolan började igen. Och jag hade bestämt mig för att jag nu mådde så pass bra att jag ville prova att jobba 25%

Det gick bra!!!! Jag gjorde BARA det jag orkade, jag laddade batterierna med det jag lärt mig att jag behövde och jag fungerade!!!

September: Nu blev det mycket i skolan med projektarbete, praktik, slutarbeten, och de vanliga läxorna...

Jag började med mitt företagsnamn, med hemsida och visitkort...

Oktober: Var ganska trött, men det gick bra, jag visste hur jag skulle hålla balansen nu.

I slutet av oktober åkte hela familjen bort på liten weekend tillsammans, och då under en stund för oss själva, passade mannen på att fråga den stora frågan som nästan varje kvinna önskar sig..

Nämligen:

Han: -” Vill du gifta dig med mig”?

Jag: -JAAAAAA, såklart!!!!!!

Så nu blir det bröllop 2017, YEIJJ!!!

November: Skolan eskalerar, jag håller mina första presentationer och föreläsningar. Jag som inte hade en aning om att jag skulle tycka om och vilja bli bra på att tala inför folk.. Jo, så är det, sen behöver jag förstås massor med träning, men jag vill, och det är det viktigaste.

December: Så var äntligen månaden jag väntat på hela året här! Månaden som jag skulle ta mitt diplom. Jag ÄR nu Avspänning & Stresspedagog!

Och frågan är nu, är jag en annan person nu då?

-Alltså det är klart jag är samma Maria, men jag har gjort en fet inre resa detta år och klarat mig upp ur det "helvetes-djupa-ångest-hål" som jag ramlade ner i för tio år sedan och jag har klart det, blivit färdig, hittat en ny väg att gå på och rustat mig med nya verktyg!

Jag är samma kvinna, men med en slipad själ, en läkt själ, redo att ta tag i nästa jobb:

- Nämligen alla er som behöver samma hjälp som jag äntligen fick, tillslut!

Min tro på en levande Gud är starkare än någonsin och jag tackar honom varje dag för att han gjort mig till den jag är och gett mig det jag fått, utan honom är jag inget!

Tacksam, förväntansfull och glad, vet jag att jag har bomull i själen, nog för att klara av att leva här och nu!

Så jag laddar om och stiger nu på 2017 -års ”tåg”, och bara vet att även denna resa kommer att bli fantastisk!

Gott Nytt År

och stor kram ❤️ Maria

Avslutar med en gammal favoritlåt; Made of. Precis så är det! Ha en fantastisk kväll och natt!

Likes

Comments

Familjen, Fantastiska dagar, Foton, Livet, Naturen, Friluftsliv

Hej

Bloggen får stryka på foten nu när skolan , projektetarbetet, praktiken och plugg tar så mycket tid.

Jag har ju en familj också, som jag vill hinna umgås med.

Hela familjen är samlad nu, båda mina döttrar är hemma ett tag nu. Det är lite ovant att vara så många vuxna hemma, det är något nytt, att ens barn inte är barn längre..

Jag håller även på att starta upp mitt nya företag. Det företaget som jag så småningom hoppas att få arbeta heltid med.

Jag kommer att berätta mer om företaget vad det heter osv, när det är helt klart med bolagsverket, de är lite besvärliga och det är många krångliga regler som ska följas bara för ett namn, men skam den som ger sig.

Allt är så roligt, jobbigt och spännande nu, så timmarna på dygnen är lite för få. Men är det inte alltid lite så, för oss alla!? Det gäller ju att planera sin tid väl.

Försöka sova ordentligt. Hantera min egen stress, och använda verktygen på mig själv, och påminna mig själv om vad stressen faktiskt är, och vad den gör med min kropp om jag inte återhämtar mig emellanåt.

Att verkligen ta små pauser och se till att säga nej, när det blir för mycket, och komma i håg vad det är som gör mig glad, lugn och utvilad och påfylld av ny energi. -Och faktiskt se till att göra dessa saker!

Fota är en av de saker som ger mig energi, något som jag försöker att prioritera, och nu när vi är inne i den vackra hösten är det ju synd att missa ett enda tillfälle att föreviga den mest krispiga och färgsprakande av alla årstider.

Så håll i i dig kära du, för här kommer en bild kavalkad av vackra höst ögonblick!

Vad tror du om den här utsikten?

Om du kommer till en stresspedagog för en tid, för att få hjälp med stresshantering, mental träning, mindfulness, eller ett samtal, och får titta ut på detta, skulle du tycka om det?

Det kan bli det du får titta ut på när du bokat en tid hos mig sedan...


Att ställa upp kameran och ta egna porträtt och vara sin egen fotograf är riktigt smidigt och roligt faktiskt. Det är kul att leka runt lite med kameran.

Man provar sig fram, och tja, jag tycker de blev rätt bra.

Jag tänkte när jag blev så nöjd, så var det lite roligt att lägga ut dem. Tänkte även att ofta när jag tar bilder på mig själv är jag aldrig fixad. Jag har min hemma- mys- skogs-outfit, fast sedan tänker jag att vad spelar det för roll, det är ju så jag är mest. Fixar mig gör jag när jag ska till stan, på jobb eller andra möten.

Så, så här är jag, precis som jag är och jag hoppas att det kan inspirera till mera naturlighet på nätet. Jag kan många gånger tycka att det är sådan utseende hets och allt ska vara så perfekt och sminkat. Varför kan vi inte bara vara som vi är?! Jag sminkar mig väldigt lite och sällan. Inte för att jag har något emot det, men jag är nog för lat, jag tycker det är lite jobbigt att lägga tid på det. Jag trivs ganska bra som det är, gillar naturligt helt enkelt.

Men jag lägger ingen värdering i det, alla gör som de vill. En viss fåfänga har alla så även jag.

Jag har bara upptäckt, (med åldern kanske) att det är helt okej att bara vara den man är, som man är, och att det är bra nog!

Underbara höst.

En dag för några veckor sedan, då det fortfarande var väldigt grönt, hade min Johanna, och jag en jätte mysig eftermiddag i skogen kring mina föräldrars gård, på mina barndomsstigar.. 

På vår promenad träffade vi dessa fina fjällkossor. De var otroligt nyfikna på vilka vi var och trängdes för att få sig en liten klapp. Kossor är väldigt sociala djur, och visar verkligen att de vill ha kärlek.

En ko-puss är riktigt mys..

Det blev många foton på min vackra dotter.

Det blev många fina bilder,tagna överhuvudtaget den dagen, jag älskar min kamera, och jag älskar att fota, ja det hade jag visst sagt redan... men du vet när man verkligen gillar något då pratar man gärna om det.

Den här bäcken, Glösabäcken, var en av alla lekplatser jag hade som barn, inte lill-liten då, men du vet när man är ungefär 7,8,9 år och vill upptäcka världen, fånga gräshoppor bygga kojor, dämma upp bäckar och klättra i träd, då på den tiden.

På den här platsen tältade vi med skolan en natt en vår i början på 80-talet, hela skolan var med.

Nu snackar vi by-skola, så då var vi kanske ca 35 stycken max, i hela skolan!

Från årskurs 1 till 6.

Man kan säga att vi kände varandra rätt väl.

i min årskurs gick det 6 st killar och så jag... Gissa vem som fick vara lucia det året vi gick i sexan?!

Det var tryggt att växa upp så. jag har bara fina minnen av det.

Här är stigen som går till Glösabäcken. Och som då även går ”hem” till vår föräldragård, där jag och min lilla syster växte upp. Det är nog inte så konstigt att jag lärt mig tycka om skogen och att vara i naturen så mycket när jag vuxit upp såhär.

Det var en magisk vacker dag, solen sken allt vad den orkade.

Sedan har det gått nån vecka och löven har börjat falla av träden på riktigt.

Jag och Johanna passade på att leka lite med kameran igen för nån dag sedan, just för att inte missa allt det vackra, innan det blir helt kalt på träden.

Och det är ju som sagt kul att fota. Att bli fotad är skoj om man har en fotograf som får en att le så här!

Hon är grym fotograf min Johanna!

Hon är även en fantastisk kock! Tänk vilka middagar jag och familjen får nu när hon är hemma, Mums! Och bara just därför, nu i skrivande stund, så ropar hon att middagen är klar.

Det är ombytta roller kan man säga, jag sitter på sängen och bloggar och hon står i köket och lagar middag, tar disken och gör efterrätt också, såhär på en vardag kväll. lyxigt va?!

Bra fotograf tar fina bilder...

Avslutar med en bild från en magisk kväll, då solen spred ett rosa skimmer över hela himlen, innan den gick ner över skogen, det var som att gå ut i en rosa atmosfär av rent sol ljus, fast rosa, så vackert var det.

Vi var såklart tvungen att föreviga det. Vi tog många bra bilder då med, men de kommer en annan gång.

Den sista bilden påminner mig om en indian. 

Trevlig helg på dig, komihåg att njuta av den.

Likes

Comments

Naturen, Fantastiska dagar, Vardagsmys

Idag har det blåst, nästan stormat. Efter en promenad, där vi nästan höll på att blåsa av vägen är det filt, te och film-mys- i -soffan-läge, som passar bäst, eller hur?!

Vad kan då passa bättre med liten påminnelse om att hösten ändå är vacker, när det inte blåser. 

Vi har ju i veckan som gått haft några dagar av fantastiskt soligt höstväder.

Då är det klart att jag har kameran i högsta hugg, och helst ska ALLT dokumenteras.

Men det går ju tyvärr inte. Jag har iallafall några bilder här som jag gärna visar för er.

Så varsågod, låt ögonen njuta av höstens skönhet och sprakande färger!


Lador tycker jag är vackert. Den här står på vägen ut mot brevlådan, så den åker jag förbi varje dag.


Här är vägen som vätter ut mot brevlådorna och E14.

Den väg som man åker mot Östersund, eller mot Åre om jag svänger åt andra hållet.

Visst är det fint!


Ängarna är fortfarande gröna.

Rönnbären är som ett smycke i trädgårdarna.

Vår fina gamla lagård

Ute möblerna står kvar även fast vi inte suttit i dem på ett tag eftersom det är lite svalt och blåsigt såhär när hösten börjar göra sig påmind. Möblerna är ändå vackra där de står i sin ensamhet.

Det är jätte mycket svamp överallt, jag kan tyvärr ingenting om svamp så jag plockar inga. De är ändå väldigt fina där de står och lyser upp gräsmattan i all sin prakt.


Vår gård, sett genom skogsdungen som skiljer grusvägen från gräsmattan framför huset.


Ni har väl inte missat att skogen är full av bär i år. Hallon, blåbär, lingon...


Om man har bärbuskar av alla de slag på gården så måste man ju plocka och njuta av dem.

Till frukost till exempel. Då kan jag gå ut och plocka lite och lägga på gröten eller banan-pannkakan. Väldigt mumsigt!

-Vad äter ni till frukost?

Denna dag blev det gröt, och så här gott såg det ut. Lyxigt att ha egna bär, lyxigt och gott!!!


Sen blev det en härlig skogspromenad med kameran i högsta hugg. Det var perfekt ljus och perfekta färger.

På min skogspromenad träffade jag en av mina grannar, hon hade med sig deras två hundar. Jag blir grymt hund sugen igen. Saknaden efter en hund är jätte stor. Jag har ändå bestämt att nej, det får vänta!

Saknaden är stor, men just nu är frihetsbehovet större, så en dag då blir det nog en hund igen, men det lär nog dröja några år till.

De här två labrador tikarna hade en skön dag i skogen.

Innan jag gick in, plockade jag lite vinbär, de är för sura att äta som de är tycker jag, men jag kan baka på dem och ha dem i maten. Det är gott.

Framförallt så har de en vacker färg, min favorit- Röd.

Jag avslutade med att kräla lite på marken som den amatörfotograf jag nu är, och försökte fånga in hösten allt vad jag orkade.

Visst är det fint! och färgtemat i detta inlägg blev rött, som min favoritfärg, som av en händelse liksom...


Likes

Comments

Familjen, Vardagsmys

Först och främst vill jag tacka för det fantastiska gensvar jag fick på mitt förra inlägg!

-Wow!!!

Tack, så fantastiskt mycket!

Med er som läsare, är det ju så mycket roligare att skriva.

Sedan har det tyvärr blivit väldigt lite bilder tagna de senaste veckorna, lite bilder har jag ändå fått till, så här kommer ett gäng...

Vi har haft riktig family time några veckor nu, min äldsta dotter Josephine har kommit hem efter 11 månader på äventyr. Med sig har hon haft Marco, som kommer från södra Tyskland.

De träffades i Australien, blev kära i Uganda och tillslut ett par i USA.

Deras fina historia om deras kärlek och deras resa kan ni läsa, Här i deras blogg Marco o Josephine, "Normal is Boring".



Mycket skog och mycket mat och mycket familjemys, många mysiga samtal om viktiga livsfrågor, och om vad Josephine o Marco varit med om på sin resa och deras framtidsplaner...


Eftersom dessa två har bott i en ryggsäck i 11 månader så tog vi det ganska lugnt, vi visade lite smultronställen runt om vår byggd som vi älskar.

De var ganska nöjda med att bara vara med varandra, chilla och fika. Marco älskade det svenska fikat, svenskt knäckebröd den jämtländska naturen och klimatet här.

En kväll ville göra Marco göra Beverisk mat.

Eftersom det visade sig att den här killen är en mästerkock så blev det en helt fantastiskt utsökt middag!

Han stod några timmar i köket, det blev ugnsstekt fläsk och glutenfri knudel- vilket är nån form av bröd och lök, kryddor purjolök, grönsaker och allt möjligt gott i en degboll som han stekte, till detta fick vi potatis sallad och en fantastisk sås, gjord på stek skyn från fläsket.. Med risk för att jag inte beskrivit rätterna helt rätt nu men;

-MUMS, kan jag säga!

Efter denna fantastiska tyska middag satt vi länge och pratade om allt mellan himmel och jord. Josephine bakade choklad bollar till efterrätt.


En annan dag packade vi matsäck, och lastade fyrhjulingen och åkte upp till en gammal fäbod som min familj har uppe i skogen.

Alltså skogen, jag vet att alla inte älskar skogen och alla djur i den så som jag gör, men jag kan verkligen faschineras av det mesta i naturen. Som när en humla suger näktar från en klöver tex..

-jag bara älskar skogen, sa jag det?!

-Ja just det ja, det hade jag ju redan sagt ja..

Jag hade tyvärr glömt att packa ned bestick, till salladen... Det är så typiskt.. Men det löste sig, med kniv täljde vi en sked var typ.

Det blev en super mysig dag med picknick och blåbärsplockning.

Vi har ju en bryggstu på gården.

Och för er som inte vet vad det är, så är det ett gammalt ord för ett litet hus som man förr i tiden använde som bakstuga, till exempel för tunnbröd.

Men man kan ju även baka pizza i den, så det gjorde vi en kväll och bjöd familjen på.

Alla får välja själv vad man vill ha på sin pizza, här väljer Livia vad hon vill ha. Min systers familjs hund Crispo sitter tålmodigt och väntar att det ska ramla ner något...

Pizza på vårt sätt.

Det är så mysigt att sitta i den gamla stugan.

Vi överraskade även Josephine med att uppvakta henne på 21,22 årsdagen och lite julafton också. Det hade hon inte förväntat sig, så det blev en härlig reaktion.

Livia, en liten stadstjej på landet...

Likes

Comments