Ibland undrar jag hur lättpåverkad man är som person, att man är så blid för att se vad som kanske är framför en att man inte ser vad som verkligen händer.

Att jag i detta fallet kan varit så blind att jag inte ville se att det skulle sluta på samma sätt som det alltid gjort.

Kan det vara så att vi blir förblindade av hur vissa känslor får oss att känna? Eller är det bara att vi väljer att blunda.
Vissa väljer att undvika känslor, då det kan få oss att framstå som svaga. Medans andra väljer att känna av sina känslor och faktiskt öppna sig, trots risken för att bli sårad?

Vi är ju alla absolut olika, men vad är det som gör att vi alla gör olika?
Och ja, naturligtvis pratar jag om kärleken, den sanna kärleken, om den ens existerar.

Att människor som blivit sårade i leken KÄRLEK väljer att rent av undvika att känna känslan igen, att faktiskt blunda för att känna något alls.

Medans andra gör tvärt om, blundar för risken att återigen bli sårade, väljer att känna det igen och igen och igen.

Men betyder det att man har mindre eller mer hopp än någon annan?


Naturligtvis vill inte alla träffa någon att spendera sitt liv med, alla kanske inte har det som livets mål att tillslut bilda familj. Men borde ändå inte alla vilja känna kärleken, på ett eller annat sätt, mer än kärleken för sin familj, eller ifrån sina vänner, eller till och med sina djur?


På något konstigt sätt känns det ändå som att det är det som är meningen med livet eller har jag fel?

Jag menar… är det ändå inte det vi är gjorda och skapta för?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Ja öppnade precis mitt hjärta, trots att det kändes fel. men ja har inget att förlora så nu är de som vanligt.. bara att vänta

Likes

Comments

Jag ignorerar dig inte, jag väntar och hoppas på att allt ska bli som innan, där.. är hoppet!


Dagarna är inte längre dem samma, långsamma, stundtals smärtsamma.

För varje dag som går känns det som att jag går mot förnekelse, förnekelsen över att vi inte längre ses, att vi inte längre pratar, eller de faktum att vi inte längre ens skriver.

.. jag förnekar det, ända i de sista, jag känner hur jag drömmer mig bort, till en plats där allt är bra, där vi aldrig slutade höras, och jag känner hur jag sitter och ler, känner glädjen över tanken att du finns i mitt liv.
Men det slår mig aldrig att det inte är sant, tårarna kommer aldrig fram, det känns precis som att jag inte kan känna saknaden av dig för att du är borta utan enbart saknaden tills när vi ska ses igen, en positiv saknad istället för en negativ.

Trots att efter att vi pratat om, hur jag haft det tidigare och vad jag upplevt, hur mina tidigare relationer varit och hur dom slutat.
Att du i slut ändan skulle göra precis samma sak, trots att du själv sagt att det är dåligt gjort.
Att man inte bara skiter i en person, lämnar en person ovetandes om vad som händer, så gjorde du det ändå.

Jag borde vara arg på dig, åtminstone besviken.. men jag kan inte, att jag nästan vänder på allt till att det skulle vara mitt fel att det slutade som de gjorde, att det var jag som gav upp om en tanke på att det kanske kunde bli vi.
Då jag ändå inte är personen som ger upp, Men just nu undrar jag om lite av mitt hopp faktiskt har försvunnit, eller vad är de som händer med mig?

Ibland under jag till och med om jag känner på ett annat sätt än vad andra gör? Känner allt mycket starkare?

Jah vill tro att tanken om oss försvinner lite för varje dag som går även om ja inte är medveten. jag vet inte längre vad som är meningen, att jag ska låta dig vara, eller om jag ska ställa mig upp igen och kämpa för dig och för oss, om det ens funnits?
Ge upp, inte när det kommer till mina känslor, de har aldrig varit jag.
Efter alla gånger jag har ramlat har jag ställt mig upp igen, börjat om på ny kula, jag lever på mitt hopp.. hoppet att livet någon gång ska vända och göra mig lycklig.

Men ändå.. för varje gång, känns de som att jag kommer längre och längre ifrån mig själv, men nu känns de annorlunda, jag känner inte längre igen mig själv eller mina känslor, förändrade.
Jag som förut kunde gråta av bara tanken på känslor, hittar dom inte längre.
Att kunna gråta till en film med lyckligt slut, gråta till glädje eller gråt av sorg, jag hittar dom inte längre.

Det som alltid har kunnat få mig att ändå känna att det kommer bli bättre. Som att efter regn kommer solsken,
Att när tårarna tar slut så mår jag bättre, allt kan bara bli.. bättre, iallafall för en stund.

Men för varje dag, känns de som att jag kommer längre och längre ifrån mig själv, blir mina känslor blir svagare, stänger jag in dom, eller är det bara mitt hopp som inte ger vika.
Som jag ibland trott att det ska göra, och kanske borde gjort för länge sen, händer det verkligen? Låtet jag ibte mig själv känna längre?

Likes

Comments

Hoppet ska vara de sista som över ger människan, men också de första som behövs för den som vill leva..

Då hoppet är olika för alla människor kan det vara lätt att se det som en önskan om: något materiellt, lösningar på problem, botemedel för cancer och andra sjukdomar, vänskap eller kärlek.

Men är hoppet egentligen bara ett ord, ett ord för ett ge oss tröst under dåliga dagar, något för att lyfta upp oss ur förtvivlan, se ljuset i tunneln?
Ett ord för att ge oss kraft, få oss att känna glädje och som lyfter upp oss under livets alla tragedier.
Vissa säger även att hoppet är en gåva, en gåva man kan ge till någon som tappat de, men ändå ha det kvar för sig själv.
Att när man delar med sig av hoppet stärker de både dig själv och den men delar det med.

Från att hoppet kan vara en gåva, till att säga att ordet hopp är samma som optimism.
Att man alltid har en positiv inställning, tror gott om alla människor, att när en dörr stängs öppnas ett fönster och att allt har ett lyckligt slut helt enkelt.

Att istället för att hoppas på bättre väder när det är kallt eller regnigt, istället för att säga; det finns inget dåligt väder bada dåliga kläder.
Att istället för att se sjukdomen, se hur bra man kanske har haft de, att det kunde varit värre, eller att det kan finnas någon som är sjukare än vad man själv är.
Att ändå se kärleken i hatet?
Kan det stämma att när man har hopp känner man ingen rädsla?
Rädslan som lika så... olika?För inte tar ens hopp bort rädsla som i fobier, rädsla som i smärta eller rädsla över att faktiskt hoppas?

Hoppet som faktiskt är olika beroende på vart vi står i livet, som hoppet för ett barn, att man ska få de man önskade allra mest i födelsedags present, att tomten skulle komma på julafton, att man ska få de där lördags godiset ens mamma lovade tidigare i veckan, att ens kompis ville leka på helgen.

Hoppet för en tonåring, tjej som kille, att få bli accepterad av sina skolkamrater, att man ska få bli sedd och inte känna sig osynlig, att man ska kunna vara sig själv.
Att få dansa med killen, killen med stort K på fredagens dans, att man ska vinna eller göra mål i en viktig fotbolls match. Hoppet att man ska komma in på den gymnasielinje man önskat, sitt förstahandsval.

Ungdomsåldern, när egentligen hoppet kanske blir mer som mål i livet, man vill ut och resa, lyckas inom sitt största intresse eller en sport, få ett sitt drömjobb, lyckas bra inom arbetslivet, att tillslut träffa den rätta och bilda familj.

Som vuxen,då vi är tillbaka på hoppet, se ens barns första steg, se dom växa upp och själva bli vuxna och tillslut få barnbarn. Luta sig tillbaka och kanske inte känna livets måsten, att kanske till och med invänta pensionen, göra det du kanske drömt om tidigare men aldrig gjort.
Leva med din partner och se de ni har skapat och gjort med era liv.

Ålderdomen, hoppet om hälsa, att dina anhöriga ska komma och hälsa på dig, en önskan att du inte är en belastning, att livet en dag faktiskt ska ta slut.. utan smärta och ångest.

Ordet hopp kan man förknippa med förhoppning, ljusglimtar, förlitan, förväntan och förtröstan.. men kanske även önskan och tillit.

Kärlek som ska övervinna hatet och alla krig
Att optimismen vinner över pessimismen
Att marmelad smörgåsen ska hamna med den kladdiga sidan uppåt.

Att hoppet behövs för att en människa ska kunna leva känns som ett faktum, en självklarhet när man tänker efter och inser hur olika man ser och upplever saker, även skillnaden mellan stadier i livet, även om hoppet är olika stora, har dom stor betydelse för hur du och jag är som människor. Även en betydelse för synen på andra människor.
Att ditt hopp är lika mycket värt som mitt, även om vi inte hoppas på samma saker.

Men vi kanske är väldigt dåliga på att uppmuntra andra till att ha hopp, och dela med oss av vårat egen då man är rädd för hur man ska bli sedd, att någon ska tycka att det är löjligt eller kanske till och med tycka att det är dåligt.
Att vi är dåliga på att lyfta andra människors känsla om sig själva. För känner man sig ned tryckt så kan ju hoppet faktiskt försvinna om man har otur, eller helt enkelt inte är en stark individ.

Vi kan nästan jämföras med djur på de viset, att en svag eller skadad individ kan förstöra eller göra hela flocken skadad.
Man fryser ut dem svaga, i vissa fall till och med döda varandra, för att dölja svagheter och istället visa upp styrkan.
Som när man gick i skolan, man vill inte vistas med personer som kanske var utfrysta för risken att själv bli stående själv och utstött. Och att personer som vad mobbare egentligen själva var svaga, men lagt på en fasad för att dölja det.

Många människor är så inställda på att leva sitt eget liv, uppnå sina egna mål, ha sitt eget hopp, att dom inte kan se när någon annan mår dåligt i ens närhet, man kanske till och med ibland väljer att faktiskt blunda för de av rädsla för att ens eget liv ska bli sämre? att tanken om delad glädje är dubbel glädje faktiskt kan vara bättre?

Man kan vrida och vända på vad hopp är hur mycket som helst.. men det enda som kanske faktiskt betyder något och som kanske är viktigast är ditt egna hopp, oavsett om man hoppas på vinst på lotto, spela i NHL eller finna kärleken i livet, är det fortfarande ditt val och ditt enbart, inget är för lamt eller oväsentligt..

Hoppet, de sista som ska överge människan är ditt, ditt alldeles egna att välja, följa, och framför allt faktiskt..
hoppas på.


Likes

Comments