Jag vill inte hamna där.

Pratade med min kära mamma idag, hur kommer det sig att mammor alltid är så kloka? De vet liksom alltid allting i förväg. 


Jag berättade om hur orolig jag är för att tappa kontrollen och gå upp i vikt. Mamma förstår alltid vad jag menar och vi har debatterat detta fram och tillbaka i flera år och bollat hälsohets, dieter, anorexi, mina maraton, cykelperioder, crossfitövningar, bikramyoga -you name it.

Vår diskussion idag slutade ändå idag med att mamma någonstans sa: nu handlar det om att du får bestämma dig, vill du göra detta, satsa på en välmående kropp och kunna få barn i framtiden men då riskera gå upp något kilo eller vill du inte ta den risken och leva som du gör nu? Din kropp kommer att förändras med åren och om 20 år kommer allt ändå sladdras och hänga lite här och där, ett ben kommer plötsligt gå inåt, höften blir kanske lite sned, valkar dör man minst anar det.. Livet fungerar så säger mamma, men man kan vara jättelycklig ändå.

Enkelt. Eller?

Jo men jag får nog ta och bestämma mig nu...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments



Fick för ett tag sedan ett mail från en orolig mamma. Jag vill gärna hjälpa till så mycket jag kan eftersom ätstörningar ligger mig varmt om hjärtat (det kändes konstigt att skriva) önskar inte att just detta ämne låg mig så nära men nu är det som det är.

Jag tar mig friheten att publicera frågan eftersom jag tycker att den är viktig och jag tänker att det garanterat finns fler som undrar samma sak och är i samma situation som den oroliga mamman. Här kommer inlägget:

"Hej!
Har just läst en del av det du skrivit i din blogg.
är själv mamma till en dotter som har ästörningar.Tyvärr har hon hunnit fylla 18 år vilket gör att hon själv bestämmer om hon vill ha hjälp eller inte.Och det vill hon i nuläget inte!
Hur gammal var du när du/din omgivning blev medvetna om prblemen?
Det är ren tortyr att se sin dotter förvinna och inte kunna göra något. Hur har din mamma /pappa burit sig åt för att nå fram till dig eller har det bara fungerat?
Har du några tips om hur man som förälder kan hjälpa sitt barn igenom det här.Hon är 1.70 cm lång och väger enligt henne själv 48 kilo."

Jag förstår verkligen din oro och frustration. Jag förstår också att du känner en slags hjälplöshet av att inte kunna bestämma över din dotter. Alla som drabbas har sina olika anledningar och historier kring varför de behandlar sin kropp som de gör. Vissa vill vara smala, andra vill ha kontroll över något i sitt liv när allt annat stormar, vissa vill ha muskler och en tredje vill ha uppmärksamhet. För mig handlar det mycket om kontroll och ångestreducering, en flykt från vardagen. Jag vet att jag är smal och kan konstigt nog ibland även ha ångest över det...

När jag drabbades av ätstörningar var jag också 18 års åldern. I början av min blogg berättar jag min historia från början. Jag åkte utomlands för första gången med en tjejkompis som då hade anorexi (något jag inte tänkt på). Vi skulle bo själva i Australien i 3 månader. Jag längtade hem väldigt mycket och träningen och kontrollen över maten gjorde att jag hade något att hålla fast vid, något jag kunde kontrollera. Jag gick ner från ca 62 kilo till 52 kilo under den resan och sedan rasade vikten bara mer och mer.

Mina föräldrar skiljde sig när jag kom hem från Australien och det innebar att jag snabbt fick flytta hemifrån, till en egen lägenhet i innerstaden, samt att jag förlorade all den trygget jag tidigare haft omkring mig. Jag var överlycklig över att få bo själv, då kunde jag ju träna och äta hur jag ville och jag mådde bra av känslan att jag hade varit "duktig" och att jag klarade att stå emot dumma frestelser som andra föll för. Jag var en vinnare tänkte jag. Jag var smart, det hade jag inte varit innan. Som minst vägde jag 46 kilo och är 171 lång. Jag var långt under normalt BMI.

Mina föräldrar hade inte riktigt tiden då eftersom de var mitt uppe i sitt. När man har en ätstörning blir man väldigt duktig på att hitta undanflykter till varför man inte vill/kan äta. För mig handlade det mycket om att ha marginaler, att träna så mkt att jag var säker på att inget fett skulle fastna på min kropp... Jag misstänker att din dotter gör liknande saker och undanhåller information (även om jag inte vet ngt om hennes historia eller bakgrund). Jag hade tur som hade en pojkvän som stöttade, jag tror man måste ha någon nära som bryr sig.

För det första är det viktigt att försöka skapa en relation med din dotter där hon känner att hon kan komma till dig och prata när som helst det passar henne. Att du inte hotar med att hon måste äta ditten och datten eller hot om att du kommer kontakta psykolog etc. (detta kan du ha i dina tankar som en plan för framtiden). Det första steget handlar mer om att få henne själv att inse att hon har ett problem och att det inte är ngt hon behöver dölja elle skämmas för. Låt henne göra egen mat när ni äter middag ihop, nu vet jag inte om hon bor hemma men om hon gör det försök äta tillsammans. Försök se när hon är mottaglig och var inte rädd för att ta upp frågan om hur hon t.ex. ser på sin kropp m.m.

För det andra tycker jag att du så småningom, helst ihop med din dotter, ska söka dig till en klinik för ätstöringar. Jag kom själv tillsist underfund med att jag hade ett problem och att jag inte orkade leva i en bur längre. Men det tog flera år och det är bara slöseri med tid. Jag har försökt på olika sätt (har berättat om detta i bloggen) och alla sätt passar inte alla.

För det tredje, var inte rädd och låt det ta lite tid. Åk på en minisemester med din dotter, ta henne på allvar och lyssna på henne. Min egen mamma har själv berättat att det var nästintill omöjligt att påpeka något för mig när jag levde i förnekelse, jag blev bara arg. Men, någonstans fastnade ändå orden och mognade. Våga! Var inte rädd, gå på, ha tålamod och ge inte upp.

sök proffessionell hjälp! Allt går så mkt fortare och efter ett tag kommer hon känna sig starkare och du som mor slipper bära allt ansvar själv.

Jag är fortfarande inte fri från min ångest och det är en kamp varje dag. Jag hoppas att min råd har hjälpt lite. Hör gärna av dig igen.

Har ni andra något värdefullt tips?

Kramar

Likes

Comments


Att få kalla sig PT, eller personlig tränare, är inte så svårt och det finns många PT:ar i vårt land idag. Alla har också olika inriktning  och olika mål. Det är samma sak som med psykologer, alla är inte bra och alla kanske inte heller passar kust dig, men de som är bra kan vara helt fantastiska för din utveckling. Jag har hittat en sån kille, han har fantastisk kunskap om fysiologi, människokroppen  hur träning, kost, vila, sömn, muskler - allt hänger ihop. Han  har idrottsbakgrund och han bygger upp sina klienter sakta men säkert. Tänk om jag vågat vila och lyssnat på honom! Nu blir det avbrott istället men kanske kan jag få komma dit med ett annat fokus?,får se vad ylab tycker...

Jag berättade min historia för min PT, tänkte att han kanske blir sur eller känner att "där försvinner en hängiven kund  och massa inkomst" men det  hände inte. Han brinner för hälsa, på riktigt. Han svarade mig med så många fina kloka ord som är så viktiga i allt detta. Så självklart på något sätt, eller hur? Hur kan man hamna så fel i sina  prioriteringar som jag gjort?  Jag började med att skriva att jag aldrig mer kommer vara vältränad..,läs hans svar

Sluta nu! :)

din träning börjar här och nu..

För det första så är det inget fel på dig överhuvudtaget. Säg till dig själv att du ska klara av det här. Bara att jobba med dina rutiner och känslor. Work work work. Du orkar vad som helst om du kan träna som du har gjort.

Man kan träna på allt i livet. Men ingen kan vara bra på allt.. Se till att träna det som är relevant för dig och dina mål just nu. Så mycket vet du nu av allt du hört ur min jobbiga stämma, att man inte blir tjock stel och dålig av att INTE träna högintensivt. Man blir STEL SOM FAN, FET SOM FAN OCH DÅLIG av att MÅ dåligt. Biggest looser folket är inte sjuka av en sjukdom som kallas fetma.. De är överviktiga pga att de inombords mår dåligt.. Efter det så stressar de över sin form och vikt. Sedan flyr de i okunskapens värld av dålig kvalité och mängd av kost. Sedan blir det jobbigt att förflytta sig. Inaktiv fysik leder till inaktiv känsla och obefintlig hälsa och vise versa.

Du är på det grundligaste steget, som enkelt går att lösa, för hälsa. Var tuff med dina känslor och släpp loss dom. Våga känna dig sårbar. Våga gråta framför någon. Våga känna något om dig själv som du inte vill inse eller ta tag i. Släpp taget och känn att du lever. Det är nummer ett viktigaste att inse i ditt liv. Din man, er hund, dina föräldrar, hans föräldrar... 

Alla dina vänner är dina vänner för att du är DU... Inte för vad du springer på maran eller har för historik på gymmet. De har haft roligt med dig, de har hjälpt dig eftersom du hjälpt dem. Om Du mår dåligt förändras allt.. Men ändå inte. Vänner familj och vovve vill hjälpa dig mer och finnas mer för dig för att de bryr sig.

Ge dig nu själv chansen att vara lika snäll mot dig och ditt inre som du är mot alla andra. Du kommer vara fysiskt starkare och mer kapabel än du någonsin varit när känslomässig hälsa infinner sig i din själ.

Punkt 

Likes

Comments




Min mamma har alltid varit närvarande med oss tre syskon. Alltid sett till att vi haft det bra och satt oss först. Jag vet att ätstörningar gör att man blir extremt egoistisk, så länge jag får min dos träning och tillåts kontrollera vad jag äter är allt lugnt och fint men rubbas den kontrollerade världen spricker allt. Jag vet att mina syskon många gånger tyckt att jag alltid fått bestämma, komma i första hand och daltats med. Under resor har jag väckt min lillebror tidigt på morgonen med att slamra med kaffekoppen innan min morgonlöprunda, som jag måste ta innan frukost. Familjen har hungriga släpats med gata upp och gata ner under sommarsemestern i Rom för att hitta den optimala restaurangen och min kära mamma har tvingats gå långa sträckor, trött i knäna, i Danmark för att jag tyckt att buss eller bil är onödigt och promenaderna måste prioriteras. Jag har varit så ego och så ståndaktig för att min ångest drivit mig. Säkert svårt för vissa att förstå. Jag vet att jag uppfattats som extremt kall, driven, ego, okänslig och omedgörlig - egenskaper som egentligen går helt emot hur "friska" jag är. Jag har alltid varit en varm person som brytt mig väldigt mycket om mina nära och kära. Tror att min ångest blivit ännu starkare just för att jag inte känt mig bekväm med denna egosim och kyighet som jag märkt att jag har utvecklat. Jag har inte velat vara så men det har varit en överlevnadsstrategi och en fysiologisk reaktion på för lite energi och för mycket stress. Tillslut var min självkänsla så låg att jag inte brydde mig längre, jag kan ju ändå inte hålla vad jag lovar, ställa upp för någon annan genom att prioritera den personens behov framför mina egna. Vad är jag för kompis/dotter/fru? Jag slöt mig mer och mer och hittade på mer och mer undanflykter och lögner...

Jag är inte stolt över mitt beteende och jag vet att jag fortfarande inte är frisk men jag försöker vara lite mer ödmjuk och tänka utifrån andras perspektiv istället för mit, och det har fått mig att må bättre. Jag vill ge tillbaka och visa att jag kan.

Sedan jag valde att vara helt ärlig med mina problem för närmsta vänner, familj och min man har jag fått SÅ mcket kärlek tilbaka att jag blir tårögd, de har verkligen funnits där för mig, stöttat, ringt, lyssnat och de tror på mig. De är lättade, de vill mig väl och jag blir varm inombords igen. Det har ocks varit tufft, igår sa en av mina bästa vänner att jag verkligen sårat henne under åren, jag har bara tänkt på mig själv och övergett henne, aldrig funnits där och all tid jag lagt på träning - vad mycket roligt jag missat. Jag vet det och det enda jag kan säga är förlåt - det kommer bli bättre.

Jag vill ha barn, just nu klarar min kropp inte det fysiskt. Jag vet att jag heller inte skulle klara det mentalt. Som en behandlare sa: många kvinnor tror att allt kommer ordna sig med ätstörningen när de blir gravida, det gör det inte för de flesta med allvarliga problem. Träningen kommer alltid att komma först. Hon drog exemplet med en kvinna som går hos dem idag och som just blivit mamma. Varje morgon lämnar hon spädbarnet ensamt i tre timmar när hon är ute och springer.
Det är sorgligt, men jag förstår det, jag förstår känslan 

Likes

Comments


Mina vänner, min familj och mina kollegor - det är famtastiskt vilket stöd man kan få när man öppnar upp sig och vågar erkänna. Mer om detta i nästa inlägg, de förtjänar mer än en trött kvällstext och det var inte det detta inlägg skulle handla om.

Jag har gått till många olika terapeuter under mina år som sjuk i anorexi. Jag har aldrig riktigt känt att någon av dem har brytt sig om mig som individ, alltså genuint verkligen brytt sig. Tiden har alltid varit i fokus och har jag råkat gå en minut över deras späckade schema så har de bokstavligen talat avbrutit mitt i en mening. Tider har inte gått av avboka/omboka till annan dag i veckan om jag blivit sjuk och många gånger har de kallat mig vid någon annans namn och glömt vad vi pratade om veckan innan.. hur ska man som patient kunna skapa ett förtroende till sin behandlare då?

Jag har många gånger känt att jag har fått ställa min egen diagnos och svarat på mina egna frågor, den första psykologen jag gick till pratade bara om min barndom och när jag nämnde att jag hade svårt att äta pratade han om att man ofta fick en klump i halsen om man var ledsen och att det förmodligen var därför jag inte kunde äta och att det berodde på min barndom och föräldrarnas skiljsmässa, jag kände inte igen mig alls men jag var blyg och ung och ville inte ifrågasätta.

Nuu har jag äntligen hittat någon som verkligen bryr sig på riktigt, det känns så hittills. Igår fick jag en timme extra på Ylab för de märkte att jag behövde det. Ingen stress, ingen som tittade på klockan och jag kände mig lyssnad på. Om jag inte kan komma en dag bokar vi genast in en ny tid samma vecka. Det är så viktigt med regelbundenheten. Sedan jag var där första gången för ca två veckor sedan har det inte gått en enda dag utan att de har gjort sig påminda på ett eller annat sätt. Det är asjobbigt men asbra! De har svar på mina frågor redan innan jag ens hunnit svara själv och sitter på sådan erfarenhet att minsta blick från mig gör att de förstår, bollar tilbaka, spräcker bubblor och ser igenom.ASJOBBIGT men asbra.

Jag har haft det lite tufft med annat i livet också en period och det känns underbart att veta att jag har några personer som stöttar mig i ut och skur och som verkligen bryr sig. I bland tänker jag att det är meningen att ha det tufft fö att man faktiskt ska se vad man har...

Kvällens fråga - hur bedriver man tid om man inte tränar, äter, tänker på mat, tänker på träning, läser om mat eller jobbar? Speciellt om man inte mår bra och har ångest, tips?


Likes

Comments

God morgon.

Slog rekord på bloggen igår med hela 70 besökare -glad över det är jag.

Mornarna är alltid jobbiga tycker jag, det går bra fram till efter frukost. Jag älskar verkligen frukost och har alltid gjort. Idag gjorde jag bake-off knäckebröd (glutenfritt) i ugnen med caschewsmör, salt och ost. Gott! Är glad att jag lyckas äta lite kolhydrater igen, känner att jag blivit lugnare i kroppen. Även om det är glutenfritt så innehåller det ju kolhydrater i form av bovete och risflingor.

Min man är på golfbanan med några kompisar ( i många år spelade han golf på professionell nivå).

Känner alltid en jobbig tomhet när frukosten är över, nu då? Jag börjar må dåligt, ångesten kommer, jag blir andfådd och liksom darrig i kroppen, som en knarkare som har abstinens... Jag tror inte jag klarar att inte träna idag, funderar på en löptur.

På måndag hoppas jag få mer info och struktur på vad jag ska göra och hur schemat kommer se ut. Känns som jag famlar i mörkret just nu.

I mina tankar drömmer jag om det jag kunde göra innan min sjukdom började (då jag utvecklade anorexi)

- utflykterna med mamma där vi besökte något fint slott och promenerade för det var skönt, slog oss ner på något cafe, hon beställde sin favoritkaka och jag valde alltid antingen en dammsugare eller en chokladboll

-sommaren i Skåne när vi på morgonen begav oss till havet, hela dagen var framför oss och vi hade inte en enda plan, förutom att vi skulle förbi ladan på hemvägen för att köpa nypotatis och jordgubbar till kvällen

- festen med vänner där det enda som räknades var att ha så roligt som möjligt, konsekvenser av saker fanns inte

- mumsandet av Singoalla-kex utan någon som helst fundering på hur många som är normalt att äta

- lyckan över att väckas med frukost på sängen som någon annan förberett

Likes

Comments