under mitt första samtal förra veckan var jag frustrerad, det får jag erkänna. Att överge mitt kära träningskort? Vad är det för idioti? Jag fattar nu, det är inte sunt att träna varje dag. Men jag kan ju träna lite färre dar i veckan bara? Den gick inte..  Blankt nej, jag måste sluts helt för att sedan kunna känna  och ärligt ta beslut om hur jag vill leva. Visst, som det är nu, att träningen styr mitt liv fungerar ju inte.  I förrgår gick jag till sats för  att typ ta  farväl, tränade crosstraining följt av cy 30-20-10 intervall. Så bra pass, det var som om SATS också ville ta farväl.  (Misstänker  att det var påskledigheten) men det var en helt annan  stämning. Deltagarna peppade varandra, hejade, tog passet mer med en klackspark och man verkade njuta av sin träning, så också jag. Instruktören var intresserad,  gick runt i salen, hjälpte till, korrigerade och peppade. Det var träningsglädje och jag tänkte att såhär  ska det ju vara!  Väl i omklädningsrummet hörde jag en konversation mellan två vältränade tjejer i  25-årsåldern. På bänken satt en tant i 60-års åldern och jag liksom hörde deras konversation ur hennes öron, och jag skämdes. Skämdes över hur det har blivit, över synen vi har på oss själva, över träningshetsen och över hur kvinnor inte längre vill vara kvinnor på vissa sätt... 

Tjej 1: 

"- asså din kille är så jälvla grym pt 

Tjej 2

"-mm asså jag vet, han är sjukt bra och så jävla hård, eller hur? 

Tjej 1: 

- ja asså man vill typ vara asgrym för honom annars, han bara typ: varför är ni här? Ni är inte hör för att vila eller köra ett jävla mespass. Han kissar typ på en , det är så jävla skönt! 

Tjej 2:

-mm jag vet! Men asså mina händer, de är helt förstörda efter alla chins och dips, kolla mina valkar! 

Tjej 2: 

- mm samma här! Men set känns ju så fjantigt att köpa såndär handskar men man vill ju iofs inte ha manshänder.. Jag har typ det haha 

Här kan den stackars tanten inte hålla tyst längre:

-tjejer ni måste ta hand om era händer ...

Tjejerna: - VA? 

Tanten: - ni måste vara rädda om er, om era händer...

Ni tränar alldeles för hårt

Tjejerna. - nej....

Och så lunkar de iväg. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår hade jag mitt första coach-samtal. Skönt att få prata av sig lite, ett tag in i samtalet stötte jag dock på lite motstånd. Steg 1 är att inse att man är sjuk, check. Steg 2 är att flytta all sin träning till Ylab. Dvs ingen mer träning på SATS så länge jag går hos dem. Det är det svåraste steget. Jag har tränat på SATS i 10 år. Jag vet att jag alltid kan gå dit och köra ett pass om jag vill eller om jag är deppig, stressad, glad, allt! Jag fick panik först, nej det går inte!! Sen blev jag arg, varför måste jag göra det, jag kan ju hantera det? Det är som att låta en alkis jobba på Systembolaget under tillfrisknandet. Det är inte en sund miljö för mig just nu. Speglar, hög musik, kroppsfixering, pulver och piller. Ja det är sant, det kanske inte är så bra just nu. Jag inser att jag måste våga stå ut med den ångesten nu som hage under flera år "botat" med träning. Varför behöver jag göra detta då? Jo mina hormoner fungerar inte som de ska, mitt östrogen är på samma nivåer som en 60-årings och mitt nervsystem är stresat. Kroppen behöver balansen. Jag har pressat den för hårt, lite som Per Elofsson gjorde. Och han är fortfarande trött...

Fy vad jobbigt att släppa kontrollen till dem. Vill bara snabbspola de tre månaderna nu som de säger att det tar att få kroppen i balans..undrar om jag någonsin kommer komma tillbaka till SATS igen?

Glad påsk

Likes

Comments



Fick för ett tag sedan ett mail från en orolig mamma. Jag vill gärna hjälpa till så mycket jag kan eftersom ätstörningar ligger mig varmt om hjärtat (det kändes konstigt att skriva) önskar inte att just detta ämne låg mig så nära men nu är det som det är.

Jag tar mig friheten att publicera frågan eftersom jag tycker att den är viktig och jag tänker att det garanterat finns fler som undrar samma sak och är i samma situation som den oroliga mamman. Här kommer inlägget:

"Hej!
Har just läst en del av det du skrivit i din blogg.
är själv mamma till en dotter som har ästörningar.Tyvärr har hon hunnit fylla 18 år vilket gör att hon själv bestämmer om hon vill ha hjälp eller inte.Och det vill hon i nuläget inte!
Hur gammal var du när du/din omgivning blev medvetna om prblemen?
Det är ren tortyr att se sin dotter förvinna och inte kunna göra något. Hur har din mamma /pappa burit sig åt för att nå fram till dig eller har det bara fungerat?
Har du några tips om hur man som förälder kan hjälpa sitt barn igenom det här.Hon är 1.70 cm lång och väger enligt henne själv 48 kilo."

Jag förstår verkligen din oro och frustration. Jag förstår också att du känner en slags hjälplöshet av att inte kunna bestämma över din dotter. Alla som drabbas har sina olika anledningar och historier kring varför de behandlar sin kropp som de gör. Vissa vill vara smala, andra vill ha kontroll över något i sitt liv när allt annat stormar, vissa vill ha muskler och en tredje vill ha uppmärksamhet. För mig handlar det mycket om kontroll och ångestreducering, en flykt från vardagen. Jag vet att jag är smal och kan konstigt nog ibland även ha ångest över det...

När jag drabbades av ätstörningar var jag också 18 års åldern. I början av min blogg berättar jag min historia från början. Jag åkte utomlands för första gången med en tjejkompis som då hade anorexi (något jag inte tänkt på). Vi skulle bo själva i Australien i 3 månader. Jag längtade hem väldigt mycket och träningen och kontrollen över maten gjorde att jag hade något att hålla fast vid, något jag kunde kontrollera. Jag gick ner från ca 62 kilo till 52 kilo under den resan och sedan rasade vikten bara mer och mer.

Mina föräldrar skiljde sig när jag kom hem från Australien och det innebar att jag snabbt fick flytta hemifrån, till en egen lägenhet i innerstaden, samt att jag förlorade all den trygget jag tidigare haft omkring mig. Jag var överlycklig över att få bo själv, då kunde jag ju träna och äta hur jag ville och jag mådde bra av känslan att jag hade varit "duktig" och att jag klarade att stå emot dumma frestelser som andra föll för. Jag var en vinnare tänkte jag. Jag var smart, det hade jag inte varit innan. Som minst vägde jag 46 kilo och är 171 lång. Jag var långt under normalt BMI.

Mina föräldrar hade inte riktigt tiden då eftersom de var mitt uppe i sitt. När man har en ätstörning blir man väldigt duktig på att hitta undanflykter till varför man inte vill/kan äta. För mig handlade det mycket om att ha marginaler, att träna så mkt att jag var säker på att inget fett skulle fastna på min kropp... Jag misstänker att din dotter gör liknande saker och undanhåller information (även om jag inte vet ngt om hennes historia eller bakgrund). Jag hade tur som hade en pojkvän som stöttade, jag tror man måste ha någon nära som bryr sig.

För det första är det viktigt att försöka skapa en relation med din dotter där hon känner att hon kan komma till dig och prata när som helst det passar henne. Att du inte hotar med att hon måste äta ditten och datten eller hot om att du kommer kontakta psykolog etc. (detta kan du ha i dina tankar som en plan för framtiden). Det första steget handlar mer om att få henne själv att inse att hon har ett problem och att det inte är ngt hon behöver dölja elle skämmas för. Låt henne göra egen mat när ni äter middag ihop, nu vet jag inte om hon bor hemma men om hon gör det försök äta tillsammans. Försök se när hon är mottaglig och var inte rädd för att ta upp frågan om hur hon t.ex. ser på sin kropp m.m.

För det andra tycker jag att du så småningom, helst ihop med din dotter, ska söka dig till en klinik för ätstöringar. Jag kom själv tillsist underfund med att jag hade ett problem och att jag inte orkade leva i en bur längre. Men det tog flera år och det är bara slöseri med tid. Jag har försökt på olika sätt (har berättat om detta i bloggen) och alla sätt passar inte alla.

För det tredje, var inte rädd och låt det ta lite tid. Åk på en minisemester med din dotter, ta henne på allvar och lyssna på henne. Min egen mamma har själv berättat att det var nästintill omöjligt att påpeka något för mig när jag levde i förnekelse, jag blev bara arg. Men, någonstans fastnade ändå orden och mognade. Våga! Var inte rädd, gå på, ha tålamod och ge inte upp.

sök proffessionell hjälp! Allt går så mkt fortare och efter ett tag kommer hon känna sig starkare och du som mor slipper bära allt ansvar själv.

Jag är fortfarande inte fri från min ångest och det är en kamp varje dag. Jag hoppas att min råd har hjälpt lite. Hör gärna av dig igen.

Har ni andra något värdefullt tips?

Kramar

Likes

Comments

ok let's Face it. Det kommer bli en tuff resa. Igår var jag ledsen, ledsen över vem jag blivit, vad jag låtit min kropp stå ut med men samtidigt väldigt ledsen över det jag ska lämna. Att träna 6-7 dagar i veckan med pulsen dunkande i kroppen är min trygghet, mitt sätt att  slappna av - hur sjukt det än låter. I morse var jag på mitt andra "träningspass" på Ylab. Det  jag gör nu liknar pilates och handlar mycket om att spänna coren och hitta andningen. Jag har märkt att jag inte kan andas, helt sjukt, en sådan basal sak? Jag hållet andan och andas korta andetag, som om jag någon gång blivit skrämd. Det kändes i alla fall lite bättre efter passet när jag åkte till jobbet. 

Jag får ta det timme för timme, dag för dag. Varför gör jag detta då? Jo för att jag tror på det, jag tror på framtiden och jag tror på  Ylab. Jag kommer hata dem säger de, när jag börjar få utmaningar. Men de tror på att ta det sakta, det tror jag med. Steg för steg så jag når mina mål och kropp och själ hänger med. 

Kroppen ja, hur mår den? Den är extrem stressad och jag har energibrist: 

Symtom som utmattning, trötthet, ängslan, depression, sömnlöshet, svårigheter att gå ner i vikt (särskilt runt midjan), ofrivillig barnlöshet och PMS kan alla vara följderna av binjureutmattning eller ”trötta binjurar”, vilket i sin tur beror på förhöjda stressnivåer under lång tid.

Så kan även långvariga förkylningar, muskelvärk, minskad sexlust, hjärtklappning, yrsel/blodtrycksfall och glömska vara. Energibrist som infaller på morgonen och vid 14-15-tiden. Svårigheter att återhämta sig efter träning. Behov av stimulanter som koffein, samt sug efter salt mat. Håravfall även hos kvinnor. Och så vidare.

Vanligt är också att man upplever motsägelsefulla symtom. Man kan t.ex. vara trött och rastlös samtidigt, man kan känna sig trött trots att man sovit länge eller ha svårt att sova trots att man är trött och man kan ha ett blodtryck som ibland är högt och ibland lågt (eller går från högt till lågt under loppet av ett eller ett par år).

Många av dessa symtom beror på att rubbningar i ett hormonsystem i sin tur påverkar andra hormonsystem. Därför kan rubbningar i stressresponsen påverka könshormoner, sköldkörtelhormoner mm. Men mer om stresshormonrubbningen snart!



Jag har trott att jag ÄR såhär men har nu förstått att det är så mycket fysilogi bakom mina beteenden och det tar minst tre månader för kroppen att reglera detta. Det kan ta längre tid också. Jag måste stå ut nu. 

Likes

Comments

"Quitting is not giving up, it's choosing to focus your attention on something more important. Quitting is not losing confidence, it's realizing that there are more valuable ways you can spend your time. Quitting is not making excuses, it's learning to be more productive, efficient and effective instead. Quitting is letting go of things (or people) that are sucking the life out of you so you can do more things that will bring you strength.”

Likes

Comments



idag var jag och tränade med min coach. Efter missförståndet igår kände jag mig rätt nere men när jag väl kom dit kändes det bra. Träningen var inget crossfit- pass direkt utan det var mycket fokus på andning (vilket jag visades vara jättedålig på) jag andas genom magen och inte genom lungorna. Detta pga av att jag är stressad. Mycket mage och core tränade vi. Jag förstår inte än hur detta ska kunna fungera som styrketräning men de säger att jag måste lite på dem, träning handlar mycket mer om inre balans och processer i kroppen än man kanske förstår. Jag måste våga testa. 

Jag behöver inse att för att klara detta halvåret och lyckas ta mig ur alla tvång och få kroppen i balans igen måste jag omvärdera min syn på träning. Desto mer är inte bättre, inte för mig och min kropp. Som det är nu så bryter jag ner min kropp, jag tycker att jag äter bra men har tagit bort så många livsmedel ur min kost att den ändå är undernärd. Den äter då muskler istället. Vi tittade tillsammans på mina blodvärden. Min ämnesomsättning är så rubbad att jag måste äta Levaxin, mina njurar är överbelastade för jag äter för mycket protein och mina östrogennivåer lägre än de ska vara när man är i klimakteriet. Det var det jobbigaste att höra, min kropp tror att jag inte ska havfler barn. Den har stängt av (redan innan jag ens fått barn) kroppen bedömer att jag fysiologiskt inte klarar av en födsel i mitt tillstånd. Jag vill bli mamma! 

Jag har nu fått ett program för träning där den högintensiva träningen får stryka på foten.  Måste hitta balansen,jag kommer bli extremt trött när jag låter min kropp få vila. Jag vet det, men då får den väl bli det då. I morgon blir det helvila. Vad ska jag göra med all min tid? 

Trevlig helg nu ska jag se lets dance ta hand om er

Likes

Comments

De första åren ville jag klara mig själv, jag hade en teori om att om jag klarade allt själv så skulle det bli bra och jag skulle känna mig mycket starkare när jag väl "kom ut på andra sidan" för då visste jag ju att jag klarade det på egen hand... Problemet var bara att det aldrig kom någon "andra sida". I bland måste man inse att ensam inte alltid är stark. Jag insåg detta efter ca 2 år. Jag började då gå hos en privatpsykolog, en äldre man i 50-års åldern... Han var inriktad på psykoanalysen och la hela sin tro på Freud och barndomen...Ja, mina föräldrar skilde sig i samma veva och jag kom hem från en resa, där jag bott utomlands ett tag precis i samband med detta... Min första resa långt hemifrån och jag hade längtat hem en del... Men det ligger djupare än så... Psykologen sa i alla fall att jag hade ett litet barn i mig som inte ville växa upp och att jag hanterade detta genom att kontrollera vad jag stoppade i mig och "när man går igenom jobbigare perioder i livet så blir det ofta automatiskt så att man äter mindre, eller i andra fall mer

Jag märkte inte att jag blev bättre trots att jag var där en gång i veckan och verkligen försökte förklara hur jag kände, ångesten över att ha ätit för mycket eller fel, tankarna som snurrade, tröttheten, träningsmanin som gjorde att jag inte kunde sitta still mer än några minuter, koncentrationssvårigheterna (aldrig att jag kunde se en hel film) och viktnojjan (jag vägde mig och skrev varje dag ner på ett papper hur mycket min vikt gått upp eller ner). Men som sagt, har man inte upplevt detta själv, eller mött 1000 tals med liknande problem, är det nog svårt att lösa problemet åt någon annan. Så att bara prata om det hjälpte inte mig. Jag hade ju insikten men inte verktygen...

Nästa steg var att ta kontakt med ett känt och populärt anorexicenter, det tog mig ca ett år till att göra. Jag fick komma dit, göra tester och ta prover. Psykologen sa att jag inte längre klassades som anorektisk (det stadiet hade jag kommit förbi) men jag hade en allvarig ätstörning och var fortfarande lite underviktig. Det var mina tankar som behövde förändras och denna gången blev det kognitiv terapi, jag var för frisk för att gå på dagvård. Jag hade läxor som jag skulle göra hemma, äta nya saker, träna mindre etc. Jag fick sätta upp mål och delmål... Föra matdagbok mm. Visst, det var bra... när jag var där... men så fort jag stängde dörren och gick hem kom allt tillbaka... När jag kände mig ledsen blev allt värre och sjukdomen började komma mer i vågor... Jag klarade inte av att träna mindre och kände ingen speciell tillfredsställelse om jag klarat av en hemuppgift.. Ångesten var starkare... Efter ett tag var mina "gånger" slut och det fanns inte mer pengar för mig... Jag fick göra samma test som när jag började som avslutning och det visade på en enorm förbättring, självbild... allt var bättre! Alla var nöjda... utom jag... Jag kände mig inte alls bättre, bara mer förtvivlad över att inget verkade hjälpa...

Då tänkte jag att en dietist kanske kan hjälpa mig. Jag kontaktade ett privat sjukhus och talade med en trevlig kvinna som sa att hon förstod mitt problem och att hon jobbat mycket med ätstörningar av alla sorter. Hon hade också jobbat med ortorexi. Perfekt tänkte jag och gick dit! Det skulle jag inte ha gjort... efter att ha berättat min historia för 10:e gången och återigen fått skriva matdagbok förklarade hon för mig att jag åt bra... Väääldigt mycket kolhydrater (jag levde på nyttiga mackor) och kanske lite lite fett men annars bra. Och jag såg ju frisk ut tyckte hon... Sedan gav hon mig några råd, som att ändå ta bort skinnet på kycklingen när jag åt den (ee som om jag inte redan gjorde det...) och att äta lite mer protein. Hon erbjöd mig också ett dataprogram som man kunde ha hemma på datorn där jag exakt kunde räkna ut hur mycket jag ätit och se kalorimängd, fettmängd etc. Vad tror ni? Ja, jag blev ju glad, det var som att ge en alkis nyckeln till vinkällaren och säga: -Här: Drick så mycket du vill!
Som tur var gick inte programmet att ladda ner på min dator...

Så, jag började gå hos en ny person, en samtalspartner som hade en bred erfarenhet av ätstörningar och kvinnor. Hon var väldigt bra, vi pratade om allt som hänt mig i livet, mycket om min mamma.. och pappa... Jag förstod mycket hur allt hängde ihop och efter några gånger var det andra problem som diskuterades... Ätstörningen och Gollum blev bortglömt och upp kom en massa annat oberarbetat. Gollum fick härja fritt och vissa delar av mitt liv kändes mer stabila även då det jag kommit dit för inte blev bättre. Min samtalspartner sa att allt skulle bli bättre när jag fick annat i livet att fokusera på, som blev viktigare... Saker i mitt liv är viktiga tänkte jag, viktigast av allt är dock att jag får träna och känna att jag mår bra...

Ja, jag slutade där också efter en termin, då jag märkte att jag knappt vågade nämna tankarna på mat och träning och ångesten för det kändes som om jag tjatade om det och som att hon bara tyckte att jag var jobbig som trodde att allt skulle gå så fort... Jag skämdes för mina konstiga tankar. Det som jag tog med mig därifrån var i alla fall att hon var säker på att jag faktiskt kommer att bli frisk, jag kommer att bli bra igen! Jag hittade också mer och mer tillbaka till den riktiga Miranda, den jag var innan allt började förändras...

Jag vägrade ge upp - började ett halvår senare gå hos en av Sveriges främsta dietister och forskare inom just ätstörningar och anorexi och hon är bra. Hon hade alltid svar på mina frågor som fick mig att undra hur jag kunde tänka så fel. Hon var van att svara emot. Van att veta vad hon ska säga och hur. Visst, ibland trodde jag inte på henne utan mer på "Gollum" ätstörningen, men det var hon också medveten om. Som när hon visde hur mycket smör man ska äta under en dag, hur mycket pasta man ska äta och sa att min kropp får i sig alldeles för lite energi för den mängden jag tränar... Jag hade svårt att följa läxorna helt och hade massor av frågor så dietisten rekommenderade då att jag skulle ta kontakt med

Madeleine Mesterton som arbetar aktivt med just ätstörningar och anorexi. Jag sökte stipendium och fick det, två-tre treminer betalda för att gå hos henne någon dag i veckan och prata - och vi pratde och pratade om allt, hon blev ett fint stöd för mig och jag lyckades väl ändra mitt beteende till viss del men frisk? nej jag fortsatte köra på. Sedan tog pengarna slut där med och då måste jag erkänna att jag kände mig som ett misslyckat fall. Jag gav upp lite men visst hade jag kommit en bit på väg, jag kunde äta mer, nådde normalvikt och utmanade mina rädslor mer. Åren gick och jag mådde bättre, tills jag ökade min träningsdos och började springa fler Marathon

Ortorexin växte fram och nu har jag alltså hamnat på Ylab. Idag skulle jag dit på utbildnig, som jag väntat på hela dagen - de hade visst strulat till det med tider så jag fick åka hem igen... fortsättning följer

Likes

Comments


Att få kalla sig PT, eller personlig tränare, är inte så svårt och det finns många PT:ar i vårt land idag. Alla har också olika inriktning  och olika mål. Det är samma sak som med psykologer, alla är inte bra och alla kanske inte heller passar kust dig, men de som är bra kan vara helt fantastiska för din utveckling. Jag har hittat en sån kille, han har fantastisk kunskap om fysiologi, människokroppen  hur träning, kost, vila, sömn, muskler - allt hänger ihop. Han  har idrottsbakgrund och han bygger upp sina klienter sakta men säkert. Tänk om jag vågat vila och lyssnat på honom! Nu blir det avbrott istället men kanske kan jag få komma dit med ett annat fokus?,får se vad ylab tycker...

Jag berättade min historia för min PT, tänkte att han kanske blir sur eller känner att "där försvinner en hängiven kund  och massa inkomst" men det  hände inte. Han brinner för hälsa, på riktigt. Han svarade mig med så många fina kloka ord som är så viktiga i allt detta. Så självklart på något sätt, eller hur? Hur kan man hamna så fel i sina  prioriteringar som jag gjort?  Jag började med att skriva att jag aldrig mer kommer vara vältränad..,läs hans svar

Sluta nu! :)

din träning börjar här och nu..

För det första så är det inget fel på dig överhuvudtaget. Säg till dig själv att du ska klara av det här. Bara att jobba med dina rutiner och känslor. Work work work. Du orkar vad som helst om du kan träna som du har gjort.

Man kan träna på allt i livet. Men ingen kan vara bra på allt.. Se till att träna det som är relevant för dig och dina mål just nu. Så mycket vet du nu av allt du hört ur min jobbiga stämma, att man inte blir tjock stel och dålig av att INTE träna högintensivt. Man blir STEL SOM FAN, FET SOM FAN OCH DÅLIG av att MÅ dåligt. Biggest looser folket är inte sjuka av en sjukdom som kallas fetma.. De är överviktiga pga att de inombords mår dåligt.. Efter det så stressar de över sin form och vikt. Sedan flyr de i okunskapens värld av dålig kvalité och mängd av kost. Sedan blir det jobbigt att förflytta sig. Inaktiv fysik leder till inaktiv känsla och obefintlig hälsa och vise versa.

Du är på det grundligaste steget, som enkelt går att lösa, för hälsa. Var tuff med dina känslor och släpp loss dom. Våga känna dig sårbar. Våga gråta framför någon. Våga känna något om dig själv som du inte vill inse eller ta tag i. Släpp taget och känn att du lever. Det är nummer ett viktigaste att inse i ditt liv. Din man, er hund, dina föräldrar, hans föräldrar... 

Alla dina vänner är dina vänner för att du är DU... Inte för vad du springer på maran eller har för historik på gymmet. De har haft roligt med dig, de har hjälpt dig eftersom du hjälpt dem. Om Du mår dåligt förändras allt.. Men ändå inte. Vänner familj och vovve vill hjälpa dig mer och finnas mer för dig för att de bryr sig.

Ge dig nu själv chansen att vara lika snäll mot dig och ditt inre som du är mot alla andra. Du kommer vara fysiskt starkare och mer kapabel än du någonsin varit när känslomässig hälsa infinner sig i din själ.

Punkt 

Likes

Comments




Min mamma har alltid varit närvarande med oss tre syskon. Alltid sett till att vi haft det bra och satt oss först. Jag vet att ätstörningar gör att man blir extremt egoistisk, så länge jag får min dos träning och tillåts kontrollera vad jag äter är allt lugnt och fint men rubbas den kontrollerade världen spricker allt. Jag vet att mina syskon många gånger tyckt att jag alltid fått bestämma, komma i första hand och daltats med. Under resor har jag väckt min lillebror tidigt på morgonen med att slamra med kaffekoppen innan min morgonlöprunda, som jag måste ta innan frukost. Familjen har hungriga släpats med gata upp och gata ner under sommarsemestern i Rom för att hitta den optimala restaurangen och min kära mamma har tvingats gå långa sträckor, trött i knäna, i Danmark för att jag tyckt att buss eller bil är onödigt och promenaderna måste prioriteras. Jag har varit så ego och så ståndaktig för att min ångest drivit mig. Säkert svårt för vissa att förstå. Jag vet att jag uppfattats som extremt kall, driven, ego, okänslig och omedgörlig - egenskaper som egentligen går helt emot hur "friska" jag är. Jag har alltid varit en varm person som brytt mig väldigt mycket om mina nära och kära. Tror att min ångest blivit ännu starkare just för att jag inte känt mig bekväm med denna egosim och kyighet som jag märkt att jag har utvecklat. Jag har inte velat vara så men det har varit en överlevnadsstrategi och en fysiologisk reaktion på för lite energi och för mycket stress. Tillslut var min självkänsla så låg att jag inte brydde mig längre, jag kan ju ändå inte hålla vad jag lovar, ställa upp för någon annan genom att prioritera den personens behov framför mina egna. Vad är jag för kompis/dotter/fru? Jag slöt mig mer och mer och hittade på mer och mer undanflykter och lögner...

Jag är inte stolt över mitt beteende och jag vet att jag fortfarande inte är frisk men jag försöker vara lite mer ödmjuk och tänka utifrån andras perspektiv istället för mit, och det har fått mig att må bättre. Jag vill ge tillbaka och visa att jag kan.

Sedan jag valde att vara helt ärlig med mina problem för närmsta vänner, familj och min man har jag fått SÅ mcket kärlek tilbaka att jag blir tårögd, de har verkligen funnits där för mig, stöttat, ringt, lyssnat och de tror på mig. De är lättade, de vill mig väl och jag blir varm inombords igen. Det har ocks varit tufft, igår sa en av mina bästa vänner att jag verkligen sårat henne under åren, jag har bara tänkt på mig själv och övergett henne, aldrig funnits där och all tid jag lagt på träning - vad mycket roligt jag missat. Jag vet det och det enda jag kan säga är förlåt - det kommer bli bättre.

Jag vill ha barn, just nu klarar min kropp inte det fysiskt. Jag vet att jag heller inte skulle klara det mentalt. Som en behandlare sa: många kvinnor tror att allt kommer ordna sig med ätstörningen när de blir gravida, det gör det inte för de flesta med allvarliga problem. Träningen kommer alltid att komma först. Hon drog exemplet med en kvinna som går hos dem idag och som just blivit mamma. Varje morgon lämnar hon spädbarnet ensamt i tre timmar när hon är ute och springer.
Det är sorgligt, men jag förstår det, jag förstår känslan 

Likes

Comments


Mina vänner, min familj och mina kollegor - det är famtastiskt vilket stöd man kan få när man öppnar upp sig och vågar erkänna. Mer om detta i nästa inlägg, de förtjänar mer än en trött kvällstext och det var inte det detta inlägg skulle handla om.

Jag har gått till många olika terapeuter under mina år som sjuk i anorexi. Jag har aldrig riktigt känt att någon av dem har brytt sig om mig som individ, alltså genuint verkligen brytt sig. Tiden har alltid varit i fokus och har jag råkat gå en minut över deras späckade schema så har de bokstavligen talat avbrutit mitt i en mening. Tider har inte gått av avboka/omboka till annan dag i veckan om jag blivit sjuk och många gånger har de kallat mig vid någon annans namn och glömt vad vi pratade om veckan innan.. hur ska man som patient kunna skapa ett förtroende till sin behandlare då?

Jag har många gånger känt att jag har fått ställa min egen diagnos och svarat på mina egna frågor, den första psykologen jag gick till pratade bara om min barndom och när jag nämnde att jag hade svårt att äta pratade han om att man ofta fick en klump i halsen om man var ledsen och att det förmodligen var därför jag inte kunde äta och att det berodde på min barndom och föräldrarnas skiljsmässa, jag kände inte igen mig alls men jag var blyg och ung och ville inte ifrågasätta.

Nuu har jag äntligen hittat någon som verkligen bryr sig på riktigt, det känns så hittills. Igår fick jag en timme extra på Ylab för de märkte att jag behövde det. Ingen stress, ingen som tittade på klockan och jag kände mig lyssnad på. Om jag inte kan komma en dag bokar vi genast in en ny tid samma vecka. Det är så viktigt med regelbundenheten. Sedan jag var där första gången för ca två veckor sedan har det inte gått en enda dag utan att de har gjort sig påminda på ett eller annat sätt. Det är asjobbigt men asbra! De har svar på mina frågor redan innan jag ens hunnit svara själv och sitter på sådan erfarenhet att minsta blick från mig gör att de förstår, bollar tilbaka, spräcker bubblor och ser igenom.ASJOBBIGT men asbra.

Jag har haft det lite tufft med annat i livet också en period och det känns underbart att veta att jag har några personer som stöttar mig i ut och skur och som verkligen bryr sig. I bland tänker jag att det är meningen att ha det tufft fö att man faktiskt ska se vad man har...

Kvällens fråga - hur bedriver man tid om man inte tränar, äter, tänker på mat, tänker på träning, läser om mat eller jobbar? Speciellt om man inte mår bra och har ångest, tips?


Likes

Comments