​Asså jag kan faktiskt inte hjälpa det men jag måste ta upp det, får skriva av mig.

Det här med att vara kär är extremt svårt. Tycker hen om mig eller inte? Varför skriver hen inte som den brukade till mig längre? Har jag varit för på? Sumpade jag mina chanser för att jag inte är totalt psykiskt frisk? Var det något jag sa, gjorde eller hintade om?

Det är så in i bomben svårt att vara trygg i sig själv när det enda som snurrar i huvudet är frågor som de.

Jag lever med psykisk ohälsa som folk kallar det, skulle mer säga att jag enkelt är "lite ostabil" då det inte låter som en diagnos. Jag har tyvärr ett extremt jobbigt problem som kan uppstå i vilken sekund på dygnet som helst... Hos mig ploppar mina minnen upp i ett bildformat och utifrån vad bilden symboliserar reagerar jag olika.

Jag har försökt att dejta lite sen i vintras men lyckas inte riktigt. Både för att vissa helt enkelt inte är min stil av människor och inte intresserar mig samt pga min "ostabilitet". ​Men det finns så klart alltid en anledning som är en ganska standard en, tyvärr... Det finns folk som helt enkelt bara vill ligga och inte ha nåt mer med en att göra.

Jag har råkat ut för ganska mycket under mina första 12år på jorden och efter det har det varit värre under tonåren. Jag har verkligen ansträngt mig för att kunna vara som någon av de normala och hitta en pojk/flickvän men ett hinder har alltid sabbat det för mig. JAG ÄR ANNORLUNDA.

Om någon ens läser det här inlägget någon gång så kanske du känner igen dig med att känna dig annorlunda, och då ska jag säga något direkt - DET ÄR HELT SUPERMEGAOKEJ. 

Tillbaks till det här med kärlek -> Jag har precis börjat träffa någon. 

Nu kommer jag nämna tre personer som jag varit/är involverad med varav en är den jag träffar just nu. 

Person 1: Jag har känt hen i ca 5år snart och vi har varit on och off ganska mycket, vi har en väldigt snurrig historia men jag håller det kort. De senaste tiden har vi i princip haft varandra på speed-dial för bootycalls och för goa skratt.

Person 2: Jag var ute på klubb och en person ville trycka ner tungan ett antal gånger för mycket så jag flydde och behövde helt enkelt hitta någon som skulle hjälpa mig undan. Utanför klubben hälsar person 2 på mig och jag ber honom att rädda mig från hen som varit efter mig hela kvällen genom att be person 2 att kyssa mig. Kvällen slutar med att vi vandrar runt i staden och har det trevligt samt att vi kysser varandra ett ändtal gånger och sen går åt olika håll, men med varandras nummer och Facebook. Vi börjar träffas och jag hoppas på att det leder någonstans men när mina bilder ploppar upp i huvudet och jag får extrem ångest så säger hen till mig att lugna mig och att vi forsätter fast långsammare så det hinner gå över. Jag kan inte säga nej då jag är i ett tillstånd där hela min omgivning är oklart och blir svart. Bara där märker man att självklart är allt som uppskattas sex och att jag skall sova över så mycket som möjligt. Jag tar slut på det här när jag fattar vad som gäller.

Person 3: Träffades på en jobbgrej där vi tillbringade en vecka tillsammans. Efter det var väl hen mer intresserad av mig än vad jag var av hen men vi klickade så bra med samma intressen och samma humor. (eftersom jag är som jag är så vill jag ju behålla det). Vi snackar mycket på olika sociala medier och jag inser att jag faktiskt fallit för hen. Spontant efter en månad bestämmer vi att vi skall ses och jag åker upp till hen. Hen tar emot mig precis som jag är och jag känner mig som den lyckligaste personen i världen. Vi har det fantastiskt mysigt när vi kollar på våra favoritfilmer men lite emellan åt ploppar en bild upp i huvudet som gör mig något otroligt obekväm och ger mig en ganska plötslig ångest attack. Hen tar det lugnt, håller om mig och säger att det inte finns något att oroa sig för och att hen bryr sig om mig. Hen håller om mig riktigt länge tills jag lugnat mig och säger fantastiska saker. Efter en stund så är det sovdax. Jag vill verkligen vara med hen och ville helt enkelt ha hen just där och då. Och så blev det. När vi sen sov höll hen om mig och jag kände hur jag verkligen inte ville vara någon annanstans är där jag just var. Vi somnar och jag har inte sovit så bra på flera veckor. Dagen efter är det dax att dra hem och det gör jag, jag sitter på mitt tåg och bara tänker på allt om och om igen. Jag mådde riktigt bra fram tills att saknaden slår till mig hårt i ansiktet. Sen dess har våra konversationer inte varit lika bra men vi båda vill ses igen, tror jag ju då i alla fall... Det enda jag faktiskt känner är att jag aldrig skulle åkt därifrån och att jag bara vill ha den natten för alltid. Jag har aldrig känt mig så trygg och omtyckt som just då i hela mitt liv. Den här personen är verkligen den finaste jag någonsin mött och vill mig bara väl. Det riktiga enda problemet vi har är att våra liv är påväg åt olika håll och att det är en bra bit för oss att åka för att träffas... 


Det smarta jag egentligen vill ha sagt i detta inlägg, nu när jag babblar om lite allt och inget, är att man skall följa sin magkänsla. Känns det dåligt så är det dåligt och känns det fantastiskt så är det fantastiskt. Man får stå på sig själv i sådana här situationer för att visa vad som får en att må bra, det blir enklare för den andra parten att förstå vad som faktiskt gäller för just dig och kan då också förstå dig bättre. Plus att den andra parten kan då också uttrycka vad som känns bra för den om du är trygg med att säga ditt. 

Ta hand om dig själv, men glöm inte bort alla som styrker dig runt omkring dig!

Likes

Comments

Idag har jag valt att starta denna blogg pga att jag upplever att de bloggar som finns idag är väldigt utåt när jag känner att det behövs fler bloggar som berättar om erfarenheter, tankar & känslor som finns på insidan.

Som ni märker så har jag också valt att vara anonym av den anledningen att några av sakerna jag kommer att berätta har både hänt mig och andra och jag tycker helt enkelt att vissa saker skall få bli privata. Jag berättar mina tankar och erfarenheter ur det perspektiv jag upplevt händelsen och vill därför inte att någon skall dömma mig pga av vem jag är.

Hela mitt liv har alla alltid sagt att jag haft sådan tur att få växa upp i Sverige, att jag fått gå i skolan i 13år och att jag fått leva i ett land där jag får uttrycka min åsikt är ren lyx.

Jag håller med, men ändå inte.

Jag är halv-svensk och har fått stå ut med mycket pga av att jag har ett annat blod som pumpas i min kropp. Varje dag är jag rädd för att få en kommentar på det ursprung jag har och för vilken läggning jag har. Den svenska skolan som jag gått i har jag fått stå ut med mycket och jag har inte heller där upplevt att lagen/reglerna är på min sida, just för att jag är jag och jag har allltid varit "annorlunda".

Det är en sak du skall få veta om mig i detta inlägget som jag vill att du bär med dig om du väljer att fortsätta läsa min blogg. JAG STÅR FÖR RÄTTVISA.

ps ni kan kalla mig Mia.

Likes

Comments