Orken, motivationen och glädjen är i stort sett obefintlig. Morgnarna är värst. Vaknar upp och inser att det faktiskt är på riktigt. Du vill inte vara kvar i mitt liv längre. Jag betyder ingenting för dig. Vardagsbestyren blir allt svårare och svårare. En enkel städning känns som ett oöverkomligt hinder. Andningsmönstret är konstant ur schack. Ångesten är påtaglig, paniken pyr och jag behöver nästa kippa efter luft.


Ska försöka träna idag. Försöka återgå till någon rutin.  Får. Inte. Ge. Upp.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Recap

Det är märkligt hur marginella händelser kan leda till oförutsägbara och stora förändringar. Ömsom bra ömsom dåliga. Ibland önskar jag att jag aldrig hade tagit det där extrajobbet för snart 4 år sedan. Ibland önskar jag att jag aldrig gått ut den där kvällen då vi sprang på varandra. Eller att jag samlat mod för att gå fram till dig samma kväll. Det var många slumpmässiga pusselbitar som klaffade och som lade grunden för dig och mig. För oss. Det kanske kommer en dag då jag inte ångrar dig. En dag då jag inte ångrar vår tid. Och kanske, bara kanske - en dag då jag tittar tillbaka på oss med ett leende. Jag kan bara hoppas att jag någon gång är dig tacksam för allt det vackra jag fått av dig.


Så började det

D var det absolut första jag lade märke till. Jag tror inte att jag kunde slita blicken ifrån henne en sekund. Min fokus som borde ha varit vid att sätta mig in i det nya jobbet, var helt rubbad. Där & då visste jag att hon var det absolut vackraste jag någonsin sett. D hade en nästan overklig och sublim dragningskraft. Jag blev helt betagen av hennes fängslande ögon och det mest förtrollande leende jag skådat. Jag försökte ta alla tillfällen jag kunde till att inleda en konversation med henne eller bara försöka komma henne nära. Men jag vågade inte riktigt ta klivet över tröskeln. För vad skulle hända om jag blev avvisad?

Dagarna gick och min hemliga förälskelse bara växte och växte. Och så kom dagen då vi båda slutade på jobbet. Mina enda tankar var: Kommer jag någonsin få se henne igen? Och varför vågade jag inte ta krumsprånget?

Jag tror att jag ältade detta i nästan 3 månader. Och då, ungefär 3 månader senare stod hon där - den vackraste människan jag någonsin mött - vid sidan om dansgolvet på en nattklubb. Jag kände hur pulsen rusade. Nu måste jag göra något. Jag kan inte leva med att inte ha tagit den där chansen. Utan någon förberedelse eller något vettigt att egentligen säga, samlade jag det lilla mod jag kunde och gick fram. Jag minns inte i vilka exakta ordalag jag uttryckte mig men kontentan var typ: Jag är kär i dig.

Otroligt nog dröjde det inte länge förrän vi träffades igen. Denna gång avsiktligt.

Jag kommer aldrig glömma hur D’s ansikte och leende tindrade varje gång jag åkte ut för att träffa henne. Och jag minns fortfarande hur varmt det kändes när jag tog hennes hand i min. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag längtade som ett barn längtar till julafton inför varje gång vi skulle ses. Och jag var så rädd och nervös så att jag knappt kunde prata. Samma nervositet och pirr i magen känner jag varje gång hon ler åt mitt håll. Ett leende som säger så många saker på samma gång. Det tog oss timmar bara att säga hejdå till varandra. Vi pratade i telefon nästan hela nätter. Vi höll om varandra hårt och längre, och det kändes som om vi aldrig skulle kunna släppa taget. Vi bråkade intensivt, men vi älskade ännu mer intensivt. Vi båda föll hårt och snabbt. Tiden gick.Men den där känslan av att vara nykär släppte aldrig riktigt. Vi gjorde allt tillsammans. Vi var oskiljaktiga. Vi mådde bra ihop och vi mådde dåligt ihop. Vi skrattade och vi grät. Vi fanns där för varandra. Vi planerade våra liv och vår framtid. Vi älskade varandra. Det var hon och jag mot världen. D var min bästa vän.

Likes

Comments

Konsten att släppa taget

Det har nu gått lite mer än en vecka. En vecka sedan mattan drogs undan under mina fötter. Min trygga tillvaros hörnstenar rämnade och jag utelämnades och övergavs i en kylig ensamhet.Detta är min berättelse om hur det är att våga älska någon fullt ut. Att våga bli älskad tillbaka. Att våga släppa in någon på djupet och att våga känna tillit. Men det är också en berättelse om att bli övergiven, lämnade och sårad. En berättelse om att vara ensam. Och förhoppningsvis en berättelse om att ta sig tillbaka. För än så länge har jag inte gett upp, även om det vissa dagar känns hopplöst.

Jag älskar henne fortfarande otroligt mycket, fastän det är det sista jag vill. Hon har ju lämnat mig. Kärlek är ju inte kärlek om den inte delas. Jag önskar så att jag kunde vara helt rationell och inse att min bild av vår kärlek inte längre stämmer överrens med verkligheten. Men vårt sinne spelar ju oss ett sådant grymt spratt: minnen, sinnesintryck och känslor romantiseras och idealiseras tusen gånger om. Ofta inte helt olika den mest romantiska spelfilm. Jag måste bara inse att en känslomässig fattigdom inte är något åtråvärt och att den ömsesidiga kärlek som en gång funnits, inte längre kvarlever. Men jag är ju bara människa.

Just nu tar jag det dag för dag. Panikångestattack för panikångestattack. Jag försöker motbekämpa känslorna av hopplöshet och ensamhet. Jag brister ut i gråt, ofta och mycket. Men dagarna går och än har jag inte gett upp.

Baby steps.

Likes

Comments