Jag söker på Instagram efter en #-tag som visst ska heta "Våga äta" och finner ovan bilder, i ett urval. Våga äta... Jag blir frustrerad, ett Instagram-feed som fylls av #våga äta, proteinpulver, kvarg och keso? VÅGA äta är bra men vanlig mat! Det finns en annan också, #aldrigvila. Den är nästan ännu värre. #fuckaldrigvila

<3 till er

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tack för allt stöd och alla fina meddelanden jag får, det värmer verkligen och hjälper mig vidare. Jag nämnde tidigare att jag mådde bättre, trodde jag ja. Igår hade jag ett enormt bakslag vilket resulterade i panik, ångest, hemska känslor och tankar. I morse var jag på Ylab, träning och prat och jag förstår att även fast det känns tungt så har jag tagit ännu ett steg i rätt riktning. Jag har släppt kontrollen och låtit rädslan komma fram. Mycket av det jag känner, paniken och de jobbiga känslorna kommer för att jag är i energibrist. När jag tänker efter på vad jag åt igår är det inte mycket att hurra för.. Yoghurt, lite flingor, yoghurt igen och sedan en liten middag.

Min uppgift nu framåt är att äta potatis till lunchen och innan jag somnar ett glas med varm mjölk och en banan. Det kommer att ge effekt. Jag hoppas på det. Att kroppen kan reagera så starkt? Det hade jag ingen aning om. Ät försjutton, ät om du vill träna!

Lite om ångest och banan och L-theanine.

L-theanine finns i grönt te och är en aminosyra. Den har visat sig hjälpa bra mot just ångest och den sänker blodtrycket. Läs mer här: www.sciencedirekt.com/Science/article/pii/S0924224499000448

Serotonin och dopamin har en komplex relation i våra hjärnor men båda signalvägarna går ut i hjärnans framlob och påverkar därför vårt beteendevetare hög grad. Negativa tankar, låg självkänsla, blyghet, rädsla, sömnproblem, panikattacker etc. ÄR ett tecken på obalans, det är inte abstrakt eller psykiskt utan högst konkret och kemiskt.

Banan är grymt bra har jag förstått! Den innehåller tryptofan som hjärnan bl.a.tillverkar serotonin av (kroppens "må bra" hormon). Kroppen kan inte själv tillverka tryptofan utan vi behöver tillföra det. Genom att dagligen tillföra tryptofan jan vi få bättre sömn och humör. Tryptofan finns, förutom i bananer, i mjölk, kött, ägg och fisk.

Utöver allt detta har jag fryst mitt sats-kort idag och har därmed ingenstans att fly. Efter 10 år med sats känns det vemodigt men förhoppningsvis blir det bättre och bättre.

Avslutar med kloka ord från en vän: "se maten som din medicin nu, när man är sjuk tvekar man aldrig att äta sin medicin för att bli frisk igen och så måste du tänka ned barn nu. Banan och mjölk är din medicin"

Likes

Comments

Lördag, nu kommer stressen.. Samma sak varje morgon efter frukost. Träna, inte träna? Stå ut? Släppa efter? Tränade ju igår så idag bör ju alltså vara en återhämtningsdag. Kanske en skön promenad med mamma får bli lagom?

De två första åren, från det att jag kom hem från Australien typ 15 kilo tunnare, och de två åren framöver pratade jag inte om min vikt med någon. Ville inte erkänna, sakta sakta började jag erkänna för mig själv först.... Jag kommer ihåg att det kändes som att jag bara var ett skal utan innehåll... Jag kunde inte känna något, kunde inte vara så glad, inte så ledsen och jag unnade mig inte att njuta av något i hela världen. Inte av mat, inte av musik, kunde inte kolla på en hel film... Jag kunde helt enkelt inte slappna av... Jag antar att det var "Gollum" alltså ätstörningen, som höll på att flytta in och möblerade om där inne i min kropp... Lyfte tunga saker som han ibland tappade med en DUNS och hela magen värkte... Kroppen var orolig och hela jag svajade...

Men det var inte detta jag hade tänkt skriva om nu. Jag tänkte skriva lite om Media, vårt samhälle och synen på oss själva.

Jag vet inte om jag är extra mottaglig men tittar man på tv och läser tidningar verkar det ofta som om det enda livet går ut på är att vara smal, "sund", äta rätt och leva perfekt. Kroppen som livsprojekt. Kroppen är ju bara en kropp, som ska vara funktionell... När skedde förändringen i synsätt? Verkar ibland som om det är mer imponerande att ha cyklat en Vätternrunda än att forskat fram något fantastiskt eller att vara en framgångsrik person intellektuellt....

Man ska göra om och förbättra, bygga ut och smalna in... Ha ett perfekt liv.

Och dessutom menar medierna att man inte klarar av att ta dessa beslut själv utan man måste ha en coach, dietist, inredare, expert eller något annat vid sin sida som talar om exakt hur man ska göra och hur man ska leva sitt liv. Det blir ju inte heller lättare för att alla coacher säger olika saker.

Vi sitter där och konsumerar och konsumerar, blir fullproppade med regler och tips varje dag. Media/ sociala mediertalar om för oss hur vi mår och hur vi känner. Om vi känner oss lite deppiga då är vi det... Så fort vi känner det minsta lilla så ska vi ta till oss denna känsla, det är "inne" med känslor. Detta var en av anledningarna till varför jag började blogga, jag ville inte bara vara den som passivt konsumerade allt alla skrev. Jag ville vara aktiv, berätta min egen historia och inte medias... När jag kommer till Ylab och de förklarar hur mycket som hänger ihop i kroppen blir jag ofta frustrerad över vad mycket osanningar det står i media, instagram...

Folk lägger ut på Facebook hur mycket (lite) socker deras barn får äta. Barn kommer till kalas och meddelar att de inte får dricka något "med bubblor i". Nu ska alla stackars barn också få veta att man måste träna och äta helt perfekt för att vara en "lyckad" männsika och de ska få skuldkänslor och känna sig dåliga om de inte deltar. Ok de kan kanske äta lite mer grönsaker men låt dem äta pannkakor med sylt eller en hamburgare om de nu vill ha det. Allt annat kommer ändå hoppa på dem senare, låt dem slippa oroa sig och bry sig om det för ett tag till...

På 80-talet var det minsann få som gnällde och det fungerade ju bättre än nu. Man var ute på gympan och spelade brännboll eller lekte och skolan serverade inte världens godaste mat men man åt och så var det inte mer med det. Det handlar inte om en komplicerad vetenskap, det handlar om att slappna av och sluta tänka och krångla till det så himla mycket! Inget fungerar, på längre sikt, genom att pressa, tvinga eller skrämma... det kommer bara ge en tvärtom effekt och snurra till det så att balansen rubbas och att folk varken vet ut eller in till slut.

Detta på grund av att eftersom människan söker trygghet och kontroll, kommer hon alltid att söka sig till det som hon känner sig trygg med och det kommer, i de värsta fallen, att bli för mycket av det ena och för lite av det andra.

Jag säger bara: slappna av och njut av livet, det är så mycket mer än bara träning och mat, det fattar även en förvirrad människa som jag. Det finns så många djupare dimensioner... Jag önskar att någon, någongång, kunde tala om detta i media/ på instagram istället...

men de vill ju tjäna pengar och de verkar ha hittat ett vinnande koncept...

Facts tell, feelings sell...

Likes

Comments

Det går upp och det går ner. Jag märker att jag mer och mer börjar ifrågasätta mina tankar och vanemönster men kan ändå inte riktigt släppa dem och vet inte vad som är rätt och fel. Håller kvar vid vissa beteenden och Yvonne och Ylab menar att detta till mycket stor del har att göra med fysiska symptom som fettbrist och energibrist. Efter i söndags, när vi hade en ny utbildning och fick träffa dem som kommit lite lägre på vägen, blev det plötsligt ännu jobbigare. Det går ju inte att undvika att man börjar resonera med sig själv och andra. 

Jag fick panik över vilka siffror just jag hade på bod-podd mätningen och träffade Yvonne och efter en ganska hård debatt insåg jag väl ändå tillslut att det just nu är helt onödigt för mig att få reda på exakt vad jag har för fettprocent, basal ämnesomsättning med mera. Innan de vet exakt hur mycket jag tränar är det ju ingen vits att börja förändra något. Jag har förstått att kroppen är betydligt mer komplicerad än det allmänna "energi in/energi ut". Jag får kämpa vidare. Nästa vecka ska jag frysa mitt träningskort. 

I går kväll när jag kom hem var jag speedad, jag diskade, torkade golvet, fixade tvätthögen mm. mm. Hade bestämt mig redan innan under dagen vad jag skulle äta så det var liksom som att jag gick och sköt upp njutningen av den. Jag ville liksom ha det framför mig för jag visste att njutningen snabbt skulle gå över...

Jag åt tillslut och det var så gott! Men till min stora besvikelse gick det ännu snabbare än jag tänkt att äta och jag blev inte mätt, ville ha mer. Men då kom tankarna, alla de där jobbiga.

Ibland blir det som om det som jag lär mig och som berättas för mig inom 2 dagar är som bortblåst... Borde ha deras röst på ett USB, så kan jag spela upp det varje gång det känns jobbigt... Om jag var dem skulle jag göra affärer på att sälja USB som såna som jag kan lyssna på istället för de dumma egna tankarna som snurrar runt. vem vet, om man spelar det under en hel natt när man sover kanske man indoktrinerar sig själv och helt plötsligt börjar tänka annorlunda? :)

Å om det ändå var så lätt... Ska kanske ändå testa och göra en smyginspelning nästa gång....?

Likes

Comments


Ibland blir jag så trött på hela mat, tränings- och hälsodialogen i Sverige, eller ja ganska ofta faktiskt. Nu när jag själv är på tillfriskningsvägen ser jag det ännu tydligare. Det var som min man sa till mig häromdagen: att prata träning och kost med dig för två månader sedan var som att prata politik med en Nordkoreansk statstjänsteman....

På ett sätt är det väl rätt skönt att se att jag inte är den enda i Sverige som har ett "stört" förhållande till mat. Var och varannan människa har det och speciellt den offentliga debatten med så kallade proffstyckare som inte har en aning om vad de egentligen snackar om, de är så inne i sina teorier att varken de själva eller andra längre ens lägger märke till hur sjukt samhället har blivit.

Jag gör det, för jag är själv inne i det och förhoppningsvis på väg ut. Läste någonstans att de som haft en ätstörning och lyckats ta sig ur den faktiskt mår mycket bättre och har en betydligt sundare inställning till mat jämfört med gemeneman.

Vissa dieter bildar typ sektliknande grupper. Frälsta individer i grupp som är lyriska över hur de går ner i vikt av att utesluta kolhydrater, äta endast rawfood, massa fett etc. Orkar inte ge mig in i den debatten, säger bara tre saker.

1. De brukar inte vara lika kaxiga efter 1 år då de väger samma eller mer än innan, vatten försvinner snabbt ur kroppen och då förlorar man snabbt vikt (kolhydrater binder vätska
2. Alla som skrivit böcker om tex GI eller LCHF, utom typ en (Annika Dahlkvist), är män och män älskar ju kött och fett som bekant. Dieten passar dem som handen i handsken, inte konstigt att de skuttar av glädje och försöker hitta alla sorters anledningar till att det är den absolut bästa dieten. Kvinnor behöver rent biologiskt mer kolhydrater än män. Tänk bara på godissuget man känner innan mens.
3. Dieter och vilka livsmedel man plötsligt ska utesluta går i trender och snart är kolhydraterna tillbaka igen. På 80-talet var det fettet som var livsfarligt och allt skulle vara light.

Å nu gav jag mig in i debatten ändå, var ju inte det jag skulle skriva om. En sak till bara. Hur vet man att det är just kolhydraterna som gör att man minskar i vikt? Alla kroppar behöver en balans mellan kolhydrater, fett och proteiner. Det är byggstenar och för mycket av det ena och uteslutning av det andra gör att kroppen måste kompensera med vätska och inte kan ta upp alla näringsämnen bland annat. Om man då äter mer fett (från att ha ätit i princip 0) går man ner i vikt. Så mer kolhydrater och mer fett i den ekvationen skulle ändå göra att man gick ner för kroppen balanseras.

En annan sak som är mycket märklig i matbloggeriet är alla som berättar i sina bloggar om vad de ätit under dagen och är stolta över att "i dag åt jag en kanelbulle till lunch och till middagen åt jag faktiskt glass och sedan lite chips" Dessa personer kan ju inte ha helt sunda tankar. Det pågår en tävling mellan tjejer i 18 - 30 årsåldern gällade vad de ätit för "osunda saker", hur de faller för frestelsen och "syndar".

Egentligen, vem bryr sig om du åt en kanelbulle efter middagen? Bra för unga tjejer att se att man faktiskt kan äta? Nej, jag Tycker det bli skevt, speciellt när nästa inlägg plötsligt handlar om diet, om hur de kompenserar sin bulle med träning. Vad unga tjejer behöver är att tänka mindre och inte ens lägga märke till att någon "unnat sig" en kanelbulle.

Likes

Comments




När ortorexidebatten är igång och det skrivs och talas om att "ohälsosamma livsmedel" som vitt mjöl, socker och annat är lika med döden och livsfarligt att äta brukar jag tänka på skidlandslaget under t.ex. OS. Jag brukar bland annat läsa Anna Haags blogg. Vi vet ju att skidåkarna är mycket noggranna och in i minsta detalj, tillsammans med sitt team av tränare, dietister och coacher, jobbar för att kroppen ska fungera maximalt under prestation och återhämta sig efter. Hellner går knappt på bio inför OS och har inga problem att avstå sånt som riskerar förstöra en kroppslig prestation. Vart vill jag då komma? Jo, de äter kanelbullar, godis och annat "ohälsosamt" och efter varje vinst firar de med princesstårta. Om det på något sätt hade varit dåligt för deras kroppar är jag säker på att de stått över. Eller hur? 

Likes

Comments

De första åren ville jag klara mig själv, jag hade en teori om att om jag klarade allt själv så skulle det bli bra och jag skulle känna mig mycket starkare när jag väl "kom ut på andra sidan" för då visste jag ju att jag klarade det på egen hand... Problemet var bara att det aldrig kom någon "andra sida". I bland måste man inse att ensam inte alltid är stark. Jag insåg detta efter ca 2 år. Jag började då gå hos en privatpsykolog, en äldre man i 50-års åldern... Han var inriktad på psykoanalysen och la hela sin tro på Freud och barndomen...Ja, mina föräldrar skilde sig i samma veva och jag kom hem från en resa, där jag bott utomlands ett tag precis i samband med detta... Min första resa långt hemifrån och jag hade längtat hem en del... Men det ligger djupare än så... Psykologen sa i alla fall att jag hade ett litet barn i mig som inte ville växa upp och att jag hanterade detta genom att kontrollera vad jag stoppade i mig och "när man går igenom jobbigare perioder i livet så blir det ofta automatiskt så att man äter mindre, eller i andra fall mer

Jag märkte inte att jag blev bättre trots att jag var där en gång i veckan och verkligen försökte förklara hur jag kände, ångesten över att ha ätit för mycket eller fel, tankarna som snurrade, tröttheten, träningsmanin som gjorde att jag inte kunde sitta still mer än några minuter, koncentrationssvårigheterna (aldrig att jag kunde se en hel film) och viktnojjan (jag vägde mig och skrev varje dag ner på ett papper hur mycket min vikt gått upp eller ner). Men som sagt, har man inte upplevt detta själv, eller mött 1000 tals med liknande problem, är det nog svårt att lösa problemet åt någon annan. Så att bara prata om det hjälpte inte mig. Jag hade ju insikten men inte verktygen...

Nästa steg var att ta kontakt med ett känt och populärt anorexicenter, det tog mig ca ett år till att göra. Jag fick komma dit, göra tester och ta prover. Psykologen sa att jag inte längre klassades som anorektisk (det stadiet hade jag kommit förbi) men jag hade en allvarig ätstörning och var fortfarande lite underviktig. Det var mina tankar som behövde förändras och denna gången blev det kognitiv terapi, jag var för frisk för att gå på dagvård. Jag hade läxor som jag skulle göra hemma, äta nya saker, träna mindre etc. Jag fick sätta upp mål och delmål... Föra matdagbok mm. Visst, det var bra... när jag var där... men så fort jag stängde dörren och gick hem kom allt tillbaka... När jag kände mig ledsen blev allt värre och sjukdomen började komma mer i vågor... Jag klarade inte av att träna mindre och kände ingen speciell tillfredsställelse om jag klarat av en hemuppgift.. Ångesten var starkare... Efter ett tag var mina "gånger" slut och det fanns inte mer pengar för mig... Jag fick göra samma test som när jag började som avslutning och det visade på en enorm förbättring, självbild... allt var bättre! Alla var nöjda... utom jag... Jag kände mig inte alls bättre, bara mer förtvivlad över att inget verkade hjälpa...

Då tänkte jag att en dietist kanske kan hjälpa mig. Jag kontaktade ett privat sjukhus och talade med en trevlig kvinna som sa att hon förstod mitt problem och att hon jobbat mycket med ätstörningar av alla sorter. Hon hade också jobbat med ortorexi. Perfekt tänkte jag och gick dit! Det skulle jag inte ha gjort... efter att ha berättat min historia för 10:e gången och återigen fått skriva matdagbok förklarade hon för mig att jag åt bra... Väääldigt mycket kolhydrater (jag levde på nyttiga mackor) och kanske lite lite fett men annars bra. Och jag såg ju frisk ut tyckte hon... Sedan gav hon mig några råd, som att ändå ta bort skinnet på kycklingen när jag åt den (ee som om jag inte redan gjorde det...) och att äta lite mer protein. Hon erbjöd mig också ett dataprogram som man kunde ha hemma på datorn där jag exakt kunde räkna ut hur mycket jag ätit och se kalorimängd, fettmängd etc. Vad tror ni? Ja, jag blev ju glad, det var som att ge en alkis nyckeln till vinkällaren och säga: -Här: Drick så mycket du vill!
Som tur var gick inte programmet att ladda ner på min dator...

Så, jag började gå hos en ny person, en samtalspartner som hade en bred erfarenhet av ätstörningar och kvinnor. Hon var väldigt bra, vi pratade om allt som hänt mig i livet, mycket om min mamma.. och pappa... Jag förstod mycket hur allt hängde ihop och efter några gånger var det andra problem som diskuterades... Ätstörningen och Gollum blev bortglömt och upp kom en massa annat oberarbetat. Gollum fick härja fritt och vissa delar av mitt liv kändes mer stabila även då det jag kommit dit för inte blev bättre. Min samtalspartner sa att allt skulle bli bättre när jag fick annat i livet att fokusera på, som blev viktigare... Saker i mitt liv är viktiga tänkte jag, viktigast av allt är dock att jag får träna och känna att jag mår bra...

Ja, jag slutade där också efter en termin, då jag märkte att jag knappt vågade nämna tankarna på mat och träning och ångesten för det kändes som om jag tjatade om det och som att hon bara tyckte att jag var jobbig som trodde att allt skulle gå så fort... Jag skämdes för mina konstiga tankar. Det som jag tog med mig därifrån var i alla fall att hon var säker på att jag faktiskt kommer att bli frisk, jag kommer att bli bra igen! Jag hittade också mer och mer tillbaka till den riktiga Miranda, den jag var innan allt började förändras...

Jag vägrade ge upp - började ett halvår senare gå hos en av Sveriges främsta dietister och forskare inom just ätstörningar och anorexi och hon är bra. Hon hade alltid svar på mina frågor som fick mig att undra hur jag kunde tänka så fel. Hon var van att svara emot. Van att veta vad hon ska säga och hur. Visst, ibland trodde jag inte på henne utan mer på "Gollum" ätstörningen, men det var hon också medveten om. Som när hon visde hur mycket smör man ska äta under en dag, hur mycket pasta man ska äta och sa att min kropp får i sig alldeles för lite energi för den mängden jag tränar... Jag hade svårt att följa läxorna helt och hade massor av frågor så dietisten rekommenderade då att jag skulle ta kontakt med

Madeleine Mesterton som arbetar aktivt med just ätstörningar och anorexi. Jag sökte stipendium och fick det, två-tre treminer betalda för att gå hos henne någon dag i veckan och prata - och vi pratde och pratade om allt, hon blev ett fint stöd för mig och jag lyckades väl ändra mitt beteende till viss del men frisk? nej jag fortsatte köra på. Sedan tog pengarna slut där med och då måste jag erkänna att jag kände mig som ett misslyckat fall. Jag gav upp lite men visst hade jag kommit en bit på väg, jag kunde äta mer, nådde normalvikt och utmanade mina rädslor mer. Åren gick och jag mådde bättre, tills jag ökade min träningsdos och började springa fler Marathon

Ortorexin växte fram och nu har jag alltså hamnat på Ylab. Idag skulle jag dit på utbildnig, som jag väntat på hela dagen - de hade visst strulat till det med tider så jag fick åka hem igen... fortsättning följer

Likes

Comments

Jag har blivit rädd... Är detta rätt? Kommer jag få den hjälp jag behöver? Korpen kraxar på min axel. Antar att det är så här det känns att göra förändringar.

Vi fick en första läxa som vi ska lämna in. Jag ska åka till en mataffär, gå i alla korridorer och på en lista skriva ner mat som jag kan äta/mat som jag skulle kunna tänka mig att äta/mat som jag absolut inte kan tänka mig att äta. Sedan ska vi jobba utifrån den listan med att ta bort "laddningen" till vissa (ganska många) livsmedel.

Avslutar med reflektion kring kolhydrater från Ylab: Hälften av vårt energibehov och energiintag bör bestå av kolhydrater enligt experterna. Hälften av dessa ska till hjärnan för att upprätthålla alla kognitiva funktioner. Så i runda slängar behöver en vuxen person som inte tränar överdrivet eller är överviktig cirka 600 Kcal per dag från kolhydrater. Detta för att funktioner som att räkna, läsa, associera, lösa problem, memorera etc ska fungera. Om man nu inte får tillräckligt med energi för att sköta dessa funktioner kan man ju tänka sig att den primitiva reptilhjärnan få ta över. I reptilhjärnan har vi våra emonssioner, tex ilska, oro etc.

Vad händer med Sverige om allt fler människor börjar avstå från kolhydrater helt? Blir vi puckon?

Likes

Comments





Konstigt hur olika dagar kan kännas så olika i kroppen och själen... I dag har varit en bra dag. Jag har känt mig lugn inombords... Brukar ofta känna mig väldigt stressad inuti. Mycket av min tid går åt till att planera vad jag ska äta, när jag ska äta mm. Jag kommer ihåg tiden då Gollum, som jag kallar herr ätstörning,  började flytta in. Jag bodde fortfarande hemma och på kvällarna när jag skulle somna låg jag i sängen och tänkte igenom vad jag hade ätit under dagen, jag kom ihåg varenda liten sak som åkt in i munnen. Detta var annorlunda från tidigare då jag knappt kunde hålla reda på vad eller hur mycket jag åt ens till frukosten. Den reflektionen fanns inte i mitt medvetande. Jag vet fortfarande exakt vad jag ätit idag, ingår och dagen innan det. Det kommer nog alltid leva kvar lite i mig... Det är ju svårt att ändra ett så invant beteende... Vad är det man säger... det tar ca 10.000 gånger att öva in ett nytt beteende. 

En annan sak jag märkte när sjukdomen började utveckla sig var att jag, där i sängen, också började planera vad jag skulle äta nästa dag. Jag kommer också ihåg att jag VARJE natt bad till Gud om att jag skulle bli smalare och snyggare, jag skrev i dagboken att jag ville bli smal... och som sagt... min önskan slog in. Jag blev smal, men absolut inte lyckligare. 

Jag har alltid tränat och rört på mig. Alltid mått bra av att få ut min energi fysiskt. Jag har gått på gymnastik (i 6 år), friidrott, dans, tennis, jag simmade i 5 år fram till gymnasiet mm. mm. Jag älskar det. Problemet för mig blev att jag i tonåren plötsligt blev medveten om hur jag såg ut och att jag började lägga märke till hur mycket jag år och vad. 

I min familj har vi alltid ätit mycket och inte tänkt speciellt mycket på vad vi ätit. Jag kunde äta två bakade potatisar med enbart sås gjord på gräddfil, creme fraiche, kaviar och ägg när jag kom hem från simningen. Jag åt alltid en bigmac och en eller två hamburgare extra på mac donald´s och mamma skickade alltid med ett helt paket kakor till mig på roliga timmen i skolan (och jag vägrade dessutom bjuda någon annan... åt upp det själv). Jag tänkte ALDRIG på vad jag åt. Jag var smal ändå... tills jag blev typ 16, då gick jag upp till 64 kilo (jag är 171 lång). Jag trivdes inte alls med det och kände att jag tappade kontrollen över min kropp... Som alla tjejer i den åldern hade jag ju bara fått lite former, ofta försvinner ju det några år senare...

Jag bestämde mig för att bli lika smal som en av mina bästa tjejkompisar, och när vi åkte iväg tre månader till Australien hade jag ju all tid i världen att äta som hon och träna som hon... Vad jag inte fattade då var att hon led av anorexi... Dessutom hade jag en enorm hemlängtan som inte gjorde saken bättre... 

Jag kommer alltid älska träning men jag vill lära mig just det, att göra det jag älskar när jag älskar det och inte av någon annan anledning

Likes

Comments



Jag har slutat använda instagram för ett tag. Jag håller också på att dra ner på mitt beroende av att dammsuga nätet på hälso/träningsbloggar, matbloggar, hälsorecept, rawfood, glutenfritt med extra proteinbröd, pannkaksrecept på mandelmjöl med proteinpulver, wods, crossfitbabes, you name it. Visst jag ska inte ljuga - jag älskar att läsa om det. Gotta mig i det och titta noga på bilderna. Hjärnan går på högvarv. Jasså, tränar hon det idag? Mmm det ser gott ut men honung-kan man kanske byta ut det mot stevia? Funlight? Är inte det lite passé? Och så vidare.

Jag kunde sitta timvis och titta på matbilder och läsa om träningsupplägg. Tillslut mådde jag illa av allt och min hjärna fantiserade ihop träningspass som inte var av denna värld. Jag levde inte i verkligheten, mitt liv. Mitt eget liv, jag läste om andras.

Jag är inte stolt över detta beteende och hoppas det avtar ju mer näring min kropp och hjärna får. Det finns så många andra bloggare som står för rapportering av mat-och tränibgsbilder. Jag har valt en annan inriktning- mer och mer mot det som jag ser som det friska. Det finns så mycket annat i livet som behöver få rum i hjärnan och sinnet, det får inte plats om alla mat -och träningstankar tar upp all plats. Mitt fokus nu ska bli att äta det jag fantiserar om och är sugen på istället för att drömma om det och se det som ouppnåeligt.

jag gillar instagram och tror inte på förbud, men just nu har det blivit en överdos och detta är i ren självbevarelsedrift för ett tag.

Likes

Comments