View tracker

Vem är jag egentligen? Vem är du? Hur vet man vem man är? Visst man vet sitt för och efternamn, man vet vad man gillar att äta och vad man gillar för serier, men vet man vem man är? Hur ska man veta vad man har för plats och uppgift i världen? Hur ska man veta vad tanken med just mig är? Går det att veta? Vill man veta? Det finns miljoner frågor som inte går att besvara. Det här tror jag är en stor anledning till att många mår dåligt, och en stor anledning till att många som redan mår dåligt ger upp. Det var anledningen till att jag slutade kämpa och gav upp när jag var nere på botten. Jag visste inte vem jag var, vart jag var, vem jag ville bli eller vart jag ville vara. Jag visste bara att jag var trött på allting och kände att jag inte hade någon viktig plats i världen. Ingen skulle ändå komma ihåg mig om jag försvann, tänkte jag. Jag hade jättefina vänner, som fanns där för mig, men ändå så trodde jag att ingen brydde sig om mig alls. Eftersom inte ens jag själv visste vem jag var, hur skulle då någon annan vet det? Och man kan inte älska och bry sig om en person man inte vet vem det är. Det var ungefär så jag tänkte. Jag kände mig verkligen som en alien som inte hörde hemma här, och gör fortfarande det ibland. Men nu vet jag att mina vänner bryr sig om mig och älskar mig, och det är det som håller mig kvar när saker blir för jobbigt. Så vart jag vill komma med det här inlägget är nog att även om du inte tror att det finns nån där alls som bryr sig så gör det alltid det. Och det spelar ingen roll om du inte vet vem du är eller vad du vill bli, för någon dag, så lovar jag att du kommer veta det.

Kram #orkakampa

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att berätta måste vara det svåraste som finns, på riktigt. Jag har mina historier kristallklara i huvudet hela tiden, allt som jag vill berätta och få ur mig. Men när stunden sen kommer då jag har chansen så låser jag mig totalt och får inte ur mig ett enda ord. Det är bara omöjligt. Jag kan inte ens tänka på något vettigt att säga, men så fort chansen är förbi, så kommer historien tillbaka och rabblas upp om och om igen i huvudet. Det är som för att straffa mig. Som att det är meningen att jag ska bära allting själv, som att ingen annan kan få veta. Jag vet inte varför jag gör såhär, antagligen är det för att jag aldrig har kunnat prata med någon hemma, det har liksom varit förbjudet, och ingen har brytt sig. Och då har jag nog växt upp och trott att det varit så överallt, att man inte får prata om känslor och saker som hänt. Och eftersom jag aldrig har pratat med någon så har det blivit en låsning för mig. Det absolut enda sättet för mig att få ur mig överhuvudtaget någonting är om någon jag verkligen litar på frågar mig rena ja eller nej frågor så jag kan nicka eller skaka på huvudet. Har även lättare att uttrycka mig via text, och därav anledningen till denna blogg. Att skriva opersonligt är mitt enda sätt att få ur mig en del av de saker jag bär på. Som jag har varit alledles för rädd för att berätta om.
Kram #orkakampa

Likes

Comments

View tracker

Om du inte jagar dina drömmar kommer du aldrig kunna fånga dem. 

Likes

Comments

Det här har du säkert hört miljoner gånger, och det låter säkert lika klyschigt varje gång. Men det är faktiskt sant. För något år sen så mådde jag sjukt dålig, och det enda jag kunde tänka på var då att jag mådde dåligt. Men nu i efterhand när jag tänker tillbaka på den tiden så kommer jag ihåg sommarkvällar med min bästa vän där vi bara ​var ute till klockan 1 och åkte longboard, eller när vi tog bussen till ett övergivet sommarkollo, eller när vi sprang ut, satte på musik och dansade. De här var några underbara kvällar, som jag inte uppskattade på det viset jag kunde ha gjort förens nu i efterhand. Även fast vi gjorde de här sakerna tyckte jag att livet var meningslöst. Men det är just de här sakerna du lever för. Du lever för att gå ut en kväll och göra något du aldrig gjort förut, du lever för att träffa nya vänner, du lever för att du inte vet vilka överraskningar morgondagen kommer innebära. Även om du känner att du inte har några vänner just nu, eller att du inte har någon pojk/flickvän, eller att du inte trivs med din kropp, eller att du blir mobbad, eller om du har gjort något du ångrar, eller om du har ärr på din kropp, eller om du inte är oskuld, eller om du är oskuld, eller exakt vad som helst du känner dig ledsen över, så kan jag lova en sak. De här sakerna kommer inte alltid att spela så stor roll de gör just nu. Just nu känns det som att hela din värld är totalt krossad på grund av de här sakerna, men om några år när ditt liv ser helt annorlunda ut så kommer de här sakerna inte alls betyda lika mycket, då kommer andra problem ha letat sig in i ditt liv medan de här smög sig ut. Så njut av de små fina stunderna, för de finns alltid där, vilka problem du än kämpar mot. 

Kram #orkakampa

Likes

Comments

Varför dömer vi personer efter vad de gör? Varför tänker vi aldrig "Oj undrar vad hon har gått igenom som har fått henne att göra sådär?". För att vad vi än gör, det spelar verkligen ingen roll, så finns det ALLTID anledningar, orsaker och förklaringar till varför. Jag tänker vara ärlig. Jag har hamnat fel så otroligt många gånger och gjort saker jag ångrar grovt än idag. Jag har varit beroende och missbrukat både alkohol och olika sorters droger. Och jag har precis fyllt 16 år, jag menar hur sjukt är inte det? Allt det här i desperata försök att fly från verkligheten. Jag har varit ute på fester med korta klänningar och strumpor i BH:n bara för att det var det enda sättet för mig att få den lilla lilla uns av bekräftelse. Jag hade ingen, verkligen ingen som älskade mig, uppmärksammade mig eller gav mig komplimanger och jag blev så sjukt desperat efter bekräftelse att jag gjorde allt för att få en komplimang av nån full kille på en fest som sa att jag var "sexig". Jag har stått ut med sexuella övergrepp mer en 1 gång då jag tyckte jag var värd det, jag var verkligen värdelös i mina egna ögon och om en kille ville ta på mig så lät jag honom göra det även om det gjorde ont på insidan, för jag kände den här enormt lilla bekräftelsen samtidigt. Jag skulle kalla det här självskadebeteende, av den värsta sorten. Alltså man gör det här hur ont det än gör bara för att ta bort smärtan som verkligheten orsakar. Så snälla jag ber verkligen, om ni ser en tjej som är ute och festar varje kväll, dricker sig full eller röker. Döm henne inte. Samma sak gäller såklart med killar, de som gör såhär mot sig själva är trasiga på insidan och vet inte hur de ska läka. Att gå igenom det här är hemskt, jag känner mig än idag något vansinnigt äcklig på grund av det här. Och det kommer jag få leva med resten av mitt liv. Det är många som kommer att tycka att det här är konstigt och att jag får skylla mig själv, men som jag sa från början. Jag orkar inte skämmas längre, det här är jag. Jag har gjort det här och det är ingenting jag kan göra nåt åt nu. Men jag vet att det också finns de där ute som har gått igenom liknande upplevelser, och jag vill bara säga till er att ni är sjukt starka som fortfarande finns kvar här idag och kämpar.

Kram #orkakampa

Likes

Comments

​Idag har varit en ganska jobbig dag, varit uppe och träffat folk men bara känt att jag vill hem och lägga mig i sängen med filtar runt mig och sätta på någon sorglig film. Jag har skrattat mycket och varit "glad" så men det är inte äkta alls, och det gör mig så ledsen när man tänker på hur många det är som faktiskt gör såhär. Alltså varför kan inte alla bara visa att man mår dåligt när man gör det, för det är ingen hemlighet att alla gör det ibland. Varför kan man inte bara få säga "idag mår jag inte så bra så ni vet" och sen är det inget mer med det, bara man slipper låtsas. Det funderar jag otroligt mycket över. Hur har det blivit såhär? Vad är det som gör en människa sämre för att man mår dåligt? Det är ju helt sjukt egentligen... Men nu ska jag iväg och jobba och sen ska jag träffa två kompisar om jag känner att jag orkar, vi ska bara kura ihop oss i soffan och kolla på film och prata, så det känns bra. Hoppas ni får en bra kväll.

Kram #orkakampa

Likes

Comments

Varför?

Den här frågan har fått mig på fall hundratals gånger. Varför händer det här mig? Varför förstår ingen? Varför märker ingen? Varför bryr sig ingen om mig? Varför är jag annorlunda? Varför är jag inte vacker som mina vänner? Varför blir ingen kär i mig? Varför föddes jag när ändå ingen vill ha mig här? Ja, ni förstår, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Grejen med frågan "varför" i såna här tillfällen är att det inte finns något svar på den. Jag menar försök svara på frågan "varför är jag ful?". Det går inte. Visst man kan säga "nej sluta du är inte ful du är skitvacker!", men det var inte det som var frågan, därför kommer det aldrig gå in. För att "jag är ful" är redan ett faktum för personen som tänker så. Det enda man söker och lyssnar till är svaret på varför. Det här gjorde mig galen, jag menar det, jag blev galen. Att ha så många frågor som jag inte kunde hitta något svar på, det gjorde att jag gjorde allting värre och värre hela tiden. För det väcktes hela tiden nya frågor utan svar. Det gjorde att jag kände mig som från en helt annan värld, som en utomjording som försökte passa in i dagens redan pressade samhälle. De här började göra mer och mer ont tills det gjorde så ont så att ett drag med rakbladet mor armen var mindre smärtsamt. Det här är vad tankar kan gör mot en, de gör dig beroende av att hitta svar och förklaringar som inte finns, vilket bryter ner dig tillslut. Det kanske låter konstigt för vissa, men jag tror även att det finns många som förstår och som har varit där själva. Jag vill bara bevisa att det inte är något konstigt, det finns fler än du som har dessa demoner svävandes i tankarna. 

Kram #orkakampa

Likes

Comments

Tänkte börja med att berätta anledningen till att jag skapat den här bloggen, och det är för att få ur mig mina känslor, berätta vad som har hänt i mitt liv och bevisa för er därute att man aldrig är ensam. Just nu är jag i en period i livet där allting händer på en gång, och jag vet inte hur jag ska hantera och ta itu med saker. Men en sak har jag kommit underfund med. Jag orkar inte skämmas längre, jag orkar bara inte. Jag har varit med om mycket i livet som nästan ingen vet om. Jag har mått väldigt dåligt en lång period, och jag har aldrig vågat visa det för någon på grund av att jag har skämts så mycket. Jag har gått med långa ärmar för att inte visa mina ärr, jag har varit glad hela dagarna för att ingen ska veta att jag bryter ihop varje kväll. Men nu tänker jag inte skämmas längre, för det här är jag. Det är inte jag som har valt det här livet, och livet jag tvingats leva har gjort mig till den jag är idag. Så jag tänker inte skämmas över att må dåligt, jag tänker dela med mig av det.

Och om någon tänker säga att jag gör det här för uppmärksamhet, så varsågoda. För det här gör jag för både min och andras skull, för att kanske få någon därute att inse, att saker som har hänt i livet inte är ditt fel och inte är något att skämmas över.

Kram #orkakampa

Likes

Comments