one little piggy went to bed

tummy full of shame and dread, he'd ate his brothers you see, only one little brother of three

poor little piggy rolled to his back in his hateful shack such is he who will find thee. for little piggy is still hungry you see.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

There were no crow, there had been no murder. She just wished someone would have heard her.

Likes

Comments

Idag är det så jobbigt. Ensam innuti en tvåa i nästan två dygn, ingen som hör av sig och ingen att träffa..
Det var längesen jag grät såhär. Jag mår så dåligt av denna ensamhet, alla andra har någon. Alla umgås med NÅGON. Här ligger jag förtvivlad, rädd och paniken tar över. 25 snart, och jag orkar inte detta mer. Jag vill inte vara så jävla ensam längre. Jag vill inte behöva känna att någon måste 'offra' sin tid för att vara med mig. Jag vill ha någon som vill vara med mig för att de tycker om det för att de tycker om mig.
Fan ta allt för att jag ska behöva be och böna för att något ska ändras. Fan ta livet som tvingar mig gå ner på knä för att kunna få känna något alla andra kan ta del av.

Hade jag dött hade de hittat mig en vecka senare.

Hjälpa mig, varför?...

Likes

Comments

Idag har du undvikit mig, jag förstår dig. För dig är det nog lätt, för mig är det nästan omöjligt. Men det är nog bättre så här.
Kollegerna satt och pratade vid bordet när jag kom in idag vet inte vad de pratade om kom aldrig in i samtalet. Ett barn ber om hjälp och jag känner mig manad att ta och hjälpa det eftersom jag ändå inte är del i samtalet.
Senare står alla i köket och pratar, känner mig så utanför, vet att det är mitt fel, att jag inte går in där och tar min del. Att jag känner mig träffad av deras distans.

Det är nog för att jag förstört vad som kunde varit vår vänskap som jag känner att alla tycker illa om mig. Tycker nog mest illa om mig själv och projekterar det på dem..

Ska be att få veta om det är något mer jag kan göra för dem. Om det finns något de tycker jag borde göra bättre.
Jobbet blir tungt med barn som svär mot mig hela dagarna och kollegor som man känner distans emot.

Blir nog att gå till gymmet ikväll med..

Likes

Comments

Mörkret har börjat lägga sig, det har varit tomt idag. Inte någon att prata med, ingen som hört av sig. Mina tankar går till dig, vad du gör. Är du lycklig? Jag hoppas det, men jag vet inget.

Jag vill att du ska veta att jag vill vara med dig. Jag vill ta hand om dig, då vet jag att allt är bra för jag kan se det med mina egna ögon, höra det med mina öron. I din närhet kan jag lösa alla problem du kan tänkas ha.

Men jag skyr undan. Jag vet bättre. Från och med idag får du närma dig mig om du vill ha något. Jag vet innebörden av detta, du kommer aldrig prata med mig igen.
"Aldrig igen." Ont gör det att veta sanningen, men jag kämpar emot. Smärtan kommer gå över, men saknaden jag känner just nu är brutal.

Jag vill att du ska se mig, så jag tänker återvända till gymmet. Har bara ätit ett äppel idag. Hungern kanske får mig att sluta tänka på dig. Blir jag smal och vältränad kanske du tycker jag är vacker? Om jag ser bra ut och är snäll räcker inte det?
Någon gång?
Kanske?
"Snälla."

Du är vacker! Varför är du så oresonligt gränslöst vacker för mig? Jag blir yr av att tänka på det, mina kinder flammar upp och bränner mig när jag får tala med dig.
"Hålla om dig", "kyssa dig" kommer tankarna.

Varför?

Likes

Comments

Jag vill inte tala med dig mer. Jag vill glömma dig. Få dig att känna dig bortglömd, få dig att längta efter att jag bryr mig.
Men för att önska denna känsla på någon annan måste man ha det mörkaste hatet.

Du säger att jag hjälper när du har det jobbigt. Jag vet saker om dig som du inte vill ha berättat för någon. Men när du har det bra finns det ingen plats för mig?
Om jag säger detta till dig, exakt vad som står här. Kommer du acceptera det eller neka mig?

Jag går på nålar runt dig för att du inte ska bita till. Jag har blivit biten förr, men det är aldrig riktigt detsamma. Nålarna går in i fötterna och jag vill skrika ut, berätta en sanning. Men jag undviker. Inte lika lyckat nästa gång.
Att bli utskälld och dumförklarad när jag gjort mig sårbar, det är skrämmande.

Vi båda vet vad han har gjort, vem han är. Inte den bästa personen direkt. Men för dig är han himmel och jord, jag har en idé om varför.
Men sanningen är att det inte har någon betydelse för om han är någon som gör dig glad så varför ska jag försöka gå emellan?
Jag tänker aldrig hålla något han gjort mot dig.

Och om han nu gör dig lycklig borde jag inte bara ta ett steg bort?

"Men vem finns där för henne då? Kommer han verkligen fråga henne hur hon mår?"

Det är nog dags att lämna dig åt sidan.

Likes

Comments

Jag är inte där jag var förut. Jag är bättre nu, jag mår bättre nu. Men det mörka havet är så djupt och vågorna så höga. Jag har bara hunnit komma upp på stranden. Ibland brukar jag försöka svepas med. Mörkret lockar ibland, inte som förr när jag försökt gå med huvudet i först och möta det. Då fick tårarna och utmattningen bära mig till sömn efter att inte haft modet att dyka ner i mörkret.

Vad är man för människa som lever i svart och vitt. Att andra kan påverka mina tankar så utan någon anledning. Ibland brukar jag undra hur långt jag kan hålla en konversation med en hypotetisk bild av dig i huvudet. Vart stannar samtalet? Varför avslutades samtalet?
Svaret blir ofta saker som jag inte har svaret på frågor som jag borde ställa, eller kanske inte borde ställa. Men varför gör jag det? Simulerar en situation med dig, ett samtal.
För i denna situation så får jag vara med dig. Ostört, oavbrutet. Det gör mig lycklig att få vara ditt centrum och du mitt.

Men tankarna leder ut på djupt vatten. Det är där jag ser sanningar. Det är där jag reflekteras i vattenytan, vilket monster jag är.
Nu när jag skriver så är vattenytan för dig att se. Kan du säga till mig att jag inte är ett monster? Så fokuserad på saker jag inte kan få att jag inte kan vara glad för det jag har. Gnällig. krävande. "Barnsligt".

Men jag har aldrig gjort någon illa. Du kan tycka jag är äcklig och läskig på grund av mina tankar. Men sanningen är att allt är kärlek. ALL min kärlek. Jag försöker alltid vara respektfull, hålla ett avstånd som inte förminskar dig eller inkräktar på dig. För jag är rädd för dig. För orden du kan säga till mig kommer jag aldrig få bort från mitt hjärta.
Jag kan inte leva med att ha de värsta orden du kan tänka dig stämplade på mitt hjärta.

Detta handlar inte om en person det handlar om alla personer jag känner i min text blir ni en och samma. Här är du 'Varför'.

Likes

Comments

Alla tankar går till dig, hur vårat nästa samtal kommer se ut. Vad jag ska säga för att kunna egagera dig i samtalet, om du någonsin ska ställa en fråga om mig. För hittills har du aldrig frågat vem jag är, du bryr dig ju självklart inte, borde ta det som en 'hint'. Men jag vill ändå mer, jag vill få dig att se. Jag är självisk så, jag ger av mig själv för att hoppas få tillbaka en sekund. Jag kan nog vara lite för ivrig ibland, fråga för mycket för ofta. Blir osäker på mig själv och kan säga saker som låter fel, upplevas irriterade och bara jobbiga.
Jag vet. Men i ensamheten finns bara tankarna och de leder ofta ner i en gränd.
 
Vad hemsk jag måste låta, äcklig och jobbig.
Jag ser detta i mig själv varje dag och det får mig att må så dåligt. "Men ändra dig då!!!" Jag hör den rösten, "sluta tycka synd om dig själv!". Att ändra den man är svårt. blyg, för snäll och deprimerad om jag försöker ändra mig, försöker gå utanför mina gränser ser jag hur självklara mina fel är, väggen växer framför mina ögon. Panik. Ångest. Rädsla.

På något sätt ser jag osäkerheten i dig. Jag ser dina problem. Jag vill hjälpa dig, jag vill vara där för dig. För mig är vi lika. Tre månader räcker inte för att känna en person, men jag försöker. Jag vill så mycket men du ser mig inte. Men jag förstår, men om det kommer en dag när du måste öppna ögonen för andra igen, så vill jag vara där. Den första du ser med öppna armar. "Desperat". Jo, tänker inte förneka det. Spegeln ropar tillbaka till mig "Du är för ful för att någon skulle vilja se dig". Drar mig till gymmet. Vill slå på något. Ilskan mot mig själv är starkast, jag vill slå på säcken och låtsas att det är mig själv. Det hjälper, men jag kan inte bo på gymmet.

Det är en viss hjälplöshet jag har emot mina tankar. Jag har träffat andra människor som har så stark vilja och riktning att jag blir stum. De kan pusha sig själva och vill så mycket. Blir så avundsjuk på deras sätt att leva, deras karisma. Jag vet att de kämpar att de har motgångar, men det stoppar inte dem. Varför låter jag det stoppa mig? "Du är lat" Det stämmer kanske. Men när jag arbetar är jag inte lat? För jag gillar mitt jobb, jag hittar en viss lycka i att slippa mina egna tankar en sekund. Sluta utvärdera mig själv psykologiskt och utvärdera andras känslor, tankar och reaktioner.

Varför skriver jag allt detta? Jag skriver för att få mina tankar till papper, för att en dag kanske låta det ses offentligt av mina vänner. Kanske för att få visa och förklara till den som frågade och faktiskt vill veta.

Tack för att du dök upp!

Likes

Comments

Ännu en gång gråter jag för jag känner mig dum,  jag känner mig ful. Klart jag är ful jag har varken självförtroende eller erfarenhet. Jag är ensam för vännerna är upptagna med sina liv och jag har ingen att vända mig till. Att älska någon som har en pojkvän är jobbigt, men att sedan inte äns få chansen att vara vänner utanför arbetet gör ont. Varje dag frågar jag om hennes dag, hur hon mår, om hennes liv.
Hon vet inget om mig, för jag är inget för henne. Jag vill att hon ska se mig, vara med mig, att jag ska betyda något för henne. Men dörren är lika hård varje gång. Men varför inte bara gå då? För mig är hon någon som pratar med mig, någon som jag faktiskt är attraherad av. Problemet uppstår att jag bara blir allt mer attraherad av henne desto mer jag lär känna henne tills ingen annan människa i världen betyder något. Då är jag alldeles ensam. Hon tröttnar, hon har en dålig dag och jag går henne på nerverna. Där står jag sen och mår dåligt grinar illa och hatar mig själv, vill skada mig själv, jag är så jävla ful och korkad. Ensamheten blir mycket att hantera. Blir livet någonsin bättre? Kanske dags att hoppa av? Slippa denna smärta varje dag. Denna ensamhet varje natt. Men om jag ger upp på 'oss' (haha) varför gå igenom all denna smärtan från början? Tanken kommer 'Tänk om hon faktiskt börjat se mig..' tillbaka på ruta ett. Jag lever, men bara på utsidan. Jag är över ytan, men bara för tillfället.

Likes

Comments