Header
View tracker

Nu är allting klart, jag satt hela kvällen igår med att fixa en ny look här på bloggen, ny header, nya huvudpersoner osv. Som ni ser kommer detta bli en Harry Styles novell vid namn Never Leaving.  Det ända som saknas nu är en handling i menyn (känns väldigt viktigt att ha) och sen är det klart. Första kapitlet lär komma denna vecka, så tills dess har ni något att klura på! 😉

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Heeeeej! Herregud, snart ett år sedan jag loggade in här sist.. Ni anar inte hur ledsen och hur dåligt samvete jag har pga detta, men jag tänker inte skriva mer än att livet har vart ett helvete till och från under denna tid. Det har inte heller funnits någon inspiration till att skriva när jag gick över från min mac till en stationär dator (man var liksom fast vid en och samma plats hela tiden) och dessutom har det inte funnits någon tid att skriva något mer på novellen. Men nu är jag verkligen skrivsugen, har fått upp inspirationen och även äntligen fått en ny bärbar dator så nu kan jag skriva vart jag vill och när jag vill!
Jag tyckte/tycker verkligen inte om Loved you first som jag nu skrivit närmare 30 kapitel av. Jag började novellen helt fel, jag har utvecklats så mycket under den tiden vilket gjorde att jag typ blev "ledsen" över hur dåliga mina kapitel var i början och jag hade inte planerat den nå bra alls. Därför har jag bestämt mig att avsluta den här, tyvärr. Jag måste få börja på nytt och skriva på något jag känner blir bra. Jag vet inte när jag kommer att publicera första kapitlet av den nya novellen, vi får se när det blir och jag kommer att ta den tid jag behöver, jag tänker verkligen inte stressa men samtidigt kommer det nog inte ta så lång tid för jag är verkligen taggad på att börja skriva här igen och jag hoppas verkligen på nya fina läsare men det hade även vart extremt kul om det är någon som läst förra novellen hittar tillbaka hit! Jag kan inte fatta att det fortfarande är personer som klickar in här varje dag (kollade statistiken direkt när jag loggade in idag och det är fortfarande ett 10 tal som besöker bloggen varje dag), jag blir otroligt rörd och bara ännu mer taggad på att börja skriva igen!

Likes

Comments

View tracker

Pågående novell: One Thing.. Stella Hamilton. Har varit bästa vän med super kändisen Zayn Malik i bandet One Direction sedan barnsben. Hur går det när hon flyttar tillbaks till London efter att ha bott i Sverige i några år. Kommer hon och Zayn ha samma vänskap och hur kommer hon och killarna också bli bra vänner? I den här novellen får ni följa med i Stellas händelserika liv med skratt, lycka, tårar och sorg..

Läs HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR eller klicka på bilden nedanför!

Själv älskar jag denna novell grymt mycket och jag läser den hela tiden, så fort ett nytt kapitel publicerats. Jag får tom lyxen läsa kapitel som inte ens publicerade än då jag och Emma (hon som skriver) e bästa vänner., Novellen e iaf den bästa jag läst, så ta er tid och läs, för den är sååååå bra. Du kommer inte ångra dig.
En till anledning varför ni bör läsa e för att utan Emma så hade inte min novellblogg fortsatt än idag. Jag får alltid inspiration från hennes novell, och de e alltid hon som "pushar" mig när jag inte har någon lust med novellen.
Love you ♥


Likes

Comments

"It's the first kid, right?", frågade hon lugnande och jag nickade. "Yes, it is.", sa jag med ett nervöst leende. "This could be a little cold.", sa hon och tog fram smörjan som skulle anvädas på magen. Jag andades djupa andetag och kollade på skärmen medan hon ledade efter något liv i magen. Det var knäpp tyst inne i rummet och vi väntade spänt på att få någon slags bekräftelse utav liv. "Hmm.. Wait.", mumlade barnmorskan.
_______________________________________________________________________________________________________

Jag spände blicken på barnmorskan när hennes blick blev seriös. Jag bet mig nervöst i överläppen och började svagt skaka i mina armar. Louis kramade om min hand ännu hårdare. "Take it easy.", viskade han och pussade på min hand. "Wait here.", sa barnmorskan och reste sig upp utan att ens se på oss. Hon gick ut genom dörren och en tår rann ner längst min ena kind. "This can't be true.", sa jag och skakade på huvudet. "Calm down Jen. She haven't said anything yet.", sa Louis och jag snyftade till. "Look at me.", bad han. "Look at me.", upprepade han när jag inte gjorde det han sa. Jag vände rädd blicken mot honom. "Nothing is wrong, okay?", sa han och lät övertygande. Jag nickade osäkert mot honom och hoppades att han hade rätt..

Barnmorskan kom in i rummet och med en annan läkare hack i häl. "Hello. I'm Dr. Black.", sa han och tog i hand med både mig och Louis. "There is nothing to worry about. I'm just going to check on your baby.", sa han och log snett när han såg hur rädd jag var. Louis nickade och jag stängde ögonen. "I can hear the heartbeat. The baby is healthy.", sa Dr. Black och jag öppnade mina ögon. Den nervösa känslan for ut mig snabbt och ersattes med lycka."Are you sure?", frågade jag, svagt darrig på rösten fortfarande. "Yeah. Do you hear this? It's really difficult to hear because the heart beats so fast, but the beats is your baby's heart.", sa han lugnande och log mot mig. Jag lyssnade på det surriga ljudet, men han hörde klart att det var något som dunkade. Jag hörde hur Louis snyftade lyckligt och pussade på min hand, och då kom även mina glädjetårar. "I'm sorry if we scared you up, but it's really difficult to find the heartbeats sometimes, so Dr. Stan called me, just to be sure." "Yeah, of course, I understand.", nickade jag och torkade bort mina tårar med min lediga hand. "I need to go, but nice to meet you. And good luck with the baby!", sa doktorn och tog i hand med mig och Louis igen. "Bye.", sa Louis och doktorn lämnade rummet. Våran barnmorska, Beatrice, satte sig bredvid mig och torkade min mage från sörjan, med papper. "So, I'm done. Now you can stand up.", sa hon och log mot mig. Jag nickade lite och ställde mig sakta upp ifrån sängen. Det var så mycket att ta in, så jag kände mig svagt yr. Louis höll min hand fortfarande och jag drog ner min tröja. "This is your baby.", sa Beatrice glatt och vände dataskärmen mot oss. Jag lutade mig framåt och la min ena hand för min mun. "Wait here". Beatrice gick ut ifrån undersökningsrummet och jag såg bak på Louis. "This is our baby.", grät jag. Han log stort och nickade. En glädjetår rann ner längst hans kind också. Jag vände mig mot skärmen igen och studerade livet, kroppen, som låg i min mage. Jag hulkade tyst och Louis kramade om mig bakifrån. Han kysste min hals och jag kände hans tårar. "I love you so much.", viskade han och han log stort. Jag vände mig om och la mina armar om hans nacke. "I love you to. You're my everything.", viskade jag. Allt kändes så bra. Så perfekt. Livet kunde inte bli bättre just nu. Verkligen allt satt där det skulle.

Min och Louis kram avbröts när dörren öppnades och Beatrice kom in. Hon log stort mot oss och riktade ett kort mot oss. "Here is the picture.", log hon. Jag tog emot det och tårkade ännu en gång bort mina tårar. "Your happiness is contagious indeed of itself.", log hon mot oss och satte sig ner på sin stol. Jag log mot Beatrice och hon började skriva saker på sin dator. "How safe is this system? I mean, nobody can reach the information, right?", frågade jag henne och hon vände sin blick mot mig. "It's really safe here. It's impossible to reach your information. You can feel safe here.", log hon och jag nickade till svars. "Thank you.", sa Louis. "Of course.", nickade hon. Beatrice fortsatte skriva och tillslut vände hon upp blicken mot mig och Louis. "Did you have any questions? About the pregnancy, the baby, the birth, protection? Anything.", frågade hon och såg på oss. Jag såg på Louis och han funderade. "I have a question actually.", sa jag. "Please sit down.", sa hon vänligt till oss och flyttade sin stol mot soffan där jag och Louis satte oss..

14.22 satte vi oss i bilen igen. Det blev ett långt, behövligt samtal med våran barnmorska. Efter ett tag där inne blev det många frågor som kanske var en aning onödiga, men som nog varje kvinna som var gravid för första gången, frågade. Men det blev även mycket frågor som tog lång tid att svara på, och en del som inte riktigt hade något svar men som ändå var skönt att fråga om. Efter idag var det bara lycka och längtan i min kropp. I alla fall just nu. Jag längtade efter familjelivet som väntade oss, och jag längtade efter att få se en person som var hälften jag & hälften Louis. Allting kändes perfekt just idag.

"Louis.", sa jag och vände min blick mot honom när vi klev ut ur bilen. Han såg på mig. "Thank you. For changing my mind about this.", sa jag och han log kärleksfullt mot mig. Han tog min hand och gick sedan mot våran lägenhet. Hela vägen upp för trapporna gick mitt leende ända upp till öronen, kändes det som. Allt kändes så underbart. Allt de läskiga som väntade ville jag inte tänka på. Inte just nu.

________________________________________________________________________________________________________

Alltså herregud. Min kompis berättade för mig igår att det var Oktober sist jag uppdaterade. Var det verkligen SÅ länge sedan? Men tydligen och jag e så ledsen. Men jag gör det bästa jag kan, jag lovar. Allting kommer bli så mycket bättre när jag finner tiden att avsluta denna novell och börja en ny. Jag kommer få sån otrolig inspiration och allting kommer bli så bra, jag bara känner på mig det, så bara håll ut!

Jag älskar er!

Likes

Comments

"Firstly, every word you just said is a big lie. Secondly, don't say that my fans are stupid again. Never. They means the world for me, just like you, and you know that. And they love you, and us together. If I'm happy, they are happy.", sa han till mig med ett uttryck jag inte kunde tolka. Men han var riktigt sur.
___________________________________________________________________________________________________

"I'm sorry.", mumlade jag tyst och såg ner i golvet. Jag vågade inte titta upp på honom. "Mhm.", mumlade han surt och la armarna i kors. Det blev en kort, pinsam tystnad mellan oss. "But look. You can't blame on me that you're going to feel ugly and everything you just told me, because I can't be pregnant to you, and I'm sorry for that. You're the woman." Jag bet mig svagt i underläppen för att hålla inne mitt skratt. Hur lyckades han allltid få mig så glad i de värsta stunderna? "Bur seriosly now. We want to have a family in the future, don't we?" Jag nickade. "Then we need to go through sometime. You need to be pregnant sometime, so why don't do this now, when we have this huge opportunity? Our life is always going to busy. And a kid doesn't going to ruin our life, you can still work and have fun!", sa han och fångade min blick. Mina ögon vattnades. "I can't effect what you think about yourself, but you should know that pregnant or not, you're the most beautiful girl I ever know. And no one going to look at you and think that your ugly or anything. Because you're so beautiful." Han drog in mig i hans famn och hans axel blev fort våt utav mina tårar. Jag kramade om honom och drog ett djupt andetag. "I love you.", viskade jag. Han strök sin hand längst min rygg och jag hörde hur han log. Nån minut efter såg jag upp på honom, torkade mina tårar med hjälp utav handlederna och tog ett djupt andetag. "Do you know what? Let's do this. What can we lose except money?", flinade jag och snyftade lite. Han såg på mig och hans leende växte. "Are you sure?", frågade han leende och jag såg tårar i hans ögon. Jag nickade och fällde några nya tårar. Dock hade det övergått till glädjetårar. Louis ögon fylldes med tårar och jag kramade om honom igen. "I'am stupid, right?", flinade jag och Louis skakade på huvudet. "Or, maybe, but you only live once.", viskade han. Jag log brett och lossande mitt grepp om honom. "But we can't be to happy. If I've counted right with my last period, I'm only in week seven. We need to wait to week twelve before we can rule out miscarriage to about fifty percent.", sa jag och han nickade. "Of course.", nickade han allvarligt. Jag log och kramade om honom ännu en gång.

Jag och Louis skulle förhoppningsvis bli föräldrar. Mamma och pappa. Mor och far. Det lät så knäppt. En dröm sedan långt tillbaka skulle komma till uppfyllelse. Att något som jag aldrig trodde var möjlig skulle bli sann. Ända anledningen till mitt tvivel var jobb. Men jag kan ju fortfarande fota, även om jag var gravid eller hade barn?

5 veckor senare

Mer bråk mellan mig och Louis hade det inte varit. Endast några konflikter hur vi skulle hålla detta hemligt och sedan hur vi skulle berätta det för nära. Tillslut hade vi bestämt oss, dock visste vi inte om det skulle hålla, men det återstod att se. Annars hade jag svävat på ett rosa, dock väldigt nervöst moln. Jag hade bokat om aborten till ett ultraljud vilket kändes sjukt, men samtidigt underbart på något vänster.

Idag gick vi in i vecka tolv. Louis hade tagit ledigt för att vi skulle på spa enligt han, men egentligen var det idag vårat första ultraljud. Vi båda hade längtat så mycket efter att se något tecken på liv, då jag vart väldigt orolig, som kanske alla egentligen är första gången. Jag hade haft en känsla av missfall, då jag aldrig ens trott, att jag kunde skaffa barn.
"Are you ready?", frågade Louis och kramade om mig bakifrån. Jag höll kvar händerna mot diskbänken och drog ett djupt, lugnande andetag. "Yeah, I guess.", sa jag lågt och slöt ögonen. Nervositeten inom mig hade jag haft sedan jag vaknat.
Jag vände mig om mot Louis och la armarna mjukt om hans nacke. "What did the boys say?", frågade jag och han ryckte på axlarna och skakade sedan på huvudet. "Nothing much actually.", sa han och log snett. Jag nickade och log lite tillbaka mot honom. Jag släppte honom och ställde mig framför spegeln i hallen. Louis kom efter mig. Jag ställde mig på sidan och drog upp mitt linne en bit över magen. "Do you think that they're going to see?", frågade jag och såg på magen i spegeln. "Who?" Jag såg bak mot Louis. "The boys. Do you think they're going to see or realise that something isn't normal before we actually going to tell them?", frågade jag. Han skakade lite på huvudet. "No, I don't.", sa han kort bara för att inte oroa mig. Louis hade knappt sett nån skillnad alls på min kropp, medan jag såg en massa skillnad.
Jag drog ner min tröja och drog på mig mina converse. Louis drog också på sig sina innan han låste dörren till lägenheten och vi gick ner mot parkeringen. Egentligen var det en riktigt dum idé att vi två skulle tillsammans till barnmorskan då graviditeten kunde komma ut hur lätt som helst i median, men första gången kändes viktig både för mig och Louis. Jag ville ha med mig han som trygghet då jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera situationen varken om det var ett bra, normalt besked eller ett dåligt. Och Louis ville såklart vara med då han ville vara med och se barnet för första gången och även vara där för mig.
Vi hoppade in i bilen, Louis fick köra men jag satte mig i baksätet för säkerhetsskull, då man inte såg in genom glaset där bak. Vägen dit gick riktigt långsamt. Alla möjliga tankar hann dyka upp på vägen. "Louis." Han såg fort bak på mig. "Yeah?" Hans röst lugnade ner mig. "Are you ready?", frågade jag honom. "No, I don't think you can be ready for this. But it's now or never." Jag log åt hans svar. "I love you.", log jag. "I love you.", sa han leende.Tio minuter senare var vi framme och än så länge var allting lungt. Vi gick hand i hand upp från parkeringshuset mot vårdscentralen. Vi hade valt en mera privat barnmorska för allt skulle hållas så hemligt som möjligt.

När vi hade slått oss ner i det tomma, fräscha väntrummet tog det för mig en evighet innan hon kom, men egentligen väntade vi bara i fyra minuter innan barnmorskan kom in i väntrummet. "Jennifer Tyler?", sa hon och såg frågade på mig och Louis. Jag nickade och vi reste oss upp. Louis la sin hand på min rygg och jag drog ett djupt andetag. "Now or never.", citerade jag Louis lågt och såg ner i golvet påväg in till undersökningsrummet. Bara att se sjukhussängen gav mig smått panik vilket Louis tydligen märkte då han strök mig längst ryggen. Barnmorskan stängde dörren efter oss och tände lampan vid hennes skrivbord. "Hi and welcome. I'm Beatrice Stan.", sa hon trevligt och skakade sedan han med oss. "Louis.", sa Louis medan de skakade hand och jag sa även mitt namn när vi skakade hand, även om hon redan visste det. "Do you want to talk a little bit before or do you want to go straight to the ultrasound?", frågade Beatrice och jag såg på Louis. "Ultrasound.", bestämde jag mig för och hängde av mig min vinterjacka. Louis gjorde samma sak. "Okey. Then you could just lay down on the bed or bench, what ever you want to call it.", sa hon trevligt och knappade in något på tangentbordet. Jag gjorde som hon sa och Louis satte sig på stolen bredvid britsen. Jag tog hans hand och kramade om den hårt. "It's going to be alright, take it easy.", sa han lågt och pussade min hand. Jag nickade lite och hoppades att han hade rätt. Beatrice släckte lampan och satte på sig ett par gummihandskar. "It's the first kid, right?", frågade hon lugnande och jag nickade. "Yes, it is.", sa jag med ett nervöst leende. "This could be a little cold.", sa hon och tog fram smörjan som skulle anvädas på magen. Jag andades djupa andetag och kollade på skärmen medan hon ledade efter något liv i magen. Det var knäpp tyst inne i rummet och vi väntade spänt på att få någon slags bekräftelse utav liv. "Hmm.. Wait.", mumlade barnmorskan.

___________________________________________________________________________________________________

Äntligen är det ute!

Bra/Dåligt? Vad vill ni ska hända? Vad tror ni kommer hända? Kommentera så blir det mycket lättare för mig att skriva! :))

Kram så länge, love you!

Likes

Comments

(OBS OBS OBS OBS: RÖRIGT INLÄGG)

Alltså denna uppdateringen. Skäms så jag har lust att dö typ. Men de e såhär att jag går igenom otroligt mycket just nu. Skolan dödar mig, senaste veckan hade vi tre prov, och läxförhör de dagarna de inte var prov. Kul liksom. Not. Iaf, hemma är det inte bra alls. Egentligen har jag ingen lust att berätta vad som har hänt, det är liksom väldigt privat och även otroligt jobbigt för mig, känner själv att jag inte klarar av detta nå mer, men bara för att ni ska få en bild varför bloggen ligger till såhär kan jag säga att det handlar om otroligt livsfarliga grejer, exempel Narkotika/droger. Mer om det varken vill eller tänker jag inte ta upp, men då kanske ni fattar varför jag har vart såpass off. Så varenda kommentar att ni förstår att det inte är så bra uppdatering värmer, otroligt stark. ♥

Nog om mig, till Novellen. Jag har funderat på att lägga ner bloggen, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Dels för att jag älskar att skriva, de är en stor passion. Även för att jag vet att ni inte vill det, efter dessa snart nio månader förstår jag att ni verkligen tycker om det jag gör. Era fina kommentarer och att statistiken är otroligt bra, även fast jag inte uppdaterar är som ett kvitto för mig att ni tycker om detta och att ni flitigt väntar på nytt kapitel.
Jag gör inte detta för att jag "kan", utan för att jag just nu inte har tid att sätta mig framför datorn. Sen när jag väl sitter här så har jag otroligt svårt att hitta insperation, då jag inte riktigt gillar Loved You First längre.
Där har vi nästa ämne. Jag har tänkt att sluta skriva på LYF och påbörja en ny, men har även här bestämt mig för att fortsätta skriva, kanske fyra, fem kapitel till? (Förhoppningsvis får jag till dom nu på höstlovet) Och sedan efter det börja en ny. Alltså att korta ner LYF och sedan direkt börja en ny. Hur låter det?

Nu tänker väl ni; Varför? Jo för att jag har tröttnat. Det var så länge sedan jag startade LYF, och jag har utvecklat så sjukt. I början var det så otroligt oseriöst, och vill börja något som är seriöst från början. Ett misstag jag gjorde med LYF var att påbörja mitten av deras relation. Skulle börjat från början liksom.

Kortfattat; Jag är ledsen för uppdateringen, kommer förhoppningsvis bli bättre efter att ha påbörjat en ny då jag vet att min insperation kommer flöda på som vanligt då. Så jag kommer kanske skriva 3-5 kapitel till på Loved You First, sedan påbörja en ny, mycket bättre novell.

Likes

Comments

Yes, kände för en förändring, så nu är allt renoverat. Ledsen dock för kvaliteten på header, men nattstad dödar den hela tiden :( Men ska försöka fixa det, men ni får stå ut så länge ;)

Men vad tycker ni? Känns mycket mer proffsigt än den förra, och de var ett tag sedan jag bytte! Hoppas iaf att ni tycker om den lika mycket som jag, för gud vad jag har kämpat. Har klippt ut killarna vilken tog en jäkla tid, klippt ut lite annat och satt ihop, vilket jag blev riktigt nöjd med. Påbörjade i fredags, satt och fixade igår med den tills klockan var kvart i två på morgonen och idag från 10 tills nu ;)

Men iaf, hiss eller diss? Lämna gärna en kommentar! :) 


Likes

Comments

..."Nothing.. Just thinking about how much I love you.", log jag. Hon fick ett svagt leende på läpparna och reste sig upp. Hon la armarna runt mina axlar och såg på mig. "I love you to.", viskade hon och kysste mjukt mina läppar. Jag besvarade hennes kyss mjukt och drog mig sedan undan. "Dinner is ready.", log jag och kysste hennes panna. Hon nickade lite och gick ut i köket. Jag såg efter henne med ett leende innan jag också gick ut. 
________________________________________________________________________________________________

Under middagen pratade vi mycket om beslutet vi nästan fattat. Eller rättare sagt, hon hade fattat. Jag visste inte riktigt vad jag ville eller vad jag kände, men jag vågade inte riktigt säga något, då Jennifer verkade ha bestämt sig. Och då var ju ändå inte riktigt jag som kunde bestämma, då det var hon som var viktigaste i dethära, då jag inte är hemma så ofta som hon e, och det skulle vara hon som skulle sköta nästan allt, eller bra mycket utav det i alla fall. Jag kände mig riktigt förvirrad.

"Huh?", Frågade Jennifer. Jag vände upp blicken från min mat och såg på henne. "Sorry, I..", sa jag med en låg ton och såg ner i maten igen. "Louis, what's wrong?", frågade hon och la ner gaffeln på tallriken. "Nothing. I'm just a little bit confused.", svarade jag och reste mig upp. Jag hann precis sätta in tallriken i maskinen och tacka för maten innan det började vibrera i min bakficka. Jag drog upp min mobil och svarade då Zayn ringde. "Hi mom!", sa jag lite högre för att Jennifer skulle tro att det var hon. "What Louis?", sa Zayn genom telefonen. Jag stängde på balkong dörren efter mig och satte mig på den ena vita trä stolen. "Sorry. It's just a little bit intense between me and Jenn right now.", sa jag och kastade en blick mot dörren för att se om jag verkligen hade stängt den. "Why?", frågade han och jag hörde hur han rynkade ögonbrynen oroligt. "Long history..", sa jag dämpat. "Lou..?" Han väntade på att jag skulle berätta. "Jenn's pregnant." suckade jag. "Wait what!?", flög det ur honom. Jag hyschade på honom. "Yeah, I know.", sa jag och pillade lite med mina egna fingrar. "But you don't seem so happy with it?" Jag tog ett djupt andetag. "I don't know. I was shocked first, and thought that we shouldn't keep it, but I don't know right now. First Jenn wanted to keep it, but now she don't. She think that we don't have the time and we aren't ready. And maybe we're not, but.. yeah." Zayn drog ett djupt andetag. "I don't know what to say. You should know.." Han funderade lite på hur han skulle förklara det. "That an abortion is really hard..", sa han. "No, you know.", sa jag sarkastisk. "No, man. I really mean it. Me and Perrie did it about two mounth ago.", sa han med dämpad röst och jag fick som en liten chock, då jag aldrig skulle kunna föreställa mig det. "How?", fick jag ur mig. "No, forget that question. Why?", frågade jag och drog upp ena benet och la foten på låret. Jag flinade svagt åt den dumma frågan jag först ställde. Jag hörde hur även han tyst skrattade till. "I think you know how.", skrockade han. "But we're far from ready to have a child. We have only been together for a year and a half, so yeah. But Lou, you need to talk with Jenn. You have a good relationship, a good home and everything. The only thing that could affect this, is if Jenn doesn't want this baby." Zayn var sällan såhär seriös. "I'm pretty sure that you are worried about your, I mean our carriers, but don't. We're gonna figure it out if you're keeping it. We always do." Jag nickade svagt med ett leende, för att han var så stöttande. "Are you reading my mind?" Han skrattade tyst till. "No, but seriously Zayn, thanks. I really nee.." "Thank me later. Just go and talk to Jennifer now, okay? Promise?" "Promise.", sa jag och fick fram ett litet leende. Zayn, eller alla killarna, var ibland för bra för att vara sant. Tillslut sa vi hejdå och jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag hann inte göra någonting annat förens Jennifer kom ut. Hon satte sig i på andra sidan bordet och stirrade ner i stengolvet. Sedan höjde hon upp blicken. "You want to keep it?" Hennes röst var svagt och det hördes som att hon darrade lite. Hon hade lyssnat på mitt och Zayns samtal. "Jenn, I.." "No Louis, just answer. Yes or no?", frågade hon kallt. "Yes! Or, i mean, I don't know. We have busy life, I know, but I think we can handle that. But if you don't want to have this child, we are not gonna keep it. But if you want, I also want it." Min blick far ner och Jennifers upp på mig. Jag vred blicken mot henne och hennes ögon var fyllda utav tårar. Jag såg ända har ifrån att hennes underläpp darrade. "I didn't mean to make you sad..", sa jag tyst. "You just make it sound so easy..", började hon och ställde sig upp. "But it's not YOU, who is going to be fat, it's not YOU, who are going to feel ugly, it's not YOU, who going to take all the pain, it's not YOU, who are going to take the most hate from your stupid fans, it's not YOU, who are going to have this baby in your stomach for nine month, it's not YOU, who are going to give birth to this baby, it's not YOU who never could go out and have fun again because it's not you who are going to have a baby who taking all of your time, and it's probably not YOU, who are going to take care of this child the hole time.", grät hon.

Jennifers perspektiv

Jag ångrade det jag sa direkt. Det måste svidit för Louis. Men ändå var jag så dum att jag inte sa något, och stod istället för vad jag precis sagt. "Wow.", sa Louis och såg sig runt på gården för att se att ingen såg oss innan han vände sig mot mig. "Go inside.", sa han skarpt. Jag stod kvar. "I said, go inside.", upprepade han strängt med hårt blick på mig. Suckandes vände jag mig om och ställde mig innanför dörren. Han gick efter mig och stängde balkongen ännu hårdare än vad som behövdes. Jag såg ner i golvet. "Firstly, every word you just said is a big lie. Secondly, don't say that my fans are stupid again. Never. They means the world for me, just like you, and you know that. And they love you, and us together. If I'm happy, they are happy.", sa han till mig med ett uttryck jag inte kunde tolka. Men han var riktigt sur.

Likes

Comments

Jag skäms över uppdateringen, de gör jag. Vågar varken kolla era kommentarer eller statistiken, då jag är rädd för att misslyckas. Jag tycker synd om som får vänta så länge på mig. Men jag går i högstadiet, och det är sååå mycket. Blivit behandlad som skit och har det så jobbigt hemma, så har t.o.m fått en psykolog för att få prata med ens någon. Mår så dåligt att ni anar inte. Får därför ingen inspiration bland allt skit. Hade betytt otroligt mycket om ni bara la en pepp kommentar till mig i detta inlägg eller skriv vad ni tycker är dåligt, vad som ska förbättras och kortfattat vad ni vill ska hända i novellen. Snälla? Tror verkligen det skulle hjälpa en bit på traven med det nuvarande kapitlet, och snart slutet på Loved You First. Vill verkligen inte lägga ner novellen, och tror inte att ni heller vill det. 

Annars då? Har ni köpt biljetter till Where We Are Tour? Jag har!

Likes

Comments

...Att de hjälper inte ett dugg att ni spammar med kommentarer i olika namn. Jag ser era IP nummer, och ser även tid, så de e lätt för mig å se om ni har publicerat mer än en kommentar, satt ni tror att de ska gå fortare. De tar bara längre tid för kapitlet att komma ut då jag för det första måste rensa och plocka bort kommentarer, och sen kanske nån person går in å ser att "Amen de är ju så många kommentarer de ska vara, så då behöver inte jag kommentera". Men sen ser jag och plockar bort, och då är de kanske inte tillräckligt många kommentarer, så då tjatar folk bara efter nästa för att de tror att de ska komma. Men jag ska ha så många kommentarer som jag ber om innan jag lägger upp kapitel, och jag räknar en IP adress som en kommentar.

Kommer ni ihåg vart dehär är ifrån? Om 11 dagar e de redan ett år sedan...
Tiden går så fort

Likes

Comments