View tracker

Det har hänt mycket sedan jag skrev här sist. Jag har blivit sjukskriven på hundra procent, brutit ihop mer än jag hunnit återhämta mig och dessutom fått ytterligare hinder på vägen.

Jag bor nu i Göteborg med min pojkvän, samt min bästa vän som flyttade in hos oss nu till hösten. Vi har alla kämpat hårt för att hitta en ny lägenhet då vi bor i andrahand. Jag har också tagit på mig ansvaret att ta kontakt med en kennel för att kunna skaffa en liten fluffig familjemedlem. För att kunna lysa upp inte bara min, men också mina rumskamraters vardag.

Det är fortfarande en lång väg att gå, men jag ger inte upp. Även om jag bryts ner fysiskt så ska jag klara av det psykiskt.

Vet inte när jag skriver igen, men då kommer jag antagligen att skriva lite mer.

Ha det gott!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har nu i många år kämpat med att få mitt liv att gå i rätt riktning.

Tänka på att avlägsna mig från dåliga människor, hålla min undan konflikter till det ögonblicket jag inte kan blunda mer. Att hålla mig neutral, men samtidigt ha koll på det som händer.

Idag har jag nästan inga vänner som riktigt hör av sig eller håller kontakten. Men jag har min sambo, min bästis och stöttning från alla håll och kanter. Det är en daglig kamp att kämpa mot ångesten, paniken som man känner är mycket obehaglig och nästan ingen i ens närhet kan riktigt se hur man kämpar emot hyperventilationen och tårarna.

Att tvinga sig upp dag för dag, sitta på jobbet och låtsas för utomstående människor. Slå bort tankar som inte hör hemma i huvudet, livsglädje som rinner ut i sanden och dag för dag bli man tröttare. Livet känns meningslöst.

Sen finns det stunder då man älskar att leva, som på mitt jobb. Jag har hög frånvaro, just p.g.a. ångest och depression, nu vill de anställa mig vidare och hjälpa mig att bli bättre. Frisk och såklart bra på mitt jobb. Inte många på en arbetsplats som min som får den hjälpen. Jag är tacksam och känner att jag kan kämpa mer med tanken på att de står bakom mig trots mitt problem.

Jag är lyckligt lottad, inte glad då jag knappt känner mig glad längre, men att veta att man har allt kvar trots ett handikapp.

Likes

Comments

View tracker

För bara 5 månader sedan började jag mitt jobb på Samsung tekniska supporten. Där har jag lärt mig mycket om deras sortiment och även blivit mer social. Kan hantera människor på ett helt annat sätt, men det som stör mig mest är att jag kunde hamnat på vilket ställe som helst i Göteborg men jag hamnade här.

Om det är ren tur eller bara slumpen känns bara helt konstigt. Jag har världens mest underbara arbetskamrater och världens mest förstående arbetsledare...

Är jag verkligen värd allt detta efter att ha lämnat mitt hem i jakten på ett jobb?

Ja, jag är så nere i skorna att allt känns överväldigande. Jag ska utreda om jag lider av depression, jag har konstant ångest och allt blir lidande utav det.

Men alla som stöttar mig är min värld. Mina vingar, mina ben och utan dem kan jag inte leva.

Bilden nedan är på Orion från Amnesia: Memories, bild hittad på Google

Likes

Comments

Yo~!


Det var ett tag sedan sist, men det spelar ingen roll för nu vill jag ta upp något som jag stört mig på väldigt länge..


Nu när alla flyktingar kommer hit till Sverige har det blivit mycket prat om rasism och hatbrott m.m. Visst alla kan inte tycka om alla, men personer förtjänar faktiskt en chans oavsett vilken nationalitet de tillhör och vilket språk de pratar. Så länge alla följer de restriktioner som finns så kan alla sköta sitt och kanske skaffa sig nya vänner.


Jag har däremot fått nog av vissa människor som tar för givet att alla är likadana, jag vill skapa min egna uppfattning om de nya människor som jag omger mig med och ingen bör säga något förrän de faktiskt tagit sig tiden att se människorna för vilka de är.


Jag har en person i mitt liv som nu har visat sig tro mer på det dåliga än att skapa en egen uppfattning om de flyktingar som finns runt omkring och på något sätt vill hen pusha de tankarna på mig... Mår inte riktigt bra av att känna mig avlägsen från denna person, men hen ger mig inget direkt val när de fruktansvärda tankarna kommer fram. Som jag skrev i min rubrik, du kanske inte är rasist men du låter mer och mer som en för varje påstående du lägger fram ang. dessa främmande människor. De är människor som inte riktigt kommit in i våra seder, kanske aldrig kommer in, men de är iaf säkra från sitt gamla land.


Varför skriver jag detta just nu?


Jo, det ska tydligen bli ett flyktingboende i byggnaden bredvid den jag bor i och inte super många är taggade på det p.g.a. det som hänt runt omkring. Så länge du inte känner ett hat mot dem eller brusar upp mot dem så kan du inte räknas som en rasist. Men tragiskt nog kanske du gör det för att de tar dig som ett hot…


Varför hatar vi på våra med människor? Har någon ens tänkt på att vi är av samma material? Lever på samma planet? Andas samma luft?


Hoppas det har gett dig en tankeställare...


Skriver nog mer i framtiden, så ha det bra så länge.


Ciao~

Likes

Comments

Yo~

Den förste Juli gick min kära farfar bort. Han kämpade länge och väl mot sin sjukdom, en hjälte för mig. Jag kände honom knappt, men det tog på mig mer än vad jag trodde det skulle göra. Jag har nu haft en månad på mig att tänka över hela grejen med min familjerelation och önskar den vore på ett annat sätt. Har jag alltid gjort, men nu är det lite allvarligare än innan.

Jag har mått piss inte orkat bry mig, men imorgon börjar allvaret. Jag ska börja med träningen, körkortet och kanske till och med komma igång med pluggandet till högskoleprovet. Men såklart komma igång med mig själv.

Ni får ha det gött!

Ciao~

Hittad på FB 

Likes

Comments

​Yohoo~!

Så livet blir inte direkt lättare när man går hos en psykolog, det hoppas jag att jag förstått nu... Men det ger en också stor insikt i hur man lever, blivit uppfostrad och vilka man faktiskt speglat sig i. Efter några veckor hos min psykolog Donny märker jag att alla frågor dubblas och svaren minskas något kopiöst...

Som barn fick jag höra att jag skulle bli något, av min bror inte mina föräldrar... Av dem var det mest gräl mellan varandra och av min mor blev jag nedtryckt och bortstött för att jag började växa upp, lära mig saker som alla barn gör när de går från barn till vuxna. Min pappa tog på sig den stora rollen att vända mig från ett vrak till en normal människa, det gick ju bra, bara det att han fick in min syster i det hela också bara ett halvår efter att jag blivit fri från min mor. Idag är vi båda ganska lugna, men jag blev en aning mer vuxen och sköter mig på en bra nivå. Min syster har vänt upp och ner på sitt liv för att åka dit och vara tvingad att vända på det igen... Allt jag blev nekad till, fick hon uppmuntran för och jag är helt plötsligt den som får allt ansvar.

Idag väntar jag på svar från högskolan, farfars liv och självklart de miljontals frågor som snurrar i mitt huvud. Jag har ett socialt liv, jag har en hobby, jag har en plan, jag vill saker och jag tar tag i det. Men det är endast få som sett det, min pojkvän, mina vänner och såklart personer som överhuvudtaget inte känner mig... Ska det vara så?

Förlåt att jag skriver av mig här, men jag satt och tänkte vid maten. Tänkte på att allt jag blivit ifråntagen har gjort mig till en utåtriktad gamer som behöver bekräftelse av dem som är nära, är rädd för det mest patetiska att vara rädd för och som fortfarande är rädd för mörkret p.g.a. att jag inte blev bättre beskyddad som barn.

Jag älskar min familj, dem är ju min familj, men kan jag fortsätta låta dem trycka på mig? Jag vet inte ens varför jag inte träffat min bror på snart 4 år... Jo, för att jag inte har råd och inte heller har tid till att kunna åka till honom. Jag träffade min farfar för första gången på 15 år för 3 veckor sedan eller något. Vafan?

Om jag fick bestämma skulle min familj träffa varandra oftare, men också få dem att växa upp. Jag är snart 20 år och jag är ett nervvrak som konstant blir påmind om det.

Ta er i kragen!

Hoppas att ni känner mig lite bättre nu och ha en grymt fortsatt bra dag!

Ciao~

Likes

Comments

Yo~!

Ja, jag glömde att skriva efter provet den 28/3... Men till mitt försvar umgicks jag med min yngre syster som för en gångs skull var hemma, vi tittade på 'The Hobbit: Smaugs Ödemark" och åt gott, nyttigt ofc, förutom chokladen som var tvungen att finnas där 'cause reasons. (^w^)

Nu har det gått två veckor sedan jag skrev sist och ja... Jag har hållit igång med 30 days squat challenge, imorgon är jag i mitten av den och jag ska även göra en liknande med något för magen så att man kan se lite fin ut nu i sommar (>w<) Eller iaf börja komma igång med träningen och hittills har det fungerat. Men fuskdagar med godis har det tyvärr blivit nu över påsk och ja, jag har fortsatt med challengen som jag ska. 

När jag kommer hem på Onsdagkväll eller torsdag morgon så ska jag ut och springa och såklart fått gjort en hel del. 

Just nu sitter jag och markerar i mitt historiakompendium med en överstrykningspenna och den luktar bläääää (>3<) 

Nu får ni iaf ha det så gött, ha en fortsatt trevlig dag och kika gärna in lite då och då för att se hur det går för mig och min träning. 

Ciao~! ​

Likes

Comments

Yo~!

Dagen idag har varit väldigt jobbig, dels för att jag bara inte känner för att göra någonting och dels för att matlusten är helt borta.... Men jag fick saker gjort än så länge så får fortsätta så.

Först träffade jag Maja och gav henne mitt Fritidskort, så det blev en lång prommis med Evert. Sen tog jag det lite lugnt och åt två frukter, bytte om och gick ut och sprang, glömde ta min astma medicin så höll på att dö av syrebrist, men fortsatte springa ändå och powerwalk:a. Jag har också börjat med 30 dagar squat challenge och är nöjd med mina första tre dagar (>w<) Ska fortsätta att plåga min lilla kropp med springandet och se om det leder någon vart. 😊

Som plåster på såren så kollade jag posten och hittade ett brev och två paket till mig, samt ett till pappa, men det var inte det som gjorde min dag. Jag fick Max present och slog in den! Jag fick också min efterlängtade "Doodle dairy book" som jag typ beställde för nån månad sedan! (>w<) Den är ungefär 15x10 cm och är grymt söt! Bild kommer nedan.

Nu blir det att spela Heroes of the Storm med Max och sedan plugga till Högskoleprovet som är i morgon.

Hoppas din dag blir grymt bra, din helg ännu bättre och titta in i morgon igen för att få reda på hur jag kämpade mig igenom provtimmarna.

Ciao~!

Likes

Comments

Yo~!

Så jag har taggat lite inför Söndag då jag ska få träffa min farfar och min fastrar för kanske första gången på 13-14 år och så ställer farfar in p.g.a. att han hamnar på sjukhus. Jag förstår varför, men varje gång vi har bestämt något så ställs det in eller något händer... Nu har det blivit allvarligt, så farfar kanske inte har lång tid kvar och varför inte då hålla det även om han är på sjukhus?!

Jag bryr mig inte om om det är på sjukhuset! Nej, jag vill bara träffa den där gubben så att jag kan se vem han är och varför han undvikit mig och min syster i nästan 15 år! (TTnTT)

Pappa fick reda på detta idag, att det var allvarligt gällande liv och död... Har inte sett honom så nere på väldigt länge och då är det något som tar hårt på'n. Jag vet inte hur jag ska ta det inte heller hur jag ska hjälpa pappa... Jag känner inte ens gubben och kan knappast känna att han är en del av mitt liv... Han är en främling som råkar vara min farfar... Jag vet inte vad jag ska ta mig till men kan typ relatera till bilden som kommer nedan. För hur ska man kunna känna medlidande och sorg för något som med vilja inte har träffat en?


Allt jag får fokusera på nu är väl högskoleprovet som är nu på Lördag och det faktum att jag kommer att få umgås med Max hela nästa helg ❤


Hoppas ni får en fortsatt bra kväll, sov gott och titta gärna in i morgon för att se hur min springtur gick.

Ciao~!

Likes

Comments

Yo~!

Varje dag läser jag om hur mina gamla kompisar har ett roligt liv med mycket utekvällar och hur mycket dem shoppat och lagt pengar på alla möjliga saker som får dem att verka grymt mycket coolare än mig... Känner att jag inte gör något med livet ibland....

Men sen kommer jag på att varje Torsdag träffar jag underbara människor, roliga och helt fantastiskt snälla. Vi har nog roligare än dem flesta som går på fester för vi behöver bara spela lite spel eller bara berätta historier så är vi minst lika glada och pratsamma. I nu 3 och ett halvt år har jag varit tillsammans med världens mest underbara kille som stått ut med allt jag slängt på honom och jag har en framtids dröm. Vilken skola och vad jag vill, vem och vilka jag vill spendera livet med och jag gör mycket föör att komma dit.

Jag har inte tid för att shoppa en massa skit jag inte kommer ha länge, jag fokuserar på mina hobbyer och dem jag bryr mig om, konvent, spel och story writing. Jag pluggar psykologi för sjutton gubbar (>w<)

Jag älskar mitt liv, den jag är och hur långt jag kommit. Tack alla som varit med och stöttat mig, vänner, familj och framför allt min älskade pojkvän som trots mina små utbrott är kvar ❤

Nästa cosplay blir iaf en människoversion av Bijou från Hamtaro.

Tack för att du läser och ha en fortsatt trevlig kväll, sov gott och dröm sött!

Ciao~!

Likes

Comments