Jag gjorde mina slutmätningar igår. Jag kommer nog hänga kvar i någon form i fortsättningen också men jag är så lycklig över vad både de fysiska och psykiska testerna visade igår.

Jag kommer inte dela med mig av alla resultat för det är personligt tycker jag men summa summarum så visar de psykiska testerna nu jämfört med för ett år sedan att min coping och självkänsla har ökat markant, jag har inte heller någon depression eller oro kvar och ångesten är mycket mildare. Ätstörningen är så gott som borta, en liten släng kvar men siffrorna här är fantastiska!

Vad gäller den fysiska delen har min rörlighet förbättrats, jag är Starkare än någonsin! Men jag tränar mindre än någonsin. Min ryggstyrka har gått från att kunna dra 94,67 kg (vilket redan då var bra) till att kunna dra 106,33 kg och vikten då? Den viktiga vikten ja... den jag varit så rädd för, den som bestämt mitt värde.

Jag vill inte skriva så många exakta siffror för jag vet att det kan trigga vissa men det jag vill säga är detta: fettvikt för ett år sedan: ca 15 kg, fettvikt idag: 16 kg.
fettfrivikt då: ca 49,5 kg, fettfri vikt nu: 53.5 kg (detta är alltså muskelmassan)

Summa summarum: Jag tränar mindre, äter mer och har blivit starkare. Fettet behövdes, främst till hjärna och organ.

Allt detta kämpande, diktande, tränande, slitande för INGET mer än ångest, oro och stress och en familj och vänner som kom i andra hand.

Jag är lycklig över att jag valde den svåra vägen.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag måste bara dela med mig av en av de bättre texterna jag läst om just träning och samhälle. Just det den säger i första stycket, om vanligt vett, stämmer så bra tycker jag. Vad har hänt med vårt vanliga vett och förmåga att tänka: är detta rimligt? Verkar det bra att jag bara ska äta kvarg och pulver? Behövs det en dietist för att svara på det? Funderar på om vi blivit för osäkra på oss själva för att våga lita på vår egen förmåga att avgöra vad som är bra/mindre bra?

The Slow Death Of Gyms & Fitness: We Were Warned
Posted on Wednesday, 01 April 2015 in Blogs
Hits: 398118175 Comments Print

When did being fit become a modelling contest? Why is exercise now all about entertainment? Why are celebrities the new fitness experts? And someone please tell me how does having a million followers on Instagram make you a nutritionist? Somewhere, somehow, things have gone wrong when it comes to our health. People are confused about "how much to eat" or if "energy drinks are better than water". Really? Common sense itself should answer these questions but why are we so afraid to use it?

Lets take a closer look. These days it seems everyone is a Personal Trainer, Fitness Expert, Nutritonist, or Gym Instructor. You can gain these qualifications online or simply by having a good body and showing it off in a bikini on social media. Models who didn't quite make it in the fashion and beauty world have turned their attention to the fitness industry and have labelled themselves as 'experts' who want to 'inspire' people to look like them. Qualifications? Well they can fit into a size 6 pair of jeans, look good in underwear through a bathroom mirror, and buy millions of followers on social media.

If you are a chef, cook, or waiter at a cafe and handle food then you too can have a qualification as a Nutritionist/Dieitican. There is no regulation against it and this is where the problem begins. These days you can dish out any exercise or food advice on social media and magazines which in my opinion is grossly irresponsible. Sure you may not get adequate insurance but even that process has become somewhat of a joke. The insurance companies are dancing the tango with the qualification providers and we now have loop holes bigger than the ozone layer.

People tell me that I should lighten up because fitness and exercise is meant to be fun and light hearted. Really? You 'inspire' a man with high blood pressure to lift a weight over his head because you told him so through a magazine and you call this fun? It won't be so much fun when he has a stroke at his local gym or in his garage. My favourite are the 'experts' who are advising mums on how to lose their post baby belly. In my opinion this is not a matter of going back to exercise. Carrying a baby and giving birth puts the body under immense stress and trauma that the post natal period of exercise should be treated as rehabilitation not 'fun' exercise.

I understand the whole premise that getting people active and motivated to exercise is the 'main thing' (as so many 'experts' seem to tell me) but what about duty of care? If a doctor prescribes wrong medication to a patient and they have a heart attack you can rest assured the doctor will never be able to practice again. If you prescribe the wrong exercise to someone in the gym and they injure themselves you just shout at them "no excuses" or label them 'soft'. Believe me this is what happens.

You have a responsibility to people when dealing with their bodies and this is not just a matter of making them do what you can do. The reality is they are not you and will never look like you. I'm happy for people to get their qualifications online who genuinly want to help others but you can't mislead them with false hope and dangerous exercises. You can't just tell them to cut out carbs or eat sugar free food because it worked for you and it's what's trending at the moment.

I get that trainers and models want to show off their bodies (I do too) but please don't wear underwear in your advertising and tell me you want to help people lose weight. In any other industry we would have the ACCC come down so hard on them that they'd be shut down for misleading consumers. Why doesn't this happen when it comes to the welfare of people attending gyms or following a 30 day bikini body challenge? Even the fashion industry is making an attempt to protect the integrity of their trade by not using models who are under a certain weight. Although it's questionable at times at least they've brought awareness to the situation.

So what is the answer? Unfortunately I think we are too far gone to change anything. In actual fact it will get worse because vanity and stupidity is a trillion dollar industry that goes hand in hand. All I can do is try to bring awareness to the problem and perhaps make people think twice about the advice they're getting. I want to say that there are a lot of good trainers out there. I've met them, I've taught them, and I've trained with them. I believe they genuinly want to help people look and feel their best but are being brought down by the cowboys who think having a six pack qualifies them as an 'expert'.

I want you to seek out these good trainers. Listen to what they have to say. Usually they're the ones without all the glamour and glitz of photoshopped Instagram photos. They are the ones who are always learning and researching to make themsleves better at what they do so they can help you get better at what you do. But more importantly I want you to listen to yourself. Ask yourself "have I eaten too much? Am I full?" This is probably a good start to your question "how much should I be eating?" You see you don't need a diet and you don't need motivation. You just need to make up your mind about what you want to achieve and then just do it without making a big song and dance about it like you're at a rock concert.

No one is going to give you anything. No one owes you your health. You owe it to yourself because unfortunately there are people in this world who do not have the luxury and choices that you do. Start believing in yourself again instead of all the nonsense and crap that's being fed to us by under qualified and over glorified "experts".

Christian Marchegiani

Likes

Comments

Ett år sedan jag la av mitt bloggande till förmån för att bli helt frisk från min ortorexi och ätstörning. Jag har kämpat det här året, det vill jag lova. Jag mår MYCKET bättre och jag tänker nu att jag ändå vill dela med mig av mina tankar och reflektioner kring ätstörningar, ångest och ortorexi. Jag går fortfarande kvar i min behandling, jag vill inte släppa taget helt och i ätstörningsvärlden är 1 år faktiskt inte så mycket.

Vad är det som har hänt då, varför mår jag bättre?

-Jag kan äta vad jag vill utan att få megaångest, korv med korvbröd, glass, hamburgare för att ta några exempel

-Jag kan strunta i en träning om jag känner att jag inte vill/orkar

-Jag kan vara flexibel i mitt liv utan att "låsaupp mig" vid vissa pass eller hur min dag ska se ut

-Jag kan skratta, ofta

-Jag kan tänka, känna och andas lättare

-Jag kan vila, ta det lugnt, läsa en bok, se en film utan att tappa koncentrationen

-Jag kan låta min man/mamma/vän bestämma vad vi ska äta till middag utan att lägga mig i

-Jag kan slappna av

Läste i en artikel nyss att antalet nyanmälda patienter under de senaste fyra åren har tredubblats. Ingen sjukdom väcker så mycket oro, ångest och förvirring hos såväl patienter som anhöriga. Förloppet är långdraget med risk för ett kroniskt sjukdomstillstånd och upp emot 15% ökad dödlighet.

Okunskapen om anorexi är stor hos såväl läkare som psykologer och sjukvårdspersonal utanför specialenheter. Inom vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin, allmän medicin och intern medicin står man ofta handfallen inför anorexipatienter. Utbildning krävs så att fler kan behandla och jag brinner verkligen för att hjälpa, framförallt våra unga!

Fortsättning följer


Likes

Comments

Helgen har varit lugn om man ser till träningsfrekvens, tre dagar av vila har det blivit, något som inte skett på 11 år.

Min kropp tackar mig med en influensa, feber och halsont. Ju mer jag kommer ur min bubbla desto mer märker jag hur sjuk och fel ute jag har varit (och hur fel ute många andra runt omkring mig är, på bloggar, instagram och vissa gym). Hälsa och friskhet sitter inte i om man är smal eller tjock, äter all mat eller inte, tränar en gång eller sex gånger i veckan, det är förhållandet till träning och kost som avslöjar så mycket. Det gäller att se dessa signaler, att vara medveten och att fånga upp sina egna signaler.  

Tyvärr tror jag att den här utvecklingen i samhället är på väg rakt utför. Många mår inte bra alls fast de tror att de gör det och det går att upprätthålla en fasad under ganska många år men en dag så kommer det att slå tillbaka.

Jag hoppas att jag får möjlighet att jobba inom detta område när jag är frisk, fri och stark igen. Det finns så mycket att jobba FÖR: sunda ideal, mål med träning och hälsa, balans, rörelseglädje, självkänsla, näring, andning, tilltro, lycka, vila, hopp, gemenskap och inte minst, kärlek till sig själv, andra och livet. 

Jag kommer att ta en paus från bloggen nu under min fortsatta behandling, nog blir det fler inlägg när jag kommit en bit till på vägen. Jag vill tacka för alla fina kommentarer och säkerligen återkommer jag med lite uppdateringar. Just nu behöver jag ro och nya intryck i form av det "riktiga" livet, jag behöver stänga av bruset. 

Att "behöva" saker istället för att tänka att man "måste" saker är också ett steg i rätt riktning

Ta hand om er

Likes

Comments


Det är inte lätt att välja den svåra vägen. Träning är ju nyttigt, hälsosamt, bra för kropp och själ - något som de flesta gör nuförtiden. Varför kan inte jag bara fortsätta kanske ni undrar? 


För det första är det ofta inte träningen i sig som är problemet utan förhållandet till träningen. Att man inte längre tränar för att må bra utan tränar för att inte må dåligt.

De första åren jag tränade höll jag det på en bra nivå, ca tre -fyra dagar i veckan där träningen var ca 1 h åt gången. Något långpass löpning på söndagarna som låg runt 2 mil. Men detta har eskalerat med åren utan att jag har reagerat speciellt mycket på det. Dessutom har maten alltid varit extrem åt något håll. I börjande, då jag hade anorexi handlade det mycket om fettsnålt, jag levde på äpplen och mackor och flingor (ja, mycket kolhydrater och då var jag som smalast) sedan över gick det till att utesluta andra livsmedel som kolhydrater i alls former och äta massor av protein. Detta har smugit sig på sakta men säkert, det är inget som sker över en natt.

Igår när jag och min man satt och pratade reflekterade han över att han till och med har ljugit för sina vänner när de undrat vart jag är för den 5:e dagen i rad. Han ville inte säga att jag återigen var och tränade. Han ville inte höra deras kommentarer om att jag kanske tränar för mycket-det blev så tydligt att jag inte tränade för att bli stark - det var mer destruktivt. Han gjorde det mest utan omtanke av mig.

Så vad är det då som var så fel med min träning?

-Förutom att jag i slutet, tränade varje dag och åt begränsat, kunde jag inte avstå ett träningspass utan att må dåligt och känna det som att dagen var förstörd

-Jag tänkte på mat och träning dygnet runt

-Jag ljög för mina vänner och familj om hur mycket jag tränade, sa att jag hade varit på stan fast jag varit och tränat

- Jag inbillade mig att alls mina vänner tränade lika mycket som jag, bara det att de inte berättade om det

- De "värsta" dagarna kunde jag cykla 1,3 mil till stan för att köra stenhård crossfit-träning en timme med PT, sedan cykla 1,5 mil till jobbet därifrån (på typ ingen frukost) sedan köra 30 minuter intervallspinning på lunchen på sats och sedan antingen cykla 1,5 mil hem eller springa dessa mil hem med en kollega. Dagen efter var det så klart fullt ös igen.

- Jag kunde springa lopp och bli BESVIKEN över att jag sprang för fort. Sprang jag halvmaran på 1.43var jag tvungen att jämna upp siffrorna till 2 h. Jag minns när jag sprang permiärmilen på 42 min och sedan sprang hem därifrån för att samla km.

-I slutet var jag heller aldrig nöjd med min prestation, det tog längre och längre tid att få den där adrenalinkicken.

Mitt stresspåslag unde den sista tiden var enormt och det krävdes mer och mer för att få mig lugn.

Det känns jobbigt att skriva detta men samtidigt, det är så det var. Och så ska det aldrig mer bli.

Likes

Comments


I natt låg jag och vände och vred på mig, orolig att pulsen skulle öka, rädd att somna. Kl 01:00 gick jag ner i köket, värmde mjölk och åt en banan - precis så som Ylab sagt åt mig att göra. Jag somnade och jag känner mig mer nöjd över att jag tog det beslutet än rädd för effekterna. Frukt är godis har jag lärt mig... Men som sagt - bananer är fantastiskt :)

Ofta när man har lite pank i kroppen är det svårt att tänka positiva tankar, hur mycket man än försöker kommer de negativa fram och tar över. Det är det som kallas ångest och man får helt enkelt försöka stå ut med det. 

Ikväll är det utbildning igen och efter det ska jag gå på det där pilatespasset. Blir nog en skön avslutning inför kvällen, jag hoppas på det. 

Läste en fantastisk bra och tänkvärd artikel i morse, några utdrag (Colting - läs!): 

9 Habits Of People With A Healthy Relationship To Exercise

Much like the precarious line between thinking carefully about food and obsessing over it, exercise is also a highly beneficial component of a healthy lifestyle that can easily become problematic."One end of it is avoidance of exercise, versus the other extreme extreme, which is too much exercise," says Jennifer E. Carter, Ph.D., the director of sport psychology and the Ohio State University Sports Medicine Center. "Balanced exercise finds the middle ground."


1. People with a healthy relationship to exercise know the difference between a good burn and true pain.

"You hear so much about the whole 'no pain, no gain' attitude," says Cohn. "I think we really have to redefine what pain is." Yes, you want to feel like you worked hard, you want some fatigue, you might even relish your second-day soreness. But feeling discomfort in joints, or feeling so exhausted you just want to drop at the end of the day is not normal, says Cohn. Pain can be serious, and pushing through could cause worse injury. People with a healthy relationship to exercise know when to say when.

2. They take rest days


3. They don't exercise to eat, they eat to exercise.

Exercising purely to "influence weight or shape", says Carter, can be a slippery slope into obsession and disorder. For a healthy athlete or exerciser, food is fuel, not the enemy. Our bodies require a bare minimum amount of calories simply to survive, and we need to provide extra energy for physical activity. Rather than exercising "to allow themselves to eat," says Carter, people with a healthy relationship to exercise eat to allow themselves to exercise. Eating whatever you want just because you exercised today doesn't cut it either, even if you just want to maintain weight, she says. Of course we'd never say the occasional brownie was completely off limits, but "'occasional' doesn't mean every dinner warrants a dessert!" Carter says

4. They can go with the flow.

Many experts recommend scheduling exercise into your day like you would any other appointment to help you stick with your fitness plan. But there also needs to be some flexibility in the scheduling. One sign it's become too restrictive is if straying from the usual routine causes extreme upset. Take traveling, says Carter. Someone with a healthy relationship to exercise won't panic if her day-to-day routine is a little off. Someone with an unhealthy relationship to exercise might skip out on important events or exciting moments or wake up drastically early to fit in a workout. "The exercise becomes number one," says Carter.

7. They do it on their terms.

Along with finding a fitness plan they enjoy, people with a healthy relationship to exercise also work out when and where they like. Yes, there are big benefits to a morning workout, like fewer cravings and greater energy, but it comes down to personal preference, says Carter. "Some people like to exercise in the morning, some people hate mornings," she says. "You don't have to force it."

I sin helhet finns den att läsa här: http://www.huffingtonpost.com/2014/05/12/healthy-relationship-exercise-habits_n_5290153.html 

Likes

Comments

Tack för allt stöd och alla fina meddelanden jag får, det värmer verkligen och hjälper mig vidare. Jag nämnde tidigare att jag mådde bättre, trodde jag ja. Igår hade jag ett enormt bakslag vilket resulterade i panik, ångest, hemska känslor och tankar. I morse var jag på Ylab, träning och prat och jag förstår att även fast det känns tungt så har jag tagit ännu ett steg i rätt riktning. Jag har släppt kontrollen och låtit rädslan komma fram. Mycket av det jag känner, paniken och de jobbiga känslorna kommer för att jag är i energibrist. När jag tänker efter på vad jag åt igår är det inte mycket att hurra för.. Yoghurt, lite flingor, yoghurt igen och sedan en liten middag.

Min uppgift nu framåt är att äta potatis till lunchen och innan jag somnar ett glas med varm mjölk och en banan. Det kommer att ge effekt. Jag hoppas på det. Att kroppen kan reagera så starkt? Det hade jag ingen aning om. Ät försjutton, ät om du vill träna!

Lite om ångest och banan och L-theanine.

L-theanine finns i grönt te och är en aminosyra. Den har visat sig hjälpa bra mot just ångest och den sänker blodtrycket. Läs mer här: www.sciencedirekt.com/Science/article/pii/S0924224499000448

Serotonin och dopamin har en komplex relation i våra hjärnor men båda signalvägarna går ut i hjärnans framlob och påverkar därför vårt beteendevetare hög grad. Negativa tankar, låg självkänsla, blyghet, rädsla, sömnproblem, panikattacker etc. ÄR ett tecken på obalans, det är inte abstrakt eller psykiskt utan högst konkret och kemiskt.

Banan är grymt bra har jag förstått! Den innehåller tryptofan som hjärnan bl.a.tillverkar serotonin av (kroppens "må bra" hormon). Kroppen kan inte själv tillverka tryptofan utan vi behöver tillföra det. Genom att dagligen tillföra tryptofan jan vi få bättre sömn och humör. Tryptofan finns, förutom i bananer, i mjölk, kött, ägg och fisk.

Utöver allt detta har jag fryst mitt sats-kort idag och har därmed ingenstans att fly. Efter 10 år med sats känns det vemodigt men förhoppningsvis blir det bättre och bättre.

Avslutar med kloka ord från en vän: "se maten som din medicin nu, när man är sjuk tvekar man aldrig att äta sin medicin för att bli frisk igen och så måste du tänka ned barn nu. Banan och mjölk är din medicin"

Likes

Comments

God kväll.

Avslutar med en mycket läsvärd och träffande text från webbsidan marksdailyapple.com:

"When you spend some time among the ever-growing circle of evolutionary-based health writers, thinkers, bloggers, and doctors, you notice a curious thing happening. Conventional Wisdom is becoming turned on its head. Saturated fat is generally healthy and excessive endurance training is generally unhealthy become the presiding narratives. Grains are either unnecessary or have the tendency to attack the gut lining, even guts with “clinically undetectable levels of sensitivity.” You don’t need six square meals a day to keep your metabolism up and running, after all; one or two a day will do just fine.

Less is more – as far as exercise goes – is becoming another accepted truth, especially when you understand that 80% of your body composition is determined by how you eat.


If you dial the diet in (Primal Blueprint, of course), you just don’t need to “burn off” tons of excess calories with a lot of hard work. Yet many people are still tied to that assumption and ride that fine line between training enough to maximize strength and unnecessarily reaching too far. Overtraining is a very real danger for those engaged in physical culture. In fact, while the majority of this country (and of many others) suffers from a massive physical activity deficit, a sizeable portion of my readers faces the opposite danger. Understanding exactly how much to exercise can be tricky. No activity is worse than some, while too much may be worse than none at all. The ideal lies somewhere in between – though not necessarily in the middle, but rather smack dab in the “just enough” section. Can “just enough” be quantified? Perhaps it could be quantified using a battery of round-the-clock tests and measurements of anabolic and catabolic hormones, various serum concentrations, lactate build-up, cortisol:testosterone ratios, etc, but that would be expensive, unwieldy, and completely individualized. These types of objective measurements, ironically, would be more subjective than anything else; you couldn’t accurately extrapolate an overtraining threshold for the entire population from a single trainee’s results.

People are unique. Sure, nutritional requirements for human physiology adhere to a set of overarching principles, yet a single, universally specific macronutrient profile cannot be nailed down for all humans. In the end, each of us must craft his or her own identity, plan, regimen, and discover his or her own weaknesses, vulnerabilities, and sensitivities. In short, we must each become our own test subject (as well as astute observer) if we wish to optimize our health and our fitness. The concept of overtraining is similar. There’s a clinical definition – a state of chronic fatigue, depression, and underperformance that persists despite rest – and there’s a more general, working definition – a basic imbalance between work and recovery. Overtraining can also be highly personal and goal-dependent. Overtraining might describe anytime your training is working against you, and where adding more of it makes the problem worse. If you want to avoid overtraining, there are some grand, overarching principles to follow, but you’ll also want to pay attention to certain personal, entirely subjective cues.

What follows is my basic list of signs that indicate you may be overtraining. Some are objective measures, while others derive from my own personal experiences with overtraining. There are overlaps, and I’ve probably missed more than a few, but I’m confident what’s listed will be invaluable to anyone who trains, and trains hard.

1. You repeatedly fail to complete your normal workout.

I’m not talking about normal failure. Some people train to failure as a rule, and that’s fine. I’m talking failure to lift the weights you usually lift, run the hill sprints you usually run, and complete the hike you normally complete. Regression. If you’re actively getting weaker, slower, and your stamina is deteriorating despite regular exercise, you’re probably training too much. Note, though, that this isn’t the same as deloading. Pushing yourself to higher weights and failing at those is a normal part of progression, but if you’re unable to lift weights that you formerly handled with relative ease, you may be overtrained.

2. You’re losing leanness despite increased exercise.

If losing fat was as easy as burning calories by increasing work output, overtraining would never result in fat gain – but that isn’t the case. It’s about the hormones. Sometimes, working out too much can actually cause muscle wasting and fat deposition. You’re “burning calories,” probably more than ever before, but it’s predominantly glucose/glycogen and precious muscle tissue. Net effect: you’re getting less lean. The hormonal balance has been tipped. You’ve been overtraining, and the all-important testosterone:cortisol ratio is lopsided. Generally speaking, a positive T:C ratio means more muscle and less fat, while a negative ratio means you’re either training too much, sleeping too little, or some combination of the two. Either way, too much cortisol will increase insulin resistance and fat deposition, especially around the midsection. Have you been working out like a madman only to see your definition decrease? You’re probably overtraining.

3. You’re lifting/sprinting/HIITing hard every single day.

The odd genetic freak could conceivably lift heavy, sprint fast, and engage in metabolic conditioning nearly every day of the week and adequately recover, without suffering ill effects. Chances are, however, you are not a genetic freak with Wolverine’s healing factor. Most people who maintain such a hectic physical schedule will not recover (especially if they have a family and/or a job). Performance will suffer, health will deteriorate, and everything they’ve worked to achieve will be compromised. Many professional athletes can practice for hours a day every day and see incredible results (especially if they are using performance enhancing substances), but you’re not a professional, are you?

4. You’re primarily an anaerobic/power/explosive/strength athlete, and you feel restless, excitable, and unable to sleep in your down time.

When a sprinter or a power athlete overtrains, the sympathetic nervous system dominates. Symptoms include hyperexcitability, restlessness, and an inability to focus (especially on athletic performance), even while at rest or on your off day. Sleep is generally disturbed in sympathetic-dominant overtrained athletes, recovery slows, and the resting heart rate remains elevated. Simply put, the body is reacting to a chronically stressful situation by heightening the sympathetic stress system’s activity levels. Most PBers who overtrain will see their sympathetic nervous system afflicted, simply because they lean toward the high-intensity, power, strength side.

5. You’re primarily an endurance athlete, and you feel overly fatigued, sluggish, and useless.

Too much resistance training can cause sympathetic overtraining; too much endurance work can cause parasympathetic overtraining, which is characterized by decreased testosterone levels, increased cortisol levels, debilitating fatigue (both mental and physical), and a failure to lose body fat. While I tend to advise against any appreciable amount of endurance training, chronic fatigue remains an issue worthy of repeating. Being fit enough to run ten miles doesn’t mean that you now have to do it every day.

6. Your joints, bones, or limbs hurt.

I’m unaware of any clinical tests that can identify overuse injuries specifically caused by overtraining, but don’t you think that pain in your knee might be an indication that you should reassess how you exercise that knee? In the lifts, limb pain can either be DOMS (delayed onset muscle soreness) or it can indicate poor technique or improper form; DOMS is a natural response that should go away in a day or two, while poor form is more serious and can be linked to overuse or overtraining. With regard to endurance training, if you creak, you wince at every step, and you dread staircases, it may be that you’ve run too far or too hard for too long. The danger here is that your daily endorphin high has over-ridden your natural pain receptors. You should probably listen to them more acutely. I tuned them out for longer than I should have and it cost me my career as a marathoner (so I got that going for me, which is nice).

7. You’re suddenly falling ill a lot more often.

Many things can compromise your immune system. Dietary changes (especially increased sugar intake), lack of Vitamin D/sunlight, poor sleep habits, mental stress are all usual suspects, but what if those are all locked in and stable? What if you’re eating right, getting plenty of sun, and enjoying a regular eight hours of solid sleep each night, but you find yourself getting sick? Nothing too serious, mind you. A nagging cough here, a little sniffle or two there, some congestion and a headache, perhaps. These were fairly normal before you went Primal, but they’ve returned. Your immune system may be suffering from the added stress of your overtraining. It’s an easy trap to fall into, simply because it’s often the natural progression for many accomplished athletes or trainees looking to increase their work or improve their performance: work harder, work longer. If you’ve recently increased your exercise output, keep track of those early morning sore throats and sneezes. Any increases may indicate a poor immune system brought on by overtraining.

8. You feel like crap the hours and days after a big workout.

Once you get into the swing of things, one of the great benefits of exercise is the post-workout feeling of wellness. You’ve got the big, immediate, heady rush of endorphins during and right after a session, followed by that luxurious, warm glow that infuses your mind and body for hours (and even days). It’s the best feeling, isn’t it? We all love it. What if that glow never comes, though? What if instead of feeling energetic and enriched after a workout, you feel sketchy and uncomfortable? As I said before, post-workout DOMS is completely normal, but feeling like death (mentally and physically) is not. Exercise generally elevates mood; if it’s having a negative effect on your mood, it’s probably too much."



Read more: http://www.marksdailyapple.com/overtraining/#ixzz31LVV8tNp


Likes

Comments


Ibland blir jag så trött på hela mat, tränings- och hälsodialogen i Sverige, eller ja ganska ofta faktiskt. Nu när jag själv är på tillfriskningsvägen ser jag det ännu tydligare. Det var som min man sa till mig häromdagen: att prata träning och kost med dig för två månader sedan var som att prata politik med en Nordkoreansk statstjänsteman....

På ett sätt är det väl rätt skönt att se att jag inte är den enda i Sverige som har ett "stört" förhållande till mat. Var och varannan människa har det och speciellt den offentliga debatten med så kallade proffstyckare som inte har en aning om vad de egentligen snackar om, de är så inne i sina teorier att varken de själva eller andra längre ens lägger märke till hur sjukt samhället har blivit.

Jag gör det, för jag är själv inne i det och förhoppningsvis på väg ut. Läste någonstans att de som haft en ätstörning och lyckats ta sig ur den faktiskt mår mycket bättre och har en betydligt sundare inställning till mat jämfört med gemeneman.

Vissa dieter bildar typ sektliknande grupper. Frälsta individer i grupp som är lyriska över hur de går ner i vikt av att utesluta kolhydrater, äta endast rawfood, massa fett etc. Orkar inte ge mig in i den debatten, säger bara tre saker.

1. De brukar inte vara lika kaxiga efter 1 år då de väger samma eller mer än innan, vatten försvinner snabbt ur kroppen och då förlorar man snabbt vikt (kolhydrater binder vätska
2. Alla som skrivit böcker om tex GI eller LCHF, utom typ en (Annika Dahlkvist), är män och män älskar ju kött och fett som bekant. Dieten passar dem som handen i handsken, inte konstigt att de skuttar av glädje och försöker hitta alla sorters anledningar till att det är den absolut bästa dieten. Kvinnor behöver rent biologiskt mer kolhydrater än män. Tänk bara på godissuget man känner innan mens.
3. Dieter och vilka livsmedel man plötsligt ska utesluta går i trender och snart är kolhydraterna tillbaka igen. På 80-talet var det fettet som var livsfarligt och allt skulle vara light.

Å nu gav jag mig in i debatten ändå, var ju inte det jag skulle skriva om. En sak till bara. Hur vet man att det är just kolhydraterna som gör att man minskar i vikt? Alla kroppar behöver en balans mellan kolhydrater, fett och proteiner. Det är byggstenar och för mycket av det ena och uteslutning av det andra gör att kroppen måste kompensera med vätska och inte kan ta upp alla näringsämnen bland annat. Om man då äter mer fett (från att ha ätit i princip 0) går man ner i vikt. Så mer kolhydrater och mer fett i den ekvationen skulle ändå göra att man gick ner för kroppen balanseras.

En annan sak som är mycket märklig i matbloggeriet är alla som berättar i sina bloggar om vad de ätit under dagen och är stolta över att "i dag åt jag en kanelbulle till lunch och till middagen åt jag faktiskt glass och sedan lite chips" Dessa personer kan ju inte ha helt sunda tankar. Det pågår en tävling mellan tjejer i 18 - 30 årsåldern gällade vad de ätit för "osunda saker", hur de faller för frestelsen och "syndar".

Egentligen, vem bryr sig om du åt en kanelbulle efter middagen? Bra för unga tjejer att se att man faktiskt kan äta? Nej, jag Tycker det bli skevt, speciellt när nästa inlägg plötsligt handlar om diet, om hur de kompenserar sin bulle med träning. Vad unga tjejer behöver är att tänka mindre och inte ens lägga märke till att någon "unnat sig" en kanelbulle.

Likes

Comments



Igår hade vi utbildning i träningslära. Det man ibland glömmer bort är att den sk "gymtrenden" bara funnits sedan 90-talet och började med aerobics och step-up. Idag ser det annorlunda ut och allt fler ska köra riktigt hård träning. Friskis & Svettis som länge stått för rörelseglädje och gemenskap börjar falla in i samma trend som övriga  gymkedjor och får allt större bekymmer med dopning, pulver och piller. Deras pass blir också tyngre och tuffare. 

Vi pratade om värdegrunder.  Utifrån vilken värdegrund tränar du? 

Fysiologisk (löpare/cyklister/ simmare) uthållighetssporter

Biomekanisk (säkerhet/krafter/belastning) styrketräning

Psykologisk ( må bra, få energi, känna glädje)  yoga, meditation, aerobics, zumba

Estetisk (snygg, smal, muskulös) fitness 

Social (tillsammans med andra) lagsport, pass 

Beroende på vilken värdegrund man tränar utifrån kommer man att ha olika mål. Dessutom vinklar media olika budskap utifrån olika av ovan värdegrunder vilket kan leda till förvirring. Vad är bra och varför? 

Skillnaden mellan elitidrott och Motionsidrott är ofta att elitidrottare vill spara så mycket energi som möjligt medan motionärer ofta vill göra av med så mycket energi som möjligt. Ofta fallerar det på att ortorektiker tränar som elitidrottare men inte återhämtar sig tillräckligt.

I morgon ska Yvonne Lin debattera om ortorexi med Jonas Colting i programmet debatt, missa inte det. Det jag hoppas Yvonne får fram är att ortorexi inte ska blandas ihop med övrig träning och kost för att må bra. Att röra på sig, träna och äta medvetet är det ju ingen som tycker är dåligt, det är när det går till överdrift och skapar ångest som det inte är varken sunt eller hälsosamt längre. Därför ska man inte blanda in ortorexi-diagnosen överhuvudtaget. Dessutom tror jag att få som inte själv varit eller är drabbade inser hur mycket fysiologi som faktiskt ligger bakom en anorektiker eller ortorektikers beteende. Många ser det som en psykisk sjukdom när det istället handlar om en kropp i akut energibrist som inte kan fungera på ett normalt sätt vilket leder till, bland annat, tvångsmässiga beteenden. 

Likes

Comments