Jag gjorde mina slutmätningar igår. Jag kommer nog hänga kvar i någon form i fortsättningen också men jag är så lycklig över vad både de fysiska och psykiska testerna visade igår.

Jag kommer inte dela med mig av alla resultat för det är personligt tycker jag men summa summarum så visar de psykiska testerna nu jämfört med för ett år sedan att min coping och självkänsla har ökat markant, jag har inte heller någon depression eller oro kvar och ångesten är mycket mildare. Ätstörningen är så gott som borta, en liten släng kvar men siffrorna här är fantastiska!

Vad gäller den fysiska delen har min rörlighet förbättrats, jag är Starkare än någonsin! Men jag tränar mindre än någonsin. Min ryggstyrka har gått från att kunna dra 94,67 kg (vilket redan då var bra) till att kunna dra 106,33 kg och vikten då? Den viktiga vikten ja... den jag varit så rädd för, den som bestämt mitt värde.

Jag vill inte skriva så många exakta siffror för jag vet att det kan trigga vissa men det jag vill säga är detta: fettvikt för ett år sedan: ca 15 kg, fettvikt idag: 16 kg.
fettfrivikt då: ca 49,5 kg, fettfri vikt nu: 53.5 kg (detta är alltså muskelmassan)

Summa summarum: Jag tränar mindre, äter mer och har blivit starkare. Fettet behövdes, främst till hjärna och organ.

Allt detta kämpande, diktande, tränande, slitande för INGET mer än ångest, oro och stress och en familj och vänner som kom i andra hand.

Jag är lycklig över att jag valde den svåra vägen.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Under mitt år i behandling börjar det mer och mer gå upp för mig att mitt kontrollbehov är större än träningsfixeringen, kostregimen och allt där emellan.

Jag har alltid haft regler för mig själv att följa, inte att jag tvättat mig ovanligt mycket eller kollat spisen 10 ggr utan mer i form av "jag ska gå fram till det trädet och sedan vända" eller jag ska springa i 92 minuter eller jag ska äta den eller den lunchen och sedan gå hem till mamma och då ska hon bjuda på den middagen etc. Så fort jag bestämt i mitt huvud (vad det än är) så måste det bli så. Annars kommer ångesten. När jag var yngre kunde jag äta makaroner med ketchup varje dag i tre veckor utan problem. Det blev en trygghet. Det var svårt att bryta mönster, alltid.

Något jag haft svårt att stå ut med är den känsla av tomhet som jag känner när jag inte gör det jag beslutat mig för och istället släpper kontrollen. Vad händer då?

Jag jobbar nu mycket med att inte tänka ut i förväg utan se vart vägen för mig, utan att ha ett mål. Jag måste inte alltid ha ett mål.

Jag har också alltid haft svårt med känslor som varit annat än positiva och sköna. Alltid velat åtgärda mina känslor. Om jag känt något som inte känts bekvämt i kroppen - då har jag velat lösa det direkt och jag har haft svårt att känna ro i att uppleva saker bara för sakens skull. För då har tomheten kommit, och frågorna, är jag värd det? Vad får jag ut av detta?

Jag har levt med en diffus känsla av att allt måste kännas rätt i kroppen. Allt måste va rätt, kännas rätt. Stämning, rätt tallrik att äta på, rätt glas, ingen radio på, värmen på lagom nivå... Jag har aldrig tänkt på mig själv som en person med kontrollbehov för jag har aldrig haft det i hemmet eller bland mina saker. Jag har varit slarvig.

Mitt liv har verkligen gått i tydliga perioder där varje sak och period har fyllt en funktion i mitt liv.

När jag nu provar att släppa taget en aning och go with the flow lär jag mig att livet fortsätter, inget farligt händer, ångesten och oron avtar ändå och jag blir fri.

Någon som känner igen sig?

Likes

Comments

Jag måste bara dela med mig av en av de bättre texterna jag läst om just träning och samhälle. Just det den säger i första stycket, om vanligt vett, stämmer så bra tycker jag. Vad har hänt med vårt vanliga vett och förmåga att tänka: är detta rimligt? Verkar det bra att jag bara ska äta kvarg och pulver? Behövs det en dietist för att svara på det? Funderar på om vi blivit för osäkra på oss själva för att våga lita på vår egen förmåga att avgöra vad som är bra/mindre bra?

The Slow Death Of Gyms & Fitness: We Were Warned
Posted on Wednesday, 01 April 2015 in Blogs
Hits: 398118175 Comments Print

When did being fit become a modelling contest? Why is exercise now all about entertainment? Why are celebrities the new fitness experts? And someone please tell me how does having a million followers on Instagram make you a nutritionist? Somewhere, somehow, things have gone wrong when it comes to our health. People are confused about "how much to eat" or if "energy drinks are better than water". Really? Common sense itself should answer these questions but why are we so afraid to use it?

Lets take a closer look. These days it seems everyone is a Personal Trainer, Fitness Expert, Nutritonist, or Gym Instructor. You can gain these qualifications online or simply by having a good body and showing it off in a bikini on social media. Models who didn't quite make it in the fashion and beauty world have turned their attention to the fitness industry and have labelled themselves as 'experts' who want to 'inspire' people to look like them. Qualifications? Well they can fit into a size 6 pair of jeans, look good in underwear through a bathroom mirror, and buy millions of followers on social media.

If you are a chef, cook, or waiter at a cafe and handle food then you too can have a qualification as a Nutritionist/Dieitican. There is no regulation against it and this is where the problem begins. These days you can dish out any exercise or food advice on social media and magazines which in my opinion is grossly irresponsible. Sure you may not get adequate insurance but even that process has become somewhat of a joke. The insurance companies are dancing the tango with the qualification providers and we now have loop holes bigger than the ozone layer.

People tell me that I should lighten up because fitness and exercise is meant to be fun and light hearted. Really? You 'inspire' a man with high blood pressure to lift a weight over his head because you told him so through a magazine and you call this fun? It won't be so much fun when he has a stroke at his local gym or in his garage. My favourite are the 'experts' who are advising mums on how to lose their post baby belly. In my opinion this is not a matter of going back to exercise. Carrying a baby and giving birth puts the body under immense stress and trauma that the post natal period of exercise should be treated as rehabilitation not 'fun' exercise.

I understand the whole premise that getting people active and motivated to exercise is the 'main thing' (as so many 'experts' seem to tell me) but what about duty of care? If a doctor prescribes wrong medication to a patient and they have a heart attack you can rest assured the doctor will never be able to practice again. If you prescribe the wrong exercise to someone in the gym and they injure themselves you just shout at them "no excuses" or label them 'soft'. Believe me this is what happens.

You have a responsibility to people when dealing with their bodies and this is not just a matter of making them do what you can do. The reality is they are not you and will never look like you. I'm happy for people to get their qualifications online who genuinly want to help others but you can't mislead them with false hope and dangerous exercises. You can't just tell them to cut out carbs or eat sugar free food because it worked for you and it's what's trending at the moment.

I get that trainers and models want to show off their bodies (I do too) but please don't wear underwear in your advertising and tell me you want to help people lose weight. In any other industry we would have the ACCC come down so hard on them that they'd be shut down for misleading consumers. Why doesn't this happen when it comes to the welfare of people attending gyms or following a 30 day bikini body challenge? Even the fashion industry is making an attempt to protect the integrity of their trade by not using models who are under a certain weight. Although it's questionable at times at least they've brought awareness to the situation.

So what is the answer? Unfortunately I think we are too far gone to change anything. In actual fact it will get worse because vanity and stupidity is a trillion dollar industry that goes hand in hand. All I can do is try to bring awareness to the problem and perhaps make people think twice about the advice they're getting. I want to say that there are a lot of good trainers out there. I've met them, I've taught them, and I've trained with them. I believe they genuinly want to help people look and feel their best but are being brought down by the cowboys who think having a six pack qualifies them as an 'expert'.

I want you to seek out these good trainers. Listen to what they have to say. Usually they're the ones without all the glamour and glitz of photoshopped Instagram photos. They are the ones who are always learning and researching to make themsleves better at what they do so they can help you get better at what you do. But more importantly I want you to listen to yourself. Ask yourself "have I eaten too much? Am I full?" This is probably a good start to your question "how much should I be eating?" You see you don't need a diet and you don't need motivation. You just need to make up your mind about what you want to achieve and then just do it without making a big song and dance about it like you're at a rock concert.

No one is going to give you anything. No one owes you your health. You owe it to yourself because unfortunately there are people in this world who do not have the luxury and choices that you do. Start believing in yourself again instead of all the nonsense and crap that's being fed to us by under qualified and over glorified "experts".

Christian Marchegiani

Likes

Comments

Gillar: http://blogg.svt.se/svett-och-etikett/lite-om-varfor-traning-inte-tillhor-jonas-colting/

Likes

Comments

Ofta blir jag glad när jag läser artiklar och inlägg om ätstörningar/anorexi/ortorexi för jag tycker det är viktigt att uppmärksamma. Men, all publicitet i detta hänseende är inte bra publicitet enligt mig.

I morse läste jag Lisa Jiseis inlägg i Metro och kände mig aningen irriterad. Läs artikeln här: http://touch.metro.se/metro-debatt/den-som-bara-tranar-tre-ganger-i-veckan-har-inget-att-komma-med/EVHods!WQpaDLGX0Sq5M/

Jag vet att detta är Lisas egen upplevelse och den ska ingen ta ifrån henne och hon har full rätt att uttrycka den, vilket hon också gör i sin nya bok "Jag är sjuk".

Det jag vänder mig emot är hennes sätt att utifrån egen upplevelse generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Enligt Lisa går det inte att bli frisk, något jag inte alls håller med om.

Jag känner att det är problematiskt att det sprids en offentlig bild av ortorexi som en "sjukdom" och ett beroende som inte går att bli av med. (stycke tre främst i hennes text). Som att det aldrig mer kommer gå att träna på ett "sunt sätt" och av rätt anledningar. Min uppfattning är att det går att bli helt frisk och att man, genom kunskap och verktyg, kan hitta tillbaka till den sanna glädjen i träning. Detta är ju som sagt Lisas personliga resa och erfarenhet men jag hoppas att media och resten av befolkningen har insikt nog att förstå det.

Jag vet av erfarenhet att en text som denna gör att många där ute som funderar på att söka hjälp, eller just har gjort det, förlorar hoppet om att det verkligen går att bli helt "frisk" (gillar inte sjuk/frisk- resonemanget).

Jag ser ortorexin eller ätstörningen som ett tillstånd och det går verkligen att hitta tillbaka till både träning, mat och en hälsosam livsstil. Ge inte upp <3

Vad tänker ni andra?

kram

Likes

Comments

God kväll. Jag vill skriva ett kort inlägg om något som jag ofta brottats med, och fortfarande till viss del gör och det är vikten av att allt jag gör är just, alldeles för VIKTIGT.

Det var många år sedan jag hörde det första gången, det där med acceptans. Jag fattade nog inte riktigt då vad det betydde. Jag ville ju framåt, utvecklas, bli bättre, nå nya mål. Jag var inte alls med på att "gilla läget" eller acceptera min ångest, sorg, rädsla, avundsjuka, livssituation m.m. Och visst, man ska framåt i livet MEN senaste året har jag verkligen fattat vilken stor betydelse just acceptans har för mitt eget välmående och hur skönt det är att se sig i spegeln och tänka "japp, såhär ser jag ut. punkt. Eller "jaha idag har jag ångest och det är helt ok.

Inte kämpa emot, inte analyser utan låta tankarna flyga förbi precis som moln på himlen.

Jag har alltid tyckt att allt jag gjort i livet, från minsta grej till största, har varit så viktigt. Att det måste bli rätt, precis som jag tänkt. Det är viktigt att middagen blir exakt som jag tänkt, det är superviktigt att jag hinner just det träningspasset jag planerat in, det är viktigt att min mamma och jag har den där fina relationen under vår promenad och går just den vägen jag planerat vi ska gå och funkade inte det eller något gick fel så rasade min dag.

En sak är säker, saker blir lättare när man slutar se dem som världens viktigaste. Det kanske låter konstigt men ju mer jag slappnar av desto lättare blir det att må bra. Jag tänker oftare nu att "äh det löser sig" eller "det blir nog bra, det är inte så noga" och det är härligt (när man vant sig) :)

Så våg släppa taget om livet och lita på att det ordnar sig och det är inte så viktigt att det blir precis som du tänkt, det är nästan oviktigt

sov gott! oj det blev inte så kort inlägg men det är ju också oviktigt och något jag kan leva med :)

Likes

Comments

Jag söker på Instagram efter en #-tag som visst ska heta "Våga äta" och finner ovan bilder, i ett urval. Våga äta... Jag blir frustrerad, ett Instagram-feed som fylls av #våga äta, proteinpulver, kvarg och keso? VÅGA äta är bra men vanlig mat! Det finns en annan också, #aldrigvila. Den är nästan ännu värre. #fuckaldrigvila

<3 till er

Likes

Comments

Ett år sedan jag la av mitt bloggande till förmån för att bli helt frisk från min ortorexi och ätstörning. Jag har kämpat det här året, det vill jag lova. Jag mår MYCKET bättre och jag tänker nu att jag ändå vill dela med mig av mina tankar och reflektioner kring ätstörningar, ångest och ortorexi. Jag går fortfarande kvar i min behandling, jag vill inte släppa taget helt och i ätstörningsvärlden är 1 år faktiskt inte så mycket.

Vad är det som har hänt då, varför mår jag bättre?

-Jag kan äta vad jag vill utan att få megaångest, korv med korvbröd, glass, hamburgare för att ta några exempel

-Jag kan strunta i en träning om jag känner att jag inte vill/orkar

-Jag kan vara flexibel i mitt liv utan att "låsaupp mig" vid vissa pass eller hur min dag ska se ut

-Jag kan skratta, ofta

-Jag kan tänka, känna och andas lättare

-Jag kan vila, ta det lugnt, läsa en bok, se en film utan att tappa koncentrationen

-Jag kan låta min man/mamma/vän bestämma vad vi ska äta till middag utan att lägga mig i

-Jag kan slappna av

Läste i en artikel nyss att antalet nyanmälda patienter under de senaste fyra åren har tredubblats. Ingen sjukdom väcker så mycket oro, ångest och förvirring hos såväl patienter som anhöriga. Förloppet är långdraget med risk för ett kroniskt sjukdomstillstånd och upp emot 15% ökad dödlighet.

Okunskapen om anorexi är stor hos såväl läkare som psykologer och sjukvårdspersonal utanför specialenheter. Inom vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin, allmän medicin och intern medicin står man ofta handfallen inför anorexipatienter. Utbildning krävs så att fler kan behandla och jag brinner verkligen för att hjälpa, framförallt våra unga!

Fortsättning följer


Likes

Comments