View tracker

Det tar ju bara en evighet.. att få reda på det fysiska problemet med min kropp just nu.

Har gnällt och klagat till alla om att jag har fasligt ont i ryggen, så nu innan påsk vart det värre. En smärta i svanskotan som stramar uppåt och ut i axlarna och nacken. Uppepå detta så fryser man konstant, inte normalt nu, utan mer som om det kommer inifrån och ut. Om man tex står utomhus i 5 minuter så tar det timmar innan man får upp värmen igen. Feber från och till, och lösningen enligt läkaren på sjukhuset?

Tradolan, Citodon och Tremadol i kombination med Alvedon (utan resultat). Hej tablettmissbruksträsket! Nu fick jag Pronaxen och den hjälper bäst... Istället för att ha ont 24 timmar om dygnet så är det kanske 10 timmar.. av de som man är vaken.

Anledningen?

Psykisk ohälsa och graviditeten som fortsätter att sabotera! Nu är det aktuellt med utredning om jag har fått Ichias eller Fibromyalgi dessutom. Ja nåt jäkla fel är det!

Men försöker hålla modet uppe... Bygger upp fasaden, av det hårdaste cement. För ingenting får synas utåt. Den enda jag inte kan dölja det för kom med kommentaren sist vi sågs " Jag trodde inte det var SÅ illa..."

Nej, att beklaga sig hjälper inte. Bita ihop och försöka få rätsida på livet...

I övrigt så väntar man på att få ett datum för rättegången. Och jag har ingen aning om vad de kommer att besluta. Det enda jag vet är att om han får vårdnaden så kommer Soc att hävda sin rättighet om LVU. Har bara lite svårt att se att de kan anse han som en lämplig vårdnadshavare. Uttalanden från honom som får det att vända sig i magen på en i ett 30 sidor långt dokument.

Till exempel:

" Jag har ingen partner, så då får Socialen bli min partner och se till att barnets behov finns"

"Jag har många intressen, så som fotboll och då är jag en lätt person att umgås med"

" Jag har förgripit mig på min syster, men det var ett rop på hjälp för min barndom var dålig och det skedde ju bara två gånger... "

"Jag kan alltid döpa om den senare, klart att de måste kalla den något".

Öh, jaaa...

Personligen så struntar jag i hur det går nu. Jag har varken kraft eller energi till att engagera mig mer. Får lita på att det kommer att bli bra. Vill bara att detta ska få ett slut. Har tillräckligt att må dåligt över och kommer ingenstans alls med livet. Känns som att man bara står och stampar på samma ställe utan att se utvägar.

Har försökt att få hjälp med att i alla fall få ett eget boende. Även min kurator och psykolog hävdar att det vore det bästa för mig. Som läget är nu, kan jag inte ens stänga en dörr om mig. Ännu mindre ta hem kompisar eller ha något privatliv. Det är verkligen en påfrestning. Varje gång telefonen ringer så har man en hök över axeln som ska lägga sig i samtalet och prompt veta vem det är. Jobbigt är bara ett milt uttryck.

Ja, denna bloggen skapades för att jag ska kunna gnälla av mig. Även om det inte är ofta numera så är jag ändå glad att ha nånstans, som ingen i min närhet vet om, att skriva precis vad jag känner. Det känns bara som att allt som hänt senaste året totalt har förstört mitt liv, min hälsa och min framtid. Och jag kan inte göra något åt det.

Och idag är det 9 år sedan min mor gick bort. Känns inte alls som så lång tid. Men det gör det hela lite extra jobbigt just nu, just här...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hur mycket ska man orka?
Varför blir allt fel hela tiden?
Kan ingenting nånsin fungera?
Vad gör jag för fel?

Håller totalt på att nå en gräns. Är så trött på att leva, så jag vet inte vad...
Känner mig bara helt värdelös och varenda val man gör leder till att man mår sämre och läget förvärras mer och mer.

Ja, jag ser varken nån mening med livet eller en lösning på allt.
Orkar helt enkelt inte kämpa längre. Slutar att bry mig om omgivningen..
För det blir bara värre och värre..

Ska börja gå hos kuratorn igen, ser det som en sista ansträngning att hitta orken.. Men jag tvivlar.

Likes

Comments

View tracker

Trött, febrig, växlande varm och kall, ont i halsen, ont i axlar och nacke... Hmm anar att jag börjar bli sjuk helt enkelt men vad gör det? En vanlig förkylning dör man inte av! Det har ju varit värre för att uttrycka det milt.

Kontakten med psykologen är nu helt bruten, vad gav det mig att få klaga av sig i 45 min varje vecka? Nej inte särskilt mycket. Ändå anser jag att jag i alla fall gav det en chans under ca: 10 veckor.  Bättre terapi är det att stå och slå lite på en trailer som inte vill öppna sig!  Typ!

Försöker reda upp alla tankar och funderingar jag har... Men det är svårt. Växlar väldigt mycket. Saknar det som var, det som skulle ha blitt och att ha tro på framtiden.

Men nu tänker jag inte vara så naiv och dumdristig mera. Bygger upp den där attans muren runt mig så att ingen ska komma in innanför den igen, för tänker inte ta chansen att bli sårad igen. Det kan lika gärna vara för min del.

Däremot hatar jag att vara singel, saknar tryggheten och sällskapet en relation ger. Oerhört mycket. Även om det är ett distansförhållande. Men jag klarar inte av att släppa in nån inpå mitt inre mer.

Har försökt att förklara detta för den skaran som fått för sig att jag är ute på marknaden och VILL dejta och träffa någon att skapa en relation med. Men det går inte in i skallen på dem!

De får väl fortsätta att berätta för mig att jag enligt dem är vackrast på jorden och allting! Såna kommentarer fick mig innan glad och självkänslan stärktes, men nu... Jag bryr mig inte för jag vet att det bara är BULLSHIT och TOMMA ORD! Den dagen det dyker upp någon som BEVISAR vad han tycker, så kommer jag att ta åt mig. Men några meningar på sms betyder ingenting alls. Speciellt inte när det inte är Han som skriver..

Jag säger NEJ, på 1000 olika sätt. Ändå fortsätter det. Enda sättet att skrämma iväg dem är väl att berätta varför jag är den kyliga, bittra kärringen jag är. Men jag vill inte skylta med händelserna alls.  Kan folk inte bara fatta att jag inte vill?!

Pratade mycket med syrran igår. Verkar som att hon förstår rätt mycket vad jag känner fortfarande för exet. Och det känns skönt. Att vi är lika där, så att det inte är så många ord som behöver uttalas utan vi fattar ändå.

Men jag vet inte alls. Vill bara att det ska bli han och jag igen trots allt som skett. Ingen annan som man pratar med är som han, även om jag märker att jag håller mig till samma typ av personer... Varför kan jag inte bara släppa honom?

Men å andra sidan... Vad är alternativen?

Den dagen OM jag träffar nån annan och väljer att berätta vad som skett, kommer denne lägga benen på ryggen och springa därifrån. För vem vill ha en tjej som valt att göra det jag gjort? Väljer bort det många drömmer om.

Jag vill inte ha nåt stort hus, nån fancy bil och kärnfamijen. Nej det jag vill ha och behöver är trygghet. Men det kan jag endast själv se till att jag får.

Men man får ju fortsätta att önska. Och som jag sa till exet " Jag har dig hellre kvar som vän än att förlora dig helt". Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Men jag mår bättre av att vi i alla fall pratar. Jag hoppas bara att jag inte kommer att få falska förhoppningar.

Nu snart ny vecka, efter en kaosartad vecka på jobbet så blir det nya tag. Kommer i alla fall få köra en bil som jag gillar och känner ganska bra så det kommer nog att gå fint.  Hoppas att jag slipper Oslo-svängen bara... blev lite sur på transportledaren där då han skällde ut mig för att vi löst problemet med att lasten skulle fram då dragbilen sade upp sig med en trasig toppblockspackning och vatten i oljan. De kommer att få betala för en 18 mils omväg enkel resa MEN lasten kom fram, endast 1½ timme senare än önskad tid. Är inte det, det viktigaste? På ett sådant stort företag dessutom så anser i alla fall jag att de har råd med 36 mil istället för en förlorad last på det 10-dubbla...

Nej, slänga igång en film och sen sova!

Likes

Comments

För första gången på länge så börjar det närma sig slutet på månaden och det är inte en ensiffrig summa kvar på kontot!
Det känns så konstigt men bra:)
Överväldigande.
Jag är kass på ekonomi, men brukar ha en ungefärlig koll på vad jag gör av med.
Fick en chock idag när jag tittade på kontot och där var mer än jag trodde!

Ändå har jag ätit ute, tankat och köpt en aning för mycket cola!
Och på tisdag är det löning! Första lönen som innefattar 5 ggr mer än vad man fick av Soc.. Och detta på 2 veckors arbete..
Jag har pengar kvar på kontot!!! Awesome

Har även lyckats hitta en köpare till min trogna bil och funnit en ersättare, av samma märke men annan modell och nyare. Så det känns bra.

På kärleksfronten... Kan man välja och vraka bland killar som vill dejta. Om de bara anade...
Ändå är jag kylig, kort och det är inga obetydliga "puss och kram" hit och dit!
Men de verkar falla för det..
Oavsett vilka de än är, så är jag ointresserad till max... Så länge de inte är Han...
Han som jag inte kan släppa.. Sluta tänka på eller innerst inne vill ha tillbaka..

Vi pratar på fb, mycket! Nästan varje dag. Som vänner. Men jag överväger varje svar, låter han ta initiativen och håller mig lite tillbaka.
Jag vet inte om det är rätt eller fel..
Men idag kom frågan.
Han undrade om jag skulle tänka mig att kunna bli tillsammans med honom igen om jag fick chansen...
Svår fråga, men jag visste svaret trots allt som hänt..
Jag kunde inte heller ljuga, det går inte. Varken för mig själv eller nån annan..

Att hans svar var välkommet och att jag blev glad kan jag inte heller förneka. Ingen av oss är redo ännu men det kanske inte är omöjligt?!

Frågan är bara... Vad händer vid nästa kris?

Jag orkar inte bli lämnad igen mitt under en storm. Men å andra sidan släpper jag inte in någon annan heller på den fronten.
Dörren är stängd.
Jag kan inte rå för vad jag tänker och känner, jag önskar det men det är mycket man vill här i världen...

Sedan är det så fel att låta nån annan få chansen när man vet att de äkta känslorna brinner för en tredje part.
Så falsk är jag inte!

Mycket funderingar igen, tiden får utvisa vad som händer.. Mer kan jag inte göra.
Inga förhoppningar men innerliga önskningar...

Och ärligt talat, jag vet att min omgivning skulle sätta sig emot det... Men har slutat att lyssna på andra för de vet inte vad jag känner...

Ska försöka att sova nu i alla fall...

Likes

Comments

För ett tag sen skrev jag ju om att det kommer att komma lite olika steg här nu.

Det känns faktiskt som att jag är inne på Steg 3 nu, att äntligen kunna gå vidare.

Visst, jag är fortfarande helt förkrossad över exet. Men inte mår jag bättre av att gå och älta och hoppas, göra allt för att undvika mina drömmar om nätterna! Nej, det enda jag kan göra är att gå vidare på mina egna stora fötter. Och ser jobbet som en nystart. Även om jag är bitter och anser att kärleken kan kvitta, det kommer aldrig att bli så speciellt igen och det kommer definitivt att sluta på samma sätt ännu en gång så vad f*n ska jag med det till?

Nu är det ( för första gången i mitt liv) mig själv som jag fokuserar på. Är glad över att ha hittat ett jobb jag verkligen längtar till och vill fortsätta med för resten av mitt liv. Det är ju bara planerat i 20 år till då jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att bli gammal! Men men.

Utan nu är fokuset på jobbet som kommer att öppna stora möjligheter för mig, ett eget boende och en laglig bil (prio ett just nu) sedan om nåt år eller två, äntligen kunna känna mig skuldfri och ha pengar till en amerikanare igen! Känns som att jag har hittat lite styrka och att självförtroende börjar komma tillbaka igen.

Jag behöver inte gråta varje gång jag ser mig själv i en spegel. Jag behöver inte bygga upp nån fasad om allt är bra heller men... jag mår faktiskt bättre för varje vecka. Fick ju ett steg tillbaka förra veckan, men det är sånt som händer.

Mycket för att jag har insett att min nuvarande chef verkligen är toppen! Lätt att snacka med och uppstår det problem så löser det sig! Och det inger i alla fall en känsla av trygghet. Jag tror att det är vad jag behöver. Trots en olycka så har jag kvar mitt jobb. Utöver katterna och familjen så är det, det som betyder mest just nu.

Men jag är fortfarande sådan att nu tar vi en sak i taget. Inga förhoppningar, inga stora kliv. Utan mer att sakta men säkert med små steg ta sig framåt.  Jag drömmer inte om nåt fancy hus och Mr. Right, nej det ska mycket till innan jag sätter mig i nåt förhållande igen! Och ännu mer till för att ens överväga tanken på att skaffa en egen familj... Crazy Cat Lady, det är min grej nu!  Och så får det vara. För jag tänker aldrig mer lita på att man kan stödja sig mot någon annans axel när det är kämpigt.  Det finns bara en person som jag vet aldrig kommer att svika, ändå är jag alltid livrädd för att det kommer att ske. Även om han än en gång mer eller mindre räddat livhanken på mig...

Nej, nu ska jag laga mat... ( om jag minns hur man gör) och ladda upp inför kommande vecka som jag ser framemot!

Likes

Comments

Har inte bloggat på ett rejält tag, jag vet... Men har inte haft så mycket att skriva ner faktiskt.

Det har skett lite förändringar - till det positiva mestadels, men de flesta tankar och funderingar finns kvar. Men nu lägger jag 120% fokus på att få komma framåt. Givetvis utan förhoppningar, men sakta och stadigt så känns det som att det kan faktiskt fungera nu.

Att leva på ca: 2000:- kr i månaden som jag har gjort ett tag nu, är tufft. Du klarar matkontot men kan helt glömma att du ens har råd att åka och ta en fika med en kompis eller spontant lyxa till det genom att äta ute åtminstone 1 gång i månaden. Att ha så dålig ekonomi gör verkligen att man mår ännu sämre. Samtidigt har man inte riktigt haft orken att ta tag i det hela, utan med all enkelhet fått sjukskrivning på sjukskrivning. Men att gå hemma och drälla får i alla fall inte mig att må bättre. Det har jag gjort sen i maj månad och är så less på det. Sedan får man smällen av Försäkringskassan efter att ha skickat in alla papper och blanketter, att man är s.k nollklassad i deras värld. Ingen rätt till sjukersättning alls.  Nehej, tack för det. Beroende på att jag mestadels haft timanställningar i mitt liv, och hoppat runt bland de olika jobb jag haft. Tack, igen. Jag trodde att alla som har nån form av jobb och betalar skatt i detta land har rättigheten att bli sjuk. Men nej, det har man inte.

Samtalen med psykologen, ärligt talat.. Har inte gett mig så mycket, mer än att det kostat pengar och man fått gnälla av sig i 45 min. Bröt ihop under ETT av våra samtal, men det var snabbt över. Så nu har jag slutat att gå till honom. Det får inte mig att må bättre av att höra att det är synd om mig för det är det fanimej inte!

Sista sjukskrivningen gick ut den 5/10 nu och genast ligger Soc på en om att man måste skriva in sig på AF, bara ett problem. Min budget tillåter inte att jag har råd att åka 6 mil enkel resa dit in, för att kunna skriva in mig. Dessutom vet jag att det inte kommer att leda till några jobb heller. Känner ingen som fått jobb via dem, direkt. Såvida AF inte betalar deras lön. Men Soc har det som ett krav och jag tänkte faktiskt skriva in mig där. Bara för att de ville det.

Men nu behövdes inte det.

Den 13/10 var jag på arbetsintervju vilken kändes kanonbra! Avslappnad och naturlig. Fick åka med en ordinarie chaufför en vända till Norge och visa vad jag kunde, dagen efter ringer chefen och säger att jag kan börja på söndag eftermiddag =)

Så har nu jobbat en vecka i alla fall och det gick över förväntan bra! Ingen stress eller kaos som det varit innan, utan jag tog det lugnt och sansat, frågade om jag inte fattade och kom snabbt in i deras upplägg. Fick även höra via chefen att en truckförare tyckte att jag var en go och trevlig tjej som han tyckte chefen skulle behålla =) Kan inte ens beskriva hur glad jag kände mig att få höra det!  Samtidigt som det är underbart att få komma ut på vägarna igen. Köra, träffa nytt folk och andra trevliga chaufförer. Satt och snackade med en norsk chaufför i två timmar i veckan då vi väntade på att bli lossade ^^ Min bil var inbokad av transportbolaget vi kör för mellan 20-22 på kvällen, var där 19.45 och de började lossa bilen vid 23.30.... Behöver jag nämna att norskar är rätt sega av sig?

Alla på åkeriet är hjälpsamma och trevliga och det känns för bra för att vara sant. Men hoppas verkligen att jag lyckas behålla detta nu. Även om jobbet innebär att man ligger ute hela veckan. Men som sagt, är rätt trött på den här byn och har verkligen inget emot att sova på olika platser varje natt i en varm och go lastbil!

Så ska iväg igen imorgonbitti och kan säga att nu ligger man bara och väntar. Otålig!

Så lägger allt fokus på jobbet just nu, det som hänt i sommar ägnar jag inte så mycket åt då det inte ligger på mitt bord längre. Nu har jag gjort mitt och ärligt talat, så hade detta kaos pågått längre hade jag inte orkat! Gav nästan upp helt ett tag. År 2014 har bara varit ett rent jävla skitår och jag hoppas att det snart är över totalt!

Men, jag är fortfarande utan hopp, just nu glider man med i strömmen för att se vad som sker. Jag vågar inte hoppas på att det kommer att bli bättre... Väntar mest på nästa smäll....

Likes

Comments

En oerhört jobbig dag milt sagt. Allt har kommit upp till ytan igen. Även om jag vet att det är ett slags avslut.

Var iväg och hämtade mina tillhörigheter hos exet idag. Lång körning på ca 90 mil, många känslor som rörts till men det värsta var att träffa honom igen. Han var tillbakadragen och tyst mot mig, knappt en blick. Lite som om han var skamsen. Inte den glada killen jag minns.
Fick i alla fall hjälp att lasta så det gick ganska snabbt.
Men glad att brorsan var med, satt bara och skakade efteråt.. I 15 mil! Så skönt att slippa köra....

Jag vet att han aldrig mer varken vill prata eller se mig mer nu. Inte längre ens som vänner och det känns svårt.
Att personen som betytt så mycket för dig inte längre kommer att finnas i ditt liv.
Vi pratade lite igår... Han sa att han lagt allt bakom sig! Bara sådär...
Ingen reaktion alls...

Jag hoppas att jag bara var förbannad och arg på honom! Men nej, niagarafallen i ögonen och ensamheten, rädslan och saknaden är enorm. Ändå är ett sandkorn i öknen mer värt för honom än vad jag är....

Vill inte gråta mer! Vill bara kunna gå vidare som om ingenting hänt. Speciellt eftersom det verkar så jävla lätt för andra att göra det...

Å andra sidan, det har ju ganska oväntat trätt in en ny person i mitt liv.
Det var verkligen jättehärligt att tillbringa två dagar med honom. Enkelt, okomplicerat och naturligt och man kunde vara sig själv, så vem vet vad som sker... Han får mig i alla fall gladare och vi är på samma nivå... Vi trivs tillsammans och hastar inte in i något.

Så en väldigt blandad vecka måste jag säga men bröt ihop ikväll...
Fick just ett gulligt sms i alla fall :)

Önskar bara att jag hade ett liv att leva...

Likes

Comments

Mycket tankar och funderingar nu. Speciellt på kvällarna. Trots alla funderingar så kommer man inte fram till något alls. Det är som en cirkel och man kommer bara runt, runt, varken framåt eller bakåt.

Haft sista samtalet med kuratorn idag. Vissa saker är ju skönt att få bekräftade. Men är tacksam för all hjälp jag fått av henne. Men nu får psykologen ta över..

Annars så känner jag mig väldigt pressad, förvirrad och humöret pendlar upp och ner. Vet inte vart jag ska börja eller hitta orken.

En annan sak, som antagligen är anledningen till förvirringen. Men jag vet inte.
Fått kontakt med en annan kille, jättetrevlig och alla samtal flyter på så klockrent. Han är trevlig, och vi verkar ha samma åsikter om det mesta. Dessutom ser han oerhört bra ut, det är bara... Woow!
Men... Jag får samma känsla som i början med exet. Ständigt! De liknar varandra på många sätt. Både personlighet och utseende ( denna är dock snyggare)
Frågan är om jag vill ha tillbaka exet så mycket att jag av en slump träffar på någon som liknar honom?
Att jag försöker hitta en kopia att ersätta exet med?

Hur som helst, jag har sagt att jag behöver tid och det accepteras. Oavsett vad som händer så blir man i alla glad och känner sig bättre av alla fina kommentarer man får.
Inte vart så mycket neråt, bara tom på energi.
Liten förbättring kanske?

Likes

Comments

... Men jag hindrar mig själv hela tiden.

Har i några dagar funderat på att skriva till exet.
Men är inte säker på om det är någon bra idé.
Det kan inte bli idag i alla fall, för mår ganska hyfsat. Tills detta blogginlägget iaf!

Fick till och med i mig lite lagad mat men nu håller magen på att kollapsa igen. Man kanske inte ska äta första målet mat 21.30 heller men mår så illa av tanken på mat. Det är som om något inom mig säger stopp! Äter du så blir du tjockare igen och då kommer INGEN att vilja veta av dig mer... Sjuka tankar hör till vardagen numera tyvärr men nån form av ätstörning?! Nej det måste bero på det psykiska.

Jag vill veta hur du mår men jag tvivlar på att jag får ett ärligt svar.
Det finns så mycket jag vill säga till dig.
Bland annat hur mycket jag saknar och bryr mig om dig....
Tänk bara om det funnits en microliten chans att du ändrar dig!
Men i nuläget tror jag inte ens att jag får ett svar.

Och just ikväll kommer jag bara att må sämre om jag kontaktar honom.
Förr eller senare måste jag, av praktiska skäl men just nu så vill jag bara ha en reaktion och en förklaring. Men sakta inser man att det inte kommer att komma.

Har funderat mycket på varför jag känner sådan längtan och saknad.
Och det enda jag kommer fram till är att det inte handlar om vad han jobbade med eller vad han hade tex. Nej utan just han som person och all kärlek i alla fall jag kände!
Jag vill ha tillbaka det.
Närheten, tryggheten och värmen.

Det finns ingen annan.
Det spelar ingen roll vad andra säger till mig i sina hemska försök att få mig på fall. Så länge de inte är Han så bryr jag mig inte.
Så länge ord kommer från fel personer är de meningslösa!

Nu nalkas ännu en hemsk helg... Jag vet inte hur den kommer att gå men helgerna är fruktansvärda. Så återigen så kommer det att bli mycket sängliggande... Önskar jag kunde må bra men denna gången går det inte... För det känns som om det inte finns nån mening med något då man förlorat allt!

Kommer att bli ett långt samtal med kuratorn på tisdag i alla fall...

Likes

Comments

Jag vet en positiv sak i alla fall, eller kanske två.
1: jag är så tacksam för att min bror finns.
2: jag är nöjd med nya telefonen.

Vet inte hur många gånger min bror funnits där för mig. Ibland har han verkligen räddat mitt liv och hans stöd har varit så påtagligt att det inte gått att missförstå eller blunda för. Andra gånger har han ringt på exakt rätt tillfälle och genom allmänt småprat fått mig att må bättre.
De gångerna tror jag inte ens att han vet om hur mycket han hjälper mig...

Han är den enda personen som verkligen förstår om jag mår bra eller dåligt utan att jag visar eller säger det. Det går verkligen inte att bygga upp en fasad för honom och det är jag tacksam för!
Vi kan prata om allt, ibland behövs det inte ens ord...

Saknar honom jättemycket och våra stunder då man bara tog en tur på stan eller en fika. Så kravlöst och naturligt. Önskar verkligen att vi bodde närmare varandra.
Telefonkontakt i all ära men just att umgås, vare sig det är fest eller ej, är verkligen guld värt.

Han är en av få ( kanske den enda) som jag verkligen vet, finns där. Vad det än är! Han har mitt fulla förtroende och vet ALLT om mig. Förmodligen den enda personen som kommer att göra det oxå.

Han vet storyn om mina föräldrar och övriga släktingar. Han vet vilka as till pojkvänner jag gått igenom. Han vet om mobbingen, sextrakasserierna, misshandeln... Jaa allt!

Även om vi inte har någon biologisk koppling till varandra så är och förblir han min storebror. Den enda axeln jag vågar luta mig på när det är som det är.
Självklart är jag rädd att förlora honom också. Jag vet att alla som betyder något, nån gång försvinner.

Men brorsan har stått där i alla lägen, när det har varit bättre och sämre. Orubblig och stadig.

Jag önskar att jag kunde göra hälften av vad han gör för mig, för honom!

Det borde finnas fler som han - som alltid finns där och alltid håller vad de lovar!!

Likes

Comments