Hej,

Det var ett litet tag sedan, det har hänt en del sedan dess och jag måste tyvärr informera er om att det inte har blivit något bättre.

Jag var på psyk bara för några dagar sedan, eller ja en vecka sedan nästan. Dem har gett mig mer mediciner och blivit mer övervakande. Så som jag beskriver det som händer med mig för dem har gjort dem oroliga och vill att jag helst ska ha någon som håller koll på mig så att jag inte gör något dumt. Men jag vill inte bli inlagd, jag vill egentligen inte ens ha mer tabletter, men hellre tabletter än att bli inlagd på psyk.

Jag har inget emot dem så sett, men jag skulle känna mig ännu värre om jag sjönk så lågt. Problemet är att jag blir inte bättre av att bli instängd, det blir bättre när jag kommer ut mer, men det är också svårare att ta sig ut då man blivit folkskygg och paniken kryper i kroppen hela tiden när jag inte är inomhus. Måste utmana mig mer.

Så jag ska lägga upp ett schema nu för tiden som kommer, start nu i morgon Måndag. Jag ska på ett möte i morgon och sedan ska jag till gymmet så att jag kommer igång med träningen igen. Blir tröttare, men det hjälper mycket mer än om jag inte rör på mig. Ska också lägga upp Tai Chi och meditation på min lista för att kunna hitta mig själv. Även lägga till läsa i 1 timme varje vecka så att jag utmanar mitt kognitiva och intellektuella (staving?) jag. Har också bokat in mig på Keramik en gång i veckan på ett aktivitetshus för att kunna komma ut bland folk och utmana mig själv lite mer.

Jag vet att det inte är lätt att leva med ångest och depression, men jag vill verkligen komma ut så snart som möjligt igen, för just nu känns allt som ett misslyckande, att jag inte orkar allt, att irritationen blir allt mer och mer intensiv och gråten gör bara mer och mer ont.

Haft samma ångest i över en vecka och allt blir bara jobbigare och jobbigare för att kunna hålla ett straight face. Hoppas verkligen att det lättar nu under den kommande veckan.

Ang. Otome games, jag har börjar spela 3 st sim dating spel som det kallas. Mystic Messenger, Ikemen Sengoku och Sweet Crush. Tre spel som är helt olika, men de underhåller mig och håller mig någorlunda lugn och inte helt död. Det får mig att känna mig lite lättare, iaf för en liten stund.

Hoppas att dessa spel kan hjälpa andra i min situation.

Nu ska jag ta det lite mer lugnt innan jag ska gå och lägga mig, ha det så bra och hoppas att ni inte lever ett liv med ångest.

Kram på er!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej,

Det har varit ett bra tag sedan jag skrev här och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu heller...

Idag gick jag på Livsstilsmässan i Göteborg och helt ärligt var det inte mycket att se där, men det känns bättre att veta att det kan finnas fler vägar till välbefinnande än att vänta.

Det jag behöver är att samla mig, fokusera på det som finns framför mig och det som behöver gå bort är mer än vad jag har tillgång till.

Tankar på det här är att jag tror jag behöver en semester från mitt liv, tid till att tänka om och lägga upp en strategi på hur jag ska ta mig till i denna stund av svaghet.

Vet knappt var jag ska ta vägen någonstans.

Hoppas det hjälper er lite att förstå vad jag orkar och inte, men kanske inte...

Ha det bra så länge!

Likes

Comments

Hej,

Vet inte ens om någon läser detta, men det skadar ju inte att vara trevlig ändå...

Förstår om ingen bryr sig om vad som skrivs eller sägs här för vem är jag om inte någon som letar efter uppmärksamhet? Eller?

Jag har nu i ett år gått på mediciner av olika slag för att min ångest vill ta kål på mig. Nej, det är verkligen sant, jag hör de små röster som säger saker som ingen vill höra. Ord som verkligen känns när man hör dem. Mobbning av mitt eget sinne, precis så ville jag bara ta en överdos av min medicin för why not? Bara för att den där lilla rösten mobbar mig till det och för att jag allmänt mår piss. Jag orkar knappt att göra något, vill inte gå upp, vill inte äta och alla runt omkring mig är enligt mig själv då... Idioter som visserligen har egna problem, men gör inget åt dem. För det "finns" inget att göra, varför ge upp på livet bara för att man mår lite dåligt eller bara för att man inte klarar av sig själv? Det är väl bara att bita ihop?

Jag trodde jag kunde bita ihop, men då förstör jag allt för andra. Jag brister om det bubblas upp, sociala möten är det värsta jag vet. Att försöka låtsas att allt är bra gör bara ont, det är som att sitta och skära sig med en kniv. Jag vet inte hur det känns, men jag kan anta hur det känns. Ärligt talat så berättar jag det här för att ni inte ska behöva fråga vad det är som är fel. För allt är fel, mitt liv, allt jag gör och det jag tänker.

Jag vill bara ge upp nu, bytt mediciner 4 gånger, vilket betyder att jag testat 5 mediciner och ingen har fungerat bra. Nu är jag totalt nerdrogad och vill allvarligt talat inte leva. Men vem kan jag prata med?

Min sambo tror att det bara är inbillningar som jag måste ta kontroll över. Kanske, men det är mycket lättare sagt än gjort. Vår rumskamrat tror att det bara är en liten fas, något som man bara kan putta åt sidan. Jovisst, du kan få ta över mina tankar, mina känslor och rentutav allt som har med det att göra. Om du hittar en lösning ring mig...

Jag är ledsen konstant, finns knappt något som lyfter upp mig nu för tiden. Ända stället som jag faktiskt kan ta det lugnt är... Oh... Har ju inget för allt ska vara så fantastiskt som möjligt för alla andra så vi bryr oss inte om om du har din egen lilla sanctuary.

-jag låter som världens bittraste kvinna, men jag är bara trött... Jag orkar inte mer, jag orkar inte ens göra en effort för att försöka ta mitt egna liv för chansen är att jag lyckas och då förstör jag bara fler liv...

Allt jag gör är att förstöra allt, jag gör bara fel... Finns det ens något jag kan göra...

Förlåt, men nu klarar ajg inte av att skriva mer...

Hörs kanske senare...

Likes

Comments

Hej...

Jag vet att det var ett bra tag sedan som jag skrev här. Minns knappt när, men jag hoppas att det inte varit allt för länge sedan.

Uppdatering... Ny medicin som ska hjälpa mot min "PTSD" vågar inte säga att jag inte har det, men vågar heller inte säga att det är det jag lider utav. Medicinen ger mig vågor av kraftiga yrselattacker och gör mig extremt sömnig.

Vad jag menar med förhastad... Jag blir väldigt lättirriterad, det är sjukt att jag inte skadat någon annan fysiskt. Jag blev arg på min och Max inneboende som inte riktigt förstår vad som händer i mitt liv, det gör inte jag heller så jag kan inte förklara det heller. Jag skrev en hemsk text på instagram som jag i efterhand låter vara kvar för att stödja min inneboendes oro över mitt beteende. Jag var så arg, men det handlade inte bara om henne, det handlade om alla som inte riktigt slutar när de ska. Eller känner av att situationen kanske inte är lämplig att ta upp just då. Men då jag inte vet hur det kommer och går så vet inte de andra det heller.

Håller mig mest för mig själv när jag mår piss. Vilket jag gör väldigt ofta...

Healing sten... Jag har läst mycket om hur stenar och kristaller ska hjälpa mot den inre oron som ligger i oss. Mycket bra, men även mycket dåligt. Då jag är lite i en desperat situation själv så skadar det inte att testa. Så jag fixade en själv och ska bara programmera den till det jag vill att den ska göra. Mestadels tror jag att det är en massa placebo, men det skadar inte att testa. Kan det hjälpa så vill jag testa det. Men ska nog fokusera mer på meditation och mindfulness.

Oförstådd... Jag känner mig allmänt oförstådd, jag säger saker utan att tänka på dem och allt blir mosoch pannkaka. Jag kan inte prata om mig själv, mina tankar och hur jag känner med min sambo eller vår inneboende, dem ställer frågor som om det inte spelade någon roll om jag var kapabel till att svara på dem eller inte, men de kräver ändå svar.

Jag har inte svar på mina frågor så varför skulle jag ha svar på andras?

Det blir nästan bara värre för varje gång någon säger att jag kan prata med dem, för när jag inte kan förklara vad som pågår så tittar dem på mig med ögon som inte sett den sidan av en person förut. Som om jag faktiskt är ett monster eller ett missfoster by nature. Jag mår dåligt för att jag inte kan förklara det, men mår sämre när personer inte kan ta det som jag klarar av det... Det lät skumt... Jag måste ta allt i min takt... Men det är inte alla som klarar av det eftersom de är vana att hålla vardagsstressen uppe. Jag var där för inte så länge sedan, men nu måste jag dessvärre släppa allt...

Vet inte om det summerar allt som hänt, men det är det som legat på min lista av saker jag tycker att folk borde veta.

Uppdaterar snart igen.

Ciao!

Likes

Comments

Hej på er!

Så jag har inte riktigt varit så aktiv som jag skulle vilja vara, har inte orkat och känner att vad jag än skriver så spelar min mening ingen roll i världen.

Fick i alla fall ett samtal av min läkare idag och jag ska byta medicin igen.... Nu till något som ska lugna mig under kvällen/natten, kan knappt sova längre pga drömmar som är allt annat än normala. Det händer antingen alldeles för mycket eller bara en sak som får mig att vakna av att det är skumt och min kropp inte kan slappna av under de segment som stör mig mer än något annat.

Ska också följa en striktare budget i mitt hushåll nu så kan inte riktigt önska mig saker och köpa dem för mina egna pengar förrän min älskade pojkvän har läst en halv termin... Jag har för mycket stress och alldeles för mycket att tänka på för stunden. Så det här var bara ännu en fantastisk smäll på käften.

Jag orkar inte mer, men jag måste fortsätta gå framåt trots att jag inte orkar... Vet knappt om jag vill fortsätta längre förrän jag får reda på om jag har ett hinder som förstör min medicinering eller rubbar hela min existens. Jag klarar dock av det... Vet inte om det är positivt längre, förlorar mer och mer av mig själv för varje dag som går förbi. Minns mindre, orkar mindre och pallar inte med andra människor.

Kan ju inte ge upp, eller det är i alla fall vad alla andra säger... Klart jag kan, men vad är det för mening att ge upp när man kämpat så länge?

Jo, ingen bryr sig om hur mycket du kämpat under en tid, så länge de slipper höra hur det inte går framåt för dig och att deras egna problem aldrig någonsin kan bli lösta. Vill så gärna bara slå in skallen på de flesta människor som inte riktigt förstår vad vi med psykisk ohälsa går igenom. Alla hanterar det visserligen på olika sätt, men man kan ju åtminstone visa respekt för personer som kämpar dagligen mot känslor som får dem att vilja hoppa från 15:de våningen elller bara ta den där kniven och skära av sig halsen eller någon annan pulsåder.

Jag har själv inte skadat mig själv, dels för att jag lovat min familj och min sambo att det inte ska hända, men ibland tar känslorna över och jag gömmer mig från allt. Fått mycket beröm, men vad har jag egentligen gjort?

Hållt mig ifrån allt och alla som kan skada mig...

När ska detta sluta?


Jag vet inte riktigt...

Aja, ni får ha en trevlig kväll och så får vi se när jag uppdaterar nästa gång.

Kram

Likes

Comments

Jag har precis fått tillbaka min dator vilket gör det enklare att skriva här och uppdatera för er som vill läsa mer av vad som gör mitt liv till det det är.

Ångesten har inte lugnat ner sig för fem öre och den känns värre för varje gång jag gråter. Så varför inte försöka hålla gråten inne?

Jo... För att det gör mer ont än att gråta, mer ont än den jobbiga huvudvärken och den svullnad som kommer efteråt.

Idag var jag på psyk och pratade lite om hur jag mår och hur mina tabletter påverkar mig, fick förklara att mina drömmar är mer "wonky" än normalt och även att jag har haft mer ångest under de senaste månaderna än tidigare. Fick också förklara att jag blivit arg och frustrerad mer nu för tiden än jag tidigare varit. Allt kan störa mig och jag vill i princip slå ihjäl någon eller göra sönder allt jag ser. Min läkare sa att det inte var så konstigt i och med vad jag gått igenom i mitt liv. Frustrationen jag har nu är inte bara det jag känner nu utan även det jag känt tidigare i livet och det dras fram i och med att jag tryckt undan det förr.

Känner mig lättad att det inte är något större fel på mig mer än att jag inte orkar med mitt vanliga liv, inte orkar med alla människor som omgivningen medföljer och inte heller det faktum att jag är vuxen och aldrig riktigt fått den hjälp jag behövt.

För att vara ärlig så lever jag med två personer som står mig väldigt nära, både i sinne och hjärta. Problemet är att de inte riktigt kan förstå sig på varför jag inte klarar av det dem vill att jag ska klara av. Så jag får konstant "uppdrag" av dem som ska göras.... Och med det så ska det göras så fort som möjligt trots att jag inte klarar av att ta mig upp på morgonen eller orkar äta mat. Jag är för kräsen och för lat enligt dem, men det som gör det så svårt att säga till dem är att jag har problemen jag har och dem gör det extra svårt att klara av en helt vanlig dag som vem som helst skulle klara av att ta sig igenom.

Jag hör de små rösterna som säger saker jag knappt vågar gå in på. Viljan att ta upp en vanlig kökskniv och rita på min hud är stark efter att de pratat är mycket stark och det gör det extra skrämmande då ingen riktigt förstår varför jag får panik eller varför jag vill gömma undan mig själv från resten av världen.

Det är svårt att beskriva mycket av det jag går igenom så jag ska försöka att göra det på bästa möjliga sätt i framtiden, men idag mår jag riktigt dåligt. gråtit minst 8 gånger och varje gång är det för olika saker...


Kanske skriver mer senare, beror på om jag kommer på något mer att skriva eller bara har lust att ventilera.


Kram på er!


Likes

Comments

Hej!

Det var ett bra tag sedan jag skrev här och det har enkelt varit för mycket för mig att hålla mig till att uppdatera ofta.

Minns knappt vad jag skrivit på denna blogg, men ni vet säkert om hur jag mår och hur jobbigt det har varit nu den sista tiden.

Tänkte ta och uppdatera lite.

Idag går jag på en medicin jag fått gå upp och ner i dos på som heller inte hjälper dämpa ångesten. Jag har idag gått igenom 4 olika mediciner och ingen har hjälpt mig på något sätt. Jag går hos en psykiatriker och ska genomgå en utredning för att kolla ifall jag har en bakomliggande diagnos.

Gör detta mig lugnare...?

Nej. Nej, det gör mig inte alls lugnare att veta vad som kan existera eller inte existerar. Jag vill veta!
Jag vill veta hur jag ska handskas med allt och även vad det kan vara som stör i min rehabilitering.

Alla verkar veta och jag ser bara hur de går framför och pratar om allt som jag inte har en aning om...

Känner mig som ett f-ing freak...

Aja...

Orkar inte skriva mer...

Uppdaterar mer i morgon...

Ha det gött!

Likes

Comments

Det har hänt mycket sedan jag skrev här sist. Jag har blivit sjukskriven på hundra procent, brutit ihop mer än jag hunnit återhämta mig och dessutom fått ytterligare hinder på vägen.

Jag bor nu i Göteborg med min pojkvän, samt min bästa vän som flyttade in hos oss nu till hösten. Vi har alla kämpat hårt för att hitta en ny lägenhet då vi bor i andrahand. Jag har också tagit på mig ansvaret att ta kontakt med en kennel för att kunna skaffa en liten fluffig familjemedlem. För att kunna lysa upp inte bara min, men också mina rumskamraters vardag.

Det är fortfarande en lång väg att gå, men jag ger inte upp. Även om jag bryts ner fysiskt så ska jag klara av det psykiskt.

Vet inte när jag skriver igen, men då kommer jag antagligen att skriva lite mer.

Ha det gott!

Likes

Comments

Jag har nu i många år kämpat med att få mitt liv att gå i rätt riktning.

Tänka på att avlägsna mig från dåliga människor, hålla min undan konflikter till det ögonblicket jag inte kan blunda mer. Att hålla mig neutral, men samtidigt ha koll på det som händer.

Idag har jag nästan inga vänner som riktigt hör av sig eller håller kontakten. Men jag har min sambo, min bästis och stöttning från alla håll och kanter. Det är en daglig kamp att kämpa mot ångesten, paniken som man känner är mycket obehaglig och nästan ingen i ens närhet kan riktigt se hur man kämpar emot hyperventilationen och tårarna.

Att tvinga sig upp dag för dag, sitta på jobbet och låtsas för utomstående människor. Slå bort tankar som inte hör hemma i huvudet, livsglädje som rinner ut i sanden och dag för dag bli man tröttare. Livet känns meningslöst.

Sen finns det stunder då man älskar att leva, som på mitt jobb. Jag har hög frånvaro, just p.g.a. ångest och depression, nu vill de anställa mig vidare och hjälpa mig att bli bättre. Frisk och såklart bra på mitt jobb. Inte många på en arbetsplats som min som får den hjälpen. Jag är tacksam och känner att jag kan kämpa mer med tanken på att de står bakom mig trots mitt problem.

Jag är lyckligt lottad, inte glad då jag knappt känner mig glad längre, men att veta att man har allt kvar trots ett handikapp.

Likes

Comments

För bara 5 månader sedan började jag mitt jobb på Samsung tekniska supporten. Där har jag lärt mig mycket om deras sortiment och även blivit mer social. Kan hantera människor på ett helt annat sätt, men det som stör mig mest är att jag kunde hamnat på vilket ställe som helst i Göteborg men jag hamnade här.

Om det är ren tur eller bara slumpen känns bara helt konstigt. Jag har världens mest underbara arbetskamrater och världens mest förstående arbetsledare...

Är jag verkligen värd allt detta efter att ha lämnat mitt hem i jakten på ett jobb?

Ja, jag är så nere i skorna att allt känns överväldigande. Jag ska utreda om jag lider av depression, jag har konstant ångest och allt blir lidande utav det.

Men alla som stöttar mig är min värld. Mina vingar, mina ben och utan dem kan jag inte leva.

Bilden nedan är på Orion från Amnesia: Memories, bild hittad på Google

Likes

Comments