​Det var vintern 2016, någon gång strax innan jul, som jag insåg att något var väldigt fel. Var det att skolan kändes ovanligt jobbig? Eller att jag plötsligt inte gjorde något alls under mina lediga dagar? Än idag vet jag inte vad som fick mig att börja tänka på att jag kanske inte mådde bra, men jag började tänka på det. Mycket. Efter en stressig hösttermin kom ett välbehövt jullov med mycket fritid - och med mycket tid att fundera. Jag kunde aldrig slippa undan mina tankar om hur extremt dåligt jag mådde. Vad hände egentligen? 

Kanske borde jag ha fattat redan där. Jag borde ha insett att jag inte känt mig som mig själv på väldigt länge, men det gjorde jag inte. Eller så gjorde jag det, och kanske var det därför jag så aktivt började förneka min egen smärta. Jag mår inte psykiskt dåligt, jag är bara stressad. Jag mår inte psykiskt dåligt, jag lever bara för mycket i mitt huvud. Jag mår inte psykiskt dåligt, det är andra som mår för bra. Jag mår inte psykiskt dåligt. Jag mår INTE psykiskt dåligt. 

Jag mådde psykiskt dåligt. Första gången jag tog upp detta med någon var också första gången jag fick höra begreppet vinterdepression. Det var som en glödlampa plötsligt tändes i mitt huvud. Naturligtvis. Det är ju bristen på ljustimmar som påverkade min kropp. Och samtidigt förträngde jag alla tankar på hur jag egentligen aldrig mått dåligt under vintern, att jag tyckte julen var otroligt mysig, och att solen ännu inte hade sagt farväl helt för resten av vintern. Jag ville bara må bra. Jag skulle må bra också, efter vintern. Om jag bara väntade någon månad till skulle allt bli bra igen tänkte jag. 

Jag hade fel. För solen kom tillslut fram igen, en vintern tog inte slut. Inte när snön smälte, inte när julgranen slängdes, och inte när termometern visade plusgrader. Vintern och vintermökret tog för mig aldrig riktigt slut igen. 

Likes

Comments

​Idag är en jobbig dag. Hela dagen har jag bara velat sova - och det hade jag nog gjort om jag kunde. Jag har brottats mot skuldkänslor idag också fastän jag vet att jag inte borde. Jag vet inte ens varför. Helt plötsligt drunknar jag i ett hav av skam över att inte ha städat mitt rum, inte ha pluggat och inte ha svarat på mail. Är det normalt, tänker jag? Det känns inte normalt. På samma gång känner jag ingenting. Ingen empati för min sjuka släkting, ingen glädje för min bästa vän, absolut ingen glädje för mig själv, och inte heller någon empati eller sorgsenhet för de som har det mycket mycket värre än mig själv. Jag töms på känslor så som dagen töms på ljus under vinterhalvåret - först väldigt långsamt och sedan väldigt snabbt. Jag befarar att jag blir mindre empatisk för varje sekund som går, och att jag en dag inte kommer kunna återhämta den alls. Finns det något värre sätt att bli berövad sin mänsklighet på? 

Likes

Comments