View tracker

Den längsta bilresan hem från stallet är den när man har klippt häst. När det kliar och sticks överallt så att de där tio minuterna känns som tio timmar. Men hästen brukar bli ganska nöjd när den har gett upp hoppet om livet och slutar försöka sparka mig det vill säga. Pärlan är inte ett stort fan utav klippmaskiner skulle man kunna säga.. Någonting som jag däremot inte är ett stort fan utav är mina korkade idéer. De dyker upp titt som tätt kamouflerade till en bra idé. Jag har kostat på mig att uppdatera Pärlans reflexgarderob och införskaffat mig en ny pannlampa. Men då jag råkar vara aningen mörkrädd så kan jag inte direkt påstå att jag har överanvänt grejerna. Okej jag är egentligen inte rädd för mörker, min rädsla är för vad som kan gömma sig i mörkret. Jag är en skräckfantast som mer än gärna ser på skräckisar och lyssnar slaviskt på ett par poddar som berättar spökhistorier. Då min fantasi råkar vara något utöver det vanliga gör detta att jag kan forma vilka skuggor som helst till otäcka monster som är påväg att sluka mig hel! Men anyway, idag fick jag den briljanta idén att efter att ha lyssnat på skräckhistorer i ett par timmar ta min nyklippta häst som har vilat ett par dagar och bege mig ut i skogen på en tur. Föreställ dig en häst spänd som en stålfjäder och taggad till tusen kombinerat med en ryttare stel som en pinne som febrilt  försöker att komma ihåg hur man andas och inte slänga skrämda blickar över axeln var femte meter.. Efter drygt tio minuter åkte telefonen fram och en glad spellista gick igång på högsta volym och efter det kom andning igång igen. Jag kan däremot erkänna att Pärlan fick galoppera en aning längre än vanligt och i ett tempo som var högre än vad jag egentligen är bekväm med, men jag överlevde. Jag höll på att avlida i en hjärtattack när en reflex fångades upp utav ljuset från min pannlampa och sedan rörde sig bort från mig. Det ögonblicket när jag insåg att det var ett par ögon som stirrade på mig var jag nära att släppa tyglarna helt och göra en rejäl klackspark i magen på Pärlan. Men den räven blev visst räddare än mig. Det kan ha varit för det där gutturala ljudet jag gav ifrån mig när vi fick ögonkontakt med djuret. Jag känner mig en aning modigare nu (när jag är i tryggt förvar i min säng), men jag känner mig dock tveksam till om jag är så himla positivt inställd till det där med att rida i mörker, vi har ju faktiskt helt underbara lysen i paddocken... För övrigt så har jag spräckt skärmen på min telefon idag, så alla eventuella stavfel och särskrivningar tänker jag skylla på är för att jag bara ser halva tangentbordet. Märkliga formuleringar är dock bara mig hjärna som snurrar runt för mycket som vanligt.
Godnatt kära vänner och kom ihåg att inte titta under sängen innan ni går och lägger er...

/Paby

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Trodde aldrig att den här dagen skulle komma, dagen då jag har en ny Harry Potter bok att läsa! Många himlar nog med ögonen nu och anser att jag är en aning barnslig. Till er vill jag bara säga why so serious?

J.K. Rowling är min favoritförfattare genom tiderna. Varför? När jag var runt sju-åtta år gammal släpptes den första Harry Potter boken. Min kära mor läste ett kapitel högt ur den varje kväll för mig och min bror. Jag kan fortfarande minnas hur vi gosade ner oss i soffan, hänförda bönade och bad vi om att mamma skulle läsa ett kapitel till och så skulle vi rusa i säng efter det. Sedan blev vi lite äldre och vi alla turades om att läsa högt för att träna. Sedan blev min bror för gammal och cool för att kunna ha högläsning och så var det bara jag och mamma kvar. Rätt som det var så stod jag där i gymnasiet och läste om alla sju böcker för att se om de var lika bra som jag mindes dem. Jag insåg ganska snart att de var dem! Missförstå mig rätt, de börjar ganska barnsligt, men man får den stora äran som läsare att följa ett gäng ungdomar i vått och torrt på deras resa till att bli vuxna. Rowling målar upp en helt ny magisk värld där farorna är många men det finns alltid någon som står och håller en om ryggen och tror på en. Hon nämner i någon utav böckerna att på Hogwarts kommer den som behöver hjälp alltid att få det bara denne ber om det. Hur fint är inte det? Rowling väver in fina citat som bara får en djupare betydelse och finare innebörd desto mer man tänker på dem. Ingen karaktär är den andre lik och alla har sina svagheter och styrkor. Är det inte lite fint med en författare som ger varje enskild individ en plats och en chans till utveckling? Hon trollband en hel generation och jag vill gärna tro att vi tog med oss en del av hennes klokhet i våran uppväxt. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar J.K. Rowling för Englands motsvarighet på vår allas Astrid Lindgren, vilket kanske kan få en äldre generation att förstå Rowlings storhet. Min högsta dröm är att en dag skriva ett par böcker som betyder lika mycket för en person som Harry Potter böckerna har betytt för mig.

Åter till Harry Potter och the Cursed Child, jag vågade nästan inte börja läsa, rädd för att bli besviken. Tjugo sidor in så känner jag mig bara förväntansfull. Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket läsning i helgen.

//Paby

Likes

Comments

View tracker

Förra veckan så svor jag att aldrig mer vara lagledare åt ett storhästlag! Ponnylagen går bra där ställer alla upp i alla lägen och föräldrarna ställer gärna upp och kör överallt. Jag hade tre ryttare till lördagens första omgång i storhäst. Dock två ryttare i 90cm och en ryttare i 1m, för att få ihop ett lag är man tvungen att ha det tvärt om. Från två veckor innan tävlingen fram till och med trettio minuter innan lagklassen började så kämpade jag för att få ihop en fjärde ryttare. Jag hörde med alla jag kom att tänka på och om de i sin tur kunde komma på någon annan som kunde tänka sig att ställa upp eller låna ut en häst. Väldigt omständigt oc till slut gav jag upp. Men vilket lag vi hade ändå! En travare, en dressyrryttare och så en tjej som har en ganska knepig häst. Alla kämpade på och skötte sig riktigt bra, men framförallt vilken sammanhållning och stöttning alla visade! Ett lag som definitivt gav mer energi än vad det tog. Nu ser jag verkligen fram emot nästa omgång. Tänk vilken vändning det kan ta med rätt personer i ens närhet. 😁👌

I förrgår ägnades dagen åt att mocka ur en hage som en häst jag hade hand om åt en vän tidigare i år stod i. Det tog inte lång stund innan det började spöregna. Jag sprang direkt och tog in prinsesshästen Pärlan som stod i hagen och frös då hon absolut inte under några som helst omständigheter tål vatten. (Egentligen så vände hon rumpan åt blåsten och burrade upp sig, hon är trots allt en häst. Och hästar har klarat sig utan lila regntäcken sen urminnes tider.) Själv så böt jag ut min dunväst mot en regnkappa och ett par gummistövlar och ägnade ett par timmar till att mocka ur hagen... Jag själv är minsann inte rädd för lite vatten. 😉 Skönt att jag har Pärlans hage kvar att mocka, det sparas dock till ett senare tillfälle. Någon måtta får det allt vara 😎

De senaste två dagarna har bestått av jobb och jag har hört att på ryktesväg att jag har ännu mer att hinna med innan denna vecka är över. Kanske hinner jag klura ut något vettigt att skriva, men om jag var du så hade jag inte hoppats på för mycket! 😉

/Paby

Likes

Comments

Idag är det inte en vanlig dag! Idag råkar nämligen vara dagen jag har kämpat och slitit för i en evighet. Idag är det dagen då jag har varit rökfri i ett halvår och snus- och nikotinfri i tre månader! Klapp på axeln till mig själv. Jag har inte ens gått ut offentligt med att jag har slutat förrän nu. Det är så kämpigt när man får höra att man inte kommer att klara det... Jo för det är en sån sak folk säger, speciellt rökare som själva har försökt att sluta tidigare med inte lyckats. Men nu när jag har nått halvvägs på mitt mål så känner jag mig självsäker nog att gå ut med det. Men hallå Matilda, hold your horses! En snabb huvudräkning sa mig att du endast planerar att vara rökfri i ett år? Vad ska du göra sen då? Börja röka igen? Nej men att ha som mål att vara rökfri i resten av mitt liv blir ett sånt knepigt mål att räkna ner till med tanke på att jag inte vet exakt hur gammal jag känner för att bli än.. Så jag tänkte som så att, när jag står där på ett årsdagen som rökfri kommer jag att känna "yes, jag klarade det. Ett helt år. Amazing!" Sen kommer jag klura på det och inse att jag inte saknar skiten och att jag klarar mig bra utan nikotin och då kommer det kanske komma naturligt att aldrig mer peta på en cigarett? Kanske tar jag tag i mitt koffeinmissbruk eller mitt sockerberoende då istället? Men man kanske inte ska hoppas på för mycket? En dålig ovana är kanske bättre än en dödlig ovana? Det finns alltid två sidor av samma mynt.
🚭

//Paby

Likes

Comments

Det är så mycket jag vill skriva samtidigt som jag inte vill skriva något alls. En väldig känslostorm härjar inom mig just nu. Det är jobbigt. Det tar på krafterna att vara stark och inte bryta ihop helt. Det går bra. Jag är stark. Det försöker jag i alla fall intala mig själv.



När jag bodde i Helsingborg så tog det på krafterna att jobba tolv timmar om dagen. Men jag hade en sak som lyfte upp mig när all energi var slut och humöret var på botten, vilket var att slå på låten Touch the sky med Julie Fowlis på repeat medans jag red ut och galopperade Pärlan i naturreservatet Bruces skog. Den låten och Pärlans kraftfulla steg gav mig styrka och fick mig att känna mig fri. Idag kom den låten och det minnet från ingenstans och gick på repeat i mitt huvud.



~Where dark woods hide secrets
And mountains are fierce and bold
Deep waters hold reflections
Of times lost long ago



I will hear their every story
Take hold of my own dream
Be as strong as the seas are stormy
And proud as an eagle's scream



I will ride, I will fly
Chase the wind and touch the sky~



När du vaknar ska jag spela den låten för dig💖

/Paby

Likes

Comments

Det jobbigaste man kan uppleva är när någon i ens närhet är svårt skadad eller allvarligt sjuk. Maktlöshet är något jag har svårt att hantera. När jag har varit skadad så vet jag att det är min strid. Och jag är stark. Jag klarar av mycket. Men när det drabbar någon annan så kan man bara stå och se på när denne kämpar för sitt liv. 2015 verkar vara året då alla drabbas av olycka. Sjukdom. Svåra skador. Till och med dödsfall. Det känns som att det händer mer än vanligt i år. Jag kan ha fel. Det kan vara som så jag och mina nära har haft en himla massa tur tidigare år. Om detta är fallet håller jag mina tummar så hårt jag bara kan att inte all tur har runnit ut och att det finns en liten gnutta kvar.

I svåra tider kan jag skatta mig lycklig att jag har den där Pärlan. Hon är inte en särskilt mysig häst, men hon går med på ett par tvångs pussar i veckan. Men sedan vi flyttade hem från Skåne så har hon dock blivit mysigare. Jag tror att hon har varit lite svart sjuk av sig och känner att ett par minuters mys om dagen är okej ifall det är i utbyte mot att hon är den enda som får plåga mig.. Dagar som denna när jag behöver all luft jag kan få kommer hon dock och myser självmant. Att djur kan vara så känsliga och snappa upp minsta lilla känsla från oss människor är för mig ett under.
En stunds dressyrande barbacka i ridhuset var den enda motionen jag orkade med för att skingra tankarna en stund. Pärlan tyckte att det var lite för lite men gick ändå förvånansvärt bra och fightades inget trots att hon rent tekniskt sett borde ha haft en sådan där typisk Pärlan dag när energin är för hög och huvudet har för mycket idéer. Hon tyckte nog att jag hade det svårt nog idag och sköt upp det till imorgon. Tack Pärlan det uppskattas 💖

Delar med mig av en bild ifrån Säter förra helgen som är tagen av Malin Högdahl Buhl. Hon kan hon 😊👌

Ta hand om er 💜

//Paby


Likes

Comments

Hela sommaren har jag klagat över att helgerna har varit för korta. Men så nu till slut så fick jag den, världens längsta helg. Fredagen passerade förbi i ilfart med jobb, ridning, putsning och schamponering av häst. Lördagen började svin tidigt i stallet med stalltjänst. Sen var det knoppning och fylla transporten med tävlingssaker som stod på schemat. Hopptävling i Vänsta var vad som gällde. I första klassen (1 meter) så var Pärlan kanon fin. Vi slutade på en andra plats ett par tiondelar ifrån vinnaren. Jag var arg som ett bi för att ryttaren som red efter mig tyckte att det var en bra idé att placera sin häst mitt i den enda svängen som gick att ta i omhoppningen. Det var inte den enda ryttaren som stod i vägen under den tävlingen. Skandal att folk inte har koll och förstör för andra.. I den andra klassen (1.10 meter) så var Pärlan lite trött och jag med för den delen också. Jag red för dåligt fram till hindren och fick med mig en bom i grunden. Det positiva var att det inte kändes högt, jag som helt plötsligt har utvecklat någon slags höjd rädsla.
Efter en lång dag på tävling så var det skönt att komma hem. Pärlan var precis som vanligt och fick gå in i boxen en stund medans jag lastade ur transporten och fixade. Sen ut på gången medans jag mockade, linimentade och lindade ben. När hon sedan var tillbaka inne i boxen och skulle få sitt kvällshö så låg hon ner. Inte jätte konstigt med en trött häst, men jag fick ändå en olustkänsla i magen. Gav henne kraftfoder och hon masade sig upp, men pillade bara i den utan att vilja äta. Pärlan äter alltid! Pärlan är alltid hungrig! Jag tog direkt ut henne på en promenad, kolik är inte att leka med.
Första timmen höll jag mig lugn och promenerade på i intervaller. Ringde min bästa vän för att rådfråga hur länge man bör kämpa på innan man måste kontakta veterinär.
Tillslut så kände jag att veterinär på jourtid var en nödvändighet. Distriktaren jag fick prata med var inte direkt den vassaste kniven i lådan men masade sig tillslut till stallet. Pärlan hade då piggnat till en aning men fick hela behandlingen med dropp och grejer. Vid halv tre på natten hade hon piggnat till ordentligt och fått igång magen. Jag kunde andas ut. För stunden.
På söndagen vid lunchtid fick Pärlan ett bakslag och det blev ett himla springande och det ena efter det andra försöket att få i henne vätska. Framåt eftermiddagen hade jag lite smått panik över att hon inte ville bajsa.. Tillslut så kläcktes idén att ställa in henne i en transport. Tack och lov för hästar som alltid måste bajsa i transporten!
Vid tolv- halv ett på natten hade det inte hänt så mycket mer så Pärlan fick snällt kliva på transporten och vi åkte en liten sväng, sen hoppade magen igång igen! Måndagen förflöt med ständig övervakning och Pärlan fick gå ut i hagen ett par timmar åt gången. Hon var måttligt imponerad över att inte få gå ut på gräs kan jag tala om.
Under tisdagen så fick hon gå ute längre och jag nöjde mig med att hålla mig i närheten och kolla till henne med hämna mellanrum. Stackars Pärlan är lagomt trött på mig nu.
Idag var jag tillbaka på jobbet och känner mig tacksam över att jag fick vara hemma med vård av sjuk häst i hela två dagar. Inte för att jag hade jobbat ändå. Pärlan står över alla pengar och jobb i världen! Hon fick även äta gräs i en hel timme idag och ett lättare motionspass på banan. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag är mer tagen av helgen än vad hon är.. Badass häst.
Jag vill passa på att tacka alla som har ställt upp och hjälpt till med att ta hand om Pärlan och mig med för den delen! Ni vet vilka ni är och jag är er evigt tacksam 💜

Varför fick hon kolik? Mest troligt av vätskebrist. Trots att prinsessan till och med fick betforvatten på tävlingen så blev hon uttorkad. Nästa tävling kommer jag vara beredd med allt möjligt för att få i henne vätska kan jag lova!

Någonstans djupt intryckt i Nisse ligger en blå rosett som jag hoppas försvinner bort tills den dagen jag kan se den utan att det svider i bröstet och jag minns smärtan i Pärlans ögon. När ens bästa vän är sjuk då stannar världen upp och inget spelar någon roll.
Finaste Pearl jag älskar dig mer än ord kan beskriva 💖

/Paby



Likes

Comments

I förrgår jobbade jag min sista dag som den outbildade unghästutbildaren. Damn vad jag kommer sakna den titeln. Hur var min sista dag i stall Heliotrop då? Jo helt fantastisk! Kommer till jobbet som vanligt och frågar vilka hästar jag ska ta idag, får till svar - Gör så här ta de hästarna du tycker är roligast och gör det du tycker är roligast! Vilken chef! Helt klart den bästa jag har haft hittills i mitt liv!
Tre hästar senare var det dags för mig att säga hejdå. En massa fina ord senare satt jag i bilen lite lagomt tårögd på väg hem. Fick bland annat höra att de de var så tacksamma för jobbet jag har gjort med alla hästarna och att de verkligen har sett skillnad på dem alla.
Att Helena kan vara en sådan ödmjuk människa trots att hon har ridit landslaget, tagit upp ett flertal hästar till elit nivå och dessutom avlat fram hästar så som Tornesch är för mig ett under. Om hälften av alla människor var som henne skulle denna värld vara fantastisk.

Men Matilda varför har du sagt upp dig från ett jobb med en sådan fantastisk chef tänker kanske du nu? Jo för att jag har sagt upp mig från mina andra två jobb också och jag flyttar hem på torsdag. Varför? Många anledningar är det men jag känner mig färdig med skåne, för tillfället. Vem vet var jag spenderar resten av mitt liv? Sommaren är i alla fall spikad till Ängelsberg 😁

//Paby



Likes

Comments

Ja just idag var det dock hästen som tog med mig i fallet. Närmare bestämt en av "mina" femårigar som blev rädd vid mötet av en annan häst vid vår uteritt i förmiddags. Det är ju självklart helt acceptabelt att bli lite mötesskygg på sisådär en 25 meters avståd... Fullt normalt. Den lilla rackaren försökte resa sig vända sig och galoppera bort från den läskiga dressyr hästen, tji fick han när jag utan vidare problem fick stopp på honom och vände runt igen. Vi tod sedan 5 fem steg och sedan tji fick jag när han försökte resa sig lite högre och vända om. Oturligt nog så hade den rackaren inte tillräckligt bra balans för den rörelsen.. Jag kan säga att grusvägar är hårdare än de ser ut att vara. Men man får vara glad för det lilla, den lilla gentlemannen landade åtminstone inte på mig! Och förhoppningsvis har han blivit avskräckt från att göra något liknande igen. Den jäveln fick lagomt med motion också när han lyckades ta ett par ärevarv på tre jävla åkrar. Jo tack jag är väldigt glad över att det inte är min häst så att jag inte behöver gå skulden för det!

Jag hade planerat att ta ett redigt hopp pass på Pärlan idag, men på grund av min blåslagna kropp så fick hon bara lite motionsridning. Jo tack jag kommer ha ett par as coola blåmärken att visa upp imorgon bland annat på båda knäna, höften, armbågen och så har jag dragit upp en sträckning i ryggen och en stukad fot från förra veckans avramling. Jaha har jag glömt berätta det? En av "mina" fyraåringar blev rädd för en fågel förra veckan och utnyttjade situationen och drog världens bock och skickade min ett par meter ifrån sig.. Jaha vad gör ni på erat jobb? Jag äter i alla fall grus på mitt jobb...tydligen..
Nu ska jag äta lite popcorn, dricka lite vin och bada i liniment, det är vad jag kallar fredagsmys!

//Paby

Likes

Comments

Ja du läste rätt på rubriken, Pärlan slängde verkligen av mig idag... Detta är inget fjantigt aprilskämt som tydligen var enda jävla nyhetssida måste hålla på och fjanta sig med idag.. Vi backar tillbaka bandet ett snäpp, igår så trimmade jag Pärlan lite i ridhuset och hon var så sjukt fin. Vilket jag verkligen inte hade räknat då damen hade vilat en vecka. Så idag så tänkte jag att jag skulle vara snäll med gammeltanten och rida barbacka då hon är lite skrovlig i pälsen på grund av extrem fällning. Sen bestämde jag mig för att rida ut. Dålig kombination by the way. Min tanke var att det kunde ju vara mysigt och hon har ju varit så galet fin ute den senaste tiden, om jag låter henne skritta på i sitt eget tempo på långa tyglar det vill säga... Jag kom en kilometer, sen kom jag inte längre. Jag satt och funderade på om jag skulle kunna sitta kvar ifall hon skulle börja dryga sig och kom fram till att ja det skulle jag, hennes knep sitter i ryggraden. Trodde jag ja.. Från ingenstans kom det ett djur ut farandes i 180 från skogen. Det kan ha varit en hare, det kan ha varit ett rådjur, jag vet inte. Pärlan var övertygad om att det var ett riktigt monster och hade ingen lust att ta reda på om den rackaren skulle äta upp henne eller inte. Så hon kastar sig runt och där gled jag lite fint av i lagom fart och landade på fötterna. Eller så flög jag åt helvete och krampaktigt höll kvar i en tygel då jag vet att min jävel till häst inte stannar kvar och väntar på mig om jag flyger av. Efter en lagom mängd grus innanför mina kläder fick jag dock inse mitt nederlag och släppa tygeln. Och så galopperade Pärlan iväg i solnedgången och jag fick en riktig walk of shame tillbaka till stallet där stall ägaren hade fångat in Pärlan. Turligt nog är min idiot till häst inte tillräckligt korkad för att dra en repa på den intilliggande golfbanan. 1000 kr per hovtramp är inget min slavlön har råd med.. Jag satt upp igen och skrittade tillbaka till skogen utan några mer utfall från Pärlans håll. Hon var nöjd över dagens bedrift och skrittade lungt och fint hela vägen.

Nu till det alla undrar, slog jag mig? Svar ja. Jag slog i huvudet inte överdrivet hårt men med tanke på att jag har fått hjärnskakning vid ett tidigare tillfälle så är min hjälm inte så jävla stabil att rida med och det gjorde lagomt ont. Min bra hjälm har jag självklart i mitt unghäst stall då risken att jag flyger av är större där... Som om det inte vore nog så slog jag även min kaxiga attityd i spillror! Så sent som i förrgår drog jag på om hur Pärlan inte har fått av mig på fem år och inte lär få av mig någonsin igen då jag kan alla hennes knep. Och för två veckor sen kläckte jag ur mig att Pärlan är den hästen jag känner mig tryggast på i hela världen och hur skönt det är att rida ut på en häst som inte är rädd för något. Hon klarar av att gå fem meter ifrån ett helt jävla team med grävmaskiner som är i full rulle med att riva ett gammalt hus utan att vrida på öronen, men hon klarar inte av ett litet hoppetossande djur tio meter framför sig.. Logiken..

Hur känns det att vara tillbaka till verkligheten i skåne efter semestern Matilda? Jo tack, som en fet jävla käftsmäll. Om ni ursäktar så har jag lite leriga ridkläder att slänga i tvättmaskinen nu. Sen ska jag lägga mig i fosterställning i duschen och gråta..eller ta ett kokhett bad och hoppas på att en del av skammen kan tvättas bort..
Over and out.

//Paby

Likes

Comments