View tracker

Jag kommer bara skriva lite kort nu ikväll, jag ska försöka skriva lite mer om allting imorgon.

Nu är jag hemma i alla fall, och har spenderat kvällen med att titta på Idol med mamma och framförallt MYSA MED MIN BEBIS! Åh, jag har saknat honom så otroligt mycket! Han har varit hos min mamma och hade tydligen skrikit efter mig lite i början men det gav sig sen. Han är ju van vid att vara där, är jättetrygg med både mamma, hennes man och min bror och trivs superbra i deras stora hus. Så jag vet ju att det inte går nån nöd på honom, men ändå så oroar jag mig och tycker att det är jobbigt att vara ifrån honom, haha.

Jag har inte alls sovit bra på sjukhuset, så idag så klarade jag inte att vara med på de sista mötena utan låg i sängen och halvsov, yrade och hallucinerade på förmiddagen.

Det har blivit lite kaos med min rullstol, men det tänkte jag berätta mer om imorgon. Jag ska lägga mig strax så att jag orkar med imorgon. Det är klädbytardag, så det känns kul!

Godnatt

//ONYX och LILLA J//

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

08.15

Jag vet verkligen inte hur jag ska klara av den här dagen. Jag somnade nån gång runt kl 03. Precis när jag skulle lägga mig på kvällen så hamnade jag lågt och efter det så kunde jag inte slappna av. Dessutom blev stressen över att jag inte kunde somna bara värre och värre och triggade igång ångesten rejält. Fyra timmar sömn räcker definitivt inte när man redan är utmattad med sömnbrist och svår smärta.

Nu ska vi gå upp till den dagliga mmorgonrutinen "Morgonrörelser", lite enkel morgongymnastik i grupp med sjukgymnast.


12.40

Nu är första halvan av schemat avklarat. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte är tröttare med tanke på hur dåligt jag har sovit på sista tiden. Det känns som om jag går på lånad energi, och jag är rädd för att bara plötsligt krascha.

Trots att min ena axel bråkar som satan just nu så gick det faktiskt bra på morgonrörelsepasset. Efter det så var det en föreläsning om fysisk aktivitet som jag faktiskt tyckte var riktigt bra. Det var konkret och tydligt vilket kändes ganska skönt.

Det sista vi gjorde innan lunch var att vi skulle gå en "promenad", individuellt med vår kontaktperson för att se vilka olika saker som gör det enklare, och vad som också försvårar, fysisk aktivitet. Vad som höjer och sänker ens personliga maxgräns för hur mycket man orkar. Som ni säkert förstår så blev det inte så mycket till "promenad" för min del. Men jag gick några meter från rullstolen till ett handfat, tog handsprit, och tillbaka. Vi, jag och min psykolog/kontaktperson, kom i alla fall fram till ganska mycket saker som påverkar hur mycket jag orkar och klarar av att gå.

Det blir mycket lättare när jag inte tänker på hur jag ska röra benen och istället försöker gå "automatiskt"

• Rädsla för att falla påverkar yrseln, balansen och andningen enormt

• Stela/luxerande leder kan trigga igång rädslan vilket gör det svårt att inte tappa balansen

• Ju mer sakta jag går desto svårare blir det att hålla balansen

• Dagsform, sömn och matintag påverkar väldigt mycket

• Skor som går upp en bit på benet hjälper till att hålla fotlederna stabila



14.35

Nu har jag varit på ett individuellt möte tillsammans med sjukgymnast och arbetsterapeut. Jag fick faktiskt otroligt mycket beröm för hur pass långt jag kommit på egen hand. Det blev också väldigt uppenbart att min yrsel och balans är ett stort problem, och också att det mycket är min egen rädsla och ångest som triggar igång det. Sen är det äver extremt tydligt att min kropp är väldigt, väldigt svag och skör.

Nu är det bara ett mindfullnesspass kvar idag. Och imorgon efter lunch så åker jag hem över helgen. På söndag fyller jag 25, men jag har en hundraårings kropp. Jag är fruktansvärt trött, både fysiskt och psykiskt.


21.15

Jag kraschade tillslut, precis när mindfullnesspasset var slut. Under hela passet skakade mina ben okontrollerat men jag försökte hålla ut in i det sista. Jag däckade i en dryg halvtimme till middagen kl 17, men sen dess har jag varit uppe. Nu på kvällen kom A förbi också.

Jag är helt slut. Jag måste få sova inatt.

//ONYX//

Likes

Comments

View tracker

11.45
Nu har jag klarat av allt på schemat utom kontaktpersonsamtalet som är sen efter lunch.

Idag var sista "lektionen" med psykologen med gruppen. Vi gick igenom ett tankeexperiment där vi skulle föreställa oss hur vi önskar att vår 80-årsdag skulle vara. Det behövde inte vara realistiskt och vi skulle fantisera att tre personer i vår närhet (levande eller döda) skulle hålla ett varsitt tal. Vad önskar man att de skulle säga? Jag tyckte att den här övningen var riktigt svår. Många i gruppen blev väldigt berörda och känslosamma men jag hade svårt att känna någonting alls. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att jag faktiskt lever tills jag är 80. Syftet med övningen var att komma fram till hur man hoppas att ens liv ska se ut och vad man oroar sig för ska hända. Vi gick även igenom hur man bäst kan jobba för att nå sina personliga mål och komma fram till vad som är viktigast för en sjölv egentligen.

Efter det fick jag slumra till lite en kort stund och sen hade vi vårt första pass med medveten närvaro/mindfullness, något som kommer vara återkommande under tiden här. Jag tog två koffeintabletter innan jag rullade dit så jag lyckades i alla fall hålla mig vaken.

16.20

Jag börjar bli ganska hungrig nu. Jag har saker i rummet som jag kan ta av och kan också gå ut till matsalen och ta lite mackor, men det är snart dags för middag så jag ska försöka hålla ut.

Hela eftermiddagen har jag bara tagit det lugnt. Jag träffade min psykolog här, som även är min kontaktperson, efter lunchen i en timme. Jag fick verkligen ett jättebra intryck av henne och vi pratade igenom min sjukhusfobi ordentligt.

Jag är fortfarande rädd för mig själv, rädd att paniken kommer ta över så att jag inte klarar att vara kvar här och genomföra rehabiliteringen. Jag är verkligen min egen värsta fiende. Men jag är här för att bli bättre, starkare. Och inte bara fysiskt. Jag har redan överlevt en natt, så jag ska nog klara av några till.

21.25

Jag har faktiskt haft en helt okej dag. Jag har suttit och ritat i allrummet och snackat med de andra här. Vi börjar lära känna varandra lite mer nu. Två personer var inlagda tillsammans med mig under analysveckan (varav en som mest höll sig för sig själv), men de andra är inga som jag träffat innan. Det känns ändå som vi är en ganska trevlig grupp.

Jag hoppas att jag kan få sova lite bättre inatt, då natten som var inte gick superbra sömnmässigt. Och bortsett från en 20min lång tupplur så har jag varit vaken sen kl 7.

//ONYX//

Likes

Comments

12.00

Nu är jag här, i rum 21 på avdelning 85D. Jag har packat upp alla mina saker, varit på gruppmöte med psykolog och nu sitter jag i mitt rum och ska äta lunch. Lunchrummet är väldigt litet och idag var det för mycket folk så jag hade inte plats att sitta där pga rullstolen.

Rummet är i alla fall jättefint! De har bytt lokaler sen analysveckan, så istället för att ligga i ett 5mannarum med bara separerande skynken så har alla nu stora egna rum med eget badrum, skrivbord och tv!


12.30

Jag upptäckte KÖTT i min mat. Alltså fyfan va vidrigt. Jag fick i alla fall inte i mig någon bit, bara såsen som köttet låg i. Sen när jag gick tillbaka fick jag grönsakslasagne och när jag väl börjar äta så känner jag att det är FÄRS i och blir helt spyfärdig. Det står dessutom inte svart på vitt på matlappen att det är just vegetariskt så jag går tillbaka igen. Tack och lov så visar det sig vara sojafärs, men jag tycker att det borde ha stått tydligare då man inte förväntar sig att det ska vara någon sorts färs om det bara står "Grönsakslasagne".

Nu är jag dessutom jättestressad då jag inte alls fick lång tid på mig att äta och det snart är dags att gå tillbaka till gruppmötet. Plus så mår jag lite illa av hela köttgrejen.



16.20

Nu är jag totalt utmattad, sen jag kom hit (runt kl 10) har jag varit på fyra olika möten och har knappt hunnit andas. Det börjar bli mörkt ute nu och tanken på att jag ska stanna över natten ger mig galet mycket ångest. Men eftersom jag inte sov mycket på natten och jag har varit vaken, uppe och igång sen tidigt imorse så hoppas jag att jag bara däckar helt inatt.

Sköterskan var precis inne hos mig. Hon hade med sig en mjukare madrass till sängen och sa hejdå innan hon skulle gå hem. Hon är jättegullig, det är samma som sist. De flesta här i personalen är det, men jag hade stora problem med läkaren som skrev in mig. Han var otroligt ifrågasättande, vi hade stora språkproblem, det kändes inte som om han ens försökte förstå mig och han gjorde mig riktigt illa till mods. Förhoppningsvis så behöver jag inte ha så mycket med honom att göra då han inte är läkaren jag ska ha egentligen.



21.25

Dagen har varit obeskrivligt lång. Middagen kl 17 spenderades med snack om USAs politik och valet inatt tillsammans med ett par gamlingar från neurologavdelningen. Sen efter det så har jag bara stängt in mig i mitt rum och har försökt förtränga att jag ska sova här inatt. Jag vet att i samma stund som jag släcker lamporna och lägger mig i sängen så kommer jag att bryta ihop. Jag känner mig inte trygg alls på sjukhus. Men jag hoppas att jag är tillräckligt utmattad så att jag bara slocknar istället.

Imorgon börjar dagen med "Morgonrörelser" kl 8.30, sen är det fullt schema med gruppmöte med psykolog, en introduktion i medveten närvaro och tillsist kontaktpersonsamtal. Så jag hoppas verkligen att jag får sova nånting inatt.

//ONYX//

Likes

Comments

Jag skulle ju läggas in idag (måndag), men jag hade en jättejobbig natt och på morgonen hade jag lyckats stressa upp mig och min mage så mycket att jag började kräkas, dessutom hade jag glömt mitt insulin på kvällen så mitt blodsocker låg på över 20 när jag vaknade. Jag hade inget annat val än att ligga däckad hela förmiddagen. När jag väl kunde gå upp och jag och mamma skulle åka iväg så fick vi höra att det var försent att komma - vi skulle inte hinna dit innan läkaren som skulle skriva in mig behövde åka från avdelningen.

Så ja, det sket sig. Vi ska åka in tidigt imorgon istället.

Men jag vet verkligen inte hur jag ska kunna somna inatt. Jag är totalt utmattad men min hjärna går på högvarv. Som tur är så sover min älskade mamma hos mig inatt, så jag är i alla fall inte ensam. Och så har jag ju Lilla J hos mig. Fyfan va jag kommer att sakna honom, sakna att borra ner min nos i hans päls och andas in hans lugn.

(Äldre bild)

Jag ska försöka sova, så jag har så bra förutsättningar som möjligt imorgonbitti.

Godnatt!

//ONYX//

Likes

Comments

Ikväll är sista natten hemma. Imorgon blir jag inlagd på Akademiska Sjukhuset.

Den 14 September förra året (2015) fick jag diagnoserna Fibromyalgi (kronisk smärtsjukdom) och EDS, Ehler-Danlos Syndrom (medfödd, kronisk bindvävssjukdom), då hade jag redan sökt hjälp i 2 månader och suttit i rullstol i 5 veckor pga svåra smärtor i hela kroppen. När jag fick diagnoserna och kom till "rätt ställe" trodde jag att min väntan på hjälp snart var över. Men nu, över ett år senare, så väntar jag fortfarande på att få komma till rehabilitering.

Imorgon, 7 November 2016, är det dags. Då läggs jag in på Akademiska Sjukhuset i fyra veckor.

Jag har redan varit på en introduktionsvecka där under mitten av Augusti (vilket går att läsa om i tidigare inlägg) så jag vet redan lite hur det kommer att vara och hur personalen är. Jag har verkligen panik, då jag har svår sjukhusfobi. Dessutom så måste jag klara mig själv där, och har inte tillgång till hjälp på samma sätt som jag har hemma. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Men jag vet att det här är den chansen jag får, så jag måste ta den.

Det känns fruktansvärt tungt att packa väskor, att åka ifrån min älskade lilla J. Fyra veckor känns som en evighet, men tack och lov kommer jag i alla fall få åka hem på helgerna. Jag försöker se det som ett arbete, att kämpa på måndag till fredag och sen få andas ut på helgen. Det här är ju faktiskt mitt jobb just nu; att försöka bli friskare. Jag har kommit ganska långt med gångträning på egen hand och kan nu gå några meter på en bra dag. Så nu när jag äntligen får hjälp av vården så måste jag ju kunna bli ännu starkare.

Jag har så sjukt blandade känslor, men jag vet att det här är nånting som jag verkligen måste göra.

Jag kommer skriva dagbok och ska försöka uppdatera bloggen så ofta som möjligt. Sen kan man också följa och kontakta mig på snapchat, där jag har användarnamnet StainedOnyx.

Kram
//ONYX//

Likes

Comments

Jag har inte riktigt kommit igång igen sen jag la ner min förra blogg och startade den här. Att känna mig tvungen att ge upp allt jag byggt upp och gömma mig gjorde att det inte alls kändes lika roligt längre. Jag har dessutom tappat extremt mycket läsare och har svårt att få nya pga lösenordsskyddet. Jag har också mått otroligt dåligt sen det tog slut med mitt ex, i precis samma veva. Plus att jag är i ett skov just nu.

Jag har tänkt mycket på bloggen den senaste tiden. Ska jag fortsätta såhär, trots att det inte alls känns lika roligt? Eller ska jag bara skita i det helt? Men nej, det känns inte alls rätt. Men vågar jag verkligen ta bort lösenordet?

Svaret som jag kom fram till blev tillslut ja. Jag ska inte tillåta honom att vinna. Så nu öppnar jag upp bloggen igen!

På måndag börjar rehaben på riktigt. Jag har så sjukt blandade känslor. Panik blandat med försiktigt hopp, kan man väl säga. 4 veckor inneliggande rehabilitering på Akademiska sjukhuset. Men jag kommer i alla fall att få komma hem på helgerna.

Önska mig lycka till!

Kram

//ONYX//

Likes

Comments

Jag vet inte ens hur jag ska börja. Så jag startar väl med lite fakta om läget just nu.

Just nu ligger alla mina projekt nere. Jag har blivit nekad psykolog men kommer få träffa kurator snart. Min relation med mamma är extremt sliten. Det funkade inte med (gamla) A men jag dejtar en ny A nu istället, så skriver jag "A" så är det den nya jag menar, haha. Jag har börjat med stilnoct (som jag missbrukade tidigare) igen bara för att få kunna sova lite nån gång och ärligt talat så vet jag inte riktigt hur jag känner inför det.

För några dagar sedan så fick jag kallelse till rehaben, så den 7 November läggs jag in på intensiv-rehab i fyra veckor. Vilket alltså betyder att min födelsedag kommer firas inlåst på Akademiska Sjukhuset, haha.

Kroppsligt så har det tyvärr blivit sämre igen. Jag är lite svagare, sover dåligt och har fruktansvärd ångest konstant. Jag håller på att trappa ur Venlafaxin så det har varit riktigt förjävligt. Hade jag vetat att det skulle vara så fruktansvärt svårt att sluta med så hade jag aldrig börjat.

Jag har i alla fall varken skurit mig eller tagit fler överdoser. Även om det varit nära flera gånger så har jag lyckats ta mig genom det.

Jag känner verkligen att jag behöver bloggen igen, samtidigt har jag så svårt att veta vad jag ska skriva när jag är fast i det här läget. Men jag ska försöka att ta ett nytt grepp nu, men det kanske blir lite ytligare än tidigare. Och så vill jag även börja dra in fler sidor av mitt liv än bara det som handlar om min hälsa.

Mina sista ord för det här inlägget blir; Jag gör verkligen mitt bästa för att ta hand om mig själv. Jag försöker kämpa på så mycket som möjligt.

Ta hand om er.

//ONYX//

(EDIT! Mår du dåligt och känner att du behövder råd och stöd? Jag erbjuder spirituell rådgivning, dock orkar jag inte med några större läggningar just nu. Intresserad? Skicka ett meddelande till min facebooksida: Onyx - En Överlevares Tankar)

Likes

Comments

Jag har försökt att "rycka upp mig" lite. Igår var första dagen på flera dagar som jag faktiskt lämnade sängen. Idag har jag mest varit sängliggandes också, men mamma kom förbi efter jobbet och hjälpte mig att duscha och gjorde middag åt oss.

Det känns som min kropp fortfarande försöker återhämta sig efter överdosen. Jag är extremt utmattad, skakig i kroppen och kallsvettas mer än vanligt. Men det borde nog ge sig snart.

Jag ska försöka vila upp mig inför helgen, då jag hade tänkt försöka börja leva lite igen. På lördag så kommer A (EDIT: Gamla A) till mig, på söndag ska jag och mamma åka till Jakobsberg och sen på kvällen är jag bjuden på middag. Så jag ska försöka vila/sova så mycket som möjligt så att kroppen orkar med allting sen.

Min smärta är värre och framförallt min rygg blir bara värre och värre, så imorgon ska jag gå till min kiropraktor ​igen​. Jag orkar knappt hålla upp ryggen längre, så jag åker runt i princip dubbelvikt och orkar inte sitta upp så långa stunder. 

Tack alla som hört av sig. Jag är fortarande väldigt svag, både fysiskt och psykiskt, så jag kommer nog inte orka ha så mycket kontakt just nu, men när jag är lite starkare så ska jag gå igenom alla kommentarer och försöka svara.

Ert stöd betyder sjukt mycket, så tack.

//ONYX//

Likes

Comments