Header

Jag är absolut inte rädd för att bli gammal.
Jag tycker ålderdom kan vara extremt klädsamt. Liksom mognad och erfarenhet.

Men det finns saker med att bli gammal som är mindre charmigt med. En av sakerna är att man kan bli för trångsynt. Lite som om man blir envis, vill bromsa tiden eller bara blandar ihop att vara trygg och självsäker med att bli respektlös och mindre ödmjuk.
Det vill jag aldrig bli.

Sen vill jag gärna inte åldras i förtid vad kommer till mitt utseende. Min torra hud, jobbar ju lite emot mej. Och att jag har en inre stress som jag alltid bär med mej klär mej inte heller i fördel.
Att vara tvåbarns mamma innan jag fyllt 25 är absolut en vision och dröm som blir sann för mej! Men jag är också orolig att jag ska åldras. Bli grumlig både i personlighet av trötthet och i utseendet av trötthet. För säga vad man säga vill. Man visste inte va livet va innan barn, lika så visste man inte vad riktigt utmattning va. Hahah.

Jag hoppas kunna gå kvar hos Jenny, få ansiktsbehandlingar som hjälper mej att hålla mej fräsch. Vatten, bra näring, och förhoppningsvis bra val i livet, kommer hålla mej ung. Det är påverkningsbart. Så jag ska göra vad jag kan.

Sen har jag som sagt inget emot skratt-rynkor och att bli silverhårig . Jag ska inte kämpa emot hörapparat eller stödstrumpor. Jag vill bara inte behöva vara skrynklig och grå innan jag hunnit vara sprudlande och fräsch, haha, förstår ni mej rätt då?

På tal om att bli äldre , nästan ett år mellan bilderna , samma bräda, samma lokal, samma bebis. Helt olika bilder <3

Likes

Comments

Så jag ringde mödravården, dels för att få ett nytt recept, dels för att be om en ny läkare, och dels för att tala om för avdelningen vad som hänt mej.

Och samtalet gick jätte bra. Jag blev hörd, fick stöd och såklart ett nytt recept då.
Väldigt skönt och förutom att chefen ev. Skulle ringa för att få höra ”hela historien” så kändes det mer avklarat för mej nu. Dålig dag eller inte, jag kommer inte behöva träffa den läkaren igen. Skönt.

Här näst väntar ett ultraljud nu på tisdag.
Min magkänsla in för det är lätt oroad. Tänk om något är fel.... jag vågar knappt tänka i banorna och därför är nog detta första ultraljudet jag inte ser helt fram emot. För mycket kan vara fel känns det som. Som om det kanske är därför jag haft så ont? För att något faktiskt är fel.??

& sen såklart.
kille eller tjej? Det kommer dem säkert inte kunna se. Bara för att jag väldigt gärna vill se...

Känner ni positiviteten sprudla ? Inte jag heller.
Kanske är det för att vi ska åka hem idag. Hem till vardagen. Hem till jobb. Inte för mej. Men för alla dem som stöttat mej med sin närvaro i flera veckors tid nu. Jag är nervös. Orolig. Och aningen deppad inför det.... kanske en lång biltur med lite kamp i huvudet kan ställa om min inställning. Kanske räcker det att O vaknar sen och jag kan krypa intill han efter en lång bilresa och känna att allt kommer lösa sej. Ja kanske.
Vi får se vart de leder.

Likes

Comments

Har ni planer på att flytta?
Ja. Vi kommer inte bo kvar på åskärrsvägen för alltid. Jag vill att vi har ett annat boende inom 4-5 år men helst tidigare.

Hur ser drömboendet ut?
Två våningshus. Med masterbedroom, med egen closet och eget badrum till oss vuxna. Ett arbetsrum/lekrum,
Ett stort fyrkantigt kök, och ett öppet vardagsrum med stora fönster och öppen spis.
På övervåningen ska det finnas tre sovrum, och ett sällskapsrum i mitten. Ett badrum, med en egen ingång till ett tvättrum också. Viktigt att vi antingen har ett garage som är välvårdat eller till och med en källare för förvaring, hobby, matkällare osv. Eller ja, viktigt, det är en stor del i drömmen iaf, haha.

Var ligger det?
I ett lugnt , glest område, med skog bakom, åkrar framför. Men ändå nära till varberg eller kungsbacka stad.

Har ni kommit på nått namn till den lill* i magen?
Ja. Vi har lite favoritnamn. Men vi vill gärna ha fler tips. Korta namn, gamla, men ändå tillräckligt moderna för att passa med efternamnet Evans.
Just nu är Frans, Ebbe & Bella högst upp på listan.

Vilken stad/ort skulle du helst vilja bo i om du fick välja?
Helst i Kungsbacka komun i dagsläget, men även varberg funkar fint.

Vem är din bästa vän?
Jag har flera väldigt tajta vänner som jag inte skulle klara mej utan.
Ni vet vilka ni är, men för att inte vara sån heller så skulle nog det vanligaste svaret på den frågan vara Mims. <3

Likes

Comments

Tävlingen på min instagram! Där du kan vinna en sångpåse med virkade små figurer i! In och tävla! Avslutas imorgon!
Elinvictoriaevans heter jag på instagram !

Likes

Comments

Sen jag startade med herbalife i somras, har jag haft extremt lågt behov av skit. Speciellt socker. Jag har insett vilken otjänst jag gör mej själv genom att äta för mkt socker.

Så gissa vad vi gör i fjället?
Äter godis... haha. Aja. Orkar inte ångra det.
Trots allt visar vågen på för lite, så lite träning och godis gör nog mej gott.
Mag-form just nu kan ni se nedan.

Ikväll väntar musikquize på o’larys ! Taggad , förlorande team får en morgon med Otto i pris ;) haha!

Likes

Comments

På kvällarna finns äntligen tiden här, för att blogga lite! Men såklart, trynar inspon då! Därför kör vi en frågestund! Det har ju hänt en del det senaste, kanske finns det funderingar hos er kring det?
Annars kan det vara frågor om , vårt äktenskap, Otto, boendet, framtiden, vänner, graviditet, osv ?

Släng in fin fråga i kommentarerna så ska jag göra mitt bästa och svara sedan!
Kram

Likes

Comments

I onsdags skulle jag till läkaren på mödravården.
Som ni nog läst och förstått här tidigare så har jag en del problem i graviditeten, och det hade jag även med Otto.
Det är värre denna gången, och fram tills nu, så har jag blivit bra bemött av sjukvården i mina graviditeter.
Jag kan lägga in en liten side-note om att jag inte togs lika väl om hand på gyn i Varberg i samband med missfallen... men förutom den avdelningen så har allt vart väldigt bra. Te.x då jag är en moraliskt stark person har jag aldrig gillat att vara sjuk, än mindre sjukskriven. Med Otto kämpade jag "emot" ganska bra, alltså det var inte ens i närheten av min ide att bli eller vara sjukskriven utan detta kom helt från läkaren. Samma sak denna gång, även om det var jag som sökte tidigt och kände varnings signaler så var sjukskrivningen en självklarhet och inget jag behövt ens känna något kring för när det är en sån självklarhet hos läkarna har jag liksom inte känt att det är läge att ifrågasätta eller tycka något om det.

Därför blev förra läkarbesöket verkligen som en chock för mej...
Jag kom dit, i onsdags, helt mörbultad, fysiskt och psykiskt efter att ha tagit vad det kändes som mina sista krafter för att ta mej igenom jul och nyår och allt där till. Jag hade ringt in akut och sökt med, men i och med att jag nu kan känna bebis i magen, och gör det då och då, så har jag inte velat åka in. Jag har inte orkat, även om det kanske hade vart vettigt då jag själv gått på sparlåga. Men i alla fall det blev inte så och det var med lättade steg jag gick mot min inbokade tid hos mödravården.
Väl hos läkarn spyr jag ut allt det som känns jobbigt och fel, för att hänga med lite i vad som hände skriver jag ner i punktform mina "problem" som jag nämnde för henne.
* Illamående som bara är hanterbart med medecin
* Foglossning
* Smärta i jämnskar & mellangärdet
* Kraftiga, eller iaf kraftigare sammandragningar än vad jag hade med Otto, dem gör ont.
* Psykisk stress och mentalt slutkörd
* Sömnbrist pga av smärta som gör att jag inte kan sova
* Värk i magen och rygg
* Kissar jätte mycket
* Klåda på hela kroppen

Ja så som ni kan läsa så är det inte mycket som är bra. Dessutom kan jag säga att en del saker absolut går hand i hand, och jag förstår att det är svårt att utskilja vad som är vad. Men sjukgymnasten har iaf fastställt foglossningen, illamåendet vet jag är graviditeten. Sen sömnen och övrig smärta vet jag inte om den kommit för att jag inte sover, eller om den kom först för att jag psykiskt inte orkar må skit, och därför kan jag sen inte sova... oklart. Men det är ändå lite kris för mej när jag sitter där framför denna läkarn som jag uppfattat hjälpsam innan och hon bemöter mej på ett helt oacceptabelt sätt.

Helt ärligt känner jag nu när jag skriver inlägget att tårarna tränger på och jag orkar inte ta det i detalj, så det får bli stora drag. Helt enkelt snöar denna läkare in sej på min sjukskrivning istället för det jag sitter och säger, att hon har svårt att motivera en fulltid med dessa symptom. Notera då att mitt första svar på detta är : OK! Inga problem, men vad gör jag åt min smärta?
För helt ärligt, jag är hemma oavsett, och jag kände mej för dålig för att bry mej om pappersarbetet, Det får liksom lösa sej sen. Nu ville jag ha hjälp med att må bättre. Men läkaren tar INGA tester, vill INTE göra några undersökningar, ifrågasätter och misstror det jag säger som tex att jag har foglossning, något jag tar med mej från en sjukgymnast inget jag hittat på själv. Ändå så babblar hon på om sjukskrivningen och hennes dilemma med den. Jag börjar gråta. Jag ber snällt om att få veta vart jag ska vända mej, om hon inte kan hjälpa mej. För jag säger tydligt till henne : JAG MÅR SKIT. JAG KAN INTE HA DET SÅHÄR. För mej var liksom denna läkartiden min vändpunkt. Jag såg framför mej att hon skulle undersöka, ta tester, komma med svar och lugna mej även psykiskt. Istället gråter jag och efter att hon för 3:e gången velat ha ut mej, skriker jag på henne. Jag skriker att jag måste ha hjälp. Hon gör tillslut en motvillig & OBEHAGLIG undersökning av mej. Och skriver ett sjukintyg. Inget av detta känns bra, förutom det faktumet att hon konstaterar att tappen är ostörd och att barnet mår bra. Men jag bara gråter allt mer och mer, och jag försöker få fram vart jag ska vända mej eller vart jag ska gå.....
Men ut går jag från rummet. Med endast en sjukskrivning i handen och en nu hulkande gråt går jag ut där ifrån. Inget recept på medicinen som snart va slut, ingen ny tid, en känsla av att inte vara hörd, inte förstådd och rent av misstrodd. INGA tester togs och undersökningen, ja låt oss säga att den inte var ok. Kanske var jag extra känslig. Men tårarna rann när hon skulle haspa sej igenom ultraljuden...

Jag fick ett fullständigt break down efter detta, i två nästan, tre dagar var jag helt förstörd. Som tur va har jag människor runt om mej som tar hand om mej. Det var livsnödvändigt då, kan jag säga. Jag har aldrig kännt mej så ledsen och uppgiven...
Nu har jag återhämtat mej, tack vare fina människor runt om mej (ni vet vilka ni är) & min man, han finns här. Först trodde jag att detta sammanbrott från min sida skulle göra så jag missade fjället resan. Men tack och lov fick jag hjälp. Så otroligt tacksam, för hemma själv hade jag bara mått sämre. Nu väntar en vecka ifrån allt, med massa kärlek, frisk luft och hjälpsamma människor.

Jag måste bara lägga till en sak, och det är att jag VET med mej, att mitt psyke inte är det bästa just nu. Jag är mentalt utmattad och det krävs inte mycket för att jag ska trilla ner i hålet. Ibland kan inte ens min älskade familj dra upp mej, jag är så trött och såååååå utmattad på denna graviditet... Så jag vet att vissa saker jag känner fysiskt kan komma av mitt svaga psyke just nu. Men jag sökte även hjälp för det direkt när jag plussade. (vilket läakren är helt medveten om och hon sitter dessutom på min journal från förra graviditeten) Eftersom det var en psykolog som sjukskrev mej med otto, (risk för stress/depression/ångest som kunde påverka graviditeten negativt) Så sökte jag även tid hos psykolog direkt när jag fick reda på att jag var gravid denna gång. Det är 17 veckor sen snart. Jag sökte på mödravården, vårdcentralen och där jag kunde. DET FINNS INGA TIDER. och oavsett om jag hade en kass dag när jag skulle till läakren, så måste hon haft en sämre, så jag tycker fortfarande att den läkarn jag mötte, skulle bemött mej annorlunda. Hon har ändå valt sitt yrke, och i slutändan även om en psykolog skulle säga något om mitt tillstånd så är det ändå hon som måste lyssna, bedöma och ta beslutet. INTE JAG.
Så ah, det var en vad jag skulle vilja kalla ganska traumatisk upplevelse. Och mina nära och kära tycker jag ska anmäla.
Jag orkar inte riktigt tänka på det, eller känna att jag orkar med det. 
Men jag ska nämna det för dem när jag ringer. Jag måste förlänga mitt recept så när jag ringer dit nämner jag detta för dem då. Så får vi se vad som händer. En sak är säker. Jag kommer vägra träffa just denna läkarn igen.
Det kommer inte att hända. Rätt som fel, så kommer jag och mitt barn först för mej. Därför skulle jag aldrig utsätta mej själv för att behöva bemöta denna läkare igen. 


Likes

Comments

Så tog jag på mej längdskidorna ihop med min karl och åkte ut för att känna på kroppen.
Det är nog det första fysiskt jobbiga jag gör på snart 3 månader... Så med tanke på det, foglossningen och en problem-graviditet i nu drygt 4 månader, så gick det enda helt okej! 2,7 km tog vi oss runt på och väl i mål trodde jag att jag skulle dö. Det är lustigt hur blodvolymen ökar under en graviditet och att man känner av att det är kämpigare att syresätta hela kroppen pga av det. Men ja, jag kom runt med hjälp av C som hejade på bakom mej hela vägen. En vurpa blev det, tyvärr så att jag satte mej hårt på rumpan. Just där jag har som mest ont, i svanken och bäckenbenet... aja. Jag hoppas kroppen återhämtar sej fint.

I eftermiddag blev det pulka och afterski med lilleman. Vad jag älskar honom. Helt sjukt!


Likes

Comments