Jaha då var man här igen då. Som vanligt har det varit år sedan jag skrev här men på nått sätt så går ju liksom livet sin gilla gång ändå. Mycket har hänt det sista 1,5 året. Har gått från fullständig lycka till fullständigt krossad, har gått igenom ett rättsfall, har har haft överraskande känslor, har fått ett bonusbarn, mist älskade husdjur. Allt i en salig röra som visst kallas livet. Vad det gäller rättsfallet så kommer jag att att gå in på det mer i detalj i ett annat inlägg, tro mig, det är en händelse som kräver sitt eget inlägg. Sitter här på mitt älsklingscafe med en kopp kaffe och bara är. Det är inte så ofta jag kan göra det, oftast har jag en massa att fundera på eller så skapar jag nått. Svårt att sitta still och bara vara. Sitter här och studerar folk. Kan inte låta bli att förundras över hur vissa människor tycks tro att deras liv är så intressant att hela världen borde höra om det genom högljudda berättelser. Speciellt intressant verkar berättelser om deras barns blöjetfarenheter vara...eller hur deras sexliv är eller inte är. Missförstå mig inte, folks sexliv kan vara nog så intressant men jag är nog lite gammalmodig och tycker att det finns en tid och en plats för allt. Men jag kanske är lite märklig i den frågan Jaha så kärleken då...jo den hittade jag...sen miste jag den igen. Jag tänker inte avslöja för mycket men vederbörande vet hur förkrossad jag var och fortfarande delvis är. Det går ju till en viss gräns och sen beslutar jag mig alltid att stänga av. Vet inte om det är rött eller inte men jag lämnar det i en liten ask...inte helt borta, bara undanstödat. Jobbfronten har gått väldigt upp och ner. Just nu mest ner men snart hittar jag nog det jag vill bli när jag blir stor. Skam den som ger sig. På nått sätt är jag inte så orolig, jag väljer vad jag vill lägga energi på och oroa mig för mitt jobb är inte det jag vill lägga energi på. Jag har fått mig ett bonusbarn en utbytesstudent från Schweiz som bor hos mig i 10 månader. Så roligt. Hon är så härlig och trots våra skillnader så passar hon riktigt bra in i vår familj. Plötsligt får man en helt ny syn på sitt sätt att leva och på det samhälle och land man lever i. Hahahha ja Sverige är en underligt land, det är väl det jag har kommit fram till. Ja det här var väl väldigt kortfattat vad jag funderar på idag. Kul att vara tillbaka, får se när nästa gång bli....vilket år som helst nu Tills nästa gång, var rädda om er och se till att sprid glädje och kärlek omkring er.

Likes

Comments

Jaha då tänkte jag skriva av mig lite igen då. Vet inte om det egentligen händer så mycket speciellt i mitt liv om jag ska vara ärlig. Känslosam bergochdalbana som stundom får mig att tappa lusten eller intresset helt. Jobbigt när saker och ting ska vara så jäkla svårt hela tiden. Har varit på spa med jobbet, vilket iof var mycket trevligt. God mat, trevliga samtal, god dryck och trevlig behandling. Massage som borde vara underbar som bara visade hur dåligt jag tar hand om min kropp. Men men jag får skylla mig själv när jag inte tänker på mig själv. Hahaha trodde man skulle bli utvilad och pigg av att vara på spa, för mig blev det den totala motsatsen....var länge sedan jag var så här trött. Går här hemma som en zombie och får absolut ingenting gjort. Bara stirrar tomt framför mig....ska försöka sova lite tror jag...och till detta ett fruktansvärt väder ute. Jag blir så deprimerad och på ett fruktansvärt humör. Så just idag är det kanske bra att jag är ensam och övergiven för jag är minsann ingen snäll Carin idag. Vilket osökt för mig till min nästa fundering...Hur kommer det sig att man så ofta får höra att man inte får ge utlopp för sitt dåliga humör, eller sin ilska? När jag varit på sådant här humör så brukar jag ofta få höra att jag är löjlig eller barnslig. Men andra människor får visst visa sina dåliga sidor hur mycket dom vill och på nått märkligt sätt blir det min uppgift att göra dom glada igen. Men vad får man för det?? Jag börjar inse att jag nog faktiskt inte får ut någonting av det. Nu ska jag inte framstå som att det här kommer som någon överraskning. Hela min uppväxt och mitt liv fram tills för inte så länge sedan har varit så. Att få stämpeln som den snälla och den som alltid är glad är både en välsignelse och en förbannelse. Välsignelsen är ju naturligtvis att människor tycker om andra glada människor. Man litar på personer som visar glädje och omtanke och som månar om andras lycka, vilket naturligtvis är underbart att folk tycker och tänker det om mig. Förbannelsen ligger i att det verkar som att om man alltid är glad, i andras ögon, så är det tydligen helt legitimt att utnyttja detta och mig, att dumpa dålig energi på mig men aldrig på något sätt låta mig göra det samma. Jag vet att jag nu låter bitter och besvärlig och jag kommer som vanligt att be om ursäkt för att jag sänder ut negativitet, att jag kanske gör någon upprörd, att någon kanske tar åt sig,att jag fått någon att känna sig obekväm, att någon plötsligt inte tycker om mig för att jag visar en annan sida, att jag har svikit min post som den som ständigt försöker vara en glädjespridare och någon som boostar andra. Så jag vill från hela mitt hjärta be om ursäkt för allt detta..... Men jag har fanimig också rätt att bli arg och ledsen när vänner sviker, när någon sårar mig, när den jag tycker om inte tycker om mig, när det är tråkigt och pissigt väder ute, när jag har ont eller mår dåligt, när jag känner mig övergiven och när ensamheten är på väg att sluka mig, när mina planer grusas eller vad annat skit som uppstår i ens liv och jag har också rätt att säga det och visa det, precis som alla andra.....Så det så.... Färdigaggrat för idag.... Puss och kram

Likes

Comments

Ja idag har jag nya funderingar. Denna gång angående det här med kärlek. Ska det vara nått det? Ja det är klart att det är det men ibland så funderar jag på hur det är tänkt egentligen. Jag menar hur kan man hitta den person som man tror man ska leva resten av sitt liv med och sen helt plötsligt så är man inte med den personen. Då ställer man sig frågan, det sägs att det finns en person för varje människa...men den första då som man levde med, räknas inte den personen eller är det så att det var den personen så det är kört när det är över? Sen hör man ju mycket om det här med kärlek vid första ögonblicket. Finns det verkligen? Är det verkligen kärlek? Jag menar i ett sådant ögonblick vet man ju faktiskt absolut ingenting om den personen. är det inte så att man borde säga attraktion vid första ögonblicket? Jag menar tänk när det visar sig att den där underbara mannen man träffat har en massa ovanor, när man får veta att han inte tycker om djur eller vad det nu kan vara. Slutar man då plötsligt att vara kär? Sen funderar jag lite på det här med gammal kärlek. Eller ja möjligheten att återväcka gammal kärlek. Om man nu har haft väldigt starka känslor för någon för länge sedan, varit kär sen tar livet över och man går olika vägar och många år senare så väcks allting till liv igen. Är det möjligt och är det då riktig kärlek? Är det en kärlek som är värd att kämpa för eller borde man inse att man faktiskt inte får två chanser med samma människa? Det här med att kämpa för kärlek är ju också nått att fundera på. jag menar vart går gränserna? Vad är man redo att göra för att få den som man har starka känslor för? Kan man döda för kärlek? Kan man kämpa och visa vad man vill trots att personen är upptagen, eller om man själv är upptagen men känner att känslor väkts för någon ny? Hur långt är du beredd att gå för kärleken? Hur egoistisk får man vara är väl frågeställningen jag står inför. Har man rätt att såra andra människor för att få den man vill ha? Jag tycker att det är en liten intressant fundering, det pratas så ofta om kärleken i allt sitt rosa skimmer och glitter och kvittrande fåglar och sagoslut men hur ser det ut i verkligheten? Hur ser den svartare sidan ut och varför är det så tabu att prata om den sidan? Nu låter det ju som att jag är jättenegativ till kärlek och bara ser på det med dystra ögon och så är det verkligen inte. Jag älskar att vara kär och jag vill vara det så mycket jag kan genom livet ;) Jag är nog beredd att kämpa med näbbar och klor för den jag är kär i men jag är nog inte beredd att såra och skada andra människor i min strävan efter någon. Då tar jag hellre ett steg tillbaka och offrar mina känslor, om det sen är bra eller dåligt det vet jag inte :) När vi ändå talar om kärlek så kan jag ju inte låta bli att ta upp ämnet nätdejting. Är det bra eller är det dåligt? Jag har vänner som har haft enormt tur med sitt nätdejtande vilket är fantastiskt. Så glada för dom :) Har också nätdejtat...inte gått lika bra ;) Det är väl kanske lite som nätet i allmänhet...finns många väldigt märkliga människor där... Jag gillar konceptet i det avseendet att man kan vara ärlig från början och tala om vad man gillar och inte gillar och vad man söker så folk som inte kan erbjuda det eller tycker att man faller inom deras kategori kan gå vidare och man behöver inte lägga ner tid på det som inte passar. Men samtidigt kan jag tycka att det är lite sorgligt att vi börjar bli så dåliga på att träffa varandra rent fysiskt. Det är mycket konversationer över nätet men chattar och mail och allt annat tekniskt. Snart behöver man ju inte träffas alls. Man kan ha alla sina relationer via nätet....Det är sorgligt men det kanske blir bättre ;) Jag tänker iaf inte ge upp hur många gånger jag blir ledsen, sårad eller besviken, jag tänker ändå bli kär så mycket jag kan och kanske rent av börja fightas lite mer för den jag vill ha ;) Puss och kram på sig..

Likes

Comments

Jag ska nu göra ytterligare ett försök. Det här är en blogg mest för mig själv, där jag försöker sätta ord på alla dessa tankar som far omkring i mitt huvud och som då också blir för långa för att skriva i andra sociala medier. Jag låg vaken hela natten och kunde inte sova. Började fundera. Jag har börjat ändra mitt liv, tränar mer, äter bättre, försöker sova bättre och stärka mig själv både fysiskt och psykiskt. Börjar sakta bli ganska nöjd med den jag är. Efter att ha under en period i mitt liv ätit piller för att inte känna något alls så har jag lovat mig själv att alltid tillåta mig själv att känna allt. Jag vet inte om det är så klokt. Det här med att bli ledsen, sårad, sviken gör ju så förbannat ont. Är det verkligen nyttigt? Jag är en känslomänniska, jag känner allt i massor och i en svindlande fart. Jag försöker lita på min intuition men jag tror den är trasig... När man blir sviken eller snarare sårad av personer som man tycker väldigt mycket om så gör det så ont. Det är en fruktansvärd känsla men en som är nästan lika illa och som infinner sig är känslan man får i magen när man inser att man börjar bli van. Jag börjar bli van att bli sårad, lurad, bedragen, förnedrad. Jag menar vad säger det om mig? Är jag en sådan hemsk människa och världens karma anser att jag inte på något sätt har rätt till att få vara glad och lycklig? Det får mig då att ställa frågan, vad är det som gör att jag är en sådan hemsk människa?? Jag har inte ihjäl människor eller djur, jag saboterar inte för andra människor, jag är inte elak. Visst kan en och annan ilsken tanke dyka upp ibland men är det verkligen grund för att jag inte ska få uppleva lycka? Om man nu inte tror på karma så kanske nån säger att man omedvetet dras till en viss typ av människor och då ställs nästa fråga, vad är det som gör att jag då bevisligen dras till människor som vill såra mig? Eller är det så att det är sådana människor som dras till mig? Då kommer nästa frågeställning, vad är det hos mig som gör att dom dras till mig? Vad är det i min personlighet som gör att dom tycker att det här blir en bra människa att ge sig på? Jag vet itne hur andra ser på mig mig men jag brukar få höra att jag är glad, busig, ärlig, har glimten i ögat, rolig att vara omkring och att jag gör människor glada. Vad i det gör att man vill såra mig? Ska jag sluta vara glad, possitiv, ärlig, busig och göra andra människor glada? Om jag börjar vara elak, dum, bitter osv kommer det då att förändras, eller blir jag helt enkelt bli tvungen att vänja mig, acceptera att jag ständigt kommer att känna den här sorgen, den ledsamheten som kommer med att bli sårad? Ska det bli ett naturligt tillstånd för mig och kan man leva med det? Jag har under natten och dagen varit otroligt ledsen men sen hade jag ett samtal idag med en person som var så trevlig och snäll mot mig, från det mest oväntade håll och jag blev så där underbart glad igen ända tills jag slog av tanken att det bara är på låtsas att det inte finns nån ärlighet bakom och misstänksamheten tog tag i mig igen. Den här personen om jag bjuder in den i mitt liv kommer att göra mig ledsen, så varför ens försöka. Samtidigt som jag inte tycker det är rätt att döma denna person efter hur andra har betett sig. Jag står inför ett dilemma....vi får se hur jag gör. Många tankar som virvlar omkring i mitt huvud just nu. Vem bestämmer vad man förtjänar att få i livet?

Likes

Comments