View tracker

Pang! Plötsligt ligger jag med huvudet sönderskrapat mot asfalten och jag känner hur stenar och ben blandas i min hud. Jag är medveten i situationen och jag kan tänka klart. Charlotte? Vart är Charlotte? Ord som rabblas om och om i min hjärna. Jag försöker skrika men det kommer inget ljud. Jag försöker röra på mig men gravitationen till marken är för stark. Det är samma känsla som när man precis har vaknat och man känner sig förlamad, jag försöker andas men paniken i min kropp har tagit över nu.

Jag flyger upp ur sängen med paniken i hela kroppen, tårarna rinner och jag är alldeles svettig i pannan. Samma dröm varje natt, samma hemska känsla i kroppen. Charlottes avslappnade min som förvandlas till ett helvete.

Har du känt känslan någon gång att du bara vill ligga kvar i sängen under det varma täcket och det tar verkligen i mot att sätta ner fötterna på det kalla golvet? Jag upplever det gång på gång.

Den senaste tiden har mitt liv varit en enda röra, jag vaknar, tvingar mig upp och sedan går jag och lägger mig. Dagarna har ingen betydelse för mig längre.

Ljusen lyser som små stjärnor i hela rummet. Jag knyter handen så hårt att naglarna skär in i handen. Mitt liv är ett enda moln och jag känner mig förvirrad. Bredvid mig sitter min älskade mamma och hon tittar ner i sitt knä med en rynkad panna och tårarna rinner som en flod på hennes kinder. Jag ser på henne att hon knappt kan andas, luften tar liksom slut, paniken bryter ut. Jag lutar mig mot hennes axel och hon kan till slut ta in ny luft. Hur ska livet fortsätta nu? Mimar hon tyst för sig själv.

Jag ser hur prästen står och pratar, men till mina öron kommer bara brus. Ljudet låter som när man byter kanal i radion, ibland hör man något ord men sedan är allt bara sprak.

Jag ser mig omkring och två rader bakom mig sitter flera från vår dansgrupp. Jag känner mig förvirrad och ledsen. Framme vid altaret står en svart blank kista. Det är stora rosa rosor på den och på golvet runt om ligger massor med band med olika texter. Det mesta i rummet är suddigt för mig men närmast mig ligger ett band där det står Vi kommer vinna guld i ditt namn/dansen. Ljuset från fönstren lyser in och får kistan att se magisk ut. Det är inte en så stor kyrka, men ändå har jag aldrig känt mig så här långt borta från verkligheten. Det ska inte vara så här, jag ska inte behöva sitta här just nu. Jag ska vara tillbaka i Stockholm efter Europa- mästerskapet, jag och Charlotte ska sitta och skratta åt den roliga tiden på tävlingen. Men inget är som förr längre. Jag har ingen ork att leva mitt liv längre. Det känns som jag blir hårt misshandlad av varenda cell i min kropp, de sliter sönder mig inifrån och skjuter sönder mitt hjärta när jag blickar upp och ser den där svarta kistan, den som inte borde stå där idag.

Tårarna flödar på mina kinder och jag känner hur mitt hjärta går sönder del för del. Jag känner mig olycklig, förfärad och nästan panikslagen som mamma var nyss men allting är ett enda stort frågetecken för mig. Jag vill bara rymma härifrån och krypa ner under mitt varma täcke igen. Gömma mig från verkligheten.

Mamma reser sig sakta, hennes ben skakar, hon börjar sakta gå mot det svarta avlånga, overkliga föremålet. Jag går i hennes osynliga fotsteg. Meter känns som mil, sekunder känns som timmar. Bara två meter ifrån kistan stannar jag. Min blick fastnar på ett rosa rosblad som faller ner till marken. Kolla Lydia! Kolla alla rosor! Åh när jag ska gifta mig ska jag ha en rosa blombukett med massa rosor! Varför är du inte kvar älskade vän? Tankarna irrar och jag tittar upp i taket på kyrkan. Mamma är nu framme vid kistan och håller högra handen skakande på kistans huvudsida. Jag klarar inte av det, klarar inte av att möta sanningen. Paniken börjar komma tillbaka igen, ångesten att se min mamma så förstörd framme vid kistan. Jag vänder mig och springer ut mot de bruna portarna, mitt hjärta bultar så hårt att det känns som mina revben ska brytas. Var enda steg ekar i mitt huvud när mina fötter rör det kalla stengolvet. När mina händer når de bruna kyrkdörrarna vänder jag mig om. Mamma står kvar vid kistan. Inte ens en blick eller reaktion att jag sprang iväg. Jag måste ut, måste få i mig ny luft, luft som inte är blandad med döden. Mamma får komma ut sen.

När jag kommer ut öser regnet ner, himlen har förvandlats till ett enda stort gråmulet moln. Ett svagt ljus kämpar sig genom mörkret. Som om det ville oss något

Det var då jag såg henne, Charlotte.

- Va! vänta nu?! Vad gör du här? Du ska inte vara här? Chockad försöker jag få henne att höra mig. Du KAN inte vara här! Inte ens en reaktion.

Först blev jag rädd. Är hon ett spöke? Ser jag i syne? Jag börjar inbilla mig att jag måste se i syne.

Där sitter hon gråtande vid stammen under ett björkträd, hon kramar sina knän mot magen. Hon har på sig en svart spetsklänning och hennes mörkbruna hår är uppsatt i en stram hästsvans. Men hon ser inte desamma ut, inte samma glada Charlott som jag kände. Hon ser lika olycklig och förfärad ut som jag gör, hon ser nästan panikslagen ut hon med. Charlottes trygga leende har förvandlats till ett iskallt streck. Runt handen har hon vitt gips och på västra sidan av pannan har hon ett plåster. I handen där hon inte har gips kramar hon ett armband. Jag ser direkt att det är vårt kompisarmband, Jag kommer alltid finnas hos dig. Ord vi graverade in på en silverkedja för två år sedan.

Jag står förlamad och bara ser på henne, mina fötter har fryst fast i marken. Kyrkklockorna börjar slå och portarna från kyrkan öppnas och ut går gråtande människor och håller om varandra.

- Mamma, mamma vad händer?! Inge svar. Inte ens en blick.

Hon går rakt förbi mig. Charlotte och mammas blickar möts och hon reser sig från hennes plats under björkträdet. Jag backar några steg, rynkar pannan och min mage kniper sig så hårt, jag tror jag ska spy.

- Jag klarade inte av att gå in, säger Charlotte tyst till mamma.

Mamma välkomnar Charlotte med hennes armar till en kram och hon lutar ansiktet på mammas axel och börjar gråta. Där skulle jag stå. Det känns som någon tacklar mig hårt i bröstet, som att jag flyger bakåt några steg. Nu försvinner luften helt. Paniken bryter tillslut ut och jag skriker.

- Men vad händer? Vad gör du mamma! Jag då?

Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag måste ta armarna runt magen för att inte kräkas, tårarna sprutar ur ögonen och huvud dunkar hårt. Mamma, älskade mamma vad gör du?

- Lydia kunde inte haft en bättre vän än dig Charlotte, viskar mamma.

Det svaga ljuset på himlen har nu blivit starkare och regnet har börjat lugna ner sig. Lukten av gräset efter det regnat möter nu min näsa. Mina tankar har blivit klarare, minnen kommer tillbaka. Kistan, de rosa rosorna, vi kommer vinna guld i ditt namn, mammas skakande ben allting rullar som en film i mitt huvud. Jag känner hur en solstråle träffar mitt ansikte och nuddar min kind som en värmande hand. Varför just jag?

I två år tränade jag och Lydia nästan varje dag för att bli uttagen till Europa mästerskapet och vi lyckades. Vi lyckades bli två av de sex som hade möjligheten att åka till Wien i Österrike. Vi kom i väg. Jag kommer så väl ihåg den pirrande känslan i magen, jag var så nervös att jag inte ens kunde somna. Bredvid mig låg Lydia och sov avslappnad i sätet. Hon lutande sig mot sin hand där ett armband hängde med orden, jag kommer alltid finnas hos dig.

Det här var dagen då jag fick en helt ny syn på själva ordet "liv". Det här var dagen då mitt och många andras liv förändrades för gått. Det var den här dagen Lydia lämnade livet på jorden.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har ide´ torka och behöver ideer för vad jag kan skriva om. Om ni har något förslag så får ni gärna mejla mig eller skriva i komentarerna ​: ) 

​Bella@spinc.se

Likes

Comments

View tracker

Mobilen plingade, jag hade fått ett sms från Thomas. "Vi behöver prata, puss." Jag blev orolig och ringde honom.
-Jag har fått massa hotfulla sms. Sa han
-Av Elliot? Frågade jag oroligt
-Och hans vänner.
-Så vad ska vi göra? Polisen?
-Jag har pratat med dem..
-Vad sa dem?
-Att de inte kunde hjälpa till..
Jag blev så förbannad! Jag skrek och slog sönder saker. En kopp som jag fick när jag fyllde 10, ett pris sen 5an och en tavla med en hund på. Mamma kom in i rummet och lugnade mig, hon frågade vad som hänt och jag berättade.. Hon lovade att hon skulle anmäla honom. Vilket hon gjorde. Jag också. Och alla mammas kompisar och arbetskamrater. Min mamma är den bästa. Hon är omtänksam och finns alltid där.

Jag och Thomas hade inte träffats på 4 dagar så jag bestämde mig för att gå hem till honom. Hans pappa öppnade och släppte in mig. Han sa att Thomas stod i duschen så jag gick in i hans rum för att vänta. När han kom ut hade han än handduk runt magen och man såg hans magmuskler. När han fick se mig log han oc kysste mig i pannan.
-Jag saknade dig.. Sa jag försiktigt
Han sa att han hade mycket att tänka på men givetvis så tänkte och saknade han mig. Jag frågade hur det går med hans sår och försökte ha en diskution men det undvek han. Det var som om han inte ville prata med mig.
-Vad är det Thomas? Sa jag vrångt
Han tittade oroligt på mig.
-Elliot var här igår, sa han. Han tog mina kort på dig. Jag kunde inte stoppa honom, jag vågade inte stoppa honom.. Jag är ledsen älskling!
Jag gick fram till honom och gav han en stor kram och sa att jag förstod och att det inte gjorde något. Hans mamma kom in i rummet och frågade om vi ville se på en film vilket vi ville. Vi såg på en kärleksfilm blandat med våld. Precis perfekt för oss. Vi myste hela kvällen. Åt mysig middag och gick på en promenad. Vi sa inte ett ord om Elliot på hela kvällen vilket var skönt. På senaste tiden har allt handlat om honom.

Påvägen hem så ringde min mobil. Det var mamma som ringde och sa att jag behövde komma hem på en gång! Jag hörde på hennes röst att hon var ledsen och rädd. Jag sprang hela vägen hem och in i huset.
-Mamma!! Skrek jag när jag kom in.
-I köket! Skrek hon gråtande tillbaka
När jag kom in i köket såg jag mamma sitta på golvet med en lapp i handen. Jag tog den och läste tyst för migsjälv. "Jag älskar dog Alex, jag bryr mig inte vad du säger! Du ska bli min! Jag kommer mörda för din skull! Jag menar, jag försökte med Thomas! Från din älskade, Elliot"
Jag satte mig brevid mamma på golvet. Hon hade redan ringt polisen så de kom strax efter mig. Jag var så sur på polisen att jag inte sa ett ord till dem. För de skulle ändå inte lyssna.
Men det gjorde de.. De hade fått tillräckligt mycket bevis och fick ta in honom för misshandel, mordförsök, intrång och massa mer.

Jag stod och kramade om Thomas.. Och viskade i mitt öra att allt kommer bli bra igen. O
ch det hoppas jag.

  • 24 readers

Likes

Comments

Nu hände det! Jag skulle äntligen bli vuxen! Jag, den korta, rödhåriga, fräkniga 15 åringen skulle bli lika mogen som alla andra i klassen. Mamma jobbade sent och brorsan var hos en polare. Jag var ensam och bjöd in Thomas, min kille, han jag hade varit kär i sålänge jag kan minnas.

Hans händer smekte mig försiktigt och vi kysstes, det känndes som om vi låg där i timmar. Men det slutade hastigt när yttedörren öppnades med en smäll. Vi hoppade fort upp ur sängen och satte oss på sängkanten och väntade på att brorsan skulle komma in och titta så allt var okej med oss som han alltid gör. Men denhär gången var det inte Jonas.
-Elliot?! Vafan gör du här? Skrek jag.
-Jag vet att du älskar mig Alex! Vi är menade för varandra! Sa han och rörde mig.
Thomas tyckte inte om när någon rörde mig. Han tog tag i Elliots axel och sa åt honom att sticka. Elliot hade inte märkt att Thomas var i samma rum. Men han blev arg, hans ögon blev svarta och hans mun blev till ett sträck.
-du kan sticka, Alex är min tjej! Skrek han. Thomas slog till honom hårt i magen så Elliot skrek till av smärta, vilket inte gjorde mig något. Men Elliot fick spel och tog fram en kniv som han hade stoppat ner i byxorna.
-ELLIOT! Sluta! Skrek jag förskräckt men hann inte säga något mer fören kniven satt i Thomas bröst. Elliot fick panik och sprang, men jag brydde mig inte. Allt jag kunde tänka på var att min älskade Thomas låg på mitt golv och blödde! Jag tog mobilen och ringde 112.

-Snälla hjälp mig! Min kille har fått en kniv i sig! Snälla hjälp honom! Grät jag i telefonen.
-lung, vart befinner du dig? Sa hon med lung röst. Jag berättade vart jag var och att de var tvungna att skynda sig.
Efter en kvart kom de. Thomas var påväg att förblöda och jag stod och pratade med två snutar! Jag hade velat sitta med Thomas istället för att svara på polisens dumma frågor.
Vi åkte in till akuten där Thomas fick sy ihop hålet och fick mer blod. Jag satt där och väntade på att få träffa honom i två timmar. Det kändes som en evighet. Men tillslut kom en doktor och sa att han ville träffa mig.

-Hej älskling. Sa han när jag kom in i rummet.
-Älskling, jag är så ledsen, han är.. Sa jag men Thomas avbröt mig.
-Det var inte ditt fel! Du visste inte! Sa han tröstande. Jag satte mig på sängkanten och såg oroligt på honom.
-Hur mår du? Frågade jag försiktigt.
Han svarade inte, bara tittade på mig med sinna gröna ögon och nickade.

Nästa dag stannade jag hemma från skolan. Jag hade inte lust att gå och ville inte att alla skulle fråga om Thomas. Mamma var alltid så orolig över det minsta lilla. Hon ville att jag skulle vara hemma hela veckan men jag bestämde ändå att jag skulle gå imorgon. Thomas mamma hade ringt och tackat mig för att jag agerade så snabbt och tillkallade ambulans. Hon ville bjuda på middag men jag sa att det var lungt och att jag var trött efter händelsen. Jag gick och la mig utan att äta, borsta tänderna eller ta bort sminket. På morgonen såg jag upp som en häxa. Men jag fixade mig ändå inte.. Thomas kom inte på skolan.. Så jag var tvungen att svara på alla frågor själv. Varför Elliot högg honom? Vad Elliot gjorde hemma hos mig? Hur kunde någon göra så mot Thomas? Alla frågor som jag själv ville ha svar på.


Förlåt för dåligt uppdaterande!

  • 29 readers

Likes

Comments

-Jag vet att det var fel, men jag ångrar det inte!! skrek Nina till mamma medan hon rusade uppför trappan.

-Nina!! Nu är jag besviken på dig, du kunde ha gjort mycket bättre ifrån dig! Skällde mamma tillbaka.

Såhär är det jämt.. Nina gör något mamma inte gillar och så rusar hon skrikande uppför trappan. Men det har inte alltid varit såhär...

{Förra sommaren så var jag, mamma, Nina och Ninas pojkvän i en liten stuga på landet. vi hade det jätte mysigt, men så gick Nina och Elias ut, de sa att de skulle gå på toa.. Men när Nina kom tillbaka var hon jätte ledsen och skrek på mamma som om Nina blivit galen.. Elias kom aldrig tillbaka till stugan, eller byn.. Ingen hade sätt honom förutom Nina. Men Nina säger inget, hon bara skriker att hon skiter i honom. Vissa säger att han har tagit livet av sig, andra att han har blivit mördard.. Men ingen vet, förutom Nina.}

-Kan du inte vara som din lilla syster Nina?! Då skulle allt vara okej!! Skrek mamma och slog handen hårt i bordet. Du kan faktiskt inte bete dig hur som hälst!!

-Du jämför mig alltid med Linn! Sluta me de!!! Skriker Nina med gråt i rösten.

{Ibland kommer Nina in till mitt rum och säger att jag är den ända som förstår henne.. Men det gör jag inte! Jag förstår henne inte alls... Ibland sitter hon på sitt rum och gråter. ibland är en kniv försvunnen. Jag vet att hon skär sig, men inte på armen. hon skär sig mellan benen. Jag såg henne en gång...

Hon var ledsen och sov i mitt rum, i min säng. Jag låg vaken och tänkte. då vände jag mig om och såg att hon stog och skar sig med en kniv. Jag blev så rädd så jag sprang ut ur rummet. Hon hotade att döda mig om jag berättade. Och jag vet att hon kommer göra det. Ibland undrar jag om hon kanske har mördat Elias.}

Nina kom in i mitt rum och satte sig på min säng.

-Är du vaken?! Linn! Sa hon

-Mm.. vad är det? vad är klockan?!?

-Vill du veta vart Elias är?

Jag piggnade snabbt till och satte mig fort ut i sängen. Jag nickade sakta och tittade förväntansfullt på Nina.

-Du vet, vi gick ju ut för att gå på toa. Vi gick till dasset men så hoppade han på mig. Elias försökte ta bort honom. men lyckades inte. Elias tappade taget om hans halls och ramlade ner för stupet. Han drog av mig kläderna och våldtog mig.. Jag blev gravid.. Jag är gravid! snyftade Nina och gav mig en kram. Jag är gravid med honom!!

-Nina, vem är han? Känner du honom?!

Nina nickade

-Ja, jag känner honom.

Jag frågade vem de va men hon gav mig inget svar. Till sist gick hon bara. utan att säga något. jag hörde ytterdörren slås igen. jag gick upp för att gå på toan.. Jag kikade in i Ninas rum, jag vet inte varför. Men jag såg något.. något hämskt! Något fruktansvärt!!

Jag gick in i Ninas rum och fram till spegen. Det stor något med hennes rosa läppstift hon hade på sig nyss. Jag rös och läste tyst för mig själv.

"Våran pappa"

Likes

Comments

Klockan hade slagit midnatt när jag gick över det knarrande golvet i hallen in till köket. Jag hade övervägt det länge, hur jag skulle göra det och när jag skulle göra det. Jag hade skrivit ett antal brev, men inget som jag blev riktigt nöjd med. Nu fick det vara. Jag hade häftat ihop alla breven och lagt dem på köksbordet.

Den vassaste kniven i köket tog jag med mig och trippade sedan in på mitt rum igen. Jag tog repet och smög ut genom fönstret.

Månen och stjärnorna lyste klart och det var så kallt så jag kunde se den giftiga koldioxiden som jag andades ut. Flera gånger rös jag till när jag gick mot trädet jag hade valt ut några dagar tidigare.

Trädet stod placerat rätt långt ifrån vår gård så om någon skulle vakna så skulle ingen se vad jag höll på med och vart någonstans jag var.

Jag hängde upp repet i rätt höjd, sedan såg jag till att öglan i ena änden av repet passade min hals.

Jag satte mig under trädet ett tag, och såg ut över den lilla delen av världen som mina ögon kunde nå. Jag tyckte att stjärnorna hade tappat lite av sina klara ljusstyrkor och sin fina glans. Kanske var det jag, eller så var det för att det började ljusna.

Kniven däremot, glänste. Jag tittade på den en stund, studerade den noga. Jag placerade den på min handled som var ärrad för livet, och tröck till så hårt så jag kved till. ”Aj…jävlar…!” viskade jag. Blodet började rinna. Jag njöt, jag älskade att trycka till med kniven. Det var min enda tröst och det gjorde att jag kände mig mycket bättre till mods.

Den natten förstörde jag mina handleder mer än vad jag hade gjort under hela mitt liv! Blodet rann och jag brydde mig inte om att torka bort det. Mitt liv var snart över ändå, så jag tänkte ”vad spelar det för roll?”

Jag visste att min mamma och bror alltid vaknade tidigt på julaftonsmorgonen så jag kände hur pressen började ta över mig.

Jag torkade tårarna, tog några djupa andetag för att göra mig redo, ställde mig sedan på träpallen som stod under det stora nakna trädet och trädde snaran runt min hals.

Där stod jag, med tårarna och blodet rinnande och som blandades med sorg.

”Hejdå” viskade jag med gråten i halsen och sparkade undan pallen. ”hejdå”

”Sofiaaaaa!!!” Ropade min mamma. Hon hade hittat sin dotter, och min syster, på en kall julaftonsmorgon, hängandes i en snara i ett stort träd. Tårarna sprutade från hennes kinder medan hon sprang i den djupa snön.

Själv stod jag i dörröppningen med alla brev som min syster hade häftat ihop. På sista sidan hade hon häftat dit ett papper där det stod ”Snälla, försök att leva utan mig, ni klarar er bra, det är jag säker på! Tack för allting! Jag älskar er!” Hon hade klistrat dit ett porträtt av oss alla tre där jag stod i mitten och mamma och Sofia stod på sidorna och kysste mig på kinden. Runt bilden hade Sofia ritat en röd ram där hon hade skrivit ”God jul och gott nytt år önskar er ängel Sofia”

Jag tog på mig skorna och gick ut en bit från huset. Då såg jag min syster hänga i trädet. Jag kunde se hur min mamma försökte göra allt hon kunde för att rädda livet på sin dotter. Hon ville inte förstå att det var för sent. Hon försökte samla upp allt blod, som fortfarande föll från Sofias handleder, men det var fortfarande för mycket blod som frös och träffade marken.

Hennes tårar brände mot huden och jag kände hennes smärta. Smärtan att förlora ett barn, eller någon annan man älskar, går inte att beskriva, och det visste jag mycket väl. Jag visste hur svårt det skulle vara för mamma, och mig, att ta sig igeom det här…

Jag ville gå fram till henne, men jag hindrade mig själv. Det gjorde ont, men jag lät min mamma sitta vid sin dotter och sörja.

Vi firade inte jul det året. Julklapparna öppnades månader efter Sofias självmord, ljus tände vi många och jag och mamma satt i Tv-rummet i timmar utan att säga ett ord. Vi försökte undvika ögonkontakt, men ibland mötte vi varandras blickar ändå, och vi såg varandras tårar.

En vecka senare begravde vi henne vid den finaste gravsten.

Mamma höll ett tal som fick oss alla att gråta, och hon sjöng Sofias favoritlåt.

Vart man än tittade såg man inget annat än brustna människor som hade förlorat den person som var den vackraste, och mest kärleksfulla flicka de någonsin träffat.

När kistan sänktes ner i den jordiga gropen kastades det ner oändligt många rosor och kuvert med brev i. Den sista som lade något på kistan var min mamma.

Fotot, som Sofia hade klistrat in i sitt häfte med avskedsbrev, hade mamma tagit bort och kastat på kistan. Hon hade satt fast det med ett snöre med en stor ros som precis hade blommat klart.

”Farväl” sade hon när hennes dotter försvann ner i jorden.

Vi har slutat säga god jul och vi har slutat fira julen. Istället använder vi julen som en tid för att minnas Sofias tid på jorden. Den vackraste syster och dotter man kunde tänka sig. Den finaste människan på jorden som nu har förvandlats till den vackraste ängeln gud har.

Likes

Comments

- Vad fan är det med dig, är du inte riktigt klok. Gör du slut med mig, med mig, din jävla idiot, säger Fidde argt och springer iväg med tårar i ögonen.

Jenny står kvar helt förvånad av Fidde’s reaktion. Det enda han sa var att hon inte älskade honom längre och det var allt.
”han är ju inte riktigt klok” tänkte Jenny samtidigt som hon vände sig om och började gå bortåt gatan.

Fidde sprang fortfarande med gråten i halsgropen. Han torkade av sina röda päronkinder som var fulla med tårar. Plötsligt utan att han var medveten om det stod han framför Jenny’s dörr. Det var ju inte meningen att han skulle springa hit men det blev ju bara så. Han kollade dörrspringan och såg att det var låst. Han började sparka på den vita dörren av ren ilska och skrek:
- Du din jävel, hur kunde du dumpa mig. Du var ju mitt allt, jag hatar att jag inte kan hata dig för det du gjort. Han slutade sparka och föll gråtande ner på marken. Efter en liten stund reste han sig snörvlande upp. Han torkade tårarna under ögonen och kinderna. Fidde rättade till sina kläder och började gå därifrån. Han började gå till sin kompis Christers hus.
Fidde hade inte pratat så mycket med Christer sen han och Jenny blev ihop, för Fidde visste att Jenny inte tyckte om Christer. Han gick och gick och tillslut var han vid infarten till Christers hus. Han gick uppför gången och fram till dörren. Han knackade på och backade ett steg. Dörren öppnade och där stod Christer.
Christer var en slank kille med långt ljusblont hår med själv fall.
Han hade ett lite knubbigt ansikte med en nästan perfekt näsa, ögon som bara såg det som de ville se.
De gick in i huset och upp till Christers rum.
Fidde torkade tårarna ur ögonen och började sin berättelse.
”Det var en skön och varm dag och jag och mina kompisar var och badade. Vi plaskade runt och skojade med varandra.
Plötsligt kom ett tjejgäng och mitt bland dem stod Jenny.
Hon var snyggt jämnt solbränd över hela kroppen och hon var helt enkelt assnygg.
De gick till några klippor och de lade deras saker där för att byta om. Vi killar fortsatte att skvätta vatten på varandra och utöva vattengymnastik, men vi kunde inte släppa våra blickar från tjejerna.
Efter en lite stund kom tjejgänget emot oss och vi stannade upp med vårt garv. En av tjejerna böjde sig ner och frågade oss på skoj:
- Får vi också bada här eller är det privat mark.
- Självklart får ni bada här men ni måste stå ut med oss i så fall, sa en av killarna.
Tjejerna backade bakåt och de rusade skrikande ner i vattnet.
Vi blev rädda och skrek och skrattade när vi flydde från tjejernas svallvågor.
Vi hade mycket roligt i varandras sällskap och varje kille fick en tjej och tvärtom.
Vi hängde ihop som ett stort gäng resten av dagen och när kvällen nalkades blev jag och Jenny ett par. Jag var så lycklig, jag hade fått det jag ville ha.
Jenny och hennes familj hade flyttat hit och nu skulle vi gå på samma skola så vi kunde ju ses fastän det var skoldagar.
Alla visste att vi var ett par och jag trodde att ingen kunde ändra på det.

Det hade gått ungefär fem månader och jag var fortfarande väldigt kär i Jenny, men jag kände att hon inte tyckte likadant för mig. Det gick ungefär en vecka och sen blev jag orolig och frågade vad som var på tok. Hon sa som det var, att hennes känslor för mig hade svalnat och att hon inte var kär i mig längre . Jag bad henne att sticka åt helvete och sen sprang jag därifrån.”

Christer gav Fidde en förstående blick och en kram samtidigt som han sa:
- Lugn nu, du kommer över henne. Du är snygg och tilldragande så du kommer säkert att ha en ny romans snart.
- Jag vill inte ha någon annan jag vill ha Jenny, skrek Fidde samtidigt som han slängde sig gråtande på sängen. 

Precis efter att Fidde skrek de fick han ett sms.. Han läste det högt:

-Åå Fidde! Christer ringde mig och jag hörde allt! Ville bara säga att jag blev som nykär i dig när du berättade om första gången vi såg varandra! Jag är såå ledsen för att jag lämnade dig! Jag vill ha dig tillbaka men bara om du lovar att förlåta mig för allt jag gjort! 

Fidde hoppade upp oh gav Christer en stor bamsekram innan han tog på sig jackan och sprang hem till Jenny.

Likes

Comments

Ett år. Ett år är ganska lång tid egentligen. Inte för att det hjälper, för jag kommer aldrig att glömma.

Jag kommer aldrig glömma hans skrik. Aldrig heller hur bilbromsarna tjöt eller hur jag flög i asfalten. Aldrig heller varför han dog. Och jag kommer aldrig att glömma att det var mitt fel.

Jag minns inte riktigt vad som hände den dagen. Jag slog i huvudet och minns inte alla saker som hänt i mitt liv. Många av de saker som hänt mig har jag fått berättat för mig i efterhand.

Olyckan däremot minns jag som om det var igår.

Vi skulle till centrum och handla. Det var fredag och vi skulle titta på film. Vi hade fått några sedlar och lite mynt av hans mamma att handla kvällsmat och hyra film för.

För att komma till centrum måste man gå en bit bredvid stora vägen. Vi har gått där tillsammans så många gånger så vi hade slutat bry oss om att de faktiskt kör i 40 km/h och att man borde vara lite försiktig. Istället för att vara det så gick vi och knuffade på varandra och jag försökte på skoj ta pengarna ifrån honom.

Jag lyckades.

Nästan.

Han hade bara ett mynt kvar. Tillslut fick jag tag i det, ryckte loss det och tappade det på gatan. Det rullade inte iväg så långt så jag gick ut i gatan för att hämta det.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Jag tänkte mig inte för och gick rätt ut på vägen. Jag han böja mig ner och ta upp tian innan han skrek på mig och kastade sig ut i gatan och puttade iväg mig.

Sedan kom lastbilen.

Den han aldrig bromsa.

Om tian bara hade legat en halvmeter längre fram. Då hade chauffören hunnit stanna, och då hade han levt. Hoppas jag.

Han räddade mitt liv. Han satte mitt liv före sitt eget. Det finns få personer som kan göra det. Jag kan det inte.

Han dog. Han som alltid velat mig väl. Han som alltid skyddade mig och hjälpte mig. Han som satte mitt liv före sitt eget. För att han älskade mig.

Jag kommer aldrig kunna göra det samma för honom.

Jonathan hette han och vi gick i samma klass. Satt vid samma bänk. Bodde på samma gata och tyckte om samma saker.

Men nu är han borta. Bänken bredvid, hans bänk, är tom.

Ganska snart kom det en ny till klassen som fick hans bänk och hans plats på namnlistan. Men han är inte Jonathan. Ingen kan någonsin bli som Jonathan.

Varje dag måste jag gå förbi hans hus. Huset där det nu finns ett tomt, mörkt rum som en gång var fyllt med ljus och var hans.

Ganska snart efter hans bortgång tömde hans föräldrar hans rum på saker. De sålde och gav bort allt som var i hans ägo. Det som gick att skänka, skänkte de till välgörenhet för hans högsta önskan var att alla skulle ha det bra.

Jag kan inte låta bli att tänka på mig själv. För om han nu så gärna ville att alla skulle ha det bra. Varför räddade han mig då? Jag kan inte ha det bra nu. Jag kan inte leva utan honom.

Tänk om man hade kunnat ändra en minut eller två av sitt liv.

Det finns så mycket att andra på i så fall. Som alla gånger vi bråkat eller alla gånger jag satte honom i sticket för att jag var rädd.

Han var modig, Jonathan. Han blev aldrig berörd av saker som sades och ställde alltid upp och hjälpte andra även om de aldrig hjälpte honom.

Om man bara kunde spola bakåt i tiden. Då hade han kanske inte varit död. Istället hade kanske han och jag just nu suttit kollat på den där filmen, eller så hade vi spelat det där tråkiga spelet och försökt att fuska till oss vinsten.

Det finns många alternativ men att sitta inne hos psykologen Anders, och försöka svara så normalt som möjligt på hans löjliga frågor, är inget alternativ.

Anders som inte fattar någonting alls. Det enda han gör är att sitta i ett litet, kvavt och vitt rum med två stolar och tro att allt är bra och allt löser sig. Men det gör det inte. Tiden läker inte alla sår. I alla fall inte sår som detta.

Inte nog med att han är borta.

Nu är jag rädd också. Rädd för allt.

Jonathan skyddade alltid mig. Han skyddade mig från allt. Han skyddade mig för de som inte gillar små blyga plugghästar och han skyddade mig från de som inte gillade de långa och smala för att de själva inte var sådana.

Nu finns han inte där och de går på mig från alla håll.

När Jonathan dog började dessutom alla säga att det var synd att han dog och att de varit hans bästa vänner. Jag vet att det inte är sant. Han hatade dem lika mycket som jag.

Nu när jag inte går till skolan sänks mina betyg. Lärarna har kallat till Anders som som vanligt inte fattar någonting.

På kvällarna brukar jag gå i skogen. Jag har hittat tillbaka till vår grotta vi hittade när vi var små och jag har hittat en klippavsats Jonathan hade tyckt om.

I den grottan berättade Jonathan en gång att när man dör hamnar man i en värld utanför universum. Det är en fredligt värld långt bort i universum.

Den världen är så olikt vår att vi inte ens kan sätta ett namn på den.

Jonathan borde vara där. Om jag bara kunde våga hoppa härifrån så får jag träffa honom.

Jag har varit nära att lyckas flera gånger. Med att ta livet av mig.

Senast var för ett halvår sen. Det var det mest lyckade försöket. Men jag dog inte. Jag slog mig bara allvarligt och fick ligga inne några veckor.

Idag ska jag testa igen, och idag ska jag lyckas försvinna.

Efter mina andra försök har jag hittat ett annat ställe som är mycket högre. För tydligen var klippavsatsen för kort.

Mitt nya ställe är ett träd. Trädet ligger på en höjd och är det högsta trädet i hela skogen.

Från trädet kan man se havet, stora vägen till Stockholm, centrum och vägen.

Vägen där han försvann från mig.

Innan jag gick hemifrån idag lade jag en lapp på bordet. Jag skrev att det inte är deras fel och att jag kommer vara borta när de hittar mig. Om de hittar mig.

Kan man vara redo inför sin död? Om man kan det, så är jag det.

Vad skulle vara det dåliga? Det finns ingen jag kommer sakna och ingen kommer sakna mig.

Det värsta som kan hända om jag dör, är att han inte är där. I världen utanför universum.

Om jag hoppar slipper jag leva i alla fall.

Jag slipper leva med att jag tog livet av min bästa vän.

Kanske överlever jag, kanske inte. Kanske hittar de mig snabbt, kanske aldrig. Kanske saknar de mig, men antagligen inte. Men jag behöver inte bry mig, för nu slipper jag minnas.

Slipper minnas den värsta minuten av mitt liv. Den minut jag dör för

Likes

Comments

Per som är, eller var, min låtsas pappa som först var så snäll när mamma träffade honom. Men nu efter tre år hade Per dragit in min mamma i hans drickande och det var det ända de två gjorde. Efter ett år hade Per börjat misshandla min syster Hanna och när jag försökte stoppa honom så drabbades jag också. Både jag och Hanna hade ringt till BRIS men när de kom och besökte oss så verkade vår familj så normal och Per och mamma gjorde sig till för att det skulle bra ut och efter besöken blev det bara värre. Per slog oss ännu mer och Mamma gjorde ingenting för att stoppa honom. Men nu var det slut på alla slag och sparkar. Men hur skulle vi förklara detta för mamma? Inte för att jag tror hon var lycklig med honom men ändå. Klart hon kommer bli ledsen… Det kan ju hända att mamma kommer att jaga mig och Hanna. Men vi kan ju alltid fly, vi har aldrig haft problem med att klara oss själva direkt. Vi har ju fixat mat åt familjen i snart ett år nu och tvättat alla kläder och så. Jag kan ju kanske sova hos Anders. Anders är min bästa vän och jag har känt honom väldigt länge. Anders är stort byggd och väldigt stark med snaggat svart hår och snälla ögon. Anders är nog den enda som har sett vad Per har gjort mot oss.

Min biologiska pappa ja, han flydde från oss när jag var 2 månader gammal så han har jag inget minne av. Jag har hört av mamma att han inte gillade oss och vi fick inte prata om honom när Per är hemma.                                                                                                                   Men nu är Per borta får evigt och vi kommer aldrig mer plågas av honom. Han har ju i och för sig förstört både min och Hannas barndom.                                                                                                                                                                                                                               Men nu var det som både jag och Hanna har tänkt tusen gånger gjort, vi var äntligen fria, i alla fall för stunden. I kväll skulle mamma komma hem och jag undrar hur hon kommer reagera, det är nog bäst att vi flyr ett tag. Både jag och Hanna har ju pengar att klara oss själva med, i ett par dagar i alla fall…

Jag vaknar upp, det var bara en dröm. Jag hör Pers skrikande direkt i rummet bredvid och förbannar mig igen att det bara var en dröm. Sedan hör jag Hannas skrikande. Jag går in till Hanna och ser hennes blåmärken på överarmen.                                                             Jag gör mig i ordning snabbt, snabbar på Hanna och sen cyklar vi tillsammans till skolan på våra skruttna cyklar, eftersom Per köper sprit istället för att bekosta oss mer än nödvändigt. Det är en regnig och kall dag och det blåser oerhört mycket.

Skoldagen är väldigt seg och vi har bara tråkiga lektioner. Jag slutar med slöjd och när klockan är 15.20 så går jag mot cykelstället. Jag kollar bredvid min cykel och Hannas cykel är inte där så jag antar att hon redan har slutat. När jag cyklar hem så har vädret blivit mycket värre. Jag cyklar igenom rikemans området och COOP nere i centrum. Efter ett tag kommer jag till vårt hus och jag ser Hannas cykel utanför. Dörren är olåst så jag smyger in och möts direkt av Hannas gråtande och Pers skrikande. Jag springer till Hanna, tar henne och springer in på vårt rum. Hennes ansikte är helt söndergråtet och hon har stora röda märken bredvid blåmärkena på armarna.

Jag och min syster sitter på vårt rum resten av kvällen och går inte ner för att äta eller någonting. Vi bara sitter där och tänker antagligen på hur mycket vi hatar Per båda två, i alla fall jag tänker det. När vi sitter där så kommer Per in helt oväntat med en bricka med saft och bullar. Han ber också om ursäkt, det är nog första gången som jag kan minnas att han göra det! Min mamma är inte hemma på hela veckan så jag är förvånad att Per ens bryr sig om oss. Jag och Hanna äter och dricker upp allting och sedan lägger vi oss och sover.                                                                                                                                                                                                                         Jag vaknar av att någon stänger en tung dörr och jag ligger i något fuktigt rum. Det tar mig inte många sekunder innan jag inser att jag är i källaren. Jag ropar på Hanna och hon svarar morgonsegt och hest.

  • Är du här Hanna? viskar jag.
  • Ja, var är vi? Svarar Hanna.
  • I källaren tror jag säger jag.

Jag går upp för den gamla trätrappan och känner på dörren, den är låst. Jag kollar ut genom fönstret och ser att solen precis håller på att gå upp. Jag hör Hannas snyftande och går för att trösta henne. Vi sitter där en lång stund.                                                                           Efter ett par timmar öppnas dörren och vi hör Pers röst: Här har ni lite frukost! Och försök inte ta er ut, jag har låst dörren och fönstren är för små för er. Säger han samtidigt som han slänger ner en limpa och ett juicepaket.                                                                               Jag hör hur Per låser dörren med två lås och sedan går ut ur huset. Man hör hur hans skruttiga gamla Volvo startar och han åker iväg till sitt ”jobb”. Han jobbar som byggare men har blivit sparkad från många företag och han har sjukskrivit sig väldigt många gånger. Han brukar också gå hem tidigt från jobbet och liknande. Nu har han i alla fall åkt och vi är ensamma i huset.

Timmarna går och jag och Hanna letar efter en utväg men förgäves. Efter ett par timmar hör vi hur Per kommer hem igen och direkt hör vi hur han öppnar en vodka. Jag och Hanna lägger oss ner och vilar och vi börjar bli riktigt uttråkade. Efter någon timme eller något sådant hör vi hur han blir riktigt arg, antagligen har han förlorat på hästar igen. Man hör hur Per rör sig rangligt och tungt på plankorna ovanför oss. Han rör sig mot källardörren och jag hör hur han famlar efter nycklarna. Nu vet jag att han ska göra oss illa. Han får upp första låset och jag hör att Hanna börjar snyfta. Jag letar i en hög med gamla byggverktyg och hittar en stor skiftnyckel. Utan att jag har tänkt på det så har han fått upp det andra låset och jag hör han vingla ner för trappan. Han går med väldigt vinliga steg och skrikande mot min syster. Jag ser att han har en halv vodkaflaska i handen och det är där jag får nog. Jag springer fram med skiftnyckeln. Han faller ner på marken utan ett ljud. Det enda man hör är en duns ner i det fuktiga golvet. Jag bryr mig inte om att kolla på honom utan jag tar tag i Hanna och springer upp. Jag tar med mig mobilen och vi springer raka vägen till Anders. Jag undrar om Anders är hemma men vi knackar på och han har precis kommit hem. Vi berättar hela storyn snabbt och sedan väntar vi hos Anders tills hans föräldrar har kommit hem.                                                                                                                                                                                                   Efter ett tag inser vi att vi borde ringt polisen direkt. Antingen är han död eller så lever han, och lever han så är han antagligen ute efter oss. Vi tar det säkra före det osäkra och ringer polisen. De säger att de skickar en bil till vårt hus och en bil till Anders.

Det knackar på dörren och eftersom vi är säkra på att det är polisen eller Anders föräldrar så öppnar vi direkt. Men där står varken polisen eller Anders föräldrar. Där står en väldigt arg Per. Per är helt röd i huvudet och man ser nästan hur det ryker ur honom. Vi står stilla i en evighet innan vi börjar springa. Vi springer igenom vardagsrummet och jag snubblar på mattkanten. Jag ser Pers dreglande ansikte över mig och jag känner en stenhård spark mot magen. Jag får flertalet slag och sparkar mot ansiktet, magen och benen. Helt plötsligt slutar han och jag ser hur han faller rätt mot mig, Han faller rätt på mig och vi ligger där på marken i en hög. Jag ser blod och när jag tittar upp så ser jag en förskräckt Hanna med en blodig kniv i handen.

Likes

Comments

Jag hade et konto med över 200 fråger och 85 följare.. men då tog ask bort kontot och jag frågade varför med de svarade inte.. Så då får jag använda en gammal som jag ba har 30 följare. så nu får ni jätte jätte gärna följa mig och fråga mej saker på ask! SNÄLLA! : )

Likes

Comments