View tracker

En destruktiv period började.
Jag mådde så dåligt för att jag lämnat nr 1, att jag inte klarade av situationen men jag va ju inte redo. Jag ville inte bli som syster nr 3, få barn tidigt och bli en bitterfitta som jagade efter karlar.
Jobbade mycket, timvikarie på ortens Ica. Lyckades oftast få ihop mellan 180-200 timmar i månaden. När jag inte va på jobbet festade jag, mycket och hårt.
Bodde hemma hos päronen vilket inte funkade så bra. Jag och far drog inte jämt. Jag tålde inte hans lathet, kunde ju inte vara tyst så det blev bråk flera gånger. Han tålde inte min frispråkighet eller mitt sätt att leva.
Droppen som fick allt att rinna över för oss båda kom när jag tvättade mors bil. Jag blev sur efter att hon i ett par veckors tid bett far (som förövrigt var pensionär = all tid i världen) att tvätta bilen så jag körde ut bilen och tvättade den åt henne.
Far kom och började lägga sig i hur jag tvättade, jag blev förbannad och slängde svampen på huven och sa -varför i helvete tvättade du inte skiten själv när du nu verkar veta hur man gör? Gör det bättre själv gubbjävel! Sen gick jag in på mitt rum och drog igen dörren.
Hann bara precis tända en cigg när han högröd i fejset slet upp dörren och skrek - du ska fan inte ta dig ton mot mig din lilla horunge! DU SKA UT UR MITT HUS OCH DET NU!
Jag tände på alla sjutton, slängde askfatet på gubben och skrek tillbaka DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG SKA FÖR DU ÄR FAN INTE KLOK!!!
Han drämde igen dörren och gick ner i pannrummet. Jävlar vad jag kokte inombords!
Mor kom in och undrade vad i hela fridens namn stod på. Jag förklarade vad som hänt och deklarerade att jag skulle dra. Hon lugnade mig och sa bestämt att jag inte skulle någonstans förrän jag hade egen lägenhet. Detta deklarerade hon även för far som när mor satte den sidan till insåg att det blir som hon säger.
Det dröjde någon månad innan jag fick en tvåa på samma ort som Icabutiken jag jobbade i låg.

Flyttade, fortsatte jobba mycket, söp ännu mer och strulade med ännu fler killar. De avlöste varandra som på löpande band. Inte gjorde mitt val av liv att jag mådde bättre, snarare tvärtom. En spiral likt Dantes.

Ica sade upp 65 personer varav en var jag. Lyckades ordna en så kallad praktikplats på ett gästis några mil bort. Stället ägdes och drevs av ett ungt par, vi kallar dem M (kvinna) och J.
Vi började umgås och gå ut i en av de större orterna i Blekinge. Dans onsdag, disco fredag och lördag.
Onsdagsdansen bevistades mest av affärsresenärer vars kreditkort lämpligen låg i baren. Passade min plånbok ypperligt, gubbarna fick dansa och jag fick gratis drinkar. Torsdagarna i köket stank oftast av gammal fylla. Då vägrade jag gå i servisen! Torsdagar var diskdagar.
Discodagarna fick jag oftast pynta själv, jämnåriga va inte lika frikostiga med bjudandet.
Träffade ny människor som levde precis som jag. På discot brukade även killar från det närbelägna flyktingboendet hänga. Bland dessa dök en kväll upp en kille som genast fångade min uppmärksamhet upp. Lång, smal - på gränsen till utmärglad, mörka ögon, vågigt mörkbrunt hår. Han stirrade på mig där jag stod på dans golvet och jag stirrade på honom. Vi kallar honom Nr 2.
Ingen av oss vågade ta kontakt den kvällen.
Nästkommande helg va vi såklart där igen och en av de svenska tjejerna med utländskt påbrå började dansa med mig. Eller ja med oss ni vet hur det är man står i en ring osv.
Började snacka, gick ut och rökte ihop och dansade ihop. Hon drog bort mig till sitt gäng, japp nr 2 ingick i gänget.

Vid det här laget började M bli orolig för mig och sa att jag var tvungen att skärpa till mig. Hade jag misskött jobbet? Undrade jag. Absolut inte sa hon men jag mådde ju inte bra av att hålla på så där. Vad jag gör på min fritid skulle hon inte lägga sig i tyckte jag så länge jag skötte mitt jobb. Hon resignerade.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Så var solen och värmen åter närvarande. Härligt!
Hela huset är städat och alla tvättkorgar tomma! Go känsla när man ska åka bort på semester.
Semester...hm...ja då ska ju tomtebolyckan förstärkas ytterligare. Alla ska komma överens och vara lyckliga och allt ska vara rosenskimmrande härligt. Har inte ett uns av den känslan i mig. Vill egentligen inte alls åka. Orkar egentligen inte.
Han väljer att åka på grabbresa två dagar innan vi åker på semester. Det har han tid med.
Jag bitter? Inte alls ;) eller jo som fan! Vill jag gå på promenad (som vi gjorde förrut) då hinns det inte med han har ju så mycket att stå i!
En sak är säker! Om han så mycket som tänker tanken " ja det är ju perfekt plattläggarväder hemma nu" under vår resa då exploderar jag! Inte en gång till jag tänker vara tyst när han säger att han vill vara någon annanstans när vi är på resa! För det är ju det han säger, att han hellre vore någon annanstans än med oss när han säger så. I min galna värld är det så i alla fall.
Såg just ett insta foto en av grabbarna lagt upp från deras resa, vem sitter bredvid Honom, jo just det "älskarinnan", var annars?
Nåja jag får ju vara glad att han i alla fall kom ihåg att han va förlovad och tog på sig ringen innan han åkte i morse. Händer inte ofta. Den ligger oftast på en hylla i köket.

På tal om förlovningsring.
När jag va femton började jag jobba i byns kiosk. Sålde godis, tidningar, hamburgare och korv på löpande band. En kille som va tre år äldre än mig brukade komma flera gånger om dagen, ibland köpte han snus, ibland cigg och ofta bara snusklubbor. Snygg med sitt blonda långa hår, smal men välbygd med väldigt blå ögon. Tyckte han verkade mysig. Kollegorna i kiosken skrattade och retade mig för att jag alltid blev röd i fejjan när han kom. Han började alltid stamma och va nervös om jag expedierade honom. Det visade sig att han va kär i mig! Till slut tog han mod till sig och bjöd ut mig. Kommer inte riktigt i håg vad vi gjorde men hans bil va FULL av snusklubbor! Han som oftast köpte snusklubbor gillade inte ens dem haha de stod ju bara bra till i luckan när han gjorde sig anledning att komma till kiosken för att kolla om jag jobbade!
Han bodde i marklägenhet och hade jobb, jag hade just börjat nian. Vi började träffas mer och mer, till slut bodde jag hemma hos honom och när vi varit ihop ett par år förlovade vi oss. Jag började gymnasiet och jobbade i kiosken på kvällar och helger för att kunna bidra till hyra och räkningar. Nu bodde vi ihop helt officiellt.
Allt va chill. Han gjorde värnplikten och när den perioden va slut började han prata om familj, barn och hus.
Jag hade just slutat gymnasiet och lyckats få ett vikariat på Ica. Allt prat om barn fick mig att börja fundera. Jag va arton år, ville jag skaffa barn? Ville jag köpa hus? De senaste åren hade vi inte gjort så mycket, inte varit ute och festat som mina forna polare, va jag färdig med det? Fick lite panik och började ta kontakt med mina gamla tjejkompisar för att komma ut i svängen igen. Han gillade inte att jag va ute, tjatade och gnällde. Han började klaga hos sin far som jag inte va alls förtjust i. Han va en snål och sur gubbe enligt mig. Han gillade aldrig mig heller tror jag.
Sommarn kom och jag tyckte att vi kunde åka på senester för jag skulle ju faktiskt få lite senester det året. Nähä se det hade vi inte råd med enligt honom. Döm om min förvåning när han ett par dagar senare kom hem med en B & O tv för åtta tusen -DET hade vi råd med??? Sommarn gick och vi åkte inte på semester, hösten och vintern kom. Jag fortsatte umgås med kompisar och ut och festa ibland. Vårt förhållande bleknade och en partykväll kände jag att jag ville se mitt värde utan ring på fingret. Tog alltså av förlovningsringen och tänkte samtidigt som jag gjorde det att det var början till slutet. Kunde jag med att ta av ringen va min kärlek inte mycket att hänga i julgranen. Pratade med honom efteråt och sa som det var. Jag var osäker på mina känslor och fick panik av tanken på familj och barn. Han bedyrade att han var beredd att vänta på mig, han hade trott att jag var redo. Även om han sa att han skulle vänta så fortsatte tjatet om både barn och hus.
Han åkte iväg på skidsemester med sin far och hans nya familj, jag fick inte plats så jag fick stanna hemma. När han kom hem hade jag med hjälp av min far flyttat hem mina tillhörigheter till mitt föräldrahem. Jag mötte honom och förklarade att jag inte va redo (igen) för barn och hus. Att det inte skulle funka för han kunde inte vänta, inte sluta tjata. Det var slut. Han blev ledsen, grät och bad mig stanna kvar. Jag ville inte. Ett par veckor senare fick jag ett telefon samtal från hans brorsas tjej, hon bad mig gå tillbaka. Han var helt knäkt, hade inte varit ute ur lägenheten sedan jag gick. Knappt duschat eller ätit. Jag kände mig hemsk! Det var ju mitt fel! Jag hade förstört något som kanske kunde blivit bra för att jag fick panik! Jag hade förstört honom. Men jag kunde inte gå tillbaka, jag ville ju inte, hade konstant dåligt samvete och kände mig som världens elakaste person.
Började festa hårdare och oftare. Bytte umgänge för att slippa risken att träffa på honom.

Nähä nog för den här gången!

Likes

Comments

View tracker

Jo så är det...en ny dag.
Känslan från igår finns i kroppen. Tomhet, frånvaro och förvirring.
Men det är bara att bita ihop och se till att dagen blir bättre.

Tankarna snurrade igår när jag skulle somna.
Ända tillbaka till tiden då tonåren inträdde. Började sjuan, ny skola och bland de yngsta av 700 elever. Första tiden strök vi längs väggarna, vi va ju livrädda för de coola, tuffa och populära niorna! Sneglade på de snygga grabbarna men vågade ju inte titta på riktigt. Jag började hänga med tjejer och killar som va ett år äldre och tillhörde det tuffa gänget. Gänget som rökte, drack öl och lyssnade på punk.
I mitten på sjuan, fortfarande bara 13 år, va jag så förälskad i en av de absolut hetaste killarna i nian. Han va lång, muskulös, tuff och kaxig. Men aaaldrig att han skulle titta åt mig! En liten sjua, finnig, osäker, mullig med världens största arschle!
En fredag utanför fritisgårn, fick inte gå in eftersom vi inte va nyktra, DÅ tittade han på mig! Han till och med pratade med mig! Herre gud! Jag va salig!
Han ville prata ostört så vi gick bakom knuten. Satte oss i gräset. Pratade lite, sen började han komma närmre. Jag blev förvirrad men lycklig. Tänk att HAN, just han, ville vara nära mig! Det började med några pussar, han började treva innanför mina kläder, jag vågade inte säga nej. Det var ju inte så det skulle vara. Fumligt, kluddigt och taffligt. Han fick ner mina jeans och sina egna. Där bland tallbarr och gräs förlorade jag oskulden. Det var hemskt! Precis när han va färdig kom en moped och körde upp vid oss och där låg jag. Full med byxorna vid anklarna. Hånskratten och kommentarerna "tror hon att hon är en av oss nu?" -" nä för helvete jag va bara så jävla kåt och hon dög ju!"
Skamnen, känslan av att vara smutsig och utnyttjad var kväljande.
De åkte och lämnade mig själv. Jag grät och fick upp mina byxor. Samlade mig och gick till de andra - INGEN skulle ju få veta. Trodde jag.
Måndag i skolan, kommentarerna haglade efter mig i korridorerna "hora", " jävla fitra", " vänta Lite du har något i håret. Oj det var visst bara tallbarr (hånskratt)".
HAN blängde på mig som om jag var spetälsk och spottade efter mig i korridoren och ropade " din äckliga lilla hora! Du ska fan inte tro att du är nått!"
Killarna tyckte iom händelsen att det var fritt fram och började tafsa helt öppet, försökte dra ner byxorna i rökrutan och dra upp tröjan. Jag va ju allmän egendom. Det va ju liksom deras rätt. Jag tog på en kall, kaxig och tuff attityd som om jag inte brydde mig. Inombords grät jag, dygnet runt.

Så fortsatte det ett tag. Jag mådde så jävla dåligt. Kunde ju inget säga. De hade ju rätt jag va ju äcklig som hade knullat bakom fritisgårn.
Skolarbetet gick sämre och betygen låg precis på godkänt. Jag ville bara dö, bort från allt.
Morsan hade värktabletter i sin byrå, jag smugglade bort en lite då och då. Till slut hade jag, vad jag trodde, tillräckligt många för att få slut på allt. En dag när allt bara kändes för mycket gick jag in på toan och svalde dem. Satt där i en halvtimme och inväntade effekten. Hände inget annat än att jag började må illa och bli trött. Kände mig bedövad. Någon bankade på dörren, jävla skolsyster! Låt mig va! Hon fick mig att öppna, skickade hem mig. Päronen trodde att jag åkt på någon form av magsjuka - ja visst hade jag det...fast jag visste att mitt försök att få slut på skiten inte lyckats. Inte ens det klarade jag! Fullständigt misslyckad va jag!

Likes

Comments

Hela jävla alltet kan dra åt helvete!

Jag orkar inte fixa allt hela tiden åt alla. Vara den starka som har koll på allt, alla hela tiden!

Vem fixar åt mig?
Vem tar hand om mig?
Vem plockar upp mig?
Vem lyssnar på mig?
Vem umgås med mig?
Vem respekterar mig?
Vem har tid för mig?
Vem kan älska mig när jag inte ens kan älska mig själv?

Jag är en hemsk egoistisk person som önskar att jag kunde sätta mig själv i första rum. Det går inte, vad skulle hända då? Skulle vilja åka bort ett halvår, ensam. Bara vara jag, få skrika ut min ångest i skogen över att inte räcka till. Jag räcker inte till, orkar inte vara glad, orkar inte umgås med folk, orkar inte vara kärleksfull.

Just idag känns en bergvägg otroligt lockande.

Det känns som om hjärnan kokar innanför skallbenet. Tunnelseende och en känsla av overklighet. Att vara här men ändå inte. Kroppen är tung, benen värker, huvudet sprängs snart.
Men va fan vi har det ju så jävla bra! Fint hus, fin bil, bra inkomster, fina barn.
Tomtebolycka mest hela tiden...eller NEJ så känner inte jag!
Jag känner mig ensam, övergiven i tvåsamhet, liten och ynklig. Allt är upp till mig. Allt ansvar för familjen vilar på mig.
Känner mig Otillräcklig, orespekterad, tagen för given.

Jag har mycket att vara tacksam för men just nu känner jag ingen tacksamhet även om förståndet säger mig att jag borde vara just det, tacksam.
Jag borde vara tacksam för mina fantastiska barn. Dessa två tjejer - starka, egensinniga och underbara! För vårt vackra hem. För min duktiga sambo som snickrar/grejar mest hela tiden. Ändå undrar jag...När har han tid för mig? När är vi tillsammans? Tillsammans utan att jag har känslan av att han hellre snickrade, meckade i hallen eller va någon annanstans.
Saknar oftare och oftare tiden innan vi bodde ihop. Då pratade vi med varandra. Vi tog promenader. Då fanns ett vi, nu finns ett jag och ett han. Vi lever bredvid varandra. Inte tillsammans. Jag är assistenten som ser till att allt flyter på smärtfritt för honom.
Han pratar mer med sin kompis än med mig. Det finns inte en möjlighet att vi pratar 34 h i månaden med varandra. Detta är alltså vad som ska föreställa vuxna män?? Vi träffas nog inte ens så många timmar på en månad. Inte i vaket tillstånd
Han kanske är sugen på att flytta tillbaka till sitt pojkrum? Så kan de ta hand om honom, de ställer ju inga jobbiga krav som jag gör. Ja jag är nog svartsjuk på deras relation, känns inte som om vi har en kärleksrelation längre. Men det är väl mitt fel som bara är trött och tjurig hela tiden. Säkert är det så.

Jag vill inte vara någon annanstans men just nu vill jag inte vara här heller - hur fan går det ihop?

Jag vill gråta men kan inte. Försöker och det liksom bara knyter sig i halsen istället. Klumpen i magen blir tyngre och tyngre.

Så trött på att få höra att jag har fel. Så trött på att alla här hemma alltid ifrågasätter det jag säger. Så trött på att Han inte tror att jag har rätt, googlar alltid för att se om jag verkligen kan har rätt.
Så trött på att tjata. Så trött på att barnen inte lyssnar. Så trött på att känna mig otillräcklig.
Så trött på att vara trött.

Just idag känns bergväggen väldigt lockande, pang rätt in i stenen så fort bilen orkar gå. Sen...tänk att slippa känna, slippa tänka, slippa vara trött. Underbart.
Tur jag inte har någon bil idag.

Fast jag skulle inte göra det, köra rätt in i bergväggen. Inte nu, barnen får komma först sen när de är stora kan jag bestämma date med väggen. När de klarar sig själv.
Jag kan ju inte svika mina barn mer än jag redan gjort. Jag har ju ansvar för dem, gör jag det mister de livet på landet och får flytta till pappa i stan. Byta eget rum i fina villan mot delat rum i en tvåa i stan. Det vill de nog inte. Det kan jag inte tvinga dem till.

Jag får bita ihop, ta en värktablett och köra på. Jag får ta hand om mig sen, en annan gång, en annan gång då är det min tid. Kanske.

Likes

Comments