View tracker

Ibland blir jag så frustrerad. Jag är och har alltid varit en ensamstående förälder. Javisst, under en tid så fanns den andre föräldern i samma bostad. Men i vilket skick? Inte så pass så det ens gick att förlita sig på hen under 30minuter.

Nu är jag ensamstående även rent juridiskt. Jo först fick jag ju ensam vårdnad 2011. Men på papper fanns ju fortfarande en levande förälder till. Nu, sedan våren 2014 är jag helt ensam. Ensamstående förälder. Den andre föräldern har dött.

Visst har jag bott tillsammans med andra människor, men ska jag räkna dem som förälder till mina barn? Ja kanske den sista sambon. En typ av förälder. Iaf om en frågar barnen.

Men nä, jag anser mig verkligen som en ensamstående förälder.

Jag har inte någon familj som hjälper till med barnen. Ingen mamma/pappa/syskon. Inga far/morföräldrar till varesig mig själv eller barnen.

Och så då min frustration.

Det sitter varannan-vecka föräldrar och beklagar sig om att de är "ensamstående" föräldrar och de har det så tufft. Att de måste ta allt ansvar varannan vecka och göra så mycket med sina barn. Vänta nu, varannan vecka? Sen då? Jo då har de en hel vecka då de kan ägna till sig själva. Jag har inte ens några timmar till att sitta en kväll själv med mina vänner och fika. Eller gå ut och ta ett glas vin. Eller gå och träna. Så hur kan varannan-vecka föräldrar sitta och beklaga sig? Att de har det så tufft. Jämfört med vad?

Ja alla människor är olika. Allas problem är olika stora i olika liv. Men ibland blir jag grymt frustrerad.

Jag har inte ens en annan förälder att gnälla på/om för att det tex fattas regnkläder på skolan. Eller att den andre föräldern inte tar sig tid att följa med till tandläkarn. Eller glömmer av en viktig match. Eller glömmer hjälpa till med läxan.

Det finns så många föräldrar som verkligen är ensamstående. Där den andre föräldern väljer sitt eget egoistiska liv före sitt/sina barn. Som skippar hela ansvaret.


Jag är en ensamstående förälder. Och tar ansvar för allt själv som har med mina barn att göra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

När jag gick i 9an åkte vi på klassresa. Vår lärare var värsta idrotts och utomhus freaket. Så han bestämde mer eller mindre att vi skulle åka till Åre.
Jag minns hur ont i magen jag hade. Ångest. Att behöva åka på en resa utan fickpengar, att behöva be om stöd hemifrån, att försöka låna ihop kläder och utrustning.
Jag hade aldrig stått på ett par skidor. Jag hade inte ens rätt kläder för att vistas i den typen av väder.
Jag fick låna ett par längdskidor av min mormor.
Jag testade dem en gång på resan. Det gick rent ut sagt åt helvete.

Istället träffade jag och de tjejer jag bodde med, några äldre killar.
Vi hängde med dem jätte mycket. Jag minns att vi blev helt plötsligt stora HV71 fans. Och jag minns min crush på den söte blonda blåögde grabben.

Hur kunde våra lärare tillåta en hel klass att åka till Åre och låta några av oss tjejer bli så utanför? Våra familjer hade inte pengar att ens köpa riktigt varma kläder.
Ändå var det Åre vi tvunget behövde åka till.
Efter den resan hatade jag min lärare.

Likes

Comments

View tracker

Det är min lillebrors födelsedag. Fast jag har inte ens grattat honom. Det skiljer 14år på oss. Han är en sladdis.

Under en tid bodde han hos mig. Han var runt 7 år och våra föräldrar valde att åka till Norge och jobba och bo. Så jag 21år gammal tog hand om min bror. Vilket för mig inte var så konstigt då jag tagit mycket ansvar för honom ända sedan han föddes. 3 år senare så bor hela familjen hemma igen. Men då är vår familj i kaos. Jag tror det är där och då som allt börjar rasa.

Jag saknar min bror. Idag har vi ingen kontakt alls.

Jag vet att han mår psykiskt väldigt dåligt. Så dåligt att han skadar sig själv.

Med min erfarenhet och kunskap har jag försökt hjälpa honom. Men det är svårt att hjälpa någon som inte vill. En dag hoppas jag dock att han åter har en plats i min närhet.

Likes

Comments

Ni vet känslan av att en vill ge upp? En vill bara dra täcket över huvudet och vakna till ett nytt liv. Ja den känslan har jag ofta. Men något, eller jag borde säga några, får mig att resa mig upp igen och gå framåt.

I mitt liv finns två små hjärtan som betyder ALLT för mig. För dem skulle jag gå genom eld. Kärleken till dem är obeskrivbar.

Ibland så undrar jag, gjorde jag rätt val som lät dem födas in i denna värld? När jag ser all smärta de har utstått hittills så undrar jag om jag gjorde rätt val. Samtidigt som jag ser vilka starka individer de blivit och fortfarande formas till. Allt jag kan göra nu är att finnas vid deras sida på vår gemensamma resa.

Likes

Comments

Ett nytt år. Så vi testar med att blogga igen. Många år sedan sist.

Vad kan det bli av detta denna gång?

Är en blogg ens nödvändig nu när vi har forum som Instagram, Facebook, Snapchat osv?

Vi provar och ser vart vi hamnar.


Vem sitter bakom denna blogg då?

En snart 37 årig människa som trots sjukt många motgångar reser sig upp gång på gång och tar sig framåt. Vid min sida finns både barn och vänner som följer mig åt i livets alla prövningar.​

Likes

Comments