Vi står i provrummet, du ska prova ett par t-shirts och jag ska tydligen säga om de ser bra ut på eller inte. Du vet att jag är väldigt rak och du gillar det. Du drar av dig tröjan medan jag letar efter min mobil i väskan och när du fått på dig den tittar jag upp, dina bruna ögon skimrar till och jag kan inte låta bli att le. Jag tittar på dina läppar, du ler. ”den ser bra ut, prova den andra”. Du börjar dra av dig tröjan och jag ser dina muskler mot din mjuka hud, jag märker knappt att du tittar på mig förens du skrattar till och jag ser dig i ögonen, du ler så där busigt som du alltid gör när jag har råkat göra något ”pinsamt”. ”Vad?” hör jag mig säga men rodnar snabbt eftersom jag vet att du vet vad jag tittade på för bara några sekunder sedan, vilket jag btw försöker att inte titta på nu, när du står där utan tröja… Jag märker dock att det är extremt svårt i den situationen som jag är i nu (i ett provrum med en kille utan tröja och som har ett helt sexpack). Du går sakta emot mig i det ganska stora provrummet, jag tittar dig i ögonen och är tvungen att backa för att du inte ska gå in i mig. Jag känner en vägg bakom mig och ditt ansikte är 5 centimeter från mitt, din ena arm är lutad mot väggen och den andra tar mig mjukt på kinden, jag biter mig i läppen, du tittar på mina läppar och sedan kysser du mig, först mjukt och sedan intensivt. Vi kysser varandra och jag vill inte släppa dig förens jag minns var vi befinner oss och jag puttar dig så vår kyss avbryts och jag känner verkligen hur mycket jag ångrar att jag puttade bort dig sekunden efter jag gjorde det. Du ler blygt och tittar menande på mig ”vad tycker du om den här då?” frågar du med mörk röst, sådär jobbigt sexig. ”Vadå? Kyssen?”, du skrattar till och dina ögon glimtar till igen så att hela magen vrider sig ”ja vad tyckte du?” Jag tittar ner och känner hur mina kinder bränner. ”Du är för söt, jag skojar med dig. Vad tycker du om tröjan?”.


”Jaha… Den andra var bättre”, säger jag snabbt innan jag går ut från provrummet för att få lite syre innan jag bokstavligt talat dör av syrebrist och innan jag bokstavligt dör av mitt generade tillstånd.


Du kommer ut, svettig som vanligt efter två provningar i ett ”hett” provrum, förstå inte det fel nu… Det är faktiskt extremt varmt i provrum och man svettas ihjäl bara av att prova ett plagg.


Du ser oroat på mig som om någon i min närhet just gått bort, ”mår du bra?”.


”Det blev väldigt varmt i provrummet när man var två”.


Du skrattar till igen.


”Jag menade inte så”, säger jag med generad och blyg röst. Du blinkar mot mig och ställer dig sedan i kön till kassan.


Åh gud, döda mig…


Här står jag och ler för mig själv, medan folk går förbi och undrar vad fan jag håller på med och varför jag är så jäkla glad. Det finns mycket att berätta om när det gäller min glädje runt den där personen som står i kön till kassan, han är fin, snygg och humoristisk. Gud, vad han är fin.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag går upp för trappan, sakta. Tänk om man skulle kunna leva utan att behöva gå i skolan, utan att behöva känna sig ensam, känna sig utfrusen, känna att man inte tillhör. Genom dörrarna ser jag klasskamrater sitta och skratta, när jag kommer in tittar några på mig men återgår snabbt till sig själva igen. Jag hänger in min jacka i skåpet och låser, säger hej till en lärare som går förbi, sätter mig längst bort i korridoren och kör in mina hörlurar. Musiken har alltid varit en räddning för mig, något jag kan trilla in i och bara låta allt annat stanna upp och vänta ett tag innan jag drar ur hörlurarna och verkligheten kommer tillbaka. Verkligheten som dömmer och retar en, verkligheten som inte accepterar en och som inte vill en något gott. Jag sätter mig på min plats i klassrummet, läraren pratar om geografi och vad vi ska göra, jag försöker höra men först tappar någon sin penna på golvet och sedan går någon på toa. Det är som om lärarens röst dras ner i volym medan allt annat höjs till högsta volymen, klockan tickar, luftkonditioneringen låter, vinden från det öppna fönstret, någon som gungar på stolen, läraren som nynnar lite för sig själv när hon väntar på svar från en elev. Jag sitter och tittar ut genom fönstret och det blir en chock när jag hör mitt namn ”Jenny, kan du svaret?” jag tittar mig om och försöker förstå vem det är som pratar med mig, sedan ser jag att alla sitter och tittar på mig inklusive läraren ”nej... jag vet inte”. Jag hör ett flin bredvid mig, men vänder mig inte för jag vet vem det är ”kan du inte det eller!?”, han flinar elakt och svarar på ett snobbigt sätt vad svaret är och det var såklart rätt. ”Får jag gå på toa?”

Jag går in på toan, sätter mig på toastolen och gråter i vad som känns som en evighet, sedan går jag ut och in i klassrummet igen medan jag tittar ner i golvet. Ser att alla har börjat med uppgiften så jag går fram och frågar vad uppgiften var. ”Lyssnade du inte? Du var ju här när jag förklarade hur uppgiften såg ut och hur man skulle göra” säger läraren med irriterad röst, men berättar ändå hur jag ska göra. Jag går och sätter mig med dåligt samvete.


Vid lunch sätter jag mig vid det runda bordet där det inte sitter någon. Jag äter upp allt förutom lite av fisken och Ingela kommer och klagar högljutt över att jag måste äta upp allt, jag får inte gå förens jag ätit upp. Jag börjar gråta och min bror och hans kompisar kommer och sätter sig vid samma bord som mig. Jag fortsätter gråta medan Ingela står och tittar surt på mig, min bror hämtar vatten och servetter åt mig. Jag hör inte riktigt vad hon säger men försöker verkligen koncentrera mig på vad hon säger. Så mycket ljud… glas som slås mot varandra, skrikande barn, högljudda människor och skrattande klasskamrater.

Efter lunch sätter jag mig i biblioteket och läser en bok, det är tyst, lugnt och skönt. Det är som om alla problem stöts bort i några minuter och ger mig turen att få lugn och ro i nån timme innan helvetet kommer ifatt mig igen.


Vi slutar klockan 14.00, klockan är bara 12.30 och jag är redan helt utmattad. Jag sitter själv vid ett av borden i kafeterian och dricker varm choklad medan alla andra spelar spel och skrattar. När jag druckit upp går jag och sätter min kopp vid disken och får en sur blick av de flesta som sitter och spelar Uno. Jag tittar snabbt åt ett annat håll för att slippa må mer dåligt än vad jag redan gör (om det är möjligt). Kanske lite konstig tid att dricka varm choklad, men det är i alla fall lite bättre än att sitta helt själv i korridoren och vänta på att de ska öppna till klassrummet. I och för sig sitter jag själv här nere också, men jag har i alla fall fler människor att titta på.


Mammas bil står utanför, men det går ändå långsamt för mig att gå ner för trapporna och ut genom dörren. Jag känner doften av höst när jag kommer ut i den svala vinden och drar ihop jackan för att inte frysa. Mamma vinkar mot mig och jag vinkar trött tillbaka och ler lite svagt. Klasskamrater står längre bort, de skrattar och pratar med varandra.

Så här såg en vanlig dag ut för mig när jag gick från klass 4 till 7-8. Jag har en hörselnedsättning och det var därför jag missade allt på lektionerna och det var därför jag inte hade några vänner. Men såklart visste jag inte om att jag hade en hörselnedsättning och inga lärare hade tillräckligt mycket kunskap för att kanske förstå att det var något som inte stämde.

Idag är jag sjukt tacksam över att min bror satte sig vid samma bord som mig och försökte trösta mig.

Idag har jag vänner och ett bra liv, med väldens bästa djur, Charlie och Doris. Jag lever som alla andra och kan göra allt som alla andra kan, men jag tycker fortfarande att det kan bli ett helvete om någon säger något onödigt eller taskigt och jag är fortfarande väldigt osäker på mig själv vid vissa situationer och jag tycker fortfarande att lärare ska ha mer kunskap om hörselnedsättningar och andra funktionshinder innan de antar utmaningen som lärare. Alla är lika mycket värda! Vilket jag inte kände när jag gick i skolan eftersom jag till sist ville ta mitt liv.

Jag vill tacka min familj för hur mycket de stöttade mig och för hur mycket kärlek jag fick och fortfarande får, jag har verkligen tur som har en sådan familj. Jag vet att alla inte har sådan tur, men jag hoppas att du förstår hur mycket du som läser är värd ändå! Kram!



Likes

Comments

Första gången jag såg dig var vid busshållplatsen, du hade hörlurar i öronen och diggade försiktigt med i musiken. Du hade en marinblå luvtröja och trasiga jeans, var omringad av folk som stod framför dig men jag såg bara dig.

Andra gången jag såg dig var på en marknad, du stod och tittade på marmelad. Tjejen som stod bredvid dig hade blont lockigt hår, ungefär som Törnrosa. Hon var slank och hade en kort blommig klänning. Hon böjde sig emot dig och kysste dig på kinden, men du avvisade det genom att ta ett steg åt sidan. Hon tittade surt på dig. Du vände dig om och tittade mig rakt i ögonen. Jag avböjde blicken och tittade istället på blommorna framför mig.

Tredje gången jag såg dig stod du framför mig, bara ett par meter och frågade om jag ville gå på bio någon dag. Jag frågade vem tjejen som kysste dig på kinden var och du svarade att jag såg att du inte var intresserad så du förstår inte varför jag frågar. Jag tittade blygt ner, du böjde dig ner och lyfte upp min haka med din ena hand, tittade mig i ögonen och sa ”jag hämtar dig klockan 7”.


Likes

Comments

Kära mormor, du är och var den bästa mormorn någonsin. Du var solen när man var ledsen och alltid där när man behövde hjälp. Vi brukade hänga tvätt tillsammans. Du är som alla stjärnorna i rymden och alla blommorna på jorden. Vi sov alltid tillsammans när jag sov över och vi skrattade tillsammans i massor. När jag sjöng sa du alltid “vad fint du sjunger” och när jag grät så kramade du mig tills jag blev glad igen. Du hade ett stort körsbärsträd i trädgården, du brukade plocka och äta på somrarna, du klagade över alla fåglar som åt upp körsbären “man får vara snabb om man vill ha några” sa du. Jag och mina bröder spelade fotboll och klättrade i det stora trädet, provade klackskor och lekte kurragömma. När du dog fick vi inte springa, prova klackskor eller öppna dina garderober. När du dog, dog något i mig. När du dog, blev det bara minnen kvar.


Likes

Comments

Höstlöven faller ner som snö från träden när jag går mot busshållplatsen, rött, gult, oranget och brunt. Himlen börjar mörkna och man ser hur tunga molnen är. Jag har ingen regnjacka så jag börjar småspringa och som tur är kommer bussen precis när jag nästan är framme. Jag stiger på, ler mot busschauffören och sätter mig nästan längst bak.


“Vi möts igen”.


Först förstår jag inte att personen pratar med mig. Men när jag ser vem det är så förstår jag direkt.


“Vart är du påväg?”, hon tittar på mig med stora nyfikna ögon och jag undrar om hon förstår hur mycket jag tänkt på henne sedan vi sågs sist i den där italienska restaurangen på söder. Jag undrar om hon förstår hur fin hon är när hon ler, när hon drar håret bakom ögat.


“Stan, jag ska in på Cervera och köpa nya glas”.


Hon nickar och ler lite busigt. “Får man hänga på?”


Jag ser henne rakt i ögonen och ler. Sedan gör jag något som jag inte ens förstår att jag vågar. Jag kysser henne mjukt på läpparna och först blir jag rädd att hon ska streta emot men sedan kysser hon mig tillbaka och jag känner hennes hand på mitt lår, hon smakar jordgubb, liksom lite sött. Kyssen avbryts av att några killar går på bussen, går förbi och säger “homos”. Jag drar mig tillbaka och känner hur det svider i ögonen. 


Du stirrar argt på killarna “Fuck off”, sedan går vi snabbt av bussen och springer in mellan några hus, du kramar om mig, ser mig i ögonen och säger “du vet att du är allt vackert som finns, så det spelar ingen roll om människor är taskiga för du kommer alltid vara lika vacker”.



Likes

Comments

Så fort du är här kommer hjärtat slå fortare. jag kommer svettas så pannan och ryggen blir helt blöt. Jag kommer skaka som om jag har varit med och något skräckslaget. Jag kommer se mig om och hoppas att du inte kommer. Jag kommer stänga min dörr, men inte våga låsa. Jag kommer höra dörren i trappuppgången stänga sig med en smäll. Jag kommer höra hissens knakande ljud bli allt högre. Jag kommer höra dina fotsteg och en dörr till slå igen innan jag vet att du står i hallen. Redo att skrika. Redo att sparka upp dörren och ta mig hårt om handleden. Redo att slå mig i ansiktet. Redo att skrika på mig. Redo.


Men du kommer inte. Du kommer inte idag och du kommer inte imorgon. Imorgon kommer någon annan och knackar på dörren. Polisen. En man med grått hår och skägg, polisdräkt. Han kommer imorgon för att säga att du har blivit åtalad för att du slagit och hotat mig. Han kommer för att få reda på om det är sant. Jag kommer inte säga något. Jag kommer inte gråta. Jag kommer inte skrika. Jag kommer bara stirra rakt i ögonen på honom. Han kommer veta exakt vad svaret är. Han kommer ta mig till polisstationen och förhöra mig. Han kommer se till så jag kommer till ett fosterhem. Han kommer hjälpa mig att må bra igen.


Jag är 17 år och bor i en fosterfamilj. Jag fick byta familj 2 gånger innan det funkade. Jag går i skolan. Har vänner som stöttar mig. Familj som stöttar mig. släkt som stöttar mig. Jag får mat på bordet. En nybäddad säng. Kärlek från alla. Men jag mår fortfarande dåligt. Inuti. Det är fortfarande trasigt här inne.


Vissa gäng i skolan som retar mig. Retar mig för att du sitter i fängelse. För att jag inte har någon riktig familj. För att jag inte är något att ha.


Jag är fortfarande inte jag. Jag är fortfarande rädd att du en dag ska komma ut och hitta mig. Jag är fortfarande rädd att du ska göra mig illa. Att du ska döda mig.


Likes

Comments

När jag tittar på dig blir jag helt varm i kroppen, känner mig glad och får glitter i ögonen. När jag tänker på dig, när vi är långt ifrån varandra börjar jag sakna dig, tårarna fylls upp och jag kan inte sluta lipa. När vi gör saker tillsammans blir jag glad och förstår hur nära vi faktiskt står varandra. När du pratar med mig om saker som jag gjort och saker som varit mindre bra, blir jag frustrerad och arg, men det är aldrig dig jag är arg på, det är alltid jag. När du peppar mig mår jag bättre, när du säger att du älskar mig säger jag det tillbaka med ett leende på läpparna och det där glittret i ögonen. När vi ser varandra kramar vi varandra och kan inte låta bli att le.


Du måste förstå att jag älskar dig till tusen. Du måste förstå att det aldrig är dig jag är arg på. Du måste förstå att jag mår dåligt ibland, precis som du gör. Du måste förstå att jag vill dig allt, även om det kanske inte alltid märks eller känns så. Du måste förlåta mig för att jag varit arg och taskig, du måste förlåta mig för att jag ibland stänger in mig i min lilla bubbla där jag jämt lever när jag mår dåligt. Du måste förstå att jag gillar dig lika mycket ändå och att det aldrig kommer att förändras, aldrig någonsin.

Likes

Comments

“Hur hamnade vi här?” Jag fnittrar till och känner att jag blir röd om kinderna.

“Jag som skulle till jobbet, väldigt konstigt att vi hamnade här”. Du ler med bus i blicken.

“Ja visst är det, jag förstår inte. jag menar så viktig är du ju inte” Jag skrattar högt och ser att du har din “sura” blick mot mig. Jag fnittrar till “jag skoja, förlåt.” Du ler och jag vet att du förlåtit mig.

Du håller om mig en sista gång innan du går upp, klär på dig, tar dina nycklar och din portfölj. “Jag älskar dig och det blir nog sent ikväll igen, Olofs avlopp är trasigt igen och du vet hur han är”.

Jag ställer mig upp, “Äter du ute då?” säger jag menat med en lite deppig ton.

“Ja…” du ser på mig med dina busiga ögon. “Men jag bjuder ut dig imorgon på en fin romantisk middag” du blinkar generat och sedan går du.


​​​Gud vad lyckligt lottad jag är. Även om vi bråkar ibland, jag menar vem fan gör inte det?? Så älskar jag dig till rymden och tillbaka. Jag sätter på mig underkläder och går för att göra lite frukost.

​​

Du kommer hem vid lunch och jag vet inte varför. Du bara öppnar dörren, klampar in och puttar mig mot en väg. Vi kysser varandra, du tar av mig min t-shirt och jag börjar dra i din slips.

“Har inte du jobb att göra, du som helt plötsligt lämnade mig för att skynda dig till jobbet”. Jag fnittrar och tittar på dig.

“eem… jo… men… ja…” Du tittar ner mot golvet. “Jag väntade på att kaffet skulle bli klart också poppade du upp bara”.


​Jag börjar gapskratta och kan inte sluta förens du drar mig till dig och kysser mig.


​“Är det något fel på att vilja vara lite dramatisk ibland?” du tittar på mig med en frågande blick.

“Nej...” säger jag om fnittrar till “men jag har aldrig tänk att du skulle kunna tycka att jag var något att dagdrömma om” jag tittar ner och känner mig helt plötsligt otroligt blyg.

Du drar upp min haka med din hand och ser på mig.

“Vad är det för nonsens, du är vackrare än blommorna på våren, du är vackrare än solens strålar och du är vackrare än min mormor”.


​Vi ser på varandra och börjar gapskratta.
​Gud vad mycket kärlek det rymmer i en liten 2:a i Vinslöv.



Likes

Comments

Jag är lite trasig. Som om någon delat mig på mitten och försökt sy ihop mig, men lämnat några öppna stygn. Jag försöker läka, men det är som om allt bara stannar och sen händer det inget på flera dagar och sen börjar det bara om från början igen, som om jag inte försökt tillräckligt många gånger. Jag känner jämt en stor klump i magen som bara verkar växa och växa, det tycks liksom aldrig ta slut, mina problem tar aldrig slut och här sitter jag med en handfull av tårar och smink på mina nya jeans. Telefonen ligger på sängen, jag la inte på. Inte du heller. Jag hör dig säga mitt namn, men jag orkar inte ta upp telefonen och prata om misstagen, jag orkar inte prata om dig, jag orkar inte höra din röst och tänka att den jämt fått mig att smälta, att den jämt fått mig att känna mig hemma. Jag lyfter blicken, en fågel flyger förbi fönstret och jag hör barn leka i parken, känner doften av köttfärsås från köket, hör Maja och Melvin leka med lego, känner smaken av tuggummit som jag just spottat ut. Det är nu jag finns, det är nu jag känner, det är nu jag äger allt.


Likes

Comments

Det svider till i axeln när bildörren trycks mot min arm. Jag ser mamma och pappa i framsätet, de skriker. Jag sitter alldeles stilla och det är som om allt går i slowmotion. Jag tar tag i bältet och försöker hålla fast det där det är, men det glider av. Bilen rullar runt två gånger och jag känner hur mitt huvud slutar tänka. Hur mina ben domnar. Hur mitt hjärta bultar långsamt. Jag vill ut, men kan inte röra mig. Jag vill skrika på mamma, men kan inte öppna munnen. Jag hör ljud utifrån som skriker något, men jag hör inte vad. Det blir svart och jag känner ingenting.


Plötsligt är det som om jag dras tillbaka till verkligheten. Får fruktansvärt ont i kroppen. Hör någon skrika efter syre. Försöker ställa mig upp, men kan inte röra armarna eller benen. Känner att någon slår på mitt ansikte lätt, men jag kan inte öppna ögonen. Ååååh, frustrerande.


Jag öppnar ögonen och ser att jag är på ett sjukhus. Får panik och undrar vart jag är. Kan prata, men inte på ett språk som jag eller någon annan tycks förstå. Jag ser ingen i rummet jag känner. Försöker se vilka och varför jag är här. Försöker fråga var mamma, pappa är, men får inte fram något.


Mamma och pappa opereras och jag står utanför lite trött och väntar. Jag mår hyfsat bra nu. Jag kan prata, mitt hjärta slår och jag kan röra mig. Jag har bandage runt armen och har lite huvudvärk, men annars mår jag faktiskt ganska bra. Det enda som inte känns bra är att jag inte vet om mamma och pappa överlever operationen. Tänk om de dör, vad gör jag då? Jag måste ha dem i mitt liv. Jag kommer bli depri… “Din mamma ligger på avdelning 12, det är bara att gå in och sätta sig”


Begravningen var jobbig. Alla satt och grät, alla hade gjort ett tal vid fikan och alla kom fram och småpratade med en om att allt kommer att bli bra även om det känns tungt just nu och det är ju sant, jag har ju mamma, mina vänner och ett bra jobb, men det kommer alltid vara något som saknas.



Likes

Comments