Är det något jag är duktig på så är det att analysera, överanalysera alltså. Jag skulle köpa en juklapp till ett lite äldre par som jag egentligen inte känner så bra, jag tänkte något enkelt som kanske en fin vin, glögg eller whisky flaska. Funderade på det och bestämde mig, sedan tänkte jag att tänk om dom är nykterister, eller bara allmänt emot alkohol, så kommer jag där med alkohol. Nej, jag köper någon exklusiv choklad istället, men då tänkte jag att om det är nötter i eller sådär, tänk om dom är allergiska. Det blev en höstgrupp och romerska bågar. Det får bära eller brista tänkte jag, under tiden jag betalade funderade jag på om dom var allergiska emot växter, som sagt, det där med att analysera. Jag la upp en bild på instagram idag, ett sms där jag skickat pengar till UNICEF, jag tyckte det kändes så fint att kunna ge någon något, någon som inte har samma förutsättningar som vi. Sedan tog jag bort bilden, då hade jag hunnit komma på att folk kan ju uppleva det som skryt, och det var inte meningen. Jag har också fått höra att man är inte speceillt "inne" om man lägger upp kort mer än en gång i veckan på instagram, sker det oftare är man en tönt. Facebook ska vi inte prata om ens, såvida man inte driver med någon eller taggar någon är det fullständig tystnad som gäller. Det vet alla. Eller jag gjorde ju inte det, så jag är en rå tönt, men det kan jag ta. Skitjobbigt att hålla reda på alla tysta regler. Man ska ha instagram såklart, men man får inte använda det hursomhelst. Facebook har man också, bara man vet vem man ska driva med, och hur. Eller tagga i någon rolig bild, det är helt okej, alla dagar i veckan, tio gånger om dagen om man vill. Det är ju inte konstigt om man frågar sig själv om man kan köpa vin eller choklad, det kanske slutade vara okej för flera år sedan. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Ni som hänger, precis som jag, på sociala medier. Ärligt talat. Det finns få saker som får mig så irriterad som när det dyker upp statusar eller incheckningar i martyrstilen, eller euforisk lycka. Eller ja, lyckan gör mig såklart inte sur, det är ju kul för er. Det jag har i tanken är statusar "känner sig lycklig" "känner sig glad" "känner sig ledsen" "känner sig förtvivlad" osv.. Eller kanske en mystisk incheckning på CSK. So far so good. Det som får mig att vilja kasta en sten på er är när kommentarerna kommer, många säkert bara nyfikna, men några av ren omtanke, som undrar vad som hänt, hur det står till, kan de göra något, berätta - gud vad roligt för din skull. Men näpp, där är det stopp. Kommentarerna får inga svar, möjligtvis en gillla kanske, som att highfivea sig själv ungefär. Bekräftelsen kom, så bra. Jag däremot spyr lite inombords när eventuellt ett svar på kommentaren kommer "Jag vill inte ta det här" eller "Det är inget jag vill prata om" Men för i helvete. Driver ni med mig? Det är en skitsak, jag vet. Ibland kan man dock inte hjälpa vad som får irritationsnerven att vakna. Att jag ens har tid att bry mig om det? Jaja.

Likes

Comments

Det är dan före dan före dopparedan, det märks så väl. Min lille, eller kanske store A, är upprymd, otålig och man riktigt ser hur det pirrar i magen och lyser av förväntan i ögonen. Han är fram minst tio gånger per dag och känner på paketen under granen, lyfter, skakar lite försiktigt och gissar, mest för sig själv, han har gett upp att fråga mig men jag älskar att höra honom stå där och gissa, nynna på lite julsånger och muttra att mamma är vrång som inte avslöjar en endaste. Jag sitter just nu i köket med hans gapskratt i bakgrunden, han ser på något barnprogram och väntar på att jag ska ta fram våra godsaksfyllda bricka som vi planerat hela dagen. Vi har en liten smygstart på uppesittarkväll ikväll. Det ska drickas glögg, julmust, lite ost och kex, pepparkakor och skumtomtar, det ska tändas ljus och vi ska sitta under samma filt. Varenda en av dessa stunder griper jag tag i blixtsnabbt, behåller dom med oss så länge jag kan. Jag vet att jag är väldigt blödig, kanske extra såhär vid jul, men det infinner sig en sådan ömhetskänsla. Samtidigt som det är det allra vackraste jag vet, att se honom så lycklig och förväntansfull så finns det en liten ångestkänsla, eller oroskänsla, att tänk om inte dagen alls blir som han förväntat sig, tänk om han blir besviken, eller att dagen helt enkelt inte alls blir som man har tänk, det är så dumt, jag vet det, men något som man kanske är mest rädd för är väl just att göra sitt barn besviken. Nu däremot så hänger han på min rygg och har väntat nog på kvällen, och han har rätt. Nu kör vi!

Likes

Comments

Jag vet inte vilken gång i ordningen jag börjar skriva i någon sorts blogg, så förhoppningen att jag ska aktivt vara här är inte skyhög. Däremot älskar jag att skiva, så vem vet.

Okej, nu har jag gjort ett första inlägg, ett test inlägg.

Likes

Comments