“We are the girls with anxiety disorders, filled appointment books, five-year plans. We take ourselves very, very seriously. We are the peacemakers, the do-gooders, the givers, the savers. We are on time, overly prepared, well read, and witty, intellectually curious, always moving… We pride ourselves on getting as little sleep as possible and thrive on self-deprivation. We drink coffee, a lot of it. We are on birth control, Prozac, and multivitamins… We are relentless, judgmental with ourselves, and forgiving to others. We never want to be as passive-aggressive as our mothers, never want to marry men as uninspired as our fathers… We are the daughters of the feminists who said, “You can be anything,” and we heard, “You have to be everything.” -/. Courtney Martin

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag har funderat på vad som gjorde att jag vände min ortorexi och började bli frisk. Det var när jag slutade kämpa emot. Det var jobbigt. Det jobbigaste.

Att tvinga mig själv sova istället för träna på morgonen, titta på ett helt tv-program utan att släppa fokus, äta mat jag tidigare inte ätit, bryta mönster, läsa forskningsrapporter istället för bloggar.

Det var tufft att sakta ner för kroppen slappnade av vilket gjorde att fysiska symptom på utmattning började visa sig. Kroppen hade viskat om dessa under lång tid till mig, yrsel, trötthet, dåligt minne, men nu SKREK den. Jag kunde inte ignorera den längre, jag fick gå rakt igenom det. Yrsel och panikattacker, hjärtklappning, rädsla, jag trodde jag skulle dö nästan varje dag.

Men nu vet jag att man inte dör, man börjar leva. Det går. När jag tagit mig igenom den värsta tiden, utan att fly in i träning och kostregimerna, vaknade jag ur min dvala.

Tiden innan och tiden efter är annorlunda. Man går aldrig tillbaka, man vill inte. Man kommer på att man inte mådde bra innan man tog tag i sitt problem heller.

Jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill och det är helt ok. Jag vet i alla fall vad jag INTE vill och det är tillbaka.

Likes

Comments

Vad händer när det råder en uppfattning i samhället om att det är "allt eller inget" som gäller när det kommer till vår hälsa? Finns det potentiella nackdelar med att redovisa vartenda träningspass du gör i sociala medier? Med att tvinga anställa att träna? Med att värdeladda och kategorisera mat som "ren" eller "oren"? Är det en slump att ortorexi blir vanligare när snart ingen plats är fredad från hälsopropagandan? Vi tror att det finns nackdelar med detta samhällsfenomen, vi vill uppmärksamma läsare på det och samtidigt ge vår bild av vad en ortorektiker är utifrån vår egen erfarenhet. För, en ortorektiker tränar inte för att må bra, utan för att slippa må dåligt.

De senaste veckorna har media plockat upp tråden Ortorexi vilket lett till att en del mer och mindre upplysta debattinlägg har gjorts i tidningar och TV. Ortorexi är ett fenomen som blivit allt vanligare och fått mer uppmärksamhet sedan fitnessindustrin under de senaste åren lyckats fånga upp Sveriges befolkning på ett aldrig tidigare skådat sätt med sin, faktiskt rätt så hänsynslösa, marknadsföring och löften om ett lyckligt liv. Bara du tränar på rätt anläggning, har rätt skor, rätt pulsklocka, äter rätt superlivsmedel och "aldrig vilar" från dessa kanaler med "inspiration", bilder på perfekta kroppar och diverse citat om att härda ut. Du vet, det där som ska vara inspirerande och stärkande men som i regel snarare kan klassas som stressande och tärande för många.

Trenden att träna och värna om sin hälsa är med största sannolikhet för många någonting bra. Om en inaktiv person med ohälsosamt leverne gör små förändringar till det bättre i lagom takt så kommer hen må bättre. Inga konstigheter, men det är inte det den här debatten handlar om. Den handlar inte om fredagsmys versus ortorexi. Det har tyvärr förväxlats äpplen med päron och somliga har utnyttjat debattklimatet för att, på bekostnad av de som faktiskt har ortorexi, få göra sina egna poänger och också faktiskt sända ut, vad som kan liknas vid skräckpropaganda.

Nu vill vi dock lämna sensationsrubrikerna för en stund och prata lite om ortorexi ur vårt perspektiv, vi som har eller har haft det.

De råd som basuneras ut i media plockas rätt ofta upp av fel målgrupp. De flesta av oss som följt råden är långt ifrån den kategori som råden faktiskt är riktade till. Vi som tagit åt oss hade förmodligen goda intentioner från början. Vi ville tappa ett par kilo, kanske prestera lite bättre i vår sport eller känna att vi lever lite mer häslosamt.

Så långt är allt väl men det kan gå fruktansvärt snett då vi inte kan göra vad som helst mot kroppen utan att den reagerar. Ett exempel: om en redan hårt tränande individ börjar äta svältkost maskerad i termer som "wholefood" och "clean eating" hamnar hen till slut i svält. När en person är i svält biter kroppen ifrån (för vi behöver faktiskt äta när vi är hungriga och vila när vi är trötta). Plötsligt uppstår det en mängd obehagliga symptom b l a tvångsmässighet, ångest, fixering och oro plus mängder av rent fysiologiska symptom som svullenhet, kramper, låg puls/blodtryck, förstoppning, insomnia o s v.

Den som tar hälsosträvan lite för långt kan utveckla ortorexi även om hen varit helt fysiskt och psykiskt frisk innan. Vem som helst kan drabbas av tillståndet. Det är svårt att märka att ortorexin fått fäste innan det gått för långt och när det spårat ur är det svårt att vända utan stöd och hjälp utifrån. Det beror på att den drabbade har hamnat i en ond cirkel av tvång, ångest och stress och det enda som lindrar tillfälligt är endorfinpåslagen från träningen som utförs. Ångest är obeskrivligt plågsamt och en naturlig reaktion för att slippa den blir att självmedicinera med mer träning och mindre mat. Mer rutiner och tvång. Mindre frihet, mer kontroll.

Som kontrast till vilseledande uttalanden från ”förstå sig påare” delar Miranda här sin egen upplevelse av att drabbas av och leva med ortorexi.

/Lorena Sierra Gustavsson

----

Det debatteras för fullt om ortorexi och träningsmissbruk där ute och jag vill skriva lite om min historia och om hur jag ser på det. Jag tycker det är bra att det nämns men det krävs en nyanserad bild. Jag vill också påpeka att det finns helt fantastiska ställen där man kan få hjälp.

När jag för första gången kom till en PT för att få hjälp för några år sedan var det inte för att jag ville bli starkare eller snabbare, det var för att jag ville bli hel. Min kropp hade gått sönder. Jag hade året innan sprungit ett Maraton med en stressfraktur i foten och nu hade knät gått sönder i en tennismatch. Jag hade opererat korsbandet och ville få hjälp med min rehab.

Jag har alltid ägnat mig åt olika sporter och under just denna period tränade jag hårdare än någonsin, crossfit, löpning, landsvägscykel, styrketräning. Jag visste någonstans att min iver att nå nya mål och bli ännu mer hälsosam gjort att jag mer och mer glidit över i en tvångsmässighet och fixering vid nyttig mat och stenhård träning. Mitt levnadsmönster hade lett till ett negativt hälsotillstånd men jag hade för fullt upp för att inse, eller jag kanske inte ville inse…

Kan man vara för hälsosam? Inte om man lyssnar på vad många tidningar, bloggare, livsmedelsproducenter och "hälsoexperter" säger. Min erfarenhet är dock att om man försöker för mycket kan man glida över i någonting som inte är hälsosamt. När alla kolhydrater, "ohälsosamma livsmedel" och vilodagar plötsligt försvunnit är det inte bara kroppen som går sönder utan också psyket.

Jag märkte det för att min glädje för träningen försvunnit mer och mer och kvar fanns bara stress, ångest, en deppighet och en hormonell obalans som jag försökte lindra med ännu mer träning. Jag tränade inte längre för att må bra utan för att inte må dåligt. Jag slutade lyssna på min kropp och mina känslor och prioriterade träningen högre än allt annat i mitt liv. Min kropp hade ett konstant energiunderskott och det var som att den aldrig riktigt ville lämna mig ifred, den pushade ständigt för att jag skulle vara vaken och alert för att fylla på med energi men jag var dålig på att lyssna. Jag vågade inte släppa min rigida träningsplan och så fort jag ville skippa ett träningspass kom ångesten, värre och värre och jag klarade inte av att gå emot den. Lika dant var det med kosten, jag kunde inte förmå mig att äta något som i min värld var ohälsosamt. Detta gjorde att jag isolerade mig mer och mer. Jag kunde inte leva livet längre.

Här började min resa. Knät? Ja, det läkte snabbt och kroppen blev hel men i mitt psyke och sinne fanns det en hel del kvar att jobba på. Inställningen till träning, till kost, vila och återhämtning. Till mitt liv, till hjärta, hjärna och nervsystem.

Att inse och erkänna att jag inte tränar av rätt anledningar var något av det jobbigaste jag gjort och att sedan ta nya beslut utifrån detta faktum var i början läskigt.

Det var också det modigaste jag gjort och helt motsatsen till vad mina vanor och vissa delar av samhället uppmuntrade mig att göra. Genom stöd, coachning och uppmuntran på ett fantastiskt ställe i Stockholm fick jag hjälp att faktiskt träna mindre och fokusera på rätt saker för att bli starkare. Jag började jobba med att hitta tillbaka till glädjen i träningen och idag har jag mer energi och kraft när jag väl tränar och framförallt är jag så mycket gladare.

Förr fick jag ofta höra att "du är så smaaaal", "du är så vältränad", "du är så duktig och disciplinerad". Det var kommentarer jag knarkade under många år. Men nu, under det senaste året, har jag plötsligt fått höra andra kommentarer som "du är så full av liv", du strålar", "du verkar lycklig och harmonisk". Jag kan säga att jag nu uppskattar de senare kommentarerna betydligt mer.

Ett tag trodde jag inte att träningen någonsin igen skulle kunna vara en del av mig. Nej, jag kommer aldrig bli en elitidrottare, men, detta ger mig också lyxen att kunna träna på det jag tycker är kul, träna allsidigt och varierat. Varje människas hälsa är lika viktig och träningen kan vara något för dig, precis som det är något för mig. Vi tränar bara på olika nivå och på olika saker med olika mål.

Där jag är nu i livet, är målet att slappna av, inte stressa över prestationer, muskler, vikt eller ibland också över vissa mål. En av mina rädslor med att släppa min rigida träningsplan var att mina muskler skulle försvinna och att jag skulle bli otränad. Jag har gått upp ett antal kilo i vikt men förutom det fett som gått till hjärna och organ, är resten muskler. Vi har testat och jag är starkare, rörligare och mer balanserad än någonsin och dagarna när jag faktiskt ser en vältränad, stark, glad tjej som står framför spegeln blir bara fler.

Jag har alltid älskat träning och glädjen jag kan få ut av det. Jag älskar träning tusen gånger mer efter att jag börjat träna av rätt anledningar. Känslan av att jag gjort något roligt och lagom utmanande som gör mig starkare i min kropp och som person. Känslan av adrenalin och endorfiner som pumpar i kroppen och avslappningen efter ett skönt pass. Att få ta i, vara ostoppbar, känna puls, andas, de dagarna som bara blir spontan vila och inget mer. Allt det där friska som också är en del av mig och som jag delar med många andra atleter. Mål som handlat om att lyfta något kilo mer eller bli någon sekund snabbare motiverar inte mig (just nu i livet) och det är helt ok.

Inget kommer gratis. Det finns ingen som kan ta beslut om din egen hälsa utom du själv, men det finns personer som kan hjälpa dig på vägen. Personer som ser dig, dina styrkor och svagheter. Som är experter på att få dig att göra det bästa av det du har inom dig, av just dina förutsättningar.

Jag har nu förstått att träning inte behöver betyda att jag måste plocka bort något annat eller sluta med vissa saker. (För många är detta självkart, men för mig och fler och fler andra är det inte det). Jag behöver inte gå upp kl 05 på morgonen för att träna, eller skippa kolhydrater, eller bara äta "nyttigt". Jag kan fortsätta umgås med mina vänner, äta god mat och LEVA livet, om jag vill, och det vill jag. Träning är en del av mig men det är också mina vänner, god mat, min hund, man och min familj och dem vill jag aldrig mer prioritera bort. Jag tänker fortsätta leva och jag tänker fortsätta njuta och jag tänker aldrig mer låta någon annan än jag själv tala om vad som är bäst för mig, i mitt liv.

Vissa säger att ortorexi inte går att bli frisk ifrån, ur min synvinkel är det ett tillstånd som absolut går att komma ur. Träning kommer inte med ett pris man måste betala, vi måste inte betala med något alls. Träningen är min, den är din, den är allas. Träning är ett privilegium och ingen belöning.

Tänk aldrig att du inte mår "tillräckligt" dåligt, tänk inte "äh jag överlever". Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.


Likes

Comments

Jag gjorde mina slutmätningar igår. Jag kommer nog hänga kvar i någon form i fortsättningen också men jag är så lycklig över vad både de fysiska och psykiska testerna visade igår.

Jag kommer inte dela med mig av alla resultat för det är personligt tycker jag men summa summarum så visar de psykiska testerna nu jämfört med för ett år sedan att min coping och självkänsla har ökat markant, jag har inte heller någon depression eller oro kvar och ångesten är mycket mildare. Ätstörningen är så gott som borta, en liten släng kvar men siffrorna här är fantastiska!

Vad gäller den fysiska delen har min rörlighet förbättrats, jag är Starkare än någonsin! Men jag tränar mindre än någonsin. Min ryggstyrka har gått från att kunna dra 94,67 kg (vilket redan då var bra) till att kunna dra 106,33 kg och vikten då? Den viktiga vikten ja... den jag varit så rädd för, den som bestämt mitt värde.

Jag vill inte skriva så många exakta siffror för jag vet att det kan trigga vissa men det jag vill säga är detta: fettvikt för ett år sedan: ca 15 kg, fettvikt idag: 16 kg.
fettfrivikt då: ca 49,5 kg, fettfri vikt nu: 53.5 kg (detta är alltså muskelmassan)

Summa summarum: Jag tränar mindre, äter mer och har blivit starkare. Fettet behövdes, främst till hjärna och organ.

Allt detta kämpande, diktande, tränande, slitande för INGET mer än ångest, oro och stress och en familj och vänner som kom i andra hand.

Jag är lycklig över att jag valde den svåra vägen.



Likes

Comments

Ofta blir jag glad när jag läser artiklar och inlägg om ätstörningar/anorexi/ortorexi för jag tycker det är viktigt att uppmärksamma. Men, all publicitet i detta hänseende är inte bra publicitet enligt mig.

I morse läste jag Lisa Jiseis inlägg i Metro och kände mig aningen irriterad. Läs artikeln här: http://touch.metro.se/metro-debatt/den-som-bara-tranar-tre-ganger-i-veckan-har-inget-att-komma-med/EVHods!WQpaDLGX0Sq5M/

Jag vet att detta är Lisas egen upplevelse och den ska ingen ta ifrån henne och hon har full rätt att uttrycka den, vilket hon också gör i sin nya bok "Jag är sjuk".

Det jag vänder mig emot är hennes sätt att utifrån egen upplevelse generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Enligt Lisa går det inte att bli frisk, något jag inte alls håller med om.

Jag känner att det är problematiskt att det sprids en offentlig bild av ortorexi som en "sjukdom" och ett beroende som inte går att bli av med. (stycke tre främst i hennes text). Som att det aldrig mer kommer gå att träna på ett "sunt sätt" och av rätt anledningar. Min uppfattning är att det går att bli helt frisk och att man, genom kunskap och verktyg, kan hitta tillbaka till den sanna glädjen i träning. Detta är ju som sagt Lisas personliga resa och erfarenhet men jag hoppas att media och resten av befolkningen har insikt nog att förstå det.

Jag vet av erfarenhet att en text som denna gör att många där ute som funderar på att söka hjälp, eller just har gjort det, förlorar hoppet om att det verkligen går att bli helt "frisk" (gillar inte sjuk/frisk- resonemanget).

Jag ser ortorexin eller ätstörningen som ett tillstånd och det går verkligen att hitta tillbaka till både träning, mat och en hälsosam livsstil. Ge inte upp <3

Vad tänker ni andra?

kram

Likes

Comments

Jag söker på Instagram efter en #-tag som visst ska heta "Våga äta" och finner ovan bilder, i ett urval. Våga äta... Jag blir frustrerad, ett Instagram-feed som fylls av #våga äta, proteinpulver, kvarg och keso? VÅGA äta är bra men vanlig mat! Det finns en annan också, #aldrigvila. Den är nästan ännu värre. #fuckaldrigvila

<3 till er

Likes

Comments

Ett år sedan jag la av mitt bloggande till förmån för att bli helt frisk från min ortorexi och ätstörning. Jag har kämpat det här året, det vill jag lova. Jag mår MYCKET bättre och jag tänker nu att jag ändå vill dela med mig av mina tankar och reflektioner kring ätstörningar, ångest och ortorexi. Jag går fortfarande kvar i min behandling, jag vill inte släppa taget helt och i ätstörningsvärlden är 1 år faktiskt inte så mycket.

Vad är det som har hänt då, varför mår jag bättre?

-Jag kan äta vad jag vill utan att få megaångest, korv med korvbröd, glass, hamburgare för att ta några exempel

-Jag kan strunta i en träning om jag känner att jag inte vill/orkar

-Jag kan vara flexibel i mitt liv utan att "låsaupp mig" vid vissa pass eller hur min dag ska se ut

-Jag kan skratta, ofta

-Jag kan tänka, känna och andas lättare

-Jag kan vila, ta det lugnt, läsa en bok, se en film utan att tappa koncentrationen

-Jag kan låta min man/mamma/vän bestämma vad vi ska äta till middag utan att lägga mig i

-Jag kan slappna av

Läste i en artikel nyss att antalet nyanmälda patienter under de senaste fyra åren har tredubblats. Ingen sjukdom väcker så mycket oro, ångest och förvirring hos såväl patienter som anhöriga. Förloppet är långdraget med risk för ett kroniskt sjukdomstillstånd och upp emot 15% ökad dödlighet.

Okunskapen om anorexi är stor hos såväl läkare som psykologer och sjukvårdspersonal utanför specialenheter. Inom vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin, allmän medicin och intern medicin står man ofta handfallen inför anorexipatienter. Utbildning krävs så att fler kan behandla och jag brinner verkligen för att hjälpa, framförallt våra unga!

Fortsättning följer


Likes

Comments

Helgen har varit lugn om man ser till träningsfrekvens, tre dagar av vila har det blivit, något som inte skett på 11 år.

Min kropp tackar mig med en influensa, feber och halsont. Ju mer jag kommer ur min bubbla desto mer märker jag hur sjuk och fel ute jag har varit (och hur fel ute många andra runt omkring mig är, på bloggar, instagram och vissa gym). Hälsa och friskhet sitter inte i om man är smal eller tjock, äter all mat eller inte, tränar en gång eller sex gånger i veckan, det är förhållandet till träning och kost som avslöjar så mycket. Det gäller att se dessa signaler, att vara medveten och att fånga upp sina egna signaler.  

Tyvärr tror jag att den här utvecklingen i samhället är på väg rakt utför. Många mår inte bra alls fast de tror att de gör det och det går att upprätthålla en fasad under ganska många år men en dag så kommer det att slå tillbaka.

Jag hoppas att jag får möjlighet att jobba inom detta område när jag är frisk, fri och stark igen. Det finns så mycket att jobba FÖR: sunda ideal, mål med träning och hälsa, balans, rörelseglädje, självkänsla, näring, andning, tilltro, lycka, vila, hopp, gemenskap och inte minst, kärlek till sig själv, andra och livet. 

Jag kommer att ta en paus från bloggen nu under min fortsatta behandling, nog blir det fler inlägg när jag kommit en bit till på vägen. Jag vill tacka för alla fina kommentarer och säkerligen återkommer jag med lite uppdateringar. Just nu behöver jag ro och nya intryck i form av det "riktiga" livet, jag behöver stänga av bruset. 

Att "behöva" saker istället för att tänka att man "måste" saker är också ett steg i rätt riktning

Ta hand om er

Likes

Comments

Jag vet vad som orsakar mina panikångestattacker, jag har dessutom lärt mig mer om hur de fungerar och kan mer hantera att leva med detta i min kropp även om det är hemska känslor. En person som verkligen beskriver problematiken kring ångest och panik på ett bra sätt är Christian Dahlström. Har har även skrivit en bok i ämnet som jag precis beställt. Man kan läsa mer om honom här: vadardepression.se 

Han har även ett antal podcasts och den om panikångest finns att lyssna på här: http://vadardepression.se/5-panikangest-sprit-och-gandalf/ 

Idag är en mycket bättre dag än igår och det glädjer mig. Som de sa på Ylab idag - ljuset finns där borta - det är bara att bestämma sig och gå. Gå, gå och gå och du kommer att komma dit. Ta det dag för dag och allt har sin tid. Om jag äter bra kommer jag att få träna hårdare där, om jag inte äter får jag bara komma dit och andas. Det är en morot för mig, "du är en idrottare, du måste tänka som en idrottare också" och det är sant. 

En sak kan jag säga: Jag har fått så enormt mycket starkare magmuskler sedan jag började där, på en månad har jag rutor på magen och inget negativt har hänt med min kropp 

När jag kom till Ylab var jag stark psykiskt och svag fysiskt (fast jag trodde det var tvärt om) idag, en månad senare, är jag stark fysiskt och svag psykiskt. Målet är att vara stark både fysiskt och psykiskt. 

Vet ni vad? Jag tror att det kommer gå!

Likes

Comments

Jag har alltid kallat min ätstörning för Gollum (från sagan om ringen) och jag är nog inte ensam om det. Jag har skrivit tidigare om när han flyttade in, släppte saker med en duns i min kropp så hela jag skakade. Han har bott i mig i många år nu, styrt och ställt. Ibland varit svagare och ibland tagit över helt. Jag tror att han håller på att flytta ut nu, men väldigt sakta. Bit för bit

Ni som har eller har haft jobbig ångest kanske vad jag menar när det känns som att man behöver andas ut ångesten riktigt starkt? Ibland, sista tiden när jag tränat, har det hjälpt mig att liksom göra ett ljud när jag andas ut. Typ som när kvinnor föder barn. Jag tänker att det är Gollum och hans grejer som kommer ut. Det låter sjukt men det hjälper :)

Jag vet att det är jag som styr men ibland är det skönt att tänka att det faktiskt är symptom och inte JAG, inte min personlighet. Genom att äta mer blir man också lugnare och kroppen varvar ner. Behöver inte vara mer än så till en början.

Nu ska jag snart iväg till Ylab för träning.


Likes

Comments