Igår hade vi utbildning i träningslära. Det man ibland glömmer bort är att den sk "gymtrenden" bara funnits sedan 90-talet och började med aerobics och step-up. Idag ser det annorlunda ut och allt fler ska köra riktigt hård träning. Friskis & Svettis som länge stått för rörelseglädje och gemenskap börjar falla in i samma trend som övriga  gymkedjor och får allt större bekymmer med dopning, pulver och piller. Deras pass blir också tyngre och tuffare. 

Vi pratade om värdegrunder.  Utifrån vilken värdegrund tränar du? 

Fysiologisk (löpare/cyklister/ simmare) uthållighetssporter

Biomekanisk (säkerhet/krafter/belastning) styrketräning

Psykologisk ( må bra, få energi, känna glädje)  yoga, meditation, aerobics, zumba

Estetisk (snygg, smal, muskulös) fitness 

Social (tillsammans med andra) lagsport, pass 

Beroende på vilken värdegrund man tränar utifrån kommer man att ha olika mål. Dessutom vinklar media olika budskap utifrån olika av ovan värdegrunder vilket kan leda till förvirring. Vad är bra och varför? 

Skillnaden mellan elitidrott och Motionsidrott är ofta att elitidrottare vill spara så mycket energi som möjligt medan motionärer ofta vill göra av med så mycket energi som möjligt. Ofta fallerar det på att ortorektiker tränar som elitidrottare men inte återhämtar sig tillräckligt.

I morgon ska Yvonne Lin debattera om ortorexi med Jonas Colting i programmet debatt, missa inte det. Det jag hoppas Yvonne får fram är att ortorexi inte ska blandas ihop med övrig träning och kost för att må bra. Att röra på sig, träna och äta medvetet är det ju ingen som tycker är dåligt, det är när det går till överdrift och skapar ångest som det inte är varken sunt eller hälsosamt längre. Därför ska man inte blanda in ortorexi-diagnosen överhuvudtaget. Dessutom tror jag att få som inte själv varit eller är drabbade inser hur mycket fysiologi som faktiskt ligger bakom en anorektiker eller ortorektikers beteende. Många ser det som en psykisk sjukdom när det istället handlar om en kropp i akut energibrist som inte kan fungera på ett normalt sätt vilket leder till, bland annat, tvångsmässiga beteenden. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har tillåtit mig själv att äta min favoritfrukost som jag inte ätit på många år. Flingor med filmjölk! Absolut inga dåliga flingor utan lite granola från Voltaire, lite nötter, coccos och quinoapuffar men det är så gott! Jag har ju uteslutit kolhydrater så länge men nu tackar jag mig själv för att jag låter mig äta och njuta av detta.

Jag har mina upp och ner dagar, i morse kände jag mig som en köttbulle, liksom lite svullen och alla dumma tankar kom över mig. Det är bara att kämpa vidare och inte tänka så mycket, ikväll ska jag till Ylab på ny utbildning. Hoppas få lite ny kunskap som jag kan dela med mig av.


Likes

Comments




När ortorexidebatten är igång och det skrivs och talas om att "ohälsosamma livsmedel" som vitt mjöl, socker och annat är lika med döden och livsfarligt att äta brukar jag tänka på skidlandslaget under t.ex. OS. Jag brukar bland annat läsa Anna Haags blogg. Vi vet ju att skidåkarna är mycket noggranna och in i minsta detalj, tillsammans med sitt team av tränare, dietister och coacher, jobbar för att kroppen ska fungera maximalt under prestation och återhämta sig efter. Hellner går knappt på bio inför OS och har inga problem att avstå sånt som riskerar förstöra en kroppslig prestation. Vart vill jag då komma? Jo, de äter kanelbullar, godis och annat "ohälsosamt" och efter varje vinst firar de med princesstårta. Om det på något sätt hade varit dåligt för deras kroppar är jag säker på att de stått över. Eller hur? 

Likes

Comments

Jag kan inte hjälpa att dras med i den pågående ortorexidebatten startade av Colting. Ortorexi är varken hälsosamt eller sunt och ska inte blandas in i en debatt kring synen på detta överhuvudtaget. Jag skrev ett svar på Coltings blogg men han verkar inte vilja publicera det så då skriver jag här istället: 

Ofta uppfattas man som ambitiös och duktig när man lever ”sunt” och tränar mycket. Jag vet själv. Jag har haft ortorexi i några år nu, jag är inte elitidrottare men på alla hälsotester har jag elitvärden i styrka, syreupptagningsförmåga och kondition. Utsidan ser fantastisk ut. Jag är 31 år. Jag har tränat ca 6-7 dagar i veckan i flera år och mer och mer uteslutit livsmedel jag ansett ”dåliga” utifrån media och bloggars info. Jag har inte ätit kolhydrater på flera år och jag kan aldrig äta något som ses som onyttigt (tex socker eller fet mat) jag har haft skador men tränat ändå. Stressfraktur i fot som läkte en vecka innan jag sprang maraton. Lyckoruset är fantastiskt efter ett träningspass men ångesten av att behöva inruta sig och inte kunna vara spontan med mina vänner och familj, att försaka dem och alltid sätta träningen först har tärt på mig. Ångesten är starkare än kärleken till dem jag bryr mig om i livet. För några år sedan hade jag älskat din text för den bekräftar allt det jag vill höra! Kör på bara, strunta i alla ”latmaskar” som inte fattar grejen och tänk på dig själv. Jag är lycklig med min träning -men vad är lycka? Nu tänker jag lite annorlunda, jag vill styra mitt liv. Jag vill inte att marknaden, reklam, pengar eller vissa exeptionella livsmedel ska avgöra mitt liv. Jag vill ha familj och kunna sätta dem framför min träning. Jag vill inte att träning och kost ska vara hela mitt liv, jag vill slippa stressen över att få in min träningsmängd tillsammans med heltidsjobb, villa, hund och barn i framtiden. Jag vill kunna ägna min man all min uppmärksamhet istället för att ständigt tänka på träning eller nästa måltid. Du tänker säkert: men gör det då! Det kan jag inte idag för jag har kört för hårt, jag har hormonrubbningar och obalanser på grund av att jag tagit bort viktiga livsmedel. Det har gjort mig tvångsmässig och rigid. Jag kan i dagsläget inte få barn för mina östrogennivåer är för låga. Jag är stressad inuti och enda utvägen är att träna för att bli av med det. Just nu är jag inte fri men jag vägrar acceptera att mitt liv ska vara så. Jag vill umgås mer med min familj, mina föräldrar lever inte för alltid och när de går bort och jag inser att jag levt mitt liv på en träningscykel istället för att hänga med dem, hur känns det? Träning är underbart men det finns så mycket mer i livet som jag vill uppleva och känna lycka inför. Det får aldrig plats om träning och kost ständigt tar upp denna plats. Jag vill vara fri. Så tänker jag.

Likes

Comments

Igår pratade vi brister och symptom till följd av anorexi, bulimi, ortorexi och hetsätning. Att mixtra med maten, ta bort och lägga till samtidigt som man tränar mycket gör att kroppen hamnar i obalans. Hormoner och nervsystem, mage, tarmar, häfta, kärl -allt hänger ihop påsett klokt sätt och börjar man undvika vissa saker/näringsämnen påverkar det varandra och tillslut hamnar man i en ond cirkel. Först fick vi bara se symptomen och försöka gissa vilken orsaken var, det var inte så lätt. Det som de flesta som mixtrar med maten och tränar mycket har är energibrist, det är också ofta den största boven i dramat. Man kan ha energibrist även om man är överviktig eller normalviktig. Energibrist gör bland annat att ämnesomsättningen sjunker för att man inte tillför kroppen så mycket energi som den behöver när man tränar så mycket. Här är symptom och längst ned i varje kolumn står bristen. Kunde du gissa rätt? Känner du igen några symptom? Det som stärkte mig var att jag kunde se hur långt jag ändå kommit, många av symptomen hade jag för några år sedan.

Trötthet/oro
Sömnsvårigheter/vaknar tidigt
Magproblem
Tankefixering på mat
Dåligt humör
Nedsatt ämnesomsättning
ENERGIBRIST

Frusenhet/Blekhet
Förstoppning/Snabb mättnad
Menstuationsrubbning
Låg ämnesomsättning
Koncentrationssvårigheter
Trötthet/irritation
Rastlöshet
JÄRNBRIST

Svimningstendens
Yrsel/huvudvärk
Illamående
Svullnad under måltid
Ständigt kissnödig dag som natt
Muskelsvaghet
Domningar
SALTBRIST

Blodsockerfall
Skakningar/Darrningar
Hetsätningssug
Bildning av ketonkroppar
Serotoninbrist (lyckohormon)
Depression
Frånvarokänsla
KOLHYDRATBRIST

Muskelnedbrytning
Svullen mage
Diarré
Svårigheter att hålla tätt
Håravfall
Ödem (svullnad)
Tillväxthämning
PROTEINBRIST

Försämrat smaksinne
Proteinbrist
Ökad mottaglighet för infektion
Dålig sårläkning
Dåligt mörkerseende/ljuskänslighet/sveda i ögonen
Försämrade reflexer
Tvångsmässighet
FETTBRIST

Likes

Comments

Jonas Colting har skrivit ett inlägg om

Ortorexi : http://coltingblogg.com/2014/04/22/jag-har-ortorex...

Jag har varken lust, tid eller energi över att ödsla på ett svar det enda jag kan säga är att han inte förstår alls vad det innebär och att det han skriver upprör mig, men så inser jag snabbt att det är ju precis det han vill.. 

Hur tänker ni? 

Likes

Comments

under mitt första samtal förra veckan var jag frustrerad, det får jag erkänna. Att överge mitt kära träningskort? Vad är det för idioti? Jag fattar nu, det är inte sunt att träna varje dag. Men jag kan ju träna lite färre dar i veckan bara? Den gick inte..  Blankt nej, jag måste sluts helt för att sedan kunna känna  och ärligt ta beslut om hur jag vill leva. Visst, som det är nu, att träningen styr mitt liv fungerar ju inte.  I förrgår gick jag till sats för  att typ ta  farväl, tränade crosstraining följt av cy 30-20-10 intervall. Så bra pass, det var som om SATS också ville ta farväl.  (Misstänker  att det var påskledigheten) men det var en helt annan  stämning. Deltagarna peppade varandra, hejade, tog passet mer med en klackspark och man verkade njuta av sin träning, så också jag. Instruktören var intresserad,  gick runt i salen, hjälpte till, korrigerade och peppade. Det var träningsglädje och jag tänkte att såhär  ska det ju vara!  Väl i omklädningsrummet hörde jag en konversation mellan två vältränade tjejer i  25-årsåldern. På bänken satt en tant i 60-års åldern och jag liksom hörde deras konversation ur hennes öron, och jag skämdes. Skämdes över hur det har blivit, över synen vi har på oss själva, över träningshetsen och över hur kvinnor inte längre vill vara kvinnor på vissa sätt... 

Tjej 1: 

"- asså din kille är så jälvla grym pt 

Tjej 2

"-mm asså jag vet, han är sjukt bra och så jävla hård, eller hur? 

Tjej 1: 

- ja asså man vill typ vara asgrym för honom annars, han bara typ: varför är ni här? Ni är inte hör för att vila eller köra ett jävla mespass. Han kissar typ på en , det är så jävla skönt! 

Tjej 2:

-mm jag vet! Men asså mina händer, de är helt förstörda efter alla chins och dips, kolla mina valkar! 

Tjej 2: 

- mm samma här! Men set känns ju så fjantigt att köpa såndär handskar men man vill ju iofs inte ha manshänder.. Jag har typ det haha 

Här kan den stackars tanten inte hålla tyst längre:

-tjejer ni måste ta hand om era händer ...

Tjejerna: - VA? 

Tanten: - ni måste vara rädda om er, om era händer...

Ni tränar alldeles för hårt

Tjejerna. - nej....

Och så lunkar de iväg. 

Likes

Comments

Igår hade jag mitt första coach-samtal. Skönt att få prata av sig lite, ett tag in i samtalet stötte jag dock på lite motstånd. Steg 1 är att inse att man är sjuk, check. Steg 2 är att flytta all sin träning till Ylab. Dvs ingen mer träning på SATS så länge jag går hos dem. Det är det svåraste steget. Jag har tränat på SATS i 10 år. Jag vet att jag alltid kan gå dit och köra ett pass om jag vill eller om jag är deppig, stressad, glad, allt! Jag fick panik först, nej det går inte!! Sen blev jag arg, varför måste jag göra det, jag kan ju hantera det? Det är som att låta en alkis jobba på Systembolaget under tillfrisknandet. Det är inte en sund miljö för mig just nu. Speglar, hög musik, kroppsfixering, pulver och piller. Ja det är sant, det kanske inte är så bra just nu. Jag inser att jag måste våga stå ut med den ångesten nu som hage under flera år "botat" med träning. Varför behöver jag göra detta då? Jo mina hormoner fungerar inte som de ska, mitt östrogen är på samma nivåer som en 60-årings och mitt nervsystem är stresat. Kroppen behöver balansen. Jag har pressat den för hårt, lite som Per Elofsson gjorde. Och han är fortfarande trött...

Fy vad jobbigt att släppa kontrollen till dem. Vill bara snabbspola de tre månaderna nu som de säger att det tar att få kroppen i balans..undrar om jag någonsin kommer komma tillbaka till SATS igen?

Glad påsk

Likes

Comments



Fick för ett tag sedan ett mail från en orolig mamma. Jag vill gärna hjälpa till så mycket jag kan eftersom ätstörningar ligger mig varmt om hjärtat (det kändes konstigt att skriva) önskar inte att just detta ämne låg mig så nära men nu är det som det är.

Jag tar mig friheten att publicera frågan eftersom jag tycker att den är viktig och jag tänker att det garanterat finns fler som undrar samma sak och är i samma situation som den oroliga mamman. Här kommer inlägget:

"Hej!
Har just läst en del av det du skrivit i din blogg.
är själv mamma till en dotter som har ästörningar.Tyvärr har hon hunnit fylla 18 år vilket gör att hon själv bestämmer om hon vill ha hjälp eller inte.Och det vill hon i nuläget inte!
Hur gammal var du när du/din omgivning blev medvetna om prblemen?
Det är ren tortyr att se sin dotter förvinna och inte kunna göra något. Hur har din mamma /pappa burit sig åt för att nå fram till dig eller har det bara fungerat?
Har du några tips om hur man som förälder kan hjälpa sitt barn igenom det här.Hon är 1.70 cm lång och väger enligt henne själv 48 kilo."

Jag förstår verkligen din oro och frustration. Jag förstår också att du känner en slags hjälplöshet av att inte kunna bestämma över din dotter. Alla som drabbas har sina olika anledningar och historier kring varför de behandlar sin kropp som de gör. Vissa vill vara smala, andra vill ha kontroll över något i sitt liv när allt annat stormar, vissa vill ha muskler och en tredje vill ha uppmärksamhet. För mig handlar det mycket om kontroll och ångestreducering, en flykt från vardagen. Jag vet att jag är smal och kan konstigt nog ibland även ha ångest över det...

När jag drabbades av ätstörningar var jag också 18 års åldern. I början av min blogg berättar jag min historia från början. Jag åkte utomlands för första gången med en tjejkompis som då hade anorexi (något jag inte tänkt på). Vi skulle bo själva i Australien i 3 månader. Jag längtade hem väldigt mycket och träningen och kontrollen över maten gjorde att jag hade något att hålla fast vid, något jag kunde kontrollera. Jag gick ner från ca 62 kilo till 52 kilo under den resan och sedan rasade vikten bara mer och mer.

Mina föräldrar skiljde sig när jag kom hem från Australien och det innebar att jag snabbt fick flytta hemifrån, till en egen lägenhet i innerstaden, samt att jag förlorade all den trygget jag tidigare haft omkring mig. Jag var överlycklig över att få bo själv, då kunde jag ju träna och äta hur jag ville och jag mådde bra av känslan att jag hade varit "duktig" och att jag klarade att stå emot dumma frestelser som andra föll för. Jag var en vinnare tänkte jag. Jag var smart, det hade jag inte varit innan. Som minst vägde jag 46 kilo och är 171 lång. Jag var långt under normalt BMI.

Mina föräldrar hade inte riktigt tiden då eftersom de var mitt uppe i sitt. När man har en ätstörning blir man väldigt duktig på att hitta undanflykter till varför man inte vill/kan äta. För mig handlade det mycket om att ha marginaler, att träna så mkt att jag var säker på att inget fett skulle fastna på min kropp... Jag misstänker att din dotter gör liknande saker och undanhåller information (även om jag inte vet ngt om hennes historia eller bakgrund). Jag hade tur som hade en pojkvän som stöttade, jag tror man måste ha någon nära som bryr sig.

För det första är det viktigt att försöka skapa en relation med din dotter där hon känner att hon kan komma till dig och prata när som helst det passar henne. Att du inte hotar med att hon måste äta ditten och datten eller hot om att du kommer kontakta psykolog etc. (detta kan du ha i dina tankar som en plan för framtiden). Det första steget handlar mer om att få henne själv att inse att hon har ett problem och att det inte är ngt hon behöver dölja elle skämmas för. Låt henne göra egen mat när ni äter middag ihop, nu vet jag inte om hon bor hemma men om hon gör det försök äta tillsammans. Försök se när hon är mottaglig och var inte rädd för att ta upp frågan om hur hon t.ex. ser på sin kropp m.m.

För det andra tycker jag att du så småningom, helst ihop med din dotter, ska söka dig till en klinik för ätstöringar. Jag kom själv tillsist underfund med att jag hade ett problem och att jag inte orkade leva i en bur längre. Men det tog flera år och det är bara slöseri med tid. Jag har försökt på olika sätt (har berättat om detta i bloggen) och alla sätt passar inte alla.

För det tredje, var inte rädd och låt det ta lite tid. Åk på en minisemester med din dotter, ta henne på allvar och lyssna på henne. Min egen mamma har själv berättat att det var nästintill omöjligt att påpeka något för mig när jag levde i förnekelse, jag blev bara arg. Men, någonstans fastnade ändå orden och mognade. Våga! Var inte rädd, gå på, ha tålamod och ge inte upp.

sök proffessionell hjälp! Allt går så mkt fortare och efter ett tag kommer hon känna sig starkare och du som mor slipper bära allt ansvar själv.

Jag är fortfarande inte fri från min ångest och det är en kamp varje dag. Jag hoppas att min råd har hjälpt lite. Hör gärna av dig igen.

Har ni andra något värdefullt tips?

Kramar

Likes

Comments

ok let's Face it. Det kommer bli en tuff resa. Igår var jag ledsen, ledsen över vem jag blivit, vad jag låtit min kropp stå ut med men samtidigt väldigt ledsen över det jag ska lämna. Att träna 6-7 dagar i veckan med pulsen dunkande i kroppen är min trygghet, mitt sätt att  slappna av - hur sjukt det än låter. I morse var jag på mitt andra "träningspass" på Ylab. Det  jag gör nu liknar pilates och handlar mycket om att spänna coren och hitta andningen. Jag har märkt att jag inte kan andas, helt sjukt, en sådan basal sak? Jag hållet andan och andas korta andetag, som om jag någon gång blivit skrämd. Det kändes i alla fall lite bättre efter passet när jag åkte till jobbet. 

Jag får ta det timme för timme, dag för dag. Varför gör jag detta då? Jo för att jag tror på det, jag tror på framtiden och jag tror på  Ylab. Jag kommer hata dem säger de, när jag börjar få utmaningar. Men de tror på att ta det sakta, det tror jag med. Steg för steg så jag når mina mål och kropp och själ hänger med. 

Kroppen ja, hur mår den? Den är extrem stressad och jag har energibrist: 

Symtom som utmattning, trötthet, ängslan, depression, sömnlöshet, svårigheter att gå ner i vikt (särskilt runt midjan), ofrivillig barnlöshet och PMS kan alla vara följderna av binjureutmattning eller ”trötta binjurar”, vilket i sin tur beror på förhöjda stressnivåer under lång tid.

Så kan även långvariga förkylningar, muskelvärk, minskad sexlust, hjärtklappning, yrsel/blodtrycksfall och glömska vara. Energibrist som infaller på morgonen och vid 14-15-tiden. Svårigheter att återhämta sig efter träning. Behov av stimulanter som koffein, samt sug efter salt mat. Håravfall även hos kvinnor. Och så vidare.

Vanligt är också att man upplever motsägelsefulla symtom. Man kan t.ex. vara trött och rastlös samtidigt, man kan känna sig trött trots att man sovit länge eller ha svårt att sova trots att man är trött och man kan ha ett blodtryck som ibland är högt och ibland lågt (eller går från högt till lågt under loppet av ett eller ett par år).

Många av dessa symtom beror på att rubbningar i ett hormonsystem i sin tur påverkar andra hormonsystem. Därför kan rubbningar i stressresponsen påverka könshormoner, sköldkörtelhormoner mm. Men mer om stresshormonrubbningen snart!



Jag har trott att jag ÄR såhär men har nu förstått att det är så mycket fysilogi bakom mina beteenden och det tar minst tre månader för kroppen att reglera detta. Det kan ta längre tid också. Jag måste stå ut nu. 

Likes

Comments