-Jag vill inte klippa lugg, sa jag medan tårarna rann längs kinderna.
Jag minns fortfarande paniken i bröstet, visste att chansen att få som jag ville var minimal. Tror att jag gick i fyran då.
-Ingen annan har lugg, försökte jag.
-Men du kan inte gå runt såhär med håret i ansiktet, sa han. Du ser ju ingenting.
Jag hatar fortfarande när andra talar om för mig hur jag känner eller vad jag tycker, jag har liksom utvecklat någon jävla allergi mot det. Hur kan någon annan påstå sig veta bättre än jag vad jag känner, ser eller tycker? Ingen annan är ju i min kropp eller i mitt huvud eller hjärta.
-Ok, hämta skolkatalogen så räknar vi hur många som har lugg och hur många som inte har det, sa han.
Alltid skulle man ha bevis för att det man sa stämde. Så det var ju förstås lättare att inte säga emot och göra som han ville. Jag brukade anpassa mig, nästan alltid. Men jag ville verkligen inte ha lugg.
Det visade sig vara ungefär lika många med som utan lugg i min skola. Så ja, han klippte mitt långa fina hår medan jag satt där och grät.
Om han var utbildad frisör? Nej, absolut inte. Det blev jättefult. Så pass att mamma sedan fick ta mig till frisören direkt när det blev hennes vecka igen.

Först nu i vuxen ålder kan jag sätta ord på det jag kände då. Jag kände mig kränkt. Och det var varken första eller sista gången.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments