Jag gjorde mina slutmätningar igår. Jag kommer nog hänga kvar i någon form i fortsättningen också men jag är så lycklig över vad både de fysiska och psykiska testerna visade igår.

Jag kommer inte dela med mig av alla resultat för det är personligt tycker jag men summa summarum så visar de psykiska testerna nu jämfört med för ett år sedan att min coping och självkänsla har ökat markant, jag har inte heller någon depression eller oro kvar och ångesten är mycket mildare. Ätstörningen är så gott som borta, en liten släng kvar men siffrorna här är fantastiska!

Vad gäller den fysiska delen har min rörlighet förbättrats, jag är Starkare än någonsin! Men jag tränar mindre än någonsin. Min ryggstyrka har gått från att kunna dra 94,67 kg (vilket redan då var bra) till att kunna dra 106,33 kg och vikten då? Den viktiga vikten ja... den jag varit så rädd för, den som bestämt mitt värde.

Jag vill inte skriva så många exakta siffror för jag vet att det kan trigga vissa men det jag vill säga är detta: fettvikt för ett år sedan: ca 15 kg, fettvikt idag: 16 kg.
fettfrivikt då: ca 49,5 kg, fettfri vikt nu: 53.5 kg (detta är alltså muskelmassan)

Summa summarum: Jag tränar mindre, äter mer och har blivit starkare. Fettet behövdes, främst till hjärna och organ.

Allt detta kämpande, diktande, tränande, slitande för INGET mer än ångest, oro och stress och en familj och vänner som kom i andra hand.

Jag är lycklig över att jag valde den svåra vägen.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag måste bara dela med mig av en av de bättre texterna jag läst om just träning och samhälle. Just det den säger i första stycket, om vanligt vett, stämmer så bra tycker jag. Vad har hänt med vårt vanliga vett och förmåga att tänka: är detta rimligt? Verkar det bra att jag bara ska äta kvarg och pulver? Behövs det en dietist för att svara på det? Funderar på om vi blivit för osäkra på oss själva för att våga lita på vår egen förmåga att avgöra vad som är bra/mindre bra?

The Slow Death Of Gyms & Fitness: We Were Warned
Posted on Wednesday, 01 April 2015 in Blogs
Hits: 398118175 Comments Print

When did being fit become a modelling contest? Why is exercise now all about entertainment? Why are celebrities the new fitness experts? And someone please tell me how does having a million followers on Instagram make you a nutritionist? Somewhere, somehow, things have gone wrong when it comes to our health. People are confused about "how much to eat" or if "energy drinks are better than water". Really? Common sense itself should answer these questions but why are we so afraid to use it?

Lets take a closer look. These days it seems everyone is a Personal Trainer, Fitness Expert, Nutritonist, or Gym Instructor. You can gain these qualifications online or simply by having a good body and showing it off in a bikini on social media. Models who didn't quite make it in the fashion and beauty world have turned their attention to the fitness industry and have labelled themselves as 'experts' who want to 'inspire' people to look like them. Qualifications? Well they can fit into a size 6 pair of jeans, look good in underwear through a bathroom mirror, and buy millions of followers on social media.

If you are a chef, cook, or waiter at a cafe and handle food then you too can have a qualification as a Nutritionist/Dieitican. There is no regulation against it and this is where the problem begins. These days you can dish out any exercise or food advice on social media and magazines which in my opinion is grossly irresponsible. Sure you may not get adequate insurance but even that process has become somewhat of a joke. The insurance companies are dancing the tango with the qualification providers and we now have loop holes bigger than the ozone layer.

People tell me that I should lighten up because fitness and exercise is meant to be fun and light hearted. Really? You 'inspire' a man with high blood pressure to lift a weight over his head because you told him so through a magazine and you call this fun? It won't be so much fun when he has a stroke at his local gym or in his garage. My favourite are the 'experts' who are advising mums on how to lose their post baby belly. In my opinion this is not a matter of going back to exercise. Carrying a baby and giving birth puts the body under immense stress and trauma that the post natal period of exercise should be treated as rehabilitation not 'fun' exercise.

I understand the whole premise that getting people active and motivated to exercise is the 'main thing' (as so many 'experts' seem to tell me) but what about duty of care? If a doctor prescribes wrong medication to a patient and they have a heart attack you can rest assured the doctor will never be able to practice again. If you prescribe the wrong exercise to someone in the gym and they injure themselves you just shout at them "no excuses" or label them 'soft'. Believe me this is what happens.

You have a responsibility to people when dealing with their bodies and this is not just a matter of making them do what you can do. The reality is they are not you and will never look like you. I'm happy for people to get their qualifications online who genuinly want to help others but you can't mislead them with false hope and dangerous exercises. You can't just tell them to cut out carbs or eat sugar free food because it worked for you and it's what's trending at the moment.

I get that trainers and models want to show off their bodies (I do too) but please don't wear underwear in your advertising and tell me you want to help people lose weight. In any other industry we would have the ACCC come down so hard on them that they'd be shut down for misleading consumers. Why doesn't this happen when it comes to the welfare of people attending gyms or following a 30 day bikini body challenge? Even the fashion industry is making an attempt to protect the integrity of their trade by not using models who are under a certain weight. Although it's questionable at times at least they've brought awareness to the situation.

So what is the answer? Unfortunately I think we are too far gone to change anything. In actual fact it will get worse because vanity and stupidity is a trillion dollar industry that goes hand in hand. All I can do is try to bring awareness to the problem and perhaps make people think twice about the advice they're getting. I want to say that there are a lot of good trainers out there. I've met them, I've taught them, and I've trained with them. I believe they genuinly want to help people look and feel their best but are being brought down by the cowboys who think having a six pack qualifies them as an 'expert'.

I want you to seek out these good trainers. Listen to what they have to say. Usually they're the ones without all the glamour and glitz of photoshopped Instagram photos. They are the ones who are always learning and researching to make themsleves better at what they do so they can help you get better at what you do. But more importantly I want you to listen to yourself. Ask yourself "have I eaten too much? Am I full?" This is probably a good start to your question "how much should I be eating?" You see you don't need a diet and you don't need motivation. You just need to make up your mind about what you want to achieve and then just do it without making a big song and dance about it like you're at a rock concert.

No one is going to give you anything. No one owes you your health. You owe it to yourself because unfortunately there are people in this world who do not have the luxury and choices that you do. Start believing in yourself again instead of all the nonsense and crap that's being fed to us by under qualified and over glorified "experts".

Christian Marchegiani

Likes

Comments

Ett år sedan jag la av mitt bloggande till förmån för att bli helt frisk från min ortorexi och ätstörning. Jag har kämpat det här året, det vill jag lova. Jag mår MYCKET bättre och jag tänker nu att jag ändå vill dela med mig av mina tankar och reflektioner kring ätstörningar, ångest och ortorexi. Jag går fortfarande kvar i min behandling, jag vill inte släppa taget helt och i ätstörningsvärlden är 1 år faktiskt inte så mycket.

Vad är det som har hänt då, varför mår jag bättre?

-Jag kan äta vad jag vill utan att få megaångest, korv med korvbröd, glass, hamburgare för att ta några exempel

-Jag kan strunta i en träning om jag känner att jag inte vill/orkar

-Jag kan vara flexibel i mitt liv utan att "låsaupp mig" vid vissa pass eller hur min dag ska se ut

-Jag kan skratta, ofta

-Jag kan tänka, känna och andas lättare

-Jag kan vila, ta det lugnt, läsa en bok, se en film utan att tappa koncentrationen

-Jag kan låta min man/mamma/vän bestämma vad vi ska äta till middag utan att lägga mig i

-Jag kan slappna av

Läste i en artikel nyss att antalet nyanmälda patienter under de senaste fyra åren har tredubblats. Ingen sjukdom väcker så mycket oro, ångest och förvirring hos såväl patienter som anhöriga. Förloppet är långdraget med risk för ett kroniskt sjukdomstillstånd och upp emot 15% ökad dödlighet.

Okunskapen om anorexi är stor hos såväl läkare som psykologer och sjukvårdspersonal utanför specialenheter. Inom vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin, allmän medicin och intern medicin står man ofta handfallen inför anorexipatienter. Utbildning krävs så att fler kan behandla och jag brinner verkligen för att hjälpa, framförallt våra unga!

Fortsättning följer


Likes

Comments


Vi pratade mycket om tillit på Ylab förra veckan, tillit till andra, men framför allt till sig själv. Efter alla år med en ätstörning och efter alla försök att bli frisk, tappar man tilliten som är så viktig att ha som människa.

Att kunna lita på att saker och ting kommer att ordna sig.

Under min tid med ätstörning har jag alltid haft ett enormt behov av att styra allt i min omgivning. Före min ätstörning hade jag aldrig några större behov av att styra livet. Jag hängde med, älskade äventyr och resor.Att inte veta vad som väntade gjorde mig levande. Jag visste att jag kunde hantera vad som än hände mig.

Ju mer sjukdomen kom in i mitt liv desto mer kontrollbehov fick jag (jag vet nu att detta kontrollbehov är fysiologiskt betingat - ofta pga energibrist). Jag ville veta allt som skulle hända, ville inte bli överraskad. Allt var tvunget att vara planerat och skulle vi till restaurang på kvällen var jag tvungen att välja ställe, kolla menyn innan och också se hur min träning kunde passa i det hela.

Jag trodde absolut inte att livet kunde ordna sig utan min inblandning och kontroll. Om jag skulle sätta mig på ett tåg, vilket som helst, åt vilket håll som helst, skulle jag inte ha någon tilltro till att jag skulle klara av det. Att inte veta, att släppa taget.

Kontrollen är något som är oerhört energikrävande och uttröttande, dessutom är det nedbrytande för lyckan i livet. Men den sista månaden har detta blivit bättre. Jag vet att det är mycket tack vare Ylab och att jag faktiskt inte har fått några svar, jag har tvingats släppa min kontroll och märkt att det har fungerat lika bra, om inte bättre, utan den. Jag har inte dött, gått under eller förlorat något. Det bästa av allt är
att det är såå skönt att slippa kontrollen, att känna att det kommer lösa sig. Det ordnar sig.

Jag vet att jag behöver träna mer på tilliten till mig själv. Jag behöver kunna känna att jag trivs inuti min kropp och oavsett vart jag är i världen, vilka människor jag har runt mig eller vilka öden jag möter, så kan jag lita på mig själv. Att jag klarar det. Jag har det inom mig och ingen kan ta det ifrån mig.

Likes

Comments

Jag vet vad som orsakar mina panikångestattacker, jag har dessutom lärt mig mer om hur de fungerar och kan mer hantera att leva med detta i min kropp även om det är hemska känslor. En person som verkligen beskriver problematiken kring ångest och panik på ett bra sätt är Christian Dahlström. Har har även skrivit en bok i ämnet som jag precis beställt. Man kan läsa mer om honom här: vadardepression.se 

Han har även ett antal podcasts och den om panikångest finns att lyssna på här: http://vadardepression.se/5-panikangest-sprit-och-gandalf/ 

Idag är en mycket bättre dag än igår och det glädjer mig. Som de sa på Ylab idag - ljuset finns där borta - det är bara att bestämma sig och gå. Gå, gå och gå och du kommer att komma dit. Ta det dag för dag och allt har sin tid. Om jag äter bra kommer jag att få träna hårdare där, om jag inte äter får jag bara komma dit och andas. Det är en morot för mig, "du är en idrottare, du måste tänka som en idrottare också" och det är sant. 

En sak kan jag säga: Jag har fått så enormt mycket starkare magmuskler sedan jag började där, på en månad har jag rutor på magen och inget negativt har hänt med min kropp 

När jag kom till Ylab var jag stark psykiskt och svag fysiskt (fast jag trodde det var tvärt om) idag, en månad senare, är jag stark fysiskt och svag psykiskt. Målet är att vara stark både fysiskt och psykiskt. 

Vet ni vad? Jag tror att det kommer gå!

Likes

Comments

Lördag, nu kommer stressen.. Samma sak varje morgon efter frukost. Träna, inte träna? Stå ut? Släppa efter? Tränade ju igår så idag bör ju alltså vara en återhämtningsdag. Kanske en skön promenad med mamma får bli lagom?

De två första åren, från det att jag kom hem från Australien typ 15 kilo tunnare, och de två åren framöver pratade jag inte om min vikt med någon. Ville inte erkänna, sakta sakta började jag erkänna för mig själv först.... Jag kommer ihåg att det kändes som att jag bara var ett skal utan innehåll... Jag kunde inte känna något, kunde inte vara så glad, inte så ledsen och jag unnade mig inte att njuta av något i hela världen. Inte av mat, inte av musik, kunde inte kolla på en hel film... Jag kunde helt enkelt inte slappna av... Jag antar att det var "Gollum" alltså ätstörningen, som höll på att flytta in och möblerade om där inne i min kropp... Lyfte tunga saker som han ibland tappade med en DUNS och hela magen värkte... Kroppen var orolig och hela jag svajade...

Men det var inte detta jag hade tänkt skriva om nu. Jag tänkte skriva lite om Media, vårt samhälle och synen på oss själva.

Jag vet inte om jag är extra mottaglig men tittar man på tv och läser tidningar verkar det ofta som om det enda livet går ut på är att vara smal, "sund", äta rätt och leva perfekt. Kroppen som livsprojekt. Kroppen är ju bara en kropp, som ska vara funktionell... När skedde förändringen i synsätt? Verkar ibland som om det är mer imponerande att ha cyklat en Vätternrunda än att forskat fram något fantastiskt eller att vara en framgångsrik person intellektuellt....

Man ska göra om och förbättra, bygga ut och smalna in... Ha ett perfekt liv.

Och dessutom menar medierna att man inte klarar av att ta dessa beslut själv utan man måste ha en coach, dietist, inredare, expert eller något annat vid sin sida som talar om exakt hur man ska göra och hur man ska leva sitt liv. Det blir ju inte heller lättare för att alla coacher säger olika saker.

Vi sitter där och konsumerar och konsumerar, blir fullproppade med regler och tips varje dag. Media/ sociala mediertalar om för oss hur vi mår och hur vi känner. Om vi känner oss lite deppiga då är vi det... Så fort vi känner det minsta lilla så ska vi ta till oss denna känsla, det är "inne" med känslor. Detta var en av anledningarna till varför jag började blogga, jag ville inte bara vara den som passivt konsumerade allt alla skrev. Jag ville vara aktiv, berätta min egen historia och inte medias... När jag kommer till Ylab och de förklarar hur mycket som hänger ihop i kroppen blir jag ofta frustrerad över vad mycket osanningar det står i media, instagram...

Folk lägger ut på Facebook hur mycket (lite) socker deras barn får äta. Barn kommer till kalas och meddelar att de inte får dricka något "med bubblor i". Nu ska alla stackars barn också få veta att man måste träna och äta helt perfekt för att vara en "lyckad" männsika och de ska få skuldkänslor och känna sig dåliga om de inte deltar. Ok de kan kanske äta lite mer grönsaker men låt dem äta pannkakor med sylt eller en hamburgare om de nu vill ha det. Allt annat kommer ändå hoppa på dem senare, låt dem slippa oroa sig och bry sig om det för ett tag till...

På 80-talet var det minsann få som gnällde och det fungerade ju bättre än nu. Man var ute på gympan och spelade brännboll eller lekte och skolan serverade inte världens godaste mat men man åt och så var det inte mer med det. Det handlar inte om en komplicerad vetenskap, det handlar om att slappna av och sluta tänka och krångla till det så himla mycket! Inget fungerar, på längre sikt, genom att pressa, tvinga eller skrämma... det kommer bara ge en tvärtom effekt och snurra till det så att balansen rubbas och att folk varken vet ut eller in till slut.

Detta på grund av att eftersom människan söker trygghet och kontroll, kommer hon alltid att söka sig till det som hon känner sig trygg med och det kommer, i de värsta fallen, att bli för mycket av det ena och för lite av det andra.

Jag säger bara: slappna av och njut av livet, det är så mycket mer än bara träning och mat, det fattar även en förvirrad människa som jag. Det finns så många djupare dimensioner... Jag önskar att någon, någongång, kunde tala om detta i media/ på instagram istället...

men de vill ju tjäna pengar och de verkar ha hittat ett vinnande koncept...

Facts tell, feelings sell...

Likes

Comments

Igår pratade vi brister och symptom till följd av anorexi, bulimi, ortorexi och hetsätning. Att mixtra med maten, ta bort och lägga till samtidigt som man tränar mycket gör att kroppen hamnar i obalans. Hormoner och nervsystem, mage, tarmar, häfta, kärl -allt hänger ihop påsett klokt sätt och börjar man undvika vissa saker/näringsämnen påverkar det varandra och tillslut hamnar man i en ond cirkel. Först fick vi bara se symptomen och försöka gissa vilken orsaken var, det var inte så lätt. Det som de flesta som mixtrar med maten och tränar mycket har är energibrist, det är också ofta den största boven i dramat. Man kan ha energibrist även om man är överviktig eller normalviktig. Energibrist gör bland annat att ämnesomsättningen sjunker för att man inte tillför kroppen så mycket energi som den behöver när man tränar så mycket. Här är symptom och längst ned i varje kolumn står bristen. Kunde du gissa rätt? Känner du igen några symptom? Det som stärkte mig var att jag kunde se hur långt jag ändå kommit, många av symptomen hade jag för några år sedan.

Trötthet/oro
Sömnsvårigheter/vaknar tidigt
Magproblem
Tankefixering på mat
Dåligt humör
Nedsatt ämnesomsättning
ENERGIBRIST

Frusenhet/Blekhet
Förstoppning/Snabb mättnad
Menstuationsrubbning
Låg ämnesomsättning
Koncentrationssvårigheter
Trötthet/irritation
Rastlöshet
JÄRNBRIST

Svimningstendens
Yrsel/huvudvärk
Illamående
Svullnad under måltid
Ständigt kissnödig dag som natt
Muskelsvaghet
Domningar
SALTBRIST

Blodsockerfall
Skakningar/Darrningar
Hetsätningssug
Bildning av ketonkroppar
Serotoninbrist (lyckohormon)
Depression
Frånvarokänsla
KOLHYDRATBRIST

Muskelnedbrytning
Svullen mage
Diarré
Svårigheter att hålla tätt
Håravfall
Ödem (svullnad)
Tillväxthämning
PROTEINBRIST

Försämrat smaksinne
Proteinbrist
Ökad mottaglighet för infektion
Dålig sårläkning
Dåligt mörkerseende/ljuskänslighet/sveda i ögonen
Försämrade reflexer
Tvångsmässighet
FETTBRIST

Likes

Comments



Fick för ett tag sedan ett mail från en orolig mamma. Jag vill gärna hjälpa till så mycket jag kan eftersom ätstörningar ligger mig varmt om hjärtat (det kändes konstigt att skriva) önskar inte att just detta ämne låg mig så nära men nu är det som det är.

Jag tar mig friheten att publicera frågan eftersom jag tycker att den är viktig och jag tänker att det garanterat finns fler som undrar samma sak och är i samma situation som den oroliga mamman. Här kommer inlägget:

"Hej!
Har just läst en del av det du skrivit i din blogg.
är själv mamma till en dotter som har ästörningar.Tyvärr har hon hunnit fylla 18 år vilket gör att hon själv bestämmer om hon vill ha hjälp eller inte.Och det vill hon i nuläget inte!
Hur gammal var du när du/din omgivning blev medvetna om prblemen?
Det är ren tortyr att se sin dotter förvinna och inte kunna göra något. Hur har din mamma /pappa burit sig åt för att nå fram till dig eller har det bara fungerat?
Har du några tips om hur man som förälder kan hjälpa sitt barn igenom det här.Hon är 1.70 cm lång och väger enligt henne själv 48 kilo."

Jag förstår verkligen din oro och frustration. Jag förstår också att du känner en slags hjälplöshet av att inte kunna bestämma över din dotter. Alla som drabbas har sina olika anledningar och historier kring varför de behandlar sin kropp som de gör. Vissa vill vara smala, andra vill ha kontroll över något i sitt liv när allt annat stormar, vissa vill ha muskler och en tredje vill ha uppmärksamhet. För mig handlar det mycket om kontroll och ångestreducering, en flykt från vardagen. Jag vet att jag är smal och kan konstigt nog ibland även ha ångest över det...

När jag drabbades av ätstörningar var jag också 18 års åldern. I början av min blogg berättar jag min historia från början. Jag åkte utomlands för första gången med en tjejkompis som då hade anorexi (något jag inte tänkt på). Vi skulle bo själva i Australien i 3 månader. Jag längtade hem väldigt mycket och träningen och kontrollen över maten gjorde att jag hade något att hålla fast vid, något jag kunde kontrollera. Jag gick ner från ca 62 kilo till 52 kilo under den resan och sedan rasade vikten bara mer och mer.

Mina föräldrar skiljde sig när jag kom hem från Australien och det innebar att jag snabbt fick flytta hemifrån, till en egen lägenhet i innerstaden, samt att jag förlorade all den trygget jag tidigare haft omkring mig. Jag var överlycklig över att få bo själv, då kunde jag ju träna och äta hur jag ville och jag mådde bra av känslan att jag hade varit "duktig" och att jag klarade att stå emot dumma frestelser som andra föll för. Jag var en vinnare tänkte jag. Jag var smart, det hade jag inte varit innan. Som minst vägde jag 46 kilo och är 171 lång. Jag var långt under normalt BMI.

Mina föräldrar hade inte riktigt tiden då eftersom de var mitt uppe i sitt. När man har en ätstörning blir man väldigt duktig på att hitta undanflykter till varför man inte vill/kan äta. För mig handlade det mycket om att ha marginaler, att träna så mkt att jag var säker på att inget fett skulle fastna på min kropp... Jag misstänker att din dotter gör liknande saker och undanhåller information (även om jag inte vet ngt om hennes historia eller bakgrund). Jag hade tur som hade en pojkvän som stöttade, jag tror man måste ha någon nära som bryr sig.

För det första är det viktigt att försöka skapa en relation med din dotter där hon känner att hon kan komma till dig och prata när som helst det passar henne. Att du inte hotar med att hon måste äta ditten och datten eller hot om att du kommer kontakta psykolog etc. (detta kan du ha i dina tankar som en plan för framtiden). Det första steget handlar mer om att få henne själv att inse att hon har ett problem och att det inte är ngt hon behöver dölja elle skämmas för. Låt henne göra egen mat när ni äter middag ihop, nu vet jag inte om hon bor hemma men om hon gör det försök äta tillsammans. Försök se när hon är mottaglig och var inte rädd för att ta upp frågan om hur hon t.ex. ser på sin kropp m.m.

För det andra tycker jag att du så småningom, helst ihop med din dotter, ska söka dig till en klinik för ätstöringar. Jag kom själv tillsist underfund med att jag hade ett problem och att jag inte orkade leva i en bur längre. Men det tog flera år och det är bara slöseri med tid. Jag har försökt på olika sätt (har berättat om detta i bloggen) och alla sätt passar inte alla.

För det tredje, var inte rädd och låt det ta lite tid. Åk på en minisemester med din dotter, ta henne på allvar och lyssna på henne. Min egen mamma har själv berättat att det var nästintill omöjligt att påpeka något för mig när jag levde i förnekelse, jag blev bara arg. Men, någonstans fastnade ändå orden och mognade. Våga! Var inte rädd, gå på, ha tålamod och ge inte upp.

sök proffessionell hjälp! Allt går så mkt fortare och efter ett tag kommer hon känna sig starkare och du som mor slipper bära allt ansvar själv.

Jag är fortfarande inte fri från min ångest och det är en kamp varje dag. Jag hoppas att min råd har hjälpt lite. Hör gärna av dig igen.

Har ni andra något värdefullt tips?

Kramar

Likes

Comments

De första åren ville jag klara mig själv, jag hade en teori om att om jag klarade allt själv så skulle det bli bra och jag skulle känna mig mycket starkare när jag väl "kom ut på andra sidan" för då visste jag ju att jag klarade det på egen hand... Problemet var bara att det aldrig kom någon "andra sida". I bland måste man inse att ensam inte alltid är stark. Jag insåg detta efter ca 2 år. Jag började då gå hos en privatpsykolog, en äldre man i 50-års åldern... Han var inriktad på psykoanalysen och la hela sin tro på Freud och barndomen...Ja, mina föräldrar skilde sig i samma veva och jag kom hem från en resa, där jag bott utomlands ett tag precis i samband med detta... Min första resa långt hemifrån och jag hade längtat hem en del... Men det ligger djupare än så... Psykologen sa i alla fall att jag hade ett litet barn i mig som inte ville växa upp och att jag hanterade detta genom att kontrollera vad jag stoppade i mig och "när man går igenom jobbigare perioder i livet så blir det ofta automatiskt så att man äter mindre, eller i andra fall mer

Jag märkte inte att jag blev bättre trots att jag var där en gång i veckan och verkligen försökte förklara hur jag kände, ångesten över att ha ätit för mycket eller fel, tankarna som snurrade, tröttheten, träningsmanin som gjorde att jag inte kunde sitta still mer än några minuter, koncentrationssvårigheterna (aldrig att jag kunde se en hel film) och viktnojjan (jag vägde mig och skrev varje dag ner på ett papper hur mycket min vikt gått upp eller ner). Men som sagt, har man inte upplevt detta själv, eller mött 1000 tals med liknande problem, är det nog svårt att lösa problemet åt någon annan. Så att bara prata om det hjälpte inte mig. Jag hade ju insikten men inte verktygen...

Nästa steg var att ta kontakt med ett känt och populärt anorexicenter, det tog mig ca ett år till att göra. Jag fick komma dit, göra tester och ta prover. Psykologen sa att jag inte längre klassades som anorektisk (det stadiet hade jag kommit förbi) men jag hade en allvarig ätstörning och var fortfarande lite underviktig. Det var mina tankar som behövde förändras och denna gången blev det kognitiv terapi, jag var för frisk för att gå på dagvård. Jag hade läxor som jag skulle göra hemma, äta nya saker, träna mindre etc. Jag fick sätta upp mål och delmål... Föra matdagbok mm. Visst, det var bra... när jag var där... men så fort jag stängde dörren och gick hem kom allt tillbaka... När jag kände mig ledsen blev allt värre och sjukdomen började komma mer i vågor... Jag klarade inte av att träna mindre och kände ingen speciell tillfredsställelse om jag klarat av en hemuppgift.. Ångesten var starkare... Efter ett tag var mina "gånger" slut och det fanns inte mer pengar för mig... Jag fick göra samma test som när jag började som avslutning och det visade på en enorm förbättring, självbild... allt var bättre! Alla var nöjda... utom jag... Jag kände mig inte alls bättre, bara mer förtvivlad över att inget verkade hjälpa...

Då tänkte jag att en dietist kanske kan hjälpa mig. Jag kontaktade ett privat sjukhus och talade med en trevlig kvinna som sa att hon förstod mitt problem och att hon jobbat mycket med ätstörningar av alla sorter. Hon hade också jobbat med ortorexi. Perfekt tänkte jag och gick dit! Det skulle jag inte ha gjort... efter att ha berättat min historia för 10:e gången och återigen fått skriva matdagbok förklarade hon för mig att jag åt bra... Väääldigt mycket kolhydrater (jag levde på nyttiga mackor) och kanske lite lite fett men annars bra. Och jag såg ju frisk ut tyckte hon... Sedan gav hon mig några råd, som att ändå ta bort skinnet på kycklingen när jag åt den (ee som om jag inte redan gjorde det...) och att äta lite mer protein. Hon erbjöd mig också ett dataprogram som man kunde ha hemma på datorn där jag exakt kunde räkna ut hur mycket jag ätit och se kalorimängd, fettmängd etc. Vad tror ni? Ja, jag blev ju glad, det var som att ge en alkis nyckeln till vinkällaren och säga: -Här: Drick så mycket du vill!
Som tur var gick inte programmet att ladda ner på min dator...

Så, jag började gå hos en ny person, en samtalspartner som hade en bred erfarenhet av ätstörningar och kvinnor. Hon var väldigt bra, vi pratade om allt som hänt mig i livet, mycket om min mamma.. och pappa... Jag förstod mycket hur allt hängde ihop och efter några gånger var det andra problem som diskuterades... Ätstörningen och Gollum blev bortglömt och upp kom en massa annat oberarbetat. Gollum fick härja fritt och vissa delar av mitt liv kändes mer stabila även då det jag kommit dit för inte blev bättre. Min samtalspartner sa att allt skulle bli bättre när jag fick annat i livet att fokusera på, som blev viktigare... Saker i mitt liv är viktiga tänkte jag, viktigast av allt är dock att jag får träna och känna att jag mår bra...

Ja, jag slutade där också efter en termin, då jag märkte att jag knappt vågade nämna tankarna på mat och träning och ångesten för det kändes som om jag tjatade om det och som att hon bara tyckte att jag var jobbig som trodde att allt skulle gå så fort... Jag skämdes för mina konstiga tankar. Det som jag tog med mig därifrån var i alla fall att hon var säker på att jag faktiskt kommer att bli frisk, jag kommer att bli bra igen! Jag hittade också mer och mer tillbaka till den riktiga Miranda, den jag var innan allt började förändras...

Jag vägrade ge upp - började ett halvår senare gå hos en av Sveriges främsta dietister och forskare inom just ätstörningar och anorexi och hon är bra. Hon hade alltid svar på mina frågor som fick mig att undra hur jag kunde tänka så fel. Hon var van att svara emot. Van att veta vad hon ska säga och hur. Visst, ibland trodde jag inte på henne utan mer på "Gollum" ätstörningen, men det var hon också medveten om. Som när hon visde hur mycket smör man ska äta under en dag, hur mycket pasta man ska äta och sa att min kropp får i sig alldeles för lite energi för den mängden jag tränar... Jag hade svårt att följa läxorna helt och hade massor av frågor så dietisten rekommenderade då att jag skulle ta kontakt med

Madeleine Mesterton som arbetar aktivt med just ätstörningar och anorexi. Jag sökte stipendium och fick det, två-tre treminer betalda för att gå hos henne någon dag i veckan och prata - och vi pratde och pratade om allt, hon blev ett fint stöd för mig och jag lyckades väl ändra mitt beteende till viss del men frisk? nej jag fortsatte köra på. Sedan tog pengarna slut där med och då måste jag erkänna att jag kände mig som ett misslyckat fall. Jag gav upp lite men visst hade jag kommit en bit på väg, jag kunde äta mer, nådde normalvikt och utmanade mina rädslor mer. Åren gick och jag mådde bättre, tills jag ökade min träningsdos och började springa fler Marathon

Ortorexin växte fram och nu har jag alltså hamnat på Ylab. Idag skulle jag dit på utbildnig, som jag väntat på hela dagen - de hade visst strulat till det med tider så jag fick åka hem igen... fortsättning följer

Likes

Comments




Min mamma har alltid varit närvarande med oss tre syskon. Alltid sett till att vi haft det bra och satt oss först. Jag vet att ätstörningar gör att man blir extremt egoistisk, så länge jag får min dos träning och tillåts kontrollera vad jag äter är allt lugnt och fint men rubbas den kontrollerade världen spricker allt. Jag vet att mina syskon många gånger tyckt att jag alltid fått bestämma, komma i första hand och daltats med. Under resor har jag väckt min lillebror tidigt på morgonen med att slamra med kaffekoppen innan min morgonlöprunda, som jag måste ta innan frukost. Familjen har hungriga släpats med gata upp och gata ner under sommarsemestern i Rom för att hitta den optimala restaurangen och min kära mamma har tvingats gå långa sträckor, trött i knäna, i Danmark för att jag tyckt att buss eller bil är onödigt och promenaderna måste prioriteras. Jag har varit så ego och så ståndaktig för att min ångest drivit mig. Säkert svårt för vissa att förstå. Jag vet att jag uppfattats som extremt kall, driven, ego, okänslig och omedgörlig - egenskaper som egentligen går helt emot hur "friska" jag är. Jag har alltid varit en varm person som brytt mig väldigt mycket om mina nära och kära. Tror att min ångest blivit ännu starkare just för att jag inte känt mig bekväm med denna egosim och kyighet som jag märkt att jag har utvecklat. Jag har inte velat vara så men det har varit en överlevnadsstrategi och en fysiologisk reaktion på för lite energi och för mycket stress. Tillslut var min självkänsla så låg att jag inte brydde mig längre, jag kan ju ändå inte hålla vad jag lovar, ställa upp för någon annan genom att prioritera den personens behov framför mina egna. Vad är jag för kompis/dotter/fru? Jag slöt mig mer och mer och hittade på mer och mer undanflykter och lögner...

Jag är inte stolt över mitt beteende och jag vet att jag fortfarande inte är frisk men jag försöker vara lite mer ödmjuk och tänka utifrån andras perspektiv istället för mit, och det har fått mig att må bättre. Jag vill ge tillbaka och visa att jag kan.

Sedan jag valde att vara helt ärlig med mina problem för närmsta vänner, familj och min man har jag fått SÅ mcket kärlek tilbaka att jag blir tårögd, de har verkligen funnits där för mig, stöttat, ringt, lyssnat och de tror på mig. De är lättade, de vill mig väl och jag blir varm inombords igen. Det har ocks varit tufft, igår sa en av mina bästa vänner att jag verkligen sårat henne under åren, jag har bara tänkt på mig själv och övergett henne, aldrig funnits där och all tid jag lagt på träning - vad mycket roligt jag missat. Jag vet det och det enda jag kan säga är förlåt - det kommer bli bättre.

Jag vill ha barn, just nu klarar min kropp inte det fysiskt. Jag vet att jag heller inte skulle klara det mentalt. Som en behandlare sa: många kvinnor tror att allt kommer ordna sig med ätstörningen när de blir gravida, det gör det inte för de flesta med allvarliga problem. Träningen kommer alltid att komma först. Hon drog exemplet med en kvinna som går hos dem idag och som just blivit mamma. Varje morgon lämnar hon spädbarnet ensamt i tre timmar när hon är ute och springer.
Det är sorgligt, men jag förstår det, jag förstår känslan 

Likes

Comments