Ångest är nog det ovettigaste jag vet. Det brukar komma som ett brev på posten när jag är bakis. Den förhöjda hjärtrytmen jag får stressar min redan oroliga själ något djävulskt. Idag har jag dock mått oförskämt bra trots att jag var ut igår. Men efter att ha spenderat hela dagen i soffan med tv-spel så slog rastlösheten till, hand i hand med ångesten. Ångest för att jag har gjort för lite. För att jag inte har åstadkommit mer.

Jag har varit i skolan tre halvdagar denna vecka. Vi har dessutom inte haft något att läsa in till lektionerna. Det ger väldigt mycket fritid. Det stressar mig. Jag är inte van att ta det lugnt. Jag trivs som bäst när det händer saker. Jag behöver ha lite tempo i vardagen för att känna mig tillfreds. Det låter ganska dumt när jag tänker på det. Borde det inte vara tvärt om? Det kanske är för att det ger tankarna mindre utrymme att snurra iväg?

Jag saknar byn lite extra såhär under ångeststunder. Den har en förmåga att lugna min oroliga själ. Fast det är nog ganska svårt att inte dras med i lugnet i slumrande Ängelsberg. Hemlängtan delux. Jag behöver en kram.

Nu ska jag dricka te. Te har en förmåga att värma min själ. Det är något som är få förunnat.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är okej att må dåligt. Det är okej att vara ledsen. Det är okej att vara lycklig. Det är okej att vara på topp.

För ett par dagar slog det mig, jag mår så oerhört bra just nu. Jag är glad nästan jämt och har mängder med energi. Visserligen är våren min bästa årstid, jag mår överlag som bäst den här tiden på året. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att solen äntligen kommer fram, dagarna blir längre, vädret bättre och så tittar det fram lite färgglada blommor i dikeskanterna. Våren kommer med löfte om förändring och förbättring. Vem blir inte glad utav det?

Handen på hjärtat. Anledningen till att jag reflekterade över att jag mår bra nu är nog för att jag har mått dåligt så länge. Utan att veta om det. Eller slutade jag kanske bry mig? Där i början utav september för två år sedan när min bror blev påkörd utav ett tåg så förstår jag att jag mådde dåligt. Många känslor var det där och då. Men jag kom ändå tillbaka till livet och jobbet ganska snabbt. Förmodligen för snabbt. Jag är van vid att vara stark. Van vid att klara av allt själv och hellre hitta på nya lösningar på problem än be om hjälp. Den tjurskalligheten skulle kunna bli min död. Det är inte så att jag har gått runt och mått dåligt konstant i ett och ett halvt år. Mer att jag inte har mått så där bra som jag kan må. Jag har visserligen gtåtit mer under den här tiden än vad jag har gjort i hela mitt liv. Tårar är ju inte direkt mig grej. Att gråta är nog det jag hatar mest i hela världen. Jag hatar att känna mig svag och sårbar. Jag vill vara stark. Skönt att den tiden är förbi. För jag mår faktiskt bra numera. På riktigt. Jag är tillbaka till livet. Jag kan andas utan att det tar emot. Vem som helst kan fråga hur det är med min bror utan att jag går sönder inombords. Jag mår bra idag och kommer med största sannolikhet må bra imorgon också och dagen efter det och dagen efter det..

Det var längesen jag skrev något här. Undrar om jag kanske skulle börja med det? Vi får se. För stunden behövde jag bara skriva av mig lite.

//Paby

Likes

Comments

Den längsta bilresan hem från stallet är den när man har klippt häst. När det kliar och sticks överallt så att de där tio minuterna känns som tio timmar. Men hästen brukar bli ganska nöjd när den har gett upp hoppet om livet och slutar försöka sparka mig det vill säga. Pärlan är inte ett stort fan utav klippmaskiner skulle man kunna säga.. Någonting som jag däremot inte är ett stort fan utav är mina korkade idéer. De dyker upp titt som tätt kamouflerade till en bra idé. Jag har kostat på mig att uppdatera Pärlans reflexgarderob och införskaffat mig en ny pannlampa. Men då jag råkar vara aningen mörkrädd så kan jag inte direkt påstå att jag har överanvänt grejerna. Okej jag är egentligen inte rädd för mörker, min rädsla är för vad som kan gömma sig i mörkret. Jag är en skräckfantast som mer än gärna ser på skräckisar och lyssnar slaviskt på ett par poddar som berättar spökhistorier. Då min fantasi råkar vara något utöver det vanliga gör detta att jag kan forma vilka skuggor som helst till otäcka monster som är påväg att sluka mig hel! Men anyway, idag fick jag den briljanta idén att efter att ha lyssnat på skräckhistorer i ett par timmar ta min nyklippta häst som har vilat ett par dagar och bege mig ut i skogen på en tur. Föreställ dig en häst spänd som en stålfjäder och taggad till tusen kombinerat med en ryttare stel som en pinne som febrilt  försöker att komma ihåg hur man andas och inte slänga skrämda blickar över axeln var femte meter.. Efter drygt tio minuter åkte telefonen fram och en glad spellista gick igång på högsta volym och efter det kom andning igång igen. Jag kan däremot erkänna att Pärlan fick galoppera en aning längre än vanligt och i ett tempo som var högre än vad jag egentligen är bekväm med, men jag överlevde. Jag höll på att avlida i en hjärtattack när en reflex fångades upp utav ljuset från min pannlampa och sedan rörde sig bort från mig. Det ögonblicket när jag insåg att det var ett par ögon som stirrade på mig var jag nära att släppa tyglarna helt och göra en rejäl klackspark i magen på Pärlan. Men den räven blev visst räddare än mig. Det kan ha varit för det där gutturala ljudet jag gav ifrån mig när vi fick ögonkontakt med djuret. Jag känner mig en aning modigare nu (när jag är i tryggt förvar i min säng), men jag känner mig dock tveksam till om jag är så himla positivt inställd till det där med att rida i mörker, vi har ju faktiskt helt underbara lysen i paddocken... För övrigt så har jag spräckt skärmen på min telefon idag, så alla eventuella stavfel och särskrivningar tänker jag skylla på är för att jag bara ser halva tangentbordet. Märkliga formuleringar är dock bara mig hjärna som snurrar runt för mycket som vanligt.
Godnatt kära vänner och kom ihåg att inte titta under sängen innan ni går och lägger er...

/Paby

Likes

Comments

Trodde aldrig att den här dagen skulle komma, dagen då jag har en ny Harry Potter bok att läsa! Många himlar nog med ögonen nu och anser att jag är en aning barnslig. Till er vill jag bara säga why so serious?

J.K. Rowling är min favoritförfattare genom tiderna. Varför? När jag var runt sju-åtta år gammal släpptes den första Harry Potter boken. Min kära mor läste ett kapitel högt ur den varje kväll för mig och min bror. Jag kan fortfarande minnas hur vi gosade ner oss i soffan, hänförda bönade och bad vi om att mamma skulle läsa ett kapitel till och så skulle vi rusa i säng efter det. Sedan blev vi lite äldre och vi alla turades om att läsa högt för att träna. Sedan blev min bror för gammal och cool för att kunna ha högläsning och så var det bara jag och mamma kvar. Rätt som det var så stod jag där i gymnasiet och läste om alla sju böcker för att se om de var lika bra som jag mindes dem. Jag insåg ganska snart att de var dem! Missförstå mig rätt, de börjar ganska barnsligt, men man får den stora äran som läsare att följa ett gäng ungdomar i vått och torrt på deras resa till att bli vuxna. Rowling målar upp en helt ny magisk värld där farorna är många men det finns alltid någon som står och håller en om ryggen och tror på en. Hon nämner i någon utav böckerna att på Hogwarts kommer den som behöver hjälp alltid att få det bara denne ber om det. Hur fint är inte det? Rowling väver in fina citat som bara får en djupare betydelse och finare innebörd desto mer man tänker på dem. Ingen karaktär är den andre lik och alla har sina svagheter och styrkor. Är det inte lite fint med en författare som ger varje enskild individ en plats och en chans till utveckling? Hon trollband en hel generation och jag vill gärna tro att vi tog med oss en del av hennes klokhet i våran uppväxt. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar J.K. Rowling för Englands motsvarighet på vår allas Astrid Lindgren, vilket kanske kan få en äldre generation att förstå Rowlings storhet. Min högsta dröm är att en dag skriva ett par böcker som betyder lika mycket för en person som Harry Potter böckerna har betytt för mig.

Åter till Harry Potter och the Cursed Child, jag vågade nästan inte börja läsa, rädd för att bli besviken. Tjugo sidor in så känner jag mig bara förväntansfull. Jag har en känsla av att det kommer att bli mycket läsning i helgen.

//Paby

Likes

Comments

Förra veckan så svor jag att aldrig mer vara lagledare åt ett storhästlag! Ponnylagen går bra där ställer alla upp i alla lägen och föräldrarna ställer gärna upp och kör överallt. Jag hade tre ryttare till lördagens första omgång i storhäst. Dock två ryttare i 90cm och en ryttare i 1m, för att få ihop ett lag är man tvungen att ha det tvärt om. Från två veckor innan tävlingen fram till och med trettio minuter innan lagklassen började så kämpade jag för att få ihop en fjärde ryttare. Jag hörde med alla jag kom att tänka på och om de i sin tur kunde komma på någon annan som kunde tänka sig att ställa upp eller låna ut en häst. Väldigt omständigt oc till slut gav jag upp. Men vilket lag vi hade ändå! En travare, en dressyrryttare och så en tjej som har en ganska knepig häst. Alla kämpade på och skötte sig riktigt bra, men framförallt vilken sammanhållning och stöttning alla visade! Ett lag som definitivt gav mer energi än vad det tog. Nu ser jag verkligen fram emot nästa omgång. Tänk vilken vändning det kan ta med rätt personer i ens närhet. 😁👌

I förrgår ägnades dagen åt att mocka ur en hage som en häst jag hade hand om åt en vän tidigare i år stod i. Det tog inte lång stund innan det började spöregna. Jag sprang direkt och tog in prinsesshästen Pärlan som stod i hagen och frös då hon absolut inte under några som helst omständigheter tål vatten. (Egentligen så vände hon rumpan åt blåsten och burrade upp sig, hon är trots allt en häst. Och hästar har klarat sig utan lila regntäcken sen urminnes tider.) Själv så böt jag ut min dunväst mot en regnkappa och ett par gummistövlar och ägnade ett par timmar till att mocka ur hagen... Jag själv är minsann inte rädd för lite vatten. 😉 Skönt att jag har Pärlans hage kvar att mocka, det sparas dock till ett senare tillfälle. Någon måtta får det allt vara 😎

De senaste två dagarna har bestått av jobb och jag har hört att på ryktesväg att jag har ännu mer att hinna med innan denna vecka är över. Kanske hinner jag klura ut något vettigt att skriva, men om jag var du så hade jag inte hoppats på för mycket! 😉

/Paby

Likes

Comments

Idag är det inte en vanlig dag! Idag råkar nämligen vara dagen jag har kämpat och slitit för i en evighet. Idag är det dagen då jag har varit rökfri i ett halvår och snus- och nikotinfri i tre månader! Klapp på axeln till mig själv. Jag har inte ens gått ut offentligt med att jag har slutat förrän nu. Det är så kämpigt när man får höra att man inte kommer att klara det... Jo för det är en sån sak folk säger, speciellt rökare som själva har försökt att sluta tidigare med inte lyckats. Men nu när jag har nått halvvägs på mitt mål så känner jag mig självsäker nog att gå ut med det. Men hallå Matilda, hold your horses! En snabb huvudräkning sa mig att du endast planerar att vara rökfri i ett år? Vad ska du göra sen då? Börja röka igen? Nej men att ha som mål att vara rökfri i resten av mitt liv blir ett sånt knepigt mål att räkna ner till med tanke på att jag inte vet exakt hur gammal jag känner för att bli än.. Så jag tänkte som så att, när jag står där på ett årsdagen som rökfri kommer jag att känna "yes, jag klarade det. Ett helt år. Amazing!" Sen kommer jag klura på det och inse att jag inte saknar skiten och att jag klarar mig bra utan nikotin och då kommer det kanske komma naturligt att aldrig mer peta på en cigarett? Kanske tar jag tag i mitt koffeinmissbruk eller mitt sockerberoende då istället? Men man kanske inte ska hoppas på för mycket? En dålig ovana är kanske bättre än en dödlig ovana? Det finns alltid två sidor av samma mynt.
🚭

//Paby

Likes

Comments

Det är så mycket jag vill skriva samtidigt som jag inte vill skriva något alls. En väldig känslostorm härjar inom mig just nu. Det är jobbigt. Det tar på krafterna att vara stark och inte bryta ihop helt. Det går bra. Jag är stark. Det försöker jag i alla fall intala mig själv.



När jag bodde i Helsingborg så tog det på krafterna att jobba tolv timmar om dagen. Men jag hade en sak som lyfte upp mig när all energi var slut och humöret var på botten, vilket var att slå på låten Touch the sky med Julie Fowlis på repeat medans jag red ut och galopperade Pärlan i naturreservatet Bruces skog. Den låten och Pärlans kraftfulla steg gav mig styrka och fick mig att känna mig fri. Idag kom den låten och det minnet från ingenstans och gick på repeat i mitt huvud.



~Where dark woods hide secrets
And mountains are fierce and bold
Deep waters hold reflections
Of times lost long ago



I will hear their every story
Take hold of my own dream
Be as strong as the seas are stormy
And proud as an eagle's scream



I will ride, I will fly
Chase the wind and touch the sky~



När du vaknar ska jag spela den låten för dig💖

/Paby

Likes

Comments

Det jobbigaste man kan uppleva är när någon i ens närhet är svårt skadad eller allvarligt sjuk. Maktlöshet är något jag har svårt att hantera. När jag har varit skadad så vet jag att det är min strid. Och jag är stark. Jag klarar av mycket. Men när det drabbar någon annan så kan man bara stå och se på när denne kämpar för sitt liv. 2015 verkar vara året då alla drabbas av olycka. Sjukdom. Svåra skador. Till och med dödsfall. Det känns som att det händer mer än vanligt i år. Jag kan ha fel. Det kan vara som så jag och mina nära har haft en himla massa tur tidigare år. Om detta är fallet håller jag mina tummar så hårt jag bara kan att inte all tur har runnit ut och att det finns en liten gnutta kvar.

I svåra tider kan jag skatta mig lycklig att jag har den där Pärlan. Hon är inte en särskilt mysig häst, men hon går med på ett par tvångs pussar i veckan. Men sedan vi flyttade hem från Skåne så har hon dock blivit mysigare. Jag tror att hon har varit lite svart sjuk av sig och känner att ett par minuters mys om dagen är okej ifall det är i utbyte mot att hon är den enda som får plåga mig.. Dagar som denna när jag behöver all luft jag kan få kommer hon dock och myser självmant. Att djur kan vara så känsliga och snappa upp minsta lilla känsla från oss människor är för mig ett under.
En stunds dressyrande barbacka i ridhuset var den enda motionen jag orkade med för att skingra tankarna en stund. Pärlan tyckte att det var lite för lite men gick ändå förvånansvärt bra och fightades inget trots att hon rent tekniskt sett borde ha haft en sådan där typisk Pärlan dag när energin är för hög och huvudet har för mycket idéer. Hon tyckte nog att jag hade det svårt nog idag och sköt upp det till imorgon. Tack Pärlan det uppskattas 💖

Delar med mig av en bild ifrån Säter förra helgen som är tagen av Malin Högdahl Buhl. Hon kan hon 😊👌

Ta hand om er 💜

//Paby


Likes

Comments

Hela sommaren har jag klagat över att helgerna har varit för korta. Men så nu till slut så fick jag den, världens längsta helg. Fredagen passerade förbi i ilfart med jobb, ridning, putsning och schamponering av häst. Lördagen började svin tidigt i stallet med stalltjänst. Sen var det knoppning och fylla transporten med tävlingssaker som stod på schemat. Hopptävling i Vänsta var vad som gällde. I första klassen (1 meter) så var Pärlan kanon fin. Vi slutade på en andra plats ett par tiondelar ifrån vinnaren. Jag var arg som ett bi för att ryttaren som red efter mig tyckte att det var en bra idé att placera sin häst mitt i den enda svängen som gick att ta i omhoppningen. Det var inte den enda ryttaren som stod i vägen under den tävlingen. Skandal att folk inte har koll och förstör för andra.. I den andra klassen (1.10 meter) så var Pärlan lite trött och jag med för den delen också. Jag red för dåligt fram till hindren och fick med mig en bom i grunden. Det positiva var att det inte kändes högt, jag som helt plötsligt har utvecklat någon slags höjd rädsla.
Efter en lång dag på tävling så var det skönt att komma hem. Pärlan var precis som vanligt och fick gå in i boxen en stund medans jag lastade ur transporten och fixade. Sen ut på gången medans jag mockade, linimentade och lindade ben. När hon sedan var tillbaka inne i boxen och skulle få sitt kvällshö så låg hon ner. Inte jätte konstigt med en trött häst, men jag fick ändå en olustkänsla i magen. Gav henne kraftfoder och hon masade sig upp, men pillade bara i den utan att vilja äta. Pärlan äter alltid! Pärlan är alltid hungrig! Jag tog direkt ut henne på en promenad, kolik är inte att leka med.
Första timmen höll jag mig lugn och promenerade på i intervaller. Ringde min bästa vän för att rådfråga hur länge man bör kämpa på innan man måste kontakta veterinär.
Tillslut så kände jag att veterinär på jourtid var en nödvändighet. Distriktaren jag fick prata med var inte direkt den vassaste kniven i lådan men masade sig tillslut till stallet. Pärlan hade då piggnat till en aning men fick hela behandlingen med dropp och grejer. Vid halv tre på natten hade hon piggnat till ordentligt och fått igång magen. Jag kunde andas ut. För stunden.
På söndagen vid lunchtid fick Pärlan ett bakslag och det blev ett himla springande och det ena efter det andra försöket att få i henne vätska. Framåt eftermiddagen hade jag lite smått panik över att hon inte ville bajsa.. Tillslut så kläcktes idén att ställa in henne i en transport. Tack och lov för hästar som alltid måste bajsa i transporten!
Vid tolv- halv ett på natten hade det inte hänt så mycket mer så Pärlan fick snällt kliva på transporten och vi åkte en liten sväng, sen hoppade magen igång igen! Måndagen förflöt med ständig övervakning och Pärlan fick gå ut i hagen ett par timmar åt gången. Hon var måttligt imponerad över att inte få gå ut på gräs kan jag tala om.
Under tisdagen så fick hon gå ute längre och jag nöjde mig med att hålla mig i närheten och kolla till henne med hämna mellanrum. Stackars Pärlan är lagomt trött på mig nu.
Idag var jag tillbaka på jobbet och känner mig tacksam över att jag fick vara hemma med vård av sjuk häst i hela två dagar. Inte för att jag hade jobbat ändå. Pärlan står över alla pengar och jobb i världen! Hon fick även äta gräs i en hel timme idag och ett lättare motionspass på banan. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag är mer tagen av helgen än vad hon är.. Badass häst.
Jag vill passa på att tacka alla som har ställt upp och hjälpt till med att ta hand om Pärlan och mig med för den delen! Ni vet vilka ni är och jag är er evigt tacksam 💜

Varför fick hon kolik? Mest troligt av vätskebrist. Trots att prinsessan till och med fick betforvatten på tävlingen så blev hon uttorkad. Nästa tävling kommer jag vara beredd med allt möjligt för att få i henne vätska kan jag lova!

Någonstans djupt intryckt i Nisse ligger en blå rosett som jag hoppas försvinner bort tills den dagen jag kan se den utan att det svider i bröstet och jag minns smärtan i Pärlans ögon. När ens bästa vän är sjuk då stannar världen upp och inget spelar någon roll.
Finaste Pearl jag älskar dig mer än ord kan beskriva 💖

/Paby



Likes

Comments

I förrgår jobbade jag min sista dag som den outbildade unghästutbildaren. Damn vad jag kommer sakna den titeln. Hur var min sista dag i stall Heliotrop då? Jo helt fantastisk! Kommer till jobbet som vanligt och frågar vilka hästar jag ska ta idag, får till svar - Gör så här ta de hästarna du tycker är roligast och gör det du tycker är roligast! Vilken chef! Helt klart den bästa jag har haft hittills i mitt liv!
Tre hästar senare var det dags för mig att säga hejdå. En massa fina ord senare satt jag i bilen lite lagomt tårögd på väg hem. Fick bland annat höra att de de var så tacksamma för jobbet jag har gjort med alla hästarna och att de verkligen har sett skillnad på dem alla.
Att Helena kan vara en sådan ödmjuk människa trots att hon har ridit landslaget, tagit upp ett flertal hästar till elit nivå och dessutom avlat fram hästar så som Tornesch är för mig ett under. Om hälften av alla människor var som henne skulle denna värld vara fantastisk.

Men Matilda varför har du sagt upp dig från ett jobb med en sådan fantastisk chef tänker kanske du nu? Jo för att jag har sagt upp mig från mina andra två jobb också och jag flyttar hem på torsdag. Varför? Många anledningar är det men jag känner mig färdig med skåne, för tillfället. Vem vet var jag spenderar resten av mitt liv? Sommaren är i alla fall spikad till Ängelsberg 😁

//Paby



Likes

Comments