Jarå! Ett mms hittade jag imorse när jag vaknade som får agera bevis på att jag igår var ute och stökade i Stockholmsnatten. Trevlighetsfaktorn otroligt hög. Kan varmt rekommendera Tap Room på Kungsholmsgatan 31, bra jävla drinkar alltså och skön lagom stämning. Om jag ska vara en gnällkärring över något så skulle det vara att musiken var lite för hög för vårt pensionärscrew, hade varit härligt om man sluppit gissa sig till vad man just svarat på i bordskonversationen. Men som sagt, det är om jag ska agera gnällkärring som tydligen är mitt nya jag nu. Tack för igår och jippie för nivå noll på bakfyllan idag. Johan mår sämre. Det kanske bilden också redovisar rätt tydligt varför.

Likes

Comments

Utgång ikväll med 'dom vuxna' från förorten som alla ordnat barnvakt kvällen till ära. Eftersom jag är så rädd för att stå i kö eller bli ratad så har jag nu skrivit upp oss 6 partysugna vuxenmänniskor på typ alla klubbar i Stockholm med omnejd. Jag har liksom använt mina kontakter som jag nyttjade sist som singel 2011. Fast nu som vuxen och ringmärkt men fortfarande livrädd för att hamna i någon kö. GARDERAR mig säger jag till alla när jag skriver upp oss på gästlista efter gästlista längs hela Norrmalm.

Men hörni vi ska på ett ställe som serverar drinkar på tapp, det är tydligen "det nya". Bra att man inte hänger med alls och var tvungen och googla fram det. Se upp alla vana nattklubbskrigare i stan ikväll, förorten på väg in. Trevlig helg annars. Kanske återkommer med bilder men troligen inte.

Likes

Comments

I have a million reasons att vara lite gnällig just nu, INTE. Jag hatar egentligen folk som gnäller, enda gången jag gnäller högt så andra hör är i bilen på alla idioter till trafikanter i Stockholm. Annars är jag hellre falskt glad och tar mitt gnäll nån annanstans (typ duschen). Den enda som får stå ut med lite (bedömningsfråga beroende på vem du frågar) gnäll här och där är Johan. Det var ju inget otippat, han får ju stå ut med det mesta när det kommer till mig.

Och så gnäller Johan på att jag gnäller för mycket. JA JAG VET. Jag hatar det som sagt men ibland så känns det som att min hjärna hittar saker att gnälla om som inte ens finns i verkligheten. Gnällperioden jag är i nu är bortom all räddning, alla som står i min väg kan stå i skottgluggen för ett gnällutbrott. Jag känner mig också lite arg nu när jag tänker efter. Ja, det är fan arg jag är också. Arg på att världen är så knäpp och på att jag bidrar till denna knäppa värld.

Jag vet att jag är arg över vissa saker som jag faktiskt kan ta tag i för att bli av med det. Men istället gnäller jag över att jag är arg, jag bara TAR INTE TAG I PROBLEMET. Ingen gillar en sån person, allra minst jag själv. Kommer börja bygga på mitt redan existerande självhat tror jag. Det enda självhatet gjort för mig i form av en tacksam tjänst är att jag nu tappat dom där 10 kilona jag behövde bli av med.

Så nu står man här smal och tror att man ska vara svinlycklig. Nähäpp, inte det heller. Nej inte ens smalheten kunde göra mig till en fulländad person. Jag är som en skakad champagneflaska fylld med bubblor av gnäll och äcklig negativ energi. JAG VILL INTE VARA SÅN. Jag ska ju va glad, smal och lyhörd. Men jag kan inte höra någon genom mitt eget hjärnsvammel. Jag kan inte höra nåt för allt jävla gnäll i huvudet. KAN HON GE SIG NU tänker man. Ja, jag vet. Jag tänker samma sak. Jävla gnällkärring.

Likes

Comments

Jag tror ju på att alla människor kan kategoriseras in efter alla karaktärerna i serien Vänner, förutom de riktigt psykiskt störda då- de ligger utanför kategorisering, då säger jag bara LÖP. Jag var riktigt knasig och såg dessutom knasig ut när jag var liten. Jag hade dumboöron, fräknar utan logiskt mönster, superliten mun och en full-i-fan-blick. Sen var jag ju en jävel på att jävlas och ljuga också. Jag kunde hitta på såna sjuka storys som inte hade någon sanning, alltså Astrid Lindgren borde köpt in mig som bollplank, på den nivån låg min fantasi. Jag var jäkligt besvärlig också som liten, jag skulle ta plats och hela tiden visa upp mina (vad jag trodde var) talanger. Tvingade morsan och farsan att vid stora middagspartyn sätta på "Långa bollar på Bengt" med Svenne Rubins och så dansade jag runt på den ljusrosa persiska 200x300-mattan. Alltså jag kan än idag komma ihåg att jag trodde ATT JAG VAR BRA. Att jag HADE NÅT. Jag hade ingenting, kanske en del rytm men fan inte mer än så. Stackars middagsgäster.

Visst, jag började senare dansa och sjunga och gick musikklass och allt vad det var. Men det tar fortfarande inte bort knasigheten i mig som barn. Alltså hade mamma släppt ned mig i en liten korg i Åkers kanal när jag var typ 5 år så hade jag förlåtit henne nu. Jag hade aldrig pallat med mig själv så cred till min familj som klarade av mig ytterligare ett par år. Och det var nog innan ADHDn gjorde sig synlig.

Vid tretton års ålder hade jag i alla fall lyckats etablera mig i ett coolt tjejgäng. Jag hade aldrig haft riktiga vänner innan dess och varit mobbad större delen av mitt liv. Det var jävligt fult att som tjej vilja sticka ut och höras och vara den som lirade boll med grabbarna på skolgården i Täby på tidigt 00-tal. Det gillade inte ens lärarna. Idag kallas det för något unikt men jag var ju bara jobbig. I vårt tjejgäng så var jag den knasiga fortsatt ändå, jag var "den roliga", kan jämställa min roll med Chandler i Vänner. På tjejmiddagarna skulle jag hålla låda och när snygg-Josse (min idag närmsta och bästa kompis) sagt något knasigt så vände sig alla blickar mot mig för att få något vitsigt och sarkastiskt levererat. Och jag levererade såklart, det blev liksom MIN grej. Jag var fortfarande långt ifrån vacker med mina små knoppar till bröst och finnar i hela ansiktet som inte fått bort bebishullet än. Men jag var kul och kunde spela smart vilket var det som gjorde att jag klarade mig tillslut ändå.

Varför jag överhuvudtaget berör detta ämne med detta inlägg är för att jag vill försöka (om det går) förklara varför jag nu är så chockad över att vissa personer nu anser mig vara "en tilltalande person". Alltså jag har i mitt huvud alltid varit den fula som fått killar för att jag kunnat charma brallan av dom ändå, UTAN dom där plutläpparna och isblå blinkande ögonen som alla i tjejgänget hade. Denna vetskap om min egen fulhet har resulterat i att jag bytt hårfärg väldigt ofta. Jag tror att det varit mitt sätt att försöka "hitta mitt snygga jag" men min primetime började typ efter 25. Det var första gången någon random på ett kontor sa till mig "nej men du är ju en av dom snyggaste på det här kontoret". Den personen var varken full eller kåt vid tillfället bör tilläggas.

Nånstans i mitten mellan 20 och 30 så vände det alltså. Antingen tyckte Gud att jag blivit för tråkig och osmart att han kände nej nu jävlar måste Olivia få bort det där bebishullet i fejset och få se lite vuxen och härlig ut. Eller så var jag helt enkelt en jävligt late-bloomer. Oavsett, jag kommer fortsätta vara Chandler fast utan dumboöron men jag håller kvar sarkasmen och ödmjukheten inför mitt eget utseende. Säger hon och laddar upp en selfie bara för att få likes. GENOMSKINLIG OLIVIA, DU ÄR SÅ GENOMSKINLIG.

Likes

Comments

Bombarjacka, glajjer, läppstift, konsert ikväll, löppass och LÖRDAG. Behöver man säga något mer? Nej, just så.

Likes

Comments

Selfies. En självklar grej för vissa och skämmigt nästintill totalt ovärdigt för andra. Innan selfies blev ett begrepp så bombade pappa vår analoga semesterkamera med då så kallade bilder-tagna-snett-uppifrån-på-sig-själv. Dubbelhaka, mycket solbränd panna och med ett leende som kunde påvisa minst 2 sangria och 4 stora starka innanför västen så står han där min pappa. Jag ärvde farsans selfiefejs och lillesyrran ärvde mammas stela selfiefejs och jag blir så lycklig när jag ser på semesterbilder från sent 90-tal där min pappa ser lika full-i-fan ut som jag gör på mina egna selfies från 2015. Skillnaden mellan pappas och mina selfies är att jag har lärt mig nyttja alla dessa filter som finns numera, pappa kör a natural så att säga. Men pappa utan filter är ju ändå bäst.

Likes

Comments

​Jag kan inte greppa att vi inom någon månad kommer ha en tonåring boende i vårt hus. Johans äldsta grabb blir tretton och jag kan nästan ta mig tillbaka till när jag var tretton bara genom att blunda för tonåren ligger så nära mig i huvudet och själen fortfarande. Alltså det känns som jag var fjorton för en kvart sen. Och JA JAG VET att jag nu är byxmyndighetsålder gånger två men i hjärnan kan jag fortfarande reagera som en tonåring. Det är precis som att vi sitter där i Annas källare med hjärtformade IKEA-ljuslampor och ringar in de snyggaste killarna i skolkatalogen med en röd spritpenna.

Riskakorna! Oboy'en! Nudelsoppan! Nokia 3310an (som lanseras på nytt igen nu, vilket bara kan betyda en sak: den var BÄST)! MTV! Beverly Hills-repriser! Baywatch! Spice Girls! Aqua! MSN! Hjälp vad bra grejer och jag kan fortsätta i minst sju meningar till med sådana självklara throwbacks som var GENIALISKA. Jag känner mig alltid närmare min tonårstid och dagens tonåringar än mitt vuxenliv och alla dom där vuxna människorna med riktiga jobb. Det sjuka är att jag alltid velat bli vuxen, sprungit så fort jag BARA kunnat från barndomen men ändå har jag aldrig släppt den. Kanske släpper jag den aldrig, den ska liksom finnas kvar där som en påminnelse om vad man kommer från. Det kanske också gör mig till den vuxna person det nu står på ett papper att jag är enligt svensk lag.

Jag kan än idag vakna upp på morgonen och ta mig i ansiktet för att känna efter om mina kvisslor och finnar sitter kvar. SOM jag kämpade med de där starka alkoholvätskorna från den där svindyra specialisthudläkaren på Östermalm, vätskorna riktigt frätte i ansiktet och jag skulle skölja mig med det där tre gånger om dagen. Jag stod vid lunchtid inlåst på toaletten i skolan och grät när vätskan liksom sved i hela mitt knottriga ansikte. Jag kommer ihåg hur jag desperat kunde stå och riva mig i ansiktet för att få bort de där fula äckliga sakerna. Ingen kan väl älska en sån som jag, tänkte jag. Jag gick runt och trodde att min första kärlek dumpade mig för mitt sargade tonårsansikte. Det var det ju inte såklart, han var ju minst lika finnig som jag, men dom finnarna såg ju inte jag för jag var ju kär i honom.

Så mycket ångest men ändå så mycket härligt och så hånglandet. Hallå HÅNGLANDET! Nej, jag vill absolut inte göra om tonåren men jag kan definitivt identifiera mig själv som en femtonåring snarare än en trettioåring. Man sommarjobbade och gjorde slut på pengarna i kiosken i skolcaféterian på typ banana skids och pucko. När jag fick börja hantera barnbidraget själv så brände man tusen spänn på sexiga stringtrosor från HM, otaliga café lattes på Café Alberts i stan och biobiljetter.

Snart är man den som ska vara "den vuxna" åt en annan tonåring, en stabil och trygg punkt att fråga saker, sånt man inte kan googla fram. Sånt där ovetenskapligt som känslor och varför någon sa något annat om någon annan. Känns ju superläskigt egentligen, allt jag gör och säger kan påverka en tonåring som har känslorna utanpå skinnet. PRECIS ALLT mina föräldrar och bonusföräldrar gjorde och sa när jag var tonåring registrerade jag och träffade mig på ett eller annat sätt. Alltså lilla jag som var olyckligt kär genom hela tonåren ska nu ge råd åt en annan förvirrad tonåring. Jag som är som en oberäknelig flaggstång som verkligen kan vaja åt vilket håll som helst beroende på dag och vind. Jag är väl lika förvirrad som då, jag har bara några fler sjukförsäkringar och slantar i plånboken.

Alltså jag kan ibland höra mig själv säga att jag är jämngammal med Zara Larsson. Jag vet inte om det är för att hon är SUPERCOOL eller för att hon typ är nitton bast. Oavsett, är det ju en illusion, en ren lögn helt enkelt. Jag har ju snart fått handla på systembolaget i ett decennium liksom. Herre jävlar. Trevlig helg till alla tonåringar där ute som kommer spendera helgen på snapchatt, hånglandes på en nattbuss som man sitter kvar på två extra stationer bara för att killens läppar är sådär härligt mjuka och allt han gör och säger får ens armhår att stå upp.

Likes

Comments