View tracker

Peter satt där på järnstaketet precis utanför entrén till skolan. Klockan var halv nio på morgonen i mitten på januari. Han väntade på att Linas buss skulle komma så han kunde gå med henne in i skolan. Linas buss skulle anlända vid skolan ungefär kvart i nio enligt dalatrafiks tidtabell. Det hade vart en varm vinter fram tills nu och det gjorde inte Peter något att vänta ute i femton minuter. Han satt hellre och väntade på henne ute i kylan än att gå in. Han satt hellre ute själv och väntade än att gå in och kanske stöta på demonerna som kallades för klasskamrater.

Peter har alltid blivit dåligt behandlad i skolan. Mycket var för att han inte hade samma läggning som resten av killarna i klassen hade och det gjorde att han blev ett lätt byte för de som kände att de utöva härskartekniker på honom. Tiden gick och klockan blev kvart i nio. Peter såg bussen sakta men säkert glida in till vägkanten. Bussen öppnade dörrarna och det välde ut ungdomar ur bussen. Peter blev förvånad över hur mycket människor det faktiskt fick plats på bussen. När alla hade gått in och bussen var tom så insåg Peter att Lina inte hade åkt buss idag. Det är inte som alla dagar när hon brukade åka buss och komma till vår bestämda plats. Är hon sjuk? Har det hänt henne något? Hur ska Peter klara av denna dag för sig själv?

Peter plockade snabbt fram sin telefon för att se om Lina hade försökt kontakta honom, för det brukar hon göra när hon är borta. Ingenting, inte ens ett sms hade hon skickat. Peter blev snabbt orolig över hennes välbefinnande och över hans eget.

Han stoppade tillbaka telefonen i sina svarta jeans, drog upp luvan över huvudet och började gå in i skolan. Peter höll huvudet lågt för att han ville inte ha uppmärksamhet. Lina har alltid stått upp för Peter när de andra pojkarna i klassen har mobbat honom eller försökt att göra honom till åtlöje på andra sett. Många av killarna i klassen tyckte att det var roligt att spela intresserad av Peter på ett mer känslomässigt plan än bara vänner. Jag fick reda på att det bara var en lek som de andra killarna lekte, den kallades för fisken på kroken. Det var en lek som en av de mest arroganta av dessa personer hade kommit på. Kristoffer var namnet på detta paket som bestod av självförtroende på gränsen till arrogans, popularitet i överflöd och ett hat som är oförtjänt riktat mot just Peter. Leken gick ut på att killarna slog vad om pengar om vem som kunde få Peter att besvara dessa känslor. Med andra ord, de skulle försöka ragga på Peter och den som lyckades bäst vann leken. Det var andra personer som blev utsatta för den här sortens attacker men Peter var den som fick stå ut mest. Det var i sådana situationer Lina kunde se igenom alla dessa lögner och sätta stopp för det.

Han ville inte heller att killarna i hans klass skulle veta att han var själv idag. När Peter är för sig själv i skolan brukar killarna vara extra mycket på honom med bland annat glåpord. Peter kom fram till sitt skåp och precis när han skulle ta upp nyckel ur sin skinnjacka som han hade på sig utanpå sig vanliga huvtröja så kommer Kristoffer och ställer sig bredvid honom. "Vart har du din flickvän idag då Peter?" frågade Kristoffer kaxigt. Kristoffer puttade till Peter på axeln så att Peter så att han blev tvungen att ta några steg tillbaka för att inte ramla. Kristoffer ställde sig framför Peters skåp. "Svarar du inte på min fråga så kommer du inte in i ditt skåp" sade Kristoffer med en aning mer hotfull ton. Peter stod bredvid Kristoffer och hade blicken i backen. "Jag vet inte" svarade Peter med en tyst och tillbakadragen röst.

Kristoffer flyttade sig från skåpet och var på väg därifrån och Peter pustade ut och trodde att första ronden var över för dagen. Kristoffer vände sig om och viskade i Peters öra. "Nu när din livvakt är borta så kommer ditt liv bli ett levande helvete, det ska du veta din jävla fikus" viskade Kristoffer med en extremt aggressiv ton. Peter kände en kylande känsla stråla längs hans ryggrad.

Peter plockade fram sina böcker för den första lektionen. Peter hade tur med att de hade naturkunskap första lektionen och om han sätter sig längst bak i salen så kan inte läraren se om han håller på med telefonen. Peter skyndade sig och satte sig längst bak i klassrummet, han väntade med att ta upp telefonen tills alla hans klasskamrater hade satt sig så att han kunde skymma den bakom någons rygg.

Lektionen hade nu börjat och alla elever som nu skulle vara närvarande närvarade, förutom Lina. Peter plockade upp telefonen för att se om Lina hade skrivit till honom om vart hon var just idag men hon hade inte skrivit något. Han började skriva ett sms "Hej Lina, Vad gör du? varför är inte du i skolan? Har det hänt något? jag är orolig så jag vill bara veta att du mår bra".

Peter oroade för Lina i onödan för att han visste att hon kan ta hand om sig själv men hon har en styvfar som hade väldiga aggressionsproblem och dessa har han tagit ut på Lina vid flera tidigare tillfällen. Lektionen tog slut och Peter skyndade sig ut genom klassrummet och försökte gömma sig från Kristoffer och hans gäng nu på lunchrasten. Han orkade inte oroa sig över Lina och samtidigt ta emot en massa glåpord, han klarade inte av att hantera så många negativa situationer samtidigt.

Han tog sig in i matsalen utan att bli sedd utav dessa demoner som vandrar på skolan. Han tog sin mat och satte sig längst inne hörnet på matsalen för att minimera risken att de hittar honom. Peter plockade fram sin telefon för att se om Lina hade svarat på sms:et han skickade för en timme sedan. Lina hade inte svarat på Peters sms och det gjorde Peter ännu mer oroad för att hon brukar inte vara sådan att hon inte svarar när han skriver till henne.

Peter satt nu inne i hörnet på matsalen helt själv med sig själv och sin oro över hans kompis. Plötsligt kliver flera personer fram till hans bord och sätter sig där. Det var Kristoffer och hans kumpaner, det sista som Peter ville var att Kristoffer och hans vänner skulle sätta sig vid honom. "Tro inte att du kan gömma dig från mig ditt lilla as" sade Kristoffer och började gapskratta. "Nu när din tjej inte är här för att skydda dig så kan vi göra vad vi vill eller hur? frågade Kristoffer sina kompisar retoriskt. "Det går ett rykte om att Lina har lämnat dig här för att du är för efterhängsen" sade ett av dessa ansikten jag inte visste namnet på. "ja juste, hon har väl kommit på att hon inte kan vara kompis med en bög" retades Kristoffer.

Peter visste att Lina inte skulle lämna honom sådär. Peter förstod att det måste ha hänt Lina något, och att dessa idioter sitter och skämtar om något allvarligt gjorde att blodet började koka inom Peter och innan visste ordet av så låg Kristoffer på golvet och blödde från näsan.

Peter stod upp vid bordet och kollade ner på Kristoffer när han låg där. Han förstod inte varför Kristoffer hade lagt sig på golvet. Plötsligt kände han en bultande smärta i sina knogar på höger handen. Det var då Peter insåg vad han hade gjort. Han sköt bort stolen och sprang upp till sitt skåp, vid detta ögonblick hade han så mycket adrenalin i kroppen så det Peter mådde illa. Han stod vid skåpet och talade om för sig själv att lugna ner sig, när han väl hade fått ner pulsen från att han hade slagit Kristoffer över näsan. Det var då rädslan slog in, han förstod att morgondagen kommer att vara mycket värre än den var idag och att hans slag kommer att få katastrofala konsekvenser.

Peter plockade ut ryggsäcken ur skåpet och slog igen det. Det enda Peter kunde tänka på var Lina, det var inte för hennes skull han tänkte på henne utan för hans egen. Han slängde sig på mopeden för att skynda sig hem. När han satte sig på mopeden kände han hur blodet flödade upp i huvudet. Hjälmen han hade fått ärva av sin stora syster var egentligen för liten så det gjorde att Peter kände hur det bultade innanför hjälmen väldigt väl. Känslan som Peter fick var att hjärtat hade flyttat sig från bröstet till hans huvud.

Peter startade mopeden och for iväg så fort han bara kunde från skolgården. På vägen hem till Peters hus ligger Linas hus. Peter bor ungefär en mil ifrån skolan och Lina bor också i samma by utanför staden. Peter tänkte att trots hans rädsla för Linas styvpappa så måste han ta sig i kragen och gå och knacka på för att se till att inget dåligt har hänt med henne. Peter svängde in på Linas gård och stängde av mopeden, både Linas mammas bil och hennes styvpappas bil stod på uppfarten. Peter satt kvar på mopeden en liten stund och gick igenom det värsta scenariot som kunde ha hänt Lina. Han tog av sig hjälmen och klev av mopeden, han gick över plattsättningen som de hade gjort förra sommaren, för även om Lina är en tjej så är hon väldigt händig med sådana saker. Peter kom fram till dörren och knackade på tre gånger. Inte ett ljud inifrån huset, precis när han vände sig om så hör han fotsteg på väg mot dörren. Dörren öppnade sig och där stod Lina. "Hej, Peter vad gör du här?" säger Lina med en trött röst. Lina hade fortfarande pyjamasbyxor och en linne på sig. "Jag kom hit för att se om du var okej, jag har inte hört från dig på hela dagen" sade Peter med en mycket exalterad inställning. "Jag får be om ursäkt, men jag försov mig" sade Lina och smålog. Hon visste att jag inte var arg men att jag var irriterad över att hon bröt mot våra egna regler.

Peter kunde inte vara arg på Lina för att han kände egentligen bara lycka över att se henne och att hon mår bra.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Kulorna ven genom luften och där låg jag på backen och höll för mina öron. Sedan slutade skjutandet helt plötsligt och jag stack upp huvudet bakom muren som jag och min kollega tagit skydd bakom. Ett skott ven förbi och träffade min hjälm. Jag skyndade mig ner och ducka bakom muren, hjärtat slog som om det skulle hoppa ur brösten på mig och tankarna inne i mitt huvud var att allt kunde försvunnit, just den där sekunden. Hade jag flyttat mitt huvud två centimeter åt höger hade hela min värld vart borta. 

Allt som jag har byggt upp i Sverige, 28 år kunde ha raderas just den där sekunden. Min karriär inom försvarsmakten. Mina föräldrar, mina vänner, min son och min fru. Personen Markus Petterson från Halmstad kunde ha blivit raderad från alla register just det där ögonblicket. Det är tankarna som härjar runt innanför pannbenet. Jag lägger mig på rygg bakom muren och känner hur adrenalinet pumpar och att jag är rädd bortom alla proportioner. Jag tittar mig omkring för att få tankarna på annat håll. 

Den vackra omgivningen med gamla stenbyggnader som såg ut som om de var skapta under medeltiden var helt underbara att beskåda. Att arkitektur kunde överleva mycket längre än människorna som byggde de var bortom min förståelse. Solen låg på från alla håll och vinklar och jag har aldrig vart så varm i hela mitt liv, det måste vara minst 34 grader varmt ute idag. Jag och all min packning och klädsel som jag hade på mig för min säkerhet gjorde värmen näst intill outhärdlig. Växtligheten på just det här stället var helt utdött. Marken var för torr för att odla i och det regnade inte mycket när det var sommar i det här området. 

Ett skrik längre bort fick mig att bryta mig ur mina dagdrömmar och tillbaka på platsen och situationen som jag var i. Vart kom skriket ifrån? Var det en kvinna? Var det ett barn? Jag så åt min kollega att ge mig underhållande eld medans jag tog mig in i en av byggnaderna, så att jag kunde påbörja mitt avancemang mot det hjärtskärrade skriket. Jag kommer in i ett trapphus, bländad av solen gör att trapphuset är helt kolsvart. Trapphuset var tomt och jag tog mig upp på taket, jag tog fram min kikare för att se om jag kunde lokalisera kvinnan eller barnet visuellt. Ungefär 300 meter bort ser jag en kvinna och ett barn på en bakgård, kvinnan och pojken blir slagna av talibaner av vad jag kan avgöra. 

Jag tar mig ner på byggnadens bakgård och påbörjade mitt avancemang för att rädda den här kvinnan och barnet. Jag känner hatet flöda i mig, för mig är att slå ett barn och en kvinna det värsta som finns. Mjölksyran i mina ben får mig på fall. Jag vill ligga kvar och låta mjölksyran går ur benen för smärtan är enorm. Jag kommer upp på benen igen, låren skakar av trötthet och jag känner att de kommer ge vika snart. Jag trotsar min egen smärta för att jag har mina egna principer och det är just idag jag måste visa att jag står vid dem. 

Jag kommer fram till bakgården, Jag kan se genom en springa i det heltäckta staketen att det bara är en man på bakgården. Jag går runt gården och kommer in på framsidan. Jag hör röster inifrån huset och det betyder att det är mer än bara en man där. När jag kommer runt på bakgården så höjer jag mitt vapen och trycker av. Tre kulor från mitt automat vapen penetrerade mannens rygg och han föll till marken. Jag sprang fram till kvinnan och pojken och kollade så att de var okej. 

När jag vänder mig om så hör jag en hög en knall, just nu står jag och stirrar på en av männen som kom inifrån huset. Det rykte om mynningen på hans gevär. Det följde av en otrolig smärta som kom från magen, jag kände en kyla även om jag var varmare än jag någonsin vart. Kylan gick ända ut i fingerspetsarna. Jag kände att jag blev torr i munnen och att jag blev yr i huvudet, känslan var som att jag var på väg att svimma. Jag föll ner på ett knä. Min andning började plötsligt bli tyngre och tyngre. Jag tog ner en hand mot magen för att se vart smärtan kom ifrån, jag tog bort handen och tittade ner på den bara för att upptäcka att jag blödde. Mannen som hade kommit ut har skjutit mig i magen. Jag tittade bakom mig, där stod kvinnan och pojken, kvinnan stod och höll om pojken. Deras ansiktsuttryck indikerade på att de var livrädda. 

Jag beslutade mig för att ställa mig upp och göra mitt sista motstånd mot denna terror som har skakat denna planet i flera år. Mannen sköt ett till skott, denna gången i min axel och jag föll tillbaka och landade på min rygg. Den här gången jag låg på ryggen så kände jag varken rädsla eller hur adrenalinet går genom kroppen. Den här gången har jag hittat frid. Mannen närmade sig kvinnan och pojken med avsikt att döda. Jag stängde ögonen och hörde en hög knall. 

Mannen föll till backen. Min kompis från mitt kompani hade följt efter mig när förstärkning hade anlänt. Jag tittade mot pojken och kvinnan, kvinnan bar slöja som bara visade hennes ögon, bara hennes ögon visade att hon var livrädd, men inte för sitt eget liv utan sin sons. Pojken sprang fram till mig när jag låg där på marken och satte sig vid min sida. Han hade handflatorna för ansiktet för att inte visa mig att han grät men jag såg hur tårarna för mellan hans fingrar. Han tog bort händerna från ansiktet och torkade bort tårarna med tröjärmen. Han tittade på mig och sa "Jag älskar dig, pappa". Det var det sista jag hörde innan jag somnade in.



Likes

Comments

View tracker

Julia vaknade plötsligt av att solen sken igenom den springa som hon hade lämnat mellan gardinerna. Hon känner att gårdagen är där för att ge henne det hon förtjänade. Huvudvärken bultade och magen gjorde uppror. Hon var helt utmattad efter tjejkvällen hon hade vart ute på. Hon var varken den som brukar gå ut och ha roligt av festligheter eller den som brukar njuta av att dricka alkohol. Hon lägger sig ner i sängen igen och känner att den här dagen kunde man har spolat över till imorgon så hon kan må bra igen. Hon rullar sig till höger för att somna om men ser en man ligga och sova bredvid henne. Vem var han? Hur kom han hit? Vad ville han?.

Alla dessa frågor cirkulerade i Julias hjärna och hon kände en rysande känsla stråla igenom hennes kropp. Hon kände hjärtat börja bulta fortare och fortare och hon kände hur adrenalinet gick igenom hela hennes kropp. Hon försökte tänka efter vart hon träffade den här mystiska mannen, men hon märkte snabbt att hon inte kommer ihåg och att det var för många luckor i gårdagen som hon inte kunde fylla i på egen hand.

Hon klev upp ur sängen för att klä på sig. Gick runt på andra sidan sängen för att se mannens ansikte, hon blev helt stelfrusen när hon såg vem mannen var. Hon kände inte igen mannen alls och det gjorde henne livrädd och hon kände att hon behövde klä på sig lite kläder och försöka ta sig iväg till sina väninnor som hon hade umgåtts med kvällen innan. Hon skyndade sig tillbaka till den sidan sängen hon hade sovit på för att se om hon hade sina kläder där, och där låg dem och hon pustade ut av lättnad.

hon tog sina svarta strumpbyxor som hon hade haft på sig kvällen innan, men hon märkte snart att det var stora hål i strumpbyxorna som gjorde att hon inte kunde använda de. Hon bodde i en trea på Åsgatan i Falun. Lägenheten var stor och rymlig och hon bodde där själv så det gjorde att hon hade valt att ha en större garderob i ett utav rummen. Hon gick in till garderoben för att titta vilka kläder hon hade tvättade. Hon slet åt sig ett par mjukisbyxor och en t-shirt som hon hade köpt på en Iron Maiden konsert som hon hade gått på förra året. Hon gick ut i hallen för att ta sig skorna och gå ut. Innan hon hade fått på sig skorna och tagit sig ut genom dörren så hör hon långt inifrån lägenheten. "God morgon Julia, Vart ska du någonstans?". Frågade mannen med en torr röst. Mannens röst skar genom väggar som en varm kniv skär igenom smör och nu kommer rädslan och adrenalinet tillbaka. Julia stod stelfrusen precis framför dörren och hon visste inte om hon skulle svara mannen eller om hon bara skulle springa ut för sin egen säkerhet.  

Mannen närmade sig Julia och med varje steg som mannen tog bultade Julias hjärta ännu hårdare. Julia gjorde någonting som hon aldrig trott att hon skulle göra. Hon vände sig om för att konfrontera mannen. Mannen kom fram till Julia och gav henne en kram. I detta ögonblick kände Julia både rädsla och förvåning över att mannen kom fram till henne. "Jag heter Lukas" säger mannen med ett stort leende på läpparna. Julia försökte att analysera varför denna farliga och mystiska man helt plötsligt visar sig var väldigt varm och godhjärtad. "Jag vet vad du heter och jag vet varför du är här, så du kan släppa ditt skådespeleri" röt Julia argt och släppte taget om kramen. 

Lukas ville inte släppa taget om kramen men gjorde det ändå. Lukas vände och gick tillbaka in i lägenheten för att hämta sina kläder. Julia kände att just i detta ögonblick så är inte den här mannen farlig, han utstrålade både värme och trygghet. Lukas kom tillbaka ut i hallen när han hade klätt på sig sina kläder. Julia lade märket till att Lukas hade väldigt bra klädsmak och att han utstrålade självförtroende när han hade de på sig. "Det var jag som hjälpte dig hem igår efter krogen när tre män försökte att ge sig på dig, så man ska inte döma en bok efter dess omslag" sade Lukas med ett brutet leende. Mannen gick ut genom dörren och nickade uppgivet. Det Lukas sade gjorde att Julia kunde fylla i flera luckor i hennes minne. 

Mannen hette Lukas Qvistberg och han var en militär som precis hade gjort klart sin tur. Lukas kom hit för att Julia klarade inte av att ta sig hem på ett säkert sätt så han följde med. Lukas ville att jag skulle komma hem på ett säkert sätt och han ville skydda mig mot eventuella faror. Julia sprang ut genom dörren och nerför trappuppgången och ut på gatan men han var inte kvar.

Likes

Comments