View tracker

Det var den 19:e april 2012. Jag hade nyss gått av tåget från Stockholm och promenerade från Centralstationen i Göteborg. Klockan var väl runt 6-tiden och min kompis jag åkt med hade gått iväg till sin kille en stund. Jag gick ut en stund och rundade Nordstan. Efter en stund gick jag in i varuhuset och medan jag gick kände jag hur någon stötte till mig lätt bakifrån. Jag tänkte att det bara var någon som gjort det av misstag men kände efter att jag gått några steg igen att någon tog tag i min arm. När jag vände mig om stod där en man som säkert var kring 50 år. Han frågade efter ett ställe men jag kände inte till det och skulle fortsätta gå när han tar tag i min arm. Han pekar mot några stora bokstäver som står lite längre bort och säger "Det är nog därborta. Kan inte du följa med och kolla?". 
Det är då jag inser att det som står där är stället som han frågade om och jag inser då att något är skumt. Jag säger nej och det är då han försöker dra med mig dit men jag drar hårt bort min arm och skyndar mig därifrån.

Under hela denna tiden gick det förbi massor av människor och det var folk som både såg och hörde. Men ingen verkade bry sig ett skit. Jag var bara 14 år när det hände. Hade jag inte varit lika uppmärksam hade det kan inte slutat som det gjorde. Hade jag varit yngre kanske jag också varit ett av de barn som ingen sedan fått se igen. För om ingen reagerade när detta hände 14-åriga jag , hade någon ens reagerat om jag var yngre då?.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en rädsla, inte riktigt fobi men gränsen till. Jag är helt enkelt (svårt) rädd för att vara i närheten av alkoholpåverkade människor.
Oavsett om jag känner personen eller om det är en helt okänd så får jag en klump i halsen och vill bara komma så långt därifrån som möjligt. Även om det är 100 andra folk runtomkring så känner jag mig osäker, inte alls trygg.

När jag var runt 11 år kanske så minns jag när min pappa bad om en puss på kinden vid ett tillfälle då han var full. Jag blev generad, tyckte det lät konstigt.
När jag inte gjorde det frågade han om jag inte älskade han. Jag gjorde det snabbt och försökte därefter undvika honom resten av kvällen.

Ska jag vara ärlig så skäms jag så mycket att jag har tvekat ett antal gånger på att ens skriva och berätta det här. Kanske var det inget särskilt, men jag har aldrig känt mig så rädd för min egen pappa som jag gjorde då. Ibland får jag små flashbacks av att det hänt förut, när jag varit mindre, men det är inget jag kan fullständigt ge till känna. 

Det här har i alla fall gett mig en känsla av obekvämhet när vuxna människor vill komma fram o krama en som släktingar oftast gör samtidigt som de druckit en del. Ibland har dem bara druckit en öl/cider men den rädslan finns även då.
Vissa kommer tycka allt det här bara låter löjligt, men för mig är det en grej som hela tiden förföljer mig.

För mig är det här något som fått mig att vilja hålla avstånd med folk jag borde lita på som mest.

//Alkohol sucks

Likes

Comments

View tracker

Från att jag var runt 3-4 år har jag ständigt fått se mina föräldrar, mina släktingar och deras bekanta dricka sig fulla.
Detta var något jag upplevde väldigt ofta i ett antal år tills mina föräldrar separerade och det var såhär jag fick en inblick i hur patetiskt att dricka alkohol är.

Min morbror hade ofta fester hemma hos sig och jag minns hur morsan tog med mig dit. Väl där fick jag se min morbror och min farsa sitta under fläkten i köket med en cigg i ena handen och en öl i den andra. Sedan fortsatte kvällen och jag kan inte minnas att det var mer än 2-3 personer som inte drack. En efter en ramlade dem på golvet, dansade på bordet, skrek när dem skulle prata och stanken från alkoholen sitter fortfarande kvar i mig. Jag äcklades så mycket av den.

Jag kan inte säga att jag växt upp med en alkoholiserad farsa, eller morsa, det hade varit lögn. Men visst har jag växt upp med mycket alkohol och det är inget jag önskar något annat barn att göra. Jag önskar inte heller att föräldrar drar med sina barn på vuxenfester där man redan vet att det kommer finnas alkohol. Inte ens en gång.

Jag må vara en ungdom som inte alltid förstår sig på den här civilisationen. Men något jag är säker på är att jag aldrig tänker börja dricka. Inte ens ett litet glas rött, inte ens en cider. Inte heller en dricka med väldigt liten alkoholhalt.

Ta steget och våga vägra alkohol du också. 

Likes

Comments

Det var för x antal år sedan min morsa träffade en man som skulle påverka mitt liv så exremt. En man som fick mig att avsky min egen mor.

I början var han rätt snäll, bjöd på pizza, choklad och fick morsan att verka lycklig och må bra. 
Det var inte förrän efter ett tag jag började tänka på hur mycket han egentligen drack.

Jag måste gått i 6:an när han var hos oss nästan varje dag, och varje kväll skulle han sitta med ett glas whisky framför TV:n.
Varje kväll hörde jag hur han och morsan skrek på varandra, kastade sönder saker och tillslut slog han även henne.
Jag kom att tänka på hur hon hade sagt till sin kompis före förhållandet börjat att hon alltid skulle ta sina barn före en man.
Men under denna tid hade den tanken, det löftet, blivit som bortblåst. Hon ville inte lyssna när jag sa att jag inte gillade honom. Hon brydde sig inte om vad varken jag eller mina syskon tyckte och kände. Hon brydde sig bara om sig själv.

Under denna tid mådde jag psykiskt dåligt, men jag vågade inte berätta vad som pågick i mitt liv för någon. Eller kanske var det så att jag helt enkelt inte ville. 
Jag började stänga in mig själv, började tjafsa varenda dag i skolan, hotade med att döda tjejerna jag tjafsade med.
Under denna tid började jag må så dåligt att jag kunde sitta vaggandes fram och tillbaka i ett hörn i mitt rum medan morsan och hennes kille bråkade. Ofta satt jag hela natten och tänkte på hur mycket jag hatade min morsa. Tänkte på varför mina syskon bara satt i sitt rum som ett par dårar och inte ens försökte stoppa bråket. 

Sista bråket kom 1.1½ år senare, de slog varandra, han drog och sedan var det över, i alla fall var de dagliga bråken mellan dem över.
Men det hat jag fick då, kommer fortfarande fram. Mina aggressionsutbrott blir psykoser mot folk som inte gjort mig något ont.
Mina ärr på händerna var drastiska efter småbråk med folk. 
Jag använde smärta och aggression som botemedel mot min ångest, mina panikattacker och mitt ständiga hat som tryckte så mitt huvud dunkade dag för dag.

Idag är min morsa lycklig. Hon har en ny kille, han dricker inte varje kväll, han skriker inte åt henne och han slår henne inte.
Jag har inget hat mot honom, tror inte heller att han kommer göra samma sak mot henne som den förra.
Men det hatet jag hela tiden hade finns fortfarande kvar. Och jag är rädd. När det hatet får komma ut, så kommer jag inte ha några gränser. Jag kommer inte bry mig om att det är min morsa. Hon kommer bara vara en bedragande hora.


Likes

Comments