View tracker

Vi fick oss iväg ganska tidigt till Zanzibar i morse. Träffen med Gift tog bara någon timme. Så vi bestämde oss för att åka till hotellet och vänta på färjan som skulle gå 12.30. När vi sätter oss i restaurangen kollar vi igen på tiderna för färjan och det visar sig att det går en färja 9.30 också. Klockan är 9.05 men vi bestämde oss ändå för försöka komma med. Det är väldigt nära till hamnen från vårt hotell men som vi skrivit tidigare går det inte att lita på trafiken i Dar. Vi tryckte iallafall in oss i taxin och då menar jag bokstavligen. Vi fick bara in två väskor i bagaget så vi tjejer fick sitta med två resväskor i knäna i baksätet. 9.25 kom vi till hamnen och vi blev nästan påhoppade av människor som ville hjälpa oss med väskorna men vi hade blivit tillsagda att hålla hårt i vårt bagage, vilket vi knappt klarade av.
Det blev lite kaos med väskor och pengar och pass i all hets men vi fick oss med som tur var, och nu är vi här, i paje Zanzibar och har hamnat i paradiset. Kommer bli en bra vecka detta :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår fick vi förstärkning i gruppen. Antons flickvän Julia har kommit hit och hon ska följa med och hänga med oss på Zanzibar. Mycket roligt tycker vi! Så vi firade dubbelt upp igårkväll. Att Julia kommit och att vår praktik är avklarad. Därför åkte vi iväg till Cape Town Fish Market för att vi skulle få testa hummern som Anton pratat så gott om. Lika gott och trevligt som sist. Känns lite konstigt att detta var sista kvällen i Dar es Salaam och vår sista natt på hotellet vi bott på i 4 veckor. Tror vi alla har lite separationsångest. Men en vecka på Zanzibar kan nog bota den ångesten kanske snabbt.

Idag ska vi åka till skolan en sista gång och säga hejdå till alla innan vi hoppar på färjan. Hoppas vi kommer kunna blogga från Zanzibar också.
Annars får vi tacka för att ni följt oss på vår resa! Hoppas ni tycker att det har varit roligt att läsa.

Puss och kram

Likes

Comments

View tracker

Nu är praktiken över. De två sista dagarna har mest handlat om att ge ut presenter och säga hejdå men vi har ändå hunnit lära oss en hel del. I onsdags var förhoppningen att vi skulle få vara på förlossningen. Tyvärr så fick vi inte det för barnmorskorna. Vi fick inte heller någon riktig förklaring varför då till och med skolan var okej med att vi skulle få observera. Så det var en stor besvikelse för oss. Däremot fick vi se lite hur de tar hand om patienterna innan och efter förlossningen. Det var förvånansvärt likt i Sverige med de kontroller som gjordes. I Sverige använder vi maskiner och apparater som såklart inte finns här men. Sedan fick vi förklarat för oss att den enda smärtlindring som finns vid förlossningen är paracetamol (alvedon ex) och det får de bara om mamman frågar efter det.

Vår sista dag spenderade vi med våra favoriter på ultraljudet. De är verkligen ett radarpar! Det är gör så mycket att vara med handledare som verkligen vill lära oss och de visar vad man ska leta efter och liknande. Var mest gravida kvinnor och vi fick även testa själva att leta reda på bebisens huvud, femur, hjärtljud och buken(vilket är de dom letar för att mäta hur gammal bebisen är i magen). I slutet av dagen gav vi dem våra spritflaskor (handdesinfektion) vi haft med oss och vilken glädje det blev i rummet. Dom blev alldeles överlyckliga över dessa små flaskor som i Sverige kanske skulle räckt bara någon dag. Här har dom någon gel som ska vara bakteriedödandemen dom använder den max två gånger per dag som vi har sett. Vi tog även bild med dom i slutet.


Sista bilden är på killen vi köpt frukt av i 3 veckor

Likes

Comments

​Vi har pratat och tänk mycket under denna resa om saker varit som förväntat, vad som varit annorlunda än vi tänkt och vad som stämt överens med förväntningarna. Så här kommer en sammanställning av vad vi tänkt på hittills.

  • ​Du kommer långt med ett leende
  • De flesta är väldigt hjälpsamma och trevliga
  • Det är kaos att gå av bussen. Folk trycker sig på och vissa hoppar in genom fönstren
  • Mycket fattigare än vi tänkt oss
  • Trafiken är kaos. VI har sett olyckor och varit nära på att själva hamna i liknande.
  • Många vill ha telefonnummer eller mail för att kunna skriva och lära sig engelska
  • Svårt att lita på folk trots att 95% är väldigt snälla.
  • Vården är bättre än förväntat (i de flesta fall)
  •  Dyrare att leva och äta än förväntat
  • Dom verkar väldigt tålmodiga (förutom i trafiken)
  • Vattnet och strömmen försvinner ofta
  • Många förväntar sig att vi ska kunna swahili flytande
  • Journalsystemen är kaos, både på vårdcentralen och polisen
  • Man bokar inte tid till vårdcentralen som vi gör i Sverge ( utan man bokar dag. Sen kommer alla på morgonen sen får de sitta och vänta i flera timmar.
  • Magproblem!!
  • Människor är trevliga när man går på gatan, hejar och ropar. Muzungo (viting) får vi höra ofta.
  • Barn och kvinnor fnittrar ofta när vi hejar på dem.
  • Om man blir nervös att något är arg på en kan man bara le och säga "Jambo" så får man oftast världens leende tillbaka
  • Om en patient blir uppropad till sjuksköterska men inte kommer till rummet börjar alla andra i kön att ropa på personen, alltid lika underhållande.
  • Det finns inga väntrum, utan de står utanför rummet och väntar på deras tur. Dörren till rummet rummet är alltid öppen och det går folk in och ut hela tiden.
  • Patienterna får en liten lapp med information om påminnelser och liknande som de absolut inte får tappa bort, vilket de heller inte gör. 
  • Lukterna!!!!!! 
  • När det börjar regna slutar staden fungera (ungefär som när det snöar i Stockholm, hehe)
  • Stolt och trevligt folk, de är inte för på och det är knappt någon som drar i en för att få uppmärksamhet
  • Trodde det skulle vara en större kulturkrock
  • Oavsett hur ont patienterna har så visar de oftast inte sin smärta. De biter ihop och det känns som om de är tacksamma över den hjälp de får. 

Likes

Comments

Om ni följt vår blogg och läst inlägget om safarin så kommer ni ihåg att vi åkte tillsammans med ett par som bor på ett skepp/fartyg/båt. Vi fick en inbjudan att få komma dit och hälsa på dem, samt få kolla in deras verksamhet på båten. Som vi skrev innan så har dom 400 anställda som också bor på båten, så det är ett stort skepp. Ikväll har vi alltså varit där. Vi började att gå den rundtur i bokshopen och caféet som är öppet för allmänheten och som är stor del av vad verksamheten går ut på. Det var oerhört häftigt att se med egna ögon efter alla historier de berättat. Och som Kim och Randy berättade själva så måste man se det själv för att förstå.
Vid halv 5 mötte vi upp dem och fick en rundtur. Och vilka glädjespridare dessa två är, vi var helt överväldigade över att få vara där. Fantastiska personer. De visade oss runt på däck, i förarhytten där kapten håller till, runt på alla våningar, i VIPrummet där presidenter från olika länder brukar vistas när de hälsar på. Vi fick även se alla presenter de fått från dessa viktiga personer i olika länder.
Tillslut var vi bjudna på middag där vi också fick träffa några svenskar som jobbade på båten men även andra trevliga människor. Alla som jobbade där är alltså volontärer och väldigt glada över att få vara där vilket märktes.
Sedan gick sista bussen så vi var tvungna att tacka för oss. Vi har svårt att få nog av deras historier, så en riktigt trevlig kväll har det varit. Vi blev nog alla lite ledsna när vi sa hejdå.  Men vi hoppas innerligt att vi kommer få träffa dessa två nån gång i framtiden. Tyvärr fick vi inte bild på alla oss fem men Randy fixade några bilder på sig själv i allafall. haha. 

Likes

Comments

Nu har två till dagar passerat på praktiken. Igår var vi på HIV-mottagningen. Dit kommer de HIVsmittade med 1-3 månaders mellanrum för att vägas, mätas, ta blodprov, få ny medicin och ha ett hälsosamtal med sjuksköterska. Jag och Emelie var på konsultationen på morgonen, där hade de ett formulär de fyllde i med olika punkter de kunde prata om . Allt från smittorisk och vikten av hygien till familjeplanering. Där fick de även se så att allt såg bra ut med prover, invägning osv. Anton började i läkemedelsrummet där han fick lära sig om HIVläkemedel. Den läkare han satt med var jätteduktig på engelska så vi andra smet in lite senare och ställde frågor.

När det gäller HIV så är folket här inte speciellt brydda. Vi får uppfattningen av att de är mer oroliga för att bli smittade av till exempel kolera då man kan dö under mindre än 24h om man blir drabbad, vilket inte är fallet med HIV. Varje dag kommer det ca 100 patienter till avdelningen och de kommer tillbaka efter 2 månader. Då får ni en liten insikt i hur många det är som är smittade. Det är otroligt många!

Idag hängde vi på avdelningen där de gör mindre "operationer". Det har varit en dag av ren ångest om vi ska vara ärliga. Patienterna kom in med olika sår, frakturer, infektioner mm och det var hemskt att se sjuksköterskorna vårda patienterna. En man kom in med ett infekterat finger, och då snackar vi inte ett litet skrapsår, utan hela fingret var infekterat och halva var nekrotiserat (dött). Sjuksköterskan tar ingen hänsyn till patienten och ger heller ingen smärtlindrig. Hon trycker i såret, tvättar och matar ut blod, var och annat härligt ur fingret. Mannen kämpar för att inte skrika men sjuksköterskan bryr sig inte utan fortsätter massakera fingret. Utan att ha hjälp mannen speciellt mycket så lindar hon ihop det och sen är det "klart". En annan patient var en liten pojke som fått en fraktur i underarmen. Sjuksköterskan ber mamman hålla i honom och sen börjar hon bara att dra i armen för att försöka reponera den. Ingen smärtlindring ges utan de bara drar och drar och den lilla pojken bara sitter där och kämpar för att inte gråta. Det känns helt sjukt att bara stå och titta på. Vi vill bara ta pojken och krama om honom och ge honom massor av smärtstillande. Det tog kanske 10-15 min att fixa till armen, i Sverige hade det tagit minst 45 min och barnet hade behövt lugnas, få lustgas och massor av glass efteråt. Här tas ingen hänsyn till att det är ett litet barn, det finns inte resurser för det. Personalen måste jobba snabbt för att hinna hjälpa alla som kommer dit.


Som ni kanske förstår är det svårt för oss att få bilder på det vi gör. Dels för att vi inte vill fota vid undersökningar, sen vill vi inte ta med kameran i onödan ifall vi skulle bli av med den. Men vi försöker så gott vi kan att få till nå bilder hit :)
Första bilden är journalerna i HIVmottagningen, lika kaos som det verkar vara på alla ställen

Sista bilden är från operationssalen

Likes

Comments

I helgen drog vi åter till underbara Kipepeo! Det är där vi känner att vi kan andas ut. Vi har återigen bara solat, badat, ätit god mat och haft det underbart.

Likes

Comments

Igår var det en väldigt bra dag på praktiken. Vi var på avdelningen där de gör ultraljud. Det är främst gravida kvinnor som kommer dit men även andra som har buksmärta av okänd anledning. Vi var inställda på att vi mest skulle stå bredvid och inte förstå ett smack men de två sjuksköterskorna vi var med kunde engelska och förklarade allt för oss. Ibland är det lite svårt att förstå vad dem säger men då nickar och ler vi bara tillbaka! :)

Ganska snabbt märker man skillnaden mellan svensk sjukvård och den vård som ges här. Den andra patienten som kom in var höggravid och hade väldigt ont. Hon får ingen hjälp upp på bristen utan måste på egen hand klättra sig upp och lägga sig där. Sjuksköterskan börjar med ultraljudet och säger ganska snabbt att det är tvillingar i magen. Vi blir sådär barnsligt glada och ler massor medan hon visar oss bilderna. Kort därefter säger hon snabbt "the babies are dead!" och egentligen inte så mycket mer. Hon förklarar bara att det inte finns hjärtslag och att dem är döda. Vi måste sett ut som frågetecken hela bunten och jag (Emelie) blev alldeles gråtfärdig. Det kändes helt galet att hon bara sa det rätt ut till mamman medan hon ligger där, och mamman reagerade knappt heller. Mamman var inne i max 10 minuter och då har hon haft superont och fått dödsbesked men alla verkar ta det med en klackspark. Vi frågade sjuksköterskan efteråt vad som kommer hända med mamman och tydligen skulle hon få träffa läkare och föda barnen samma dag. Skulle detta ske i Sverige skulle det bli ett jäkla liv, och med all rätt! Fruktansvärt att bara stå bredvid utan att kunna göra nått.

Dagen blev tack och lov bättre och vi fick träffa väldigt många olika patienter. Sjuksköterskorna var underbara och lärde oss massor. Vi fick till och med testa att göra ultraljud själva, och när jag hittade lilla bebisen såg det ut som att den vinkade till oss! Det är sådana små saker som kan göra en hel dag!

Idag satt vi på avdelningen där de väger barnen. Mammorna kommer dit vid åtta och sen väntar de på att bli uppropade. Tror vi vägde ca 50 barn på typ två timmar. Det går väldigt snabbt. Det enda som är svårt är att HÖGT läsa upp alla namn. Ibland är det omöjligt med uttalen och mammorna skrattar gott åt oss! :)

Första bilderna visar hur det ser ut där man väger barnen.
bilden är hur de tvättar händerna och utför sina "hygienrutiner".
Den sista bilden är en ful bild på mig men ni får i alla fall en liten inblick i hur lokalbussen som vi åker till praktiken med ser ut.


Likes

Comments

Förra veckan råkade vi ut för en olycklig händelse och har därför behövt besöka polisstationen nu. Tack och lov så fick vi hjälp av vår supervisior Gift. Både kommunikationen och hur vi skulle gå tillväga hade vart omöjligt att förstå. (Bara så ni vet så är det ingen fara med oss). Däremot tänkte vi berätta lite om vår upplevelse på polisstationen.

När man kommer in på polisstationen var det en stor disk (tänk er en bardisk) där man anmäler sig. Det verkar dock inte vara något kösystem så det är störst först som gäller. Från disken ser man rakt in i häktet. Det finns två celler, en för män och en för kvinnor. Cellerna är fullproppade med människor och det känns absurt att stå på andra sidan och kolla in. Det verkar som att enda sättet för dem att få mat är när familjemedlemmar kommer och lämnar mat och dryck. När Anton och Gift senare pratade med poliserna så stod vi i en korridor precis vid ett rum som var fullsmockat med vapen, kändes lite si sådär.

Vi blev runtskickade lite överallt innan vi kom till ett rum som vi trodde var rätt, vilket det dock inte var. Vi stod i rummet (förhörsrum) i kanske 20 minuter. Det måste vart minst 10 personer där inne och samtidigt höll dem på att förhöra två män från Kina. Det var inte direkt någon anonymitet där utan vi kunde fritt lyssna på deras konversationer. Vi var väldigt glada att vi inte satt i deras sits.

Efter en ganska lång stund blev vi hänvisade till ett annat rum, men då fick inte vi följa med utan Anton och Gift stannade kvar och vi blev placerade utanför polisstationen. Vi väntade i kanske en halvtimme innan de kom tillbaka. Allt hade gått bra och vi drog till praktiken.

Våra känslor och tankar:
- Helt sjukt hur man behandlar folk, cellerna var överfyllda och det luktade inte direkt nybakta bullar.
- "Journalsystemet" med alla polisanmälningar låg uppradade i ett stort rum som var fyllt med bokhyllor längst väggarna. Såg bland annat en bunt med filer från 2007 och allt såg typ ruttet ut.
- Ingen verkar ha ordning eller koll på vart man ska gå för att få hjälp.
- Alla poliser vi träffade var väldigt trevliga och måna om allt var bra med oss.
- Väldigt jobbigt att inte veta hur lång tid det tar. Nu var vi där i kanske 2 h för att få en påskriven lapp som redan var förberedd.
- Väldigt tacksam över att bo i Sverige när man ser hur fruktansvärt det måste vara att bli behandlad som människorna där blev.

Bilden nedan är på vår superviktiga lapp som vi fick av polismannen och som vi ABSOLUT inte fick tappa bort... Haha!

Likes

Comments

Vi spenderade en hel dag på Selous Game Reserve. Vi hade olika förväntningar på vad vi ville se. Men att få se några av "the big 5" var alla överens om. Vår guide gjorde verkligen allt för att vi skulle få det men på grund av regnet såg vi bara buffeln. Så lite besvikna men oerhört imponerade över vad vi fick se. Tror vi fick det till 20 olika djur. Naturen var också helt fantastisk så bara det var underbart att se, och väldigt grönt efter allt regn. Tror inte vi behöver skriva så mycket mer utan låter bilderna få tala.

Likes

Comments