Vad händer när det råder en uppfattning i samhället om att det är "allt eller inget" som gäller när det kommer till vår hälsa? Finns det potentiella nackdelar med att redovisa vartenda träningspass du gör i sociala medier? Med att tvinga anställa att träna? Med att värdeladda och kategorisera mat som "ren" eller "oren"? Är det en slump att ortorexi blir vanligare när snart ingen plats är fredad från hälsopropagandan? Vi tror att det finns nackdelar med detta samhällsfenomen, vi vill uppmärksamma läsare på det och samtidigt ge vår bild av vad en ortorektiker är utifrån vår egen erfarenhet. För, en ortorektiker tränar inte för att må bra, utan för att slippa må dåligt.

De senaste veckorna har media plockat upp tråden Ortorexi vilket lett till att en del mer och mindre upplysta debattinlägg har gjorts i tidningar och TV. Ortorexi är ett fenomen som blivit allt vanligare och fått mer uppmärksamhet sedan fitnessindustrin under de senaste åren lyckats fånga upp Sveriges befolkning på ett aldrig tidigare skådat sätt med sin, faktiskt rätt så hänsynslösa, marknadsföring och löften om ett lyckligt liv. Bara du tränar på rätt anläggning, har rätt skor, rätt pulsklocka, äter rätt superlivsmedel och "aldrig vilar" från dessa kanaler med "inspiration", bilder på perfekta kroppar och diverse citat om att härda ut. Du vet, det där som ska vara inspirerande och stärkande men som i regel snarare kan klassas som stressande och tärande för många.

Trenden att träna och värna om sin hälsa är med största sannolikhet för många någonting bra. Om en inaktiv person med ohälsosamt leverne gör små förändringar till det bättre i lagom takt så kommer hen må bättre. Inga konstigheter, men det är inte det den här debatten handlar om. Den handlar inte om fredagsmys versus ortorexi. Det har tyvärr förväxlats äpplen med päron och somliga har utnyttjat debattklimatet för att, på bekostnad av de som faktiskt har ortorexi, få göra sina egna poänger och också faktiskt sända ut, vad som kan liknas vid skräckpropaganda.

Nu vill vi dock lämna sensationsrubrikerna för en stund och prata lite om ortorexi ur vårt perspektiv, vi som har eller har haft det.

De råd som basuneras ut i media plockas rätt ofta upp av fel målgrupp. De flesta av oss som följt råden är långt ifrån den kategori som råden faktiskt är riktade till. Vi som tagit åt oss hade förmodligen goda intentioner från början. Vi ville tappa ett par kilo, kanske prestera lite bättre i vår sport eller känna att vi lever lite mer häslosamt.

Så långt är allt väl men det kan gå fruktansvärt snett då vi inte kan göra vad som helst mot kroppen utan att den reagerar. Ett exempel: om en redan hårt tränande individ börjar äta svältkost maskerad i termer som "wholefood" och "clean eating" hamnar hen till slut i svält. När en person är i svält biter kroppen ifrån (för vi behöver faktiskt äta när vi är hungriga och vila när vi är trötta). Plötsligt uppstår det en mängd obehagliga symptom b l a tvångsmässighet, ångest, fixering och oro plus mängder av rent fysiologiska symptom som svullenhet, kramper, låg puls/blodtryck, förstoppning, insomnia o s v.

Den som tar hälsosträvan lite för långt kan utveckla ortorexi även om hen varit helt fysiskt och psykiskt frisk innan. Vem som helst kan drabbas av tillståndet. Det är svårt att märka att ortorexin fått fäste innan det gått för långt och när det spårat ur är det svårt att vända utan stöd och hjälp utifrån. Det beror på att den drabbade har hamnat i en ond cirkel av tvång, ångest och stress och det enda som lindrar tillfälligt är endorfinpåslagen från träningen som utförs. Ångest är obeskrivligt plågsamt och en naturlig reaktion för att slippa den blir att självmedicinera med mer träning och mindre mat. Mer rutiner och tvång. Mindre frihet, mer kontroll.

Som kontrast till vilseledande uttalanden från ”förstå sig påare” delar Miranda här sin egen upplevelse av att drabbas av och leva med ortorexi.

/Lorena Sierra Gustavsson

----

Det debatteras för fullt om ortorexi och träningsmissbruk där ute och jag vill skriva lite om min historia och om hur jag ser på det. Jag tycker det är bra att det nämns men det krävs en nyanserad bild. Jag vill också påpeka att det finns helt fantastiska ställen där man kan få hjälp.

När jag för första gången kom till en PT för att få hjälp för några år sedan var det inte för att jag ville bli starkare eller snabbare, det var för att jag ville bli hel. Min kropp hade gått sönder. Jag hade året innan sprungit ett Maraton med en stressfraktur i foten och nu hade knät gått sönder i en tennismatch. Jag hade opererat korsbandet och ville få hjälp med min rehab.

Jag har alltid ägnat mig åt olika sporter och under just denna period tränade jag hårdare än någonsin, crossfit, löpning, landsvägscykel, styrketräning. Jag visste någonstans att min iver att nå nya mål och bli ännu mer hälsosam gjort att jag mer och mer glidit över i en tvångsmässighet och fixering vid nyttig mat och stenhård träning. Mitt levnadsmönster hade lett till ett negativt hälsotillstånd men jag hade för fullt upp för att inse, eller jag kanske inte ville inse…

Kan man vara för hälsosam? Inte om man lyssnar på vad många tidningar, bloggare, livsmedelsproducenter och "hälsoexperter" säger. Min erfarenhet är dock att om man försöker för mycket kan man glida över i någonting som inte är hälsosamt. När alla kolhydrater, "ohälsosamma livsmedel" och vilodagar plötsligt försvunnit är det inte bara kroppen som går sönder utan också psyket.

Jag märkte det för att min glädje för träningen försvunnit mer och mer och kvar fanns bara stress, ångest, en deppighet och en hormonell obalans som jag försökte lindra med ännu mer träning. Jag tränade inte längre för att må bra utan för att inte må dåligt. Jag slutade lyssna på min kropp och mina känslor och prioriterade träningen högre än allt annat i mitt liv. Min kropp hade ett konstant energiunderskott och det var som att den aldrig riktigt ville lämna mig ifred, den pushade ständigt för att jag skulle vara vaken och alert för att fylla på med energi men jag var dålig på att lyssna. Jag vågade inte släppa min rigida träningsplan och så fort jag ville skippa ett träningspass kom ångesten, värre och värre och jag klarade inte av att gå emot den. Lika dant var det med kosten, jag kunde inte förmå mig att äta något som i min värld var ohälsosamt. Detta gjorde att jag isolerade mig mer och mer. Jag kunde inte leva livet längre.

Här började min resa. Knät? Ja, det läkte snabbt och kroppen blev hel men i mitt psyke och sinne fanns det en hel del kvar att jobba på. Inställningen till träning, till kost, vila och återhämtning. Till mitt liv, till hjärta, hjärna och nervsystem.

Att inse och erkänna att jag inte tränar av rätt anledningar var något av det jobbigaste jag gjort och att sedan ta nya beslut utifrån detta faktum var i början läskigt.

Det var också det modigaste jag gjort och helt motsatsen till vad mina vanor och vissa delar av samhället uppmuntrade mig att göra. Genom stöd, coachning och uppmuntran på ett fantastiskt ställe i Stockholm fick jag hjälp att faktiskt träna mindre och fokusera på rätt saker för att bli starkare. Jag började jobba med att hitta tillbaka till glädjen i träningen och idag har jag mer energi och kraft när jag väl tränar och framförallt är jag så mycket gladare.

Förr fick jag ofta höra att "du är så smaaaal", "du är så vältränad", "du är så duktig och disciplinerad". Det var kommentarer jag knarkade under många år. Men nu, under det senaste året, har jag plötsligt fått höra andra kommentarer som "du är så full av liv", du strålar", "du verkar lycklig och harmonisk". Jag kan säga att jag nu uppskattar de senare kommentarerna betydligt mer.

Ett tag trodde jag inte att träningen någonsin igen skulle kunna vara en del av mig. Nej, jag kommer aldrig bli en elitidrottare, men, detta ger mig också lyxen att kunna träna på det jag tycker är kul, träna allsidigt och varierat. Varje människas hälsa är lika viktig och träningen kan vara något för dig, precis som det är något för mig. Vi tränar bara på olika nivå och på olika saker med olika mål.

Där jag är nu i livet, är målet att slappna av, inte stressa över prestationer, muskler, vikt eller ibland också över vissa mål. En av mina rädslor med att släppa min rigida träningsplan var att mina muskler skulle försvinna och att jag skulle bli otränad. Jag har gått upp ett antal kilo i vikt men förutom det fett som gått till hjärna och organ, är resten muskler. Vi har testat och jag är starkare, rörligare och mer balanserad än någonsin och dagarna när jag faktiskt ser en vältränad, stark, glad tjej som står framför spegeln blir bara fler.

Jag har alltid älskat träning och glädjen jag kan få ut av det. Jag älskar träning tusen gånger mer efter att jag börjat träna av rätt anledningar. Känslan av att jag gjort något roligt och lagom utmanande som gör mig starkare i min kropp och som person. Känslan av adrenalin och endorfiner som pumpar i kroppen och avslappningen efter ett skönt pass. Att få ta i, vara ostoppbar, känna puls, andas, de dagarna som bara blir spontan vila och inget mer. Allt det där friska som också är en del av mig och som jag delar med många andra atleter. Mål som handlat om att lyfta något kilo mer eller bli någon sekund snabbare motiverar inte mig (just nu i livet) och det är helt ok.

Inget kommer gratis. Det finns ingen som kan ta beslut om din egen hälsa utom du själv, men det finns personer som kan hjälpa dig på vägen. Personer som ser dig, dina styrkor och svagheter. Som är experter på att få dig att göra det bästa av det du har inom dig, av just dina förutsättningar.

Jag har nu förstått att träning inte behöver betyda att jag måste plocka bort något annat eller sluta med vissa saker. (För många är detta självkart, men för mig och fler och fler andra är det inte det). Jag behöver inte gå upp kl 05 på morgonen för att träna, eller skippa kolhydrater, eller bara äta "nyttigt". Jag kan fortsätta umgås med mina vänner, äta god mat och LEVA livet, om jag vill, och det vill jag. Träning är en del av mig men det är också mina vänner, god mat, min hund, man och min familj och dem vill jag aldrig mer prioritera bort. Jag tänker fortsätta leva och jag tänker fortsätta njuta och jag tänker aldrig mer låta någon annan än jag själv tala om vad som är bäst för mig, i mitt liv.

Vissa säger att ortorexi inte går att bli frisk ifrån, ur min synvinkel är det ett tillstånd som absolut går att komma ur. Träning kommer inte med ett pris man måste betala, vi måste inte betala med något alls. Träningen är min, den är din, den är allas. Träning är ett privilegium och ingen belöning.

Tänk aldrig att du inte mår "tillräckligt" dåligt, tänk inte "äh jag överlever". Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag har alltid gillat den här kvinnan, hon säger vettiga saker. Hon är på riktigt.

Intervju i tidningen paus:

–  Man blir så kraftlös i det, att jämföra sig. Det känns som att alla ska på samma buss. Det är ingen som vågar stå kvar och vänta och se om det kommer en annan buss, utan alla springer på bussen som alla andra är på så att du vet att du kommer med. Men den bussen kanske går käpprätt åt helvete.

Att hitta sig själv och vem man är, är en fråga Mia tycker är viktig och som hon ofta ställer sig i väntan på den där bussen.

–  Ibland måste man få stå kvar och fundera litegrann. Vem är jag och vad är bra för mig. Inte vad gör hon, kan jag göra som henne. Det är jättesvårt idag med all hysteri att vara kvar i den där grundkänslan och inte låta andra bestämma vem man är, utan kunna vara kvar i sin egen styrka. Mycket av den kraften går till spillo när man känner att man inte är lika bra som någon annan. Det ä
r den kraften vi behöver oavsett ålder.

När jag frågar hur Mia hitt
at sitt sundhetstänk skrattar hon högt.

–  Jag är inte så jävla sund. Men jag försöker träna, sova och röra på mig, samtidigt som vi äter gott. Jag älskar god mat och att ta ett glas vin. Men det är ju inkomster och utgifter så det är ganska enkelt. Det är inte så svårt men nu har vi börjat inbilla oss att det är det svåraste som finns att få ordning på, att socker är det farligaste som finns. Visst är vi som samhälle idag medvetna om att socker inte är bra, men det är inte heller livsfarligt att äta en bulle då och då; eller att ge barnen glass. Jag tänker att det är balansen som är värd att eftersträva, den egna balansen som passar de egna förutsättningarna. Det känns lite som att vi förlorat tilltron till vårt eget vett och att vi inte litar på det vi själva vet längre.

Som Mia även skriver i den där krönikan, att den här sunda, inre rösten och balansen inte finns längre. Äter någon potatis är det nästan lika med att man är lite dum i huvudet.

–  Egentligen tycker jag att kost och träning är fundamentala grejer som att man skiter och sover. Det är sorgligt och dessutom osexigt när vi försöker bli det optimala och den perfekta dagen innehåller träning och bra kost, när vi kanske inte ens haft tid för våra barn. Man har bara ett liv, och då måste man satsa på rätt kort, annars slösar man bort allt i någon karusell som man inte ens njöt av att åka med i.

Man kan inte låta bli att älska Mia Skäringer och hennes sätt att vara och tänka. Vare sig hon vill det eller inte utstrålar hon en sund sundhet. Hon blottar sina skönhetsfläckar på ett magiskt vis och släpper in oss i en verklighet vanligare än vi vill erkänna för oss själva. Vi är inte ensamma i det som händer, vi är inte e
nsamma om våra skavanker. Nu ska jag vänta på nästa buss, för den här är full.

Läs hela artikeln här: http://pause.se/i-huvudet-pa-mia-skaringer#more-321

Likes

Comments

Jag måste bara dela med mig av en av de bättre texterna jag läst om just träning och samhälle. Just det den säger i första stycket, om vanligt vett, stämmer så bra tycker jag. Vad har hänt med vårt vanliga vett och förmåga att tänka: är detta rimligt? Verkar det bra att jag bara ska äta kvarg och pulver? Behövs det en dietist för att svara på det? Funderar på om vi blivit för osäkra på oss själva för att våga lita på vår egen förmåga att avgöra vad som är bra/mindre bra?

The Slow Death Of Gyms & Fitness: We Were Warned
Posted on Wednesday, 01 April 2015 in Blogs
Hits: 398118175 Comments Print

When did being fit become a modelling contest? Why is exercise now all about entertainment? Why are celebrities the new fitness experts? And someone please tell me how does having a million followers on Instagram make you a nutritionist? Somewhere, somehow, things have gone wrong when it comes to our health. People are confused about "how much to eat" or if "energy drinks are better than water". Really? Common sense itself should answer these questions but why are we so afraid to use it?

Lets take a closer look. These days it seems everyone is a Personal Trainer, Fitness Expert, Nutritonist, or Gym Instructor. You can gain these qualifications online or simply by having a good body and showing it off in a bikini on social media. Models who didn't quite make it in the fashion and beauty world have turned their attention to the fitness industry and have labelled themselves as 'experts' who want to 'inspire' people to look like them. Qualifications? Well they can fit into a size 6 pair of jeans, look good in underwear through a bathroom mirror, and buy millions of followers on social media.

If you are a chef, cook, or waiter at a cafe and handle food then you too can have a qualification as a Nutritionist/Dieitican. There is no regulation against it and this is where the problem begins. These days you can dish out any exercise or food advice on social media and magazines which in my opinion is grossly irresponsible. Sure you may not get adequate insurance but even that process has become somewhat of a joke. The insurance companies are dancing the tango with the qualification providers and we now have loop holes bigger than the ozone layer.

People tell me that I should lighten up because fitness and exercise is meant to be fun and light hearted. Really? You 'inspire' a man with high blood pressure to lift a weight over his head because you told him so through a magazine and you call this fun? It won't be so much fun when he has a stroke at his local gym or in his garage. My favourite are the 'experts' who are advising mums on how to lose their post baby belly. In my opinion this is not a matter of going back to exercise. Carrying a baby and giving birth puts the body under immense stress and trauma that the post natal period of exercise should be treated as rehabilitation not 'fun' exercise.

I understand the whole premise that getting people active and motivated to exercise is the 'main thing' (as so many 'experts' seem to tell me) but what about duty of care? If a doctor prescribes wrong medication to a patient and they have a heart attack you can rest assured the doctor will never be able to practice again. If you prescribe the wrong exercise to someone in the gym and they injure themselves you just shout at them "no excuses" or label them 'soft'. Believe me this is what happens.

You have a responsibility to people when dealing with their bodies and this is not just a matter of making them do what you can do. The reality is they are not you and will never look like you. I'm happy for people to get their qualifications online who genuinly want to help others but you can't mislead them with false hope and dangerous exercises. You can't just tell them to cut out carbs or eat sugar free food because it worked for you and it's what's trending at the moment.

I get that trainers and models want to show off their bodies (I do too) but please don't wear underwear in your advertising and tell me you want to help people lose weight. In any other industry we would have the ACCC come down so hard on them that they'd be shut down for misleading consumers. Why doesn't this happen when it comes to the welfare of people attending gyms or following a 30 day bikini body challenge? Even the fashion industry is making an attempt to protect the integrity of their trade by not using models who are under a certain weight. Although it's questionable at times at least they've brought awareness to the situation.

So what is the answer? Unfortunately I think we are too far gone to change anything. In actual fact it will get worse because vanity and stupidity is a trillion dollar industry that goes hand in hand. All I can do is try to bring awareness to the problem and perhaps make people think twice about the advice they're getting. I want to say that there are a lot of good trainers out there. I've met them, I've taught them, and I've trained with them. I believe they genuinly want to help people look and feel their best but are being brought down by the cowboys who think having a six pack qualifies them as an 'expert'.

I want you to seek out these good trainers. Listen to what they have to say. Usually they're the ones without all the glamour and glitz of photoshopped Instagram photos. They are the ones who are always learning and researching to make themsleves better at what they do so they can help you get better at what you do. But more importantly I want you to listen to yourself. Ask yourself "have I eaten too much? Am I full?" This is probably a good start to your question "how much should I be eating?" You see you don't need a diet and you don't need motivation. You just need to make up your mind about what you want to achieve and then just do it without making a big song and dance about it like you're at a rock concert.

No one is going to give you anything. No one owes you your health. You owe it to yourself because unfortunately there are people in this world who do not have the luxury and choices that you do. Start believing in yourself again instead of all the nonsense and crap that's being fed to us by under qualified and over glorified "experts".

Christian Marchegiani

Likes

Comments

Gillar: http://blogg.svt.se/svett-och-etikett/lite-om-varfor-traning-inte-tillhor-jonas-colting/

Likes

Comments

God kväll. Jag vill skriva ett kort inlägg om något som jag ofta brottats med, och fortfarande till viss del gör och det är vikten av att allt jag gör är just, alldeles för VIKTIGT.

Det var många år sedan jag hörde det första gången, det där med acceptans. Jag fattade nog inte riktigt då vad det betydde. Jag ville ju framåt, utvecklas, bli bättre, nå nya mål. Jag var inte alls med på att "gilla läget" eller acceptera min ångest, sorg, rädsla, avundsjuka, livssituation m.m. Och visst, man ska framåt i livet MEN senaste året har jag verkligen fattat vilken stor betydelse just acceptans har för mitt eget välmående och hur skönt det är att se sig i spegeln och tänka "japp, såhär ser jag ut. punkt. Eller "jaha idag har jag ångest och det är helt ok.

Inte kämpa emot, inte analyser utan låta tankarna flyga förbi precis som moln på himlen.

Jag har alltid tyckt att allt jag gjort i livet, från minsta grej till största, har varit så viktigt. Att det måste bli rätt, precis som jag tänkt. Det är viktigt att middagen blir exakt som jag tänkt, det är superviktigt att jag hinner just det träningspasset jag planerat in, det är viktigt att min mamma och jag har den där fina relationen under vår promenad och går just den vägen jag planerat vi ska gå och funkade inte det eller något gick fel så rasade min dag.

En sak är säker, saker blir lättare när man slutar se dem som världens viktigaste. Det kanske låter konstigt men ju mer jag slappnar av desto lättare blir det att må bra. Jag tänker oftare nu att "äh det löser sig" eller "det blir nog bra, det är inte så noga" och det är härligt (när man vant sig) :)

Så våg släppa taget om livet och lita på att det ordnar sig och det är inte så viktigt att det blir precis som du tänkt, det är nästan oviktigt

sov gott! oj det blev inte så kort inlägg men det är ju också oviktigt och något jag kan leva med :)

Likes

Comments

Go kväll. Tuff dag idag, tar energi att kämpa mot sin ångest och sina rädslor. Ljuspunkten idag var att lyssna på Lisa som berättar sin historia om anorexi och ortorexi i radioprogrammet Värvet. Det ger mig hopp om livet, lyssna: http://youtu.be/ye-tOgxlEkM

God natt 

Likes

Comments


I natt låg jag och vände och vred på mig, orolig att pulsen skulle öka, rädd att somna. Kl 01:00 gick jag ner i köket, värmde mjölk och åt en banan - precis så som Ylab sagt åt mig att göra. Jag somnade och jag känner mig mer nöjd över att jag tog det beslutet än rädd för effekterna. Frukt är godis har jag lärt mig... Men som sagt - bananer är fantastiskt :)

Ofta när man har lite pank i kroppen är det svårt att tänka positiva tankar, hur mycket man än försöker kommer de negativa fram och tar över. Det är det som kallas ångest och man får helt enkelt försöka stå ut med det. 

Ikväll är det utbildning igen och efter det ska jag gå på det där pilatespasset. Blir nog en skön avslutning inför kvällen, jag hoppas på det. 

Läste en fantastisk bra och tänkvärd artikel i morse, några utdrag (Colting - läs!): 

9 Habits Of People With A Healthy Relationship To Exercise

Much like the precarious line between thinking carefully about food and obsessing over it, exercise is also a highly beneficial component of a healthy lifestyle that can easily become problematic."One end of it is avoidance of exercise, versus the other extreme extreme, which is too much exercise," says Jennifer E. Carter, Ph.D., the director of sport psychology and the Ohio State University Sports Medicine Center. "Balanced exercise finds the middle ground."


1. People with a healthy relationship to exercise know the difference between a good burn and true pain.

"You hear so much about the whole 'no pain, no gain' attitude," says Cohn. "I think we really have to redefine what pain is." Yes, you want to feel like you worked hard, you want some fatigue, you might even relish your second-day soreness. But feeling discomfort in joints, or feeling so exhausted you just want to drop at the end of the day is not normal, says Cohn. Pain can be serious, and pushing through could cause worse injury. People with a healthy relationship to exercise know when to say when.

2. They take rest days


3. They don't exercise to eat, they eat to exercise.

Exercising purely to "influence weight or shape", says Carter, can be a slippery slope into obsession and disorder. For a healthy athlete or exerciser, food is fuel, not the enemy. Our bodies require a bare minimum amount of calories simply to survive, and we need to provide extra energy for physical activity. Rather than exercising "to allow themselves to eat," says Carter, people with a healthy relationship to exercise eat to allow themselves to exercise. Eating whatever you want just because you exercised today doesn't cut it either, even if you just want to maintain weight, she says. Of course we'd never say the occasional brownie was completely off limits, but "'occasional' doesn't mean every dinner warrants a dessert!" Carter says

4. They can go with the flow.

Many experts recommend scheduling exercise into your day like you would any other appointment to help you stick with your fitness plan. But there also needs to be some flexibility in the scheduling. One sign it's become too restrictive is if straying from the usual routine causes extreme upset. Take traveling, says Carter. Someone with a healthy relationship to exercise won't panic if her day-to-day routine is a little off. Someone with an unhealthy relationship to exercise might skip out on important events or exciting moments or wake up drastically early to fit in a workout. "The exercise becomes number one," says Carter.

7. They do it on their terms.

Along with finding a fitness plan they enjoy, people with a healthy relationship to exercise also work out when and where they like. Yes, there are big benefits to a morning workout, like fewer cravings and greater energy, but it comes down to personal preference, says Carter. "Some people like to exercise in the morning, some people hate mornings," she says. "You don't have to force it."

I sin helhet finns den att läsa här: http://www.huffingtonpost.com/2014/05/12/healthy-relationship-exercise-habits_n_5290153.html 

Likes

Comments

Tack för allt stöd och alla fina meddelanden jag får, det värmer verkligen och hjälper mig vidare. Jag nämnde tidigare att jag mådde bättre, trodde jag ja. Igår hade jag ett enormt bakslag vilket resulterade i panik, ångest, hemska känslor och tankar. I morse var jag på Ylab, träning och prat och jag förstår att även fast det känns tungt så har jag tagit ännu ett steg i rätt riktning. Jag har släppt kontrollen och låtit rädslan komma fram. Mycket av det jag känner, paniken och de jobbiga känslorna kommer för att jag är i energibrist. När jag tänker efter på vad jag åt igår är det inte mycket att hurra för.. Yoghurt, lite flingor, yoghurt igen och sedan en liten middag.

Min uppgift nu framåt är att äta potatis till lunchen och innan jag somnar ett glas med varm mjölk och en banan. Det kommer att ge effekt. Jag hoppas på det. Att kroppen kan reagera så starkt? Det hade jag ingen aning om. Ät försjutton, ät om du vill träna!

Lite om ångest och banan och L-theanine.

L-theanine finns i grönt te och är en aminosyra. Den har visat sig hjälpa bra mot just ångest och den sänker blodtrycket. Läs mer här: www.sciencedirekt.com/Science/article/pii/S0924224499000448

Serotonin och dopamin har en komplex relation i våra hjärnor men båda signalvägarna går ut i hjärnans framlob och påverkar därför vårt beteendevetare hög grad. Negativa tankar, låg självkänsla, blyghet, rädsla, sömnproblem, panikattacker etc. ÄR ett tecken på obalans, det är inte abstrakt eller psykiskt utan högst konkret och kemiskt.

Banan är grymt bra har jag förstått! Den innehåller tryptofan som hjärnan bl.a.tillverkar serotonin av (kroppens "må bra" hormon). Kroppen kan inte själv tillverka tryptofan utan vi behöver tillföra det. Genom att dagligen tillföra tryptofan jan vi få bättre sömn och humör. Tryptofan finns, förutom i bananer, i mjölk, kött, ägg och fisk.

Utöver allt detta har jag fryst mitt sats-kort idag och har därmed ingenstans att fly. Efter 10 år med sats känns det vemodigt men förhoppningsvis blir det bättre och bättre.

Avslutar med kloka ord från en vän: "se maten som din medicin nu, när man är sjuk tvekar man aldrig att äta sin medicin för att bli frisk igen och så måste du tänka ned barn nu. Banan och mjölk är din medicin"

Likes

Comments



Ylab i morse, träning. Fokus på core och fokus på att utföra alla övningar korrekt istället för tungt eller antal repetitioner. Kände mig ganska trött i kroppen när jag gick därifrån men visst kom tankarna på att "addera" lite löpning. Det har jag dock inte gjort och kommer inte göra idag heller. Torsk med citronsås OCH potatis till lunch, den här dagen får nog gå i framstegens tecken. I morgon är det utbildning på Ylab igen och efter det Pilates-klass som jag ska testa för första gången. Inga tunga pass alltså utan fokus på kroppskontroll och andning. 

Den sista månaden har verkligen fått mig att fundera. Vad har  jag hållit på med egentligen? Jag måste ta itu med mina problem, jag kan inte bara skjuta dem på framtiden. Åren går och alldeles för många har redan passerat. Jag vet (hoppas fortfarande) att jag kommer stå där på andra sidan, i ljuset av tunneln, om ett tag och verkligen må dåligt över hur jag bara förnekat mig att njuta och leva livet fullt ut. Så många gånger som jag valt tvärt emot det jag egentligen vill och varit sur och tvär för att jag inte klarat av att låta mig själv få det jag faktiskt vill ha. Så många gånger jag stressat för att hinna träna, hoppat över stretchen för att rastlösheten varit förstor och tiden för knapp, valt någon halvgod maträtt medan mina vänner njutit av det jag egentligen vill ha. Så många gånger jag snäst åt mamma för att hon promenerat för sakta eller inte lagat den maten jag vill ha...

Jag har inte varit sann mot mig själv, inte lyssnat på min kropp utan pressat den mer och mer bara. Det fungerar några år, när man är ung och kroppen är oförstörd men nu börjar krämporna märkas... Jag har en tålig kropp, om det är bra eller dåligt i min situation kan jag inte svara på, men något som är säkert är att den inte tål vad som helst och nu är tiden inne då jag måste börja ta hand om den så att den kan fortsätta växa och må bra. Ibland glömmer jag bort att jag är min kropp. Jag tänker det som att det är jag, och så är det kroppen,separerat från varandra, då är det mycket lättare att behandla den illa och utan respekt.

Jag vet att sanningen fortfarande är att jag inte behandlar den så bra som den borde. Men min inställning har förändrats. Det märker jag. Jag mår inte längre bra av att inte äta eller träna utan att fylla på med energi efteråt. Jag förstår att kolhydrater är ett måste. Det är ett framsteg som gör att jag mer och mer kommer underfund med att jag helt enkelt aktivt får tänka och tvinga mig att äta. Jag måste tänka aktivt och inte låta hjärnan gå på autopilot, för gör den det tar den de vanliga besluten, inga omvägar för det räcker varken energi eller tankekraft till för. Men jag är rädd, rädd att tappa kontrollen, räd att gå upp i vikt och förlora mina muskler och sorgsen över att inte få vara den "atlet" och fokuserade träningsperson som jag anser mig vara och någonstans ändå gillar att vara.

Jag har alltid fått mycket beröm för att jag varit duktigt i de idrotter jag utövat, har talang, lär mig snabbt, är fokuserad och vill nå mål. Ledarna i maratongruppen uppmanade mig att byta till en snabbare grupp, instruktörerna i Crossfit tyckte jag utvecklades snabbt och hade lätt att bygga muskler, landsvägscykelklubben tycker jag skulle satsa på elit...  och jag har alltid gillat det. Jag har alltid tyckt att det är en sorg att jag inte har kunnat hålla min träning på en normal nivå, att jag lyssnat på fel budskap och haft så dålig kunskap om träning och kost. Att jag slagit in på fel spår och hela tiden brutit ner... Jag har alltid haft en dröm om att få satsa på riktigt men mina redskap har varit felaktiga, jag har använt sågen för att slå i spikar och hammaren för att hugga ner buskar..  

Fösta steget är att idag gå hem och vila för det behöver jag, min kropp är van att vara svältfödd på kärlek och omtanke, tur att mitt hjärta fortfarande är kärleksfyllt och inte kidnappat iallafall. 

Likes

Comments

Jag vill inte hamna där.

Pratade med min kära mamma idag, hur kommer det sig att mammor alltid är så kloka? De vet liksom alltid allting i förväg. 


Jag berättade om hur orolig jag är för att tappa kontrollen och gå upp i vikt. Mamma förstår alltid vad jag menar och vi har debatterat detta fram och tillbaka i flera år och bollat hälsohets, dieter, anorexi, mina maraton, cykelperioder, crossfitövningar, bikramyoga -you name it.

Vår diskussion idag slutade ändå idag med att mamma någonstans sa: nu handlar det om att du får bestämma dig, vill du göra detta, satsa på en välmående kropp och kunna få barn i framtiden men då riskera gå upp något kilo eller vill du inte ta den risken och leva som du gör nu? Din kropp kommer att förändras med åren och om 20 år kommer allt ändå sladdras och hänga lite här och där, ett ben kommer plötsligt gå inåt, höften blir kanske lite sned, valkar dör man minst anar det.. Livet fungerar så säger mamma, men man kan vara jättelycklig ändå.

Enkelt. Eller?

Jo men jag får nog ta och bestämma mig nu...

Likes

Comments