Kan inte beskriva min glädje över att äntligen kunna träna som vanligt igen. Sjukt hur mycket en tappar på bara ett par veckors uppehåll, men det är ändå kul att vara igång. Har tagit det hyfsat lugnt med just benen för att inte skada knät något mer, men jobbar mig sakta tillbaka. Vi är så pepp, särskilt Azra!

Här ser hon lite gladare ut.

Tills hon tröttnade på mig.

Fick äran att instruera Azra och Diana under sitt benpass. De fick göra:

10 st steg på box med vikter inkl. squats (alltså: steg upp på box, ner, en squat, steg upp med andra benet osv.)
15 st höftlyft med vikter
10 st sparkar per ben i kryssdragaren (hahah eller jag tror den heter så?)
15 st squats med kettlebell
20 st utfallssteg med vikter

4 sets av detta. Var så avundsjuk att jag inte kunde vara med! Fick hålla mig till överkroppen.

Såhär positiva och glada var de efteråt! Är riktigt sugen på att bli PT faktiskt. Synd att det är lika enkelt som att bli rockstjärna typ. Men det är definitivt en hobby!

Kram <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Quito, Ecuador

Det är svårt att hitta realistiska bilder från en stad på Google måste jag säga. Men jag antar att det ungefär är såhär staden ser ut haha. Eller inte alls. Har ingen aning.

När jag är klar med min spanskakurs (vars sista vecka spenderas på Galapagosöarna, mer om den delen av resan finns att läsa under fliken Sydamerika) återvänder jag till Quito där min resa började. Här kommer jag att volontärarbeta med ett projekt som heter Day Care Centre. Jag citerar från Go Explores hemsida:

"Detta projekt ligger i ett av de fattigaste områdena i de södra delarna av Quito. Här hjälper man de mindre barnen (3-5 år) på förmiddagen och de lite äldre barnen (upp till 13 år) på eftermiddagen, de kommer för att få hjälp med läxorna, leka eller bara för att lära sig lite engelska och känna tryggheten.
Projektet jobbar och strävar efter att få bort barnen från gatorna, hjälpa dem vidare, få dem att inse att utbildning är bra och positivt. Här får barnen vara barn, leka, spela, skratta och umgås med både andra barn och med volontärerna. Här erbjuds läxhjälp och uppmuntran att gå i skolan, barnen får även lära sig om kost, hälsa och hygien som är väldigt viktigt för dessa barn."

Bilder lånade från Go Explores hemsida: https://www.goxplore.se/program/volontar-ecuador#program

Detta kommer jag alltså att jobba med i två månader. Wow. Känns så overkligt att läsa och skriva om det, men det sker ju faktiskt snart. Bilderna ser helt främmande ut men de är snart min verklighet. Det kommer att bli spännande, jobbigt, härligt, fruktansvärt och säkerligen helt fantastiskt.

Quito, Ecuador

Det är mycket som kommer att bli svårt, förbereder jag mig för i alla fall. Jag kommer att sakna mina vänner, familjen och David såklart. Kommer sakna svensk mat, fast inkomst, vårt kösystem och det faktum att jag inte behöver vara rädd när jag går ut på gatan själv. Kommer sakna mitt hem.

Men det kommer bli bra ändå. Så sjukt, galet bra. 

Kram <3

Likes

Comments

Cajsa sitter framför mig och sjunger med i Ulrik Munthers nya singel som spelas på högtalaren. Vi knaprar lakrits och försöker koncentrera oss. Hon pluggar, jag bloggar. Studier ligger så långt bort för mig, in i framtiden. För henne ligger det på borde framför henne. Det är fint ändå att leva med människor vars verklighet skiljer sig så mycket från min egen. Men så är det förstås alltid. Ingen är ju den andra lik.

Klockan ringde 07.15 imorse och jag nästan studsade upp. Åt min gröt och cyklade till gymmet i takt med soluppgången. Körde ett svettigt spinningpass och kände sådan glädje över att knät äntligen inte gör ont längre. Tacksam över att ha en fullt fungerande kropp som jag kan göra vad jag vill med. Vad jag vill.

Tog ett tåg till Mullsjö där jag mötte Cajsa. Vi hade planerat en secondhandrunda, så vi åkte till Erikshjälpen i både Mullsjö, Habo och Ljungarum (där de för övrigt har stans bästa och mest prisvärda räksmörgås! Tips!) Är några assietter, tre kryddburkar och en julstjärna rikare. Har egentligen en strikt budget inför resan, men kunde inte låta bli. Och pengarna går ju till något bra! Intalar jag mig i alla fall. Men det är bättre än att köpa en onödig top på HM. Även om det är mänskligt att göra det ibland också.

"Det är ju faktiskt en klassiker!" sa jag när jag lade ner denna i korgen. Försökte antagligen övertala mig själv mer än Cajsa som skrattade åt mig. Men visst blev det fint!! Nej det är inte för tidigt med julsaker. Har nynnat på "Jul, Jul, Strålande Jul" hela veckan. Det är okej.

Nej, nu ska jag ta tag ordentligt i att skriva en fortsättning på min Sydamerikaresa innan Elvira kommer och vi ska göra halloumiburgare. Är sjukt lärorikt för mig att researcha och skriva inlägg om resan här, just för att jag knappt själv har någon aning om vad som väntar.

Kram på er <3

Likes

Comments

Nyttigt, sockerfritt och kalassmaskigt. Vad mer kan en begära?

Receptet:

2 mogna bananer
2 ägg
3 msk honung
3/4 dl rapsolja
1 dl keso
1 dl havregryn
2 dl grahamsmjöl
1 dl specialmjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk kardemumma
1 tsk kanel
1 nypa salt
Valfri topping

1. Sätt på ugnen på 200 grader. Fyll en plåt med bakformar.
2. Mosa bananerna. Vispa ihop med äggen, honungen, rapsoljan och keson.
3. Blanda alla torra ingredienserna seperat. Vänd sedan ner i smeten.
4. Fyll formarna till hälften, de sväller lite i ugnen. Toppa med vad du vill! Jag använde hasselnötter, tranbär och blåbär.
5. Grädda mitt i ungen i 15-20 minuter.

Klart!

Låt svalna innan servering. Passar YPPERLIGT att ätas tillsammans med banan-och-jornötssmörs-glass. Tips!

Har inte tränat på ett par veckor nu eftersom att jag har haft så ont i mitt knä (är äntligen på bättringsvägen dock!), men planerar att testa gymmet nu i veckan. Passade därför på att preppa dessa energifyllda godbitarna så jag orkar träna. Det är ju bland det värsta som finns att träna helt dränerad på energi, när vikterna känns tyngre och tyngre för varje minut. Brukar ofta bli så för mig eftersom att jag alltid tränar efter jobbet. Får vara noga med att äta något innan gymmet så jag orkar hela passet. Ofta blir det bara en frukt eller knäckebröd, men detta är ju mycket godare! Hoppas ni har en fin vecka <3 Kram!

Likes

Comments

Lördagen började på STUK i Jönköping, ett nyöppnat bageri och bistro med inte bara gott kaffe utan även en skön atmosfär. Skadar ju inte att de använder närproducerade och ekologiska råvaror

Efter kaffe och mysiga samtal gick vi till Jönköpings länsmuseum som har utställningen "We Have A Dream" just nu. Där fick vi se och läsa om olika människor från världens alla hörn, om allt gott de har gjort och fortfarande gör. En får ju alltid läsa om och se allt ont som händer i världen, och det ska vi självklar inte blunda för. Men det känns så mäktigt att för en gångs skull läsa om människor som konkret gör något. Som kämpar och slåss för en bättre värld. Hjältar är nog rätt ord. Oerhört inspirerande.

Nadia Murad. Fick stå länge vid hennes bild, bara för att blinka bort tårarna. Funderade på hur mycket en människa egentligen kan gå igenom och ändå stå på benen.

En fick komma med egna förslag på vad vi kan göra för en bättre värld! Azra citerade Grynet.

Rekommenderar utställningen starkt, ni som har möjlighet borde gå. Gratis och lärorik syssla! Perfekt för en kompisdejt eller en vanlig dejt för den delen.

Efter museet var det dags för mellis hos Azra. Hon bor i en mysig etta på Öster. Hennes vän Mellie (hehe på tal om mellis) hade sovit hos henne, så för henne blev det frukost.

Detta var för övrigt sjukt gott? Ännu godare med en skiva stureost under. Tips!

GUDINNA <3 Är så himla glad över att jag trängde mig på en fredagskväll hemma hos henne. Vi lärde ju egentligen känna varandra för ett år sedan när jag började jobba på Magnus Ladulåsskolan, men det är först nu i höst som vi börjat umgås utanför jobbet.

Är som ni kanske märkt svag för vackra himlar. Kan ALDRIG låta bli att fota.

Vi hade bestämt sedan innan att vi skulle pyssla. Sagt och gjort. Azra fyllde på i sin scrapbook och jag pysslade med min julkalender som Cajsa ska få. Jag, Elvira, Frida och Cajsa har sedan många år tillbaka gjort egna julkalendrar till varandra, och i år är inget undantag (även om Frida befinner sig i Belgrad för tillfället - vi såg minsann till att skicka med henne en kalender redan i augusti). Detta året är även Sofia med! Men jag gör alltså en till Cajsa. Tänker inte berätta vad den innehåller. Spoiler ju.

Azra lagade middag åt oss. Hon gjorde världens starkaste tzatziki som var asgod. Tror att jag stinker vitlök än idag.

Sedan spelade vi Monopol. Alltså, jag har typ aldrig fattat grejen med det här spelet innan - men tyckte att det var SÅ KUL. Vi satt och spelade i nästan fyra timmar, sen gav vi upp. Ingen vann ens.

Inte bara jag som har ett behov av att dokumentera allt! Snälla notera Azras öga i spegeln.

Bästa dagen på länge. Tolv väl spenderade timmar. Hoppas er måndag har varit snäll mot er <3 Kram! 

Likes

Comments

Såhär såg det ut när jag cyklade till jobbet häromdagen. Det var krispigt och kallt, och fantastiskt vackert. Tror det är mitt favoritväder, klart och iskallt. Fick skrapa sadeln på min cykel haha. Problem, jag vet.

Och såhär såg det ut när jag gick ifrån jobbet. Det är lite trist att missa solen helt och hållet, men varför klaga när det är såhär fint. Fina vänner har en också <3

Denna har en saknat! Äntligen är vi båda tillbaka på jobbet och får äta knäckebröd tillsammans igen.

I tisdags cyklade jag hem till Azra och våldgästade. Vi gick en promenad, jag fick låna hennes dusch (och snodde lite av alla lyxiga produkter hon har) och blev bjuden på soppa (som för övrigt verkligen är min favoriträtt?). Sen spelade vi LP-skivor och glömde bort tepåsarna i teet som blev för starkt så det inte gick att dricka. Precis så ska en tisdag i november se ut.

Kram på er <3

Likes

Comments

Kom hem från min resa till Österrike i lördags. Hade planerat att blogga under min tid där, men det fanns verkligen inte någon tid eller ork till det. Det var fullt upp från morgon till kväll men hann ut och fota bland bergen en dag i alla fall, och nu har jag redigerat och rensat. Svårt att välja bara några bilder, så det blev de flesta istället. 

Den första kaffen dagen efter att vi kom fram. Satt så fint efter tjugoen (ja ni läste rätt!) timmar i buss. Aj min rumpa säger jag bara.

På bilden ser ni ryggtavlorna på min bror Elias, mina kusiner Clara och Freja samt Frejas kompis Wilma som var med på resan.

Bror min <3

Är vi inte ett fint syskonpar ändå?

Otroligt vackert var det. Kändes som jag gick runt i Tumblr.

Upp, upp, upp. Vi befann oss på nästan 2000 meters när vi började gå, så ni kan ju tänka er hur tunn luft det var.

Brorsan sponsrade sin skidklubb minsann.

Wilma, Freja och Elias gick över heden istället för att ta vägen runt. Ser lite ut som en kulle i Skottland enligt mig.

Clara fick syn på bergsgetter (!) som sprang längs med bergets vassa klippor. Hann tyvärr inte fota dem.

Pose!

Ja, jag var ju faktiskt också ute och gick. Trots vatten på kameralinsen lyckades Elias att fånga mig på bild!

Kusiner-vitaminer <3

En glad moster Laila var också med.

Det finns ingen plats som Alperna. Alla årstider är tio gånger vackrare här än någon annanstans jag har varit. Pratade med Clara om det på resan, att stränder och skogar kan vara mirakulöst vackra, men höga berg bland molnen alltid tar andan ur mig på ett annat sätt. Även det är en sak jag lärt mig om mig själv på senare år, att jag nog föredrar en resa med dessa vyer framför vita stränder och turkost hav. Även om det självklart inte är fel emellanåt.

Kram på er <3

Likes

Comments

I tisdags fyllde min underbara vän Cajsa 21 år. Elvira tog med henne till badhuset och simmade medan jag åkte och fixade i ordning Elviras rum för överraskningsmys. Jag köpte med mig sushi från Sushi 036 (Jönköpings bästa - och mest prisvärda! - sushi enligt mig), satte igång Eva Cassidy på högtalarna och tände ljus i hela rummet.
När Cajsa väl klev in blev hon jätteglad, fällde en och annan tår. Jag kanske också gjorde det. Har saknat henne det senaste <3
Kolla vilket fint födelsedagsbarn! Och jag syns tydligen också, insåg jag precis. Rolig grej är ju att hon faktiskt delar födelsedag med sin mamma. Det är ju typ bara 1 chans på 365.
Elvira <3 Alltid så exalterad över tårta.
Elvira hade bakat en vegansk kladdkaketårta (om det ens finns något sådant?) som hon kom in med sjungandes efter middagen. Fick lära mig att en tydligen kan använda spadet från kikärtor istället för ägg i bakning? Vilket resulterade i att dessa två narturnördar satt och diskuterade kemiska reaktioner, PH-värde och en massa andra saker som jag inte alls förstår mig på. Men älskar dem ändå.
Trackade Elvria för att hon tog med sig tre olika skedar till oss att äta med. Tur att tårtan var så förbaskat god att det kompenserade för den estetiska missen. 

Det blev i alla fall en urgosig tisdagskväll i höstregnet. Jag ska spendera de sista timmarna av denna dagen med att packa klart inför min skidresa till Sölden i Österrike (som jag inser nu att jag inte nämnt överhuvudtaget på bloggen) som jag åker på imorgon efter jobbet. Kontraster, jag ÄLSKAR det! Har fortfarande bränna kvar sedan Grekland, och nu ska jag åka till minusgrader och Gulaschsoppa. Kan inte bli mycket bättre. 

Kram på er! 

Likes

Comments

Det gör så ont att läsa alla berättelser under hashtagen #metoo. Vill krama allihop, gråta med er, slåss med er. Kämpa för er rätt.

En vill ju, som alla andra, berätta om egna erfarenheter just för att visa hur utbrett detta är. Försöka förklara att det är ett samhällsproblem, något infekterat som alltid funnits och alltid kommer att finnas om vi inte AGERAR. Det försvinner inte med tiden, det är inte en period som har nått sin peak nu. Det är en struktur, ett ständigt förtryck.

Vilken av alla erfarenheter ska jag dela med mig av? tänkte jag för en vecka sedan när de berättade om #metoo på nyheterna. Ja, visst är det hemskt? Så tänkte jag. Vilken ska jag välja?

Fanny, sexton år. Har precis börjat mitt första år på gymnasiet, är vilsen i mig själv men gör så gott jag kan. Har träffat nya människor, fått många nya intryck och gör mitt bästa för att passa in. En helg i september, efter en tuff skolstart med byte av gymnasielinje och rädsla för framtiden, så åker jag på ett läger en timmes tågresa hemifrån med några vänner från högstadiet. Vi ska sova i en gymnastiksal och ha lägeraktiviteterna i den intilliggande skolan.

Sista kvällen på lägret är alla uppe sent och busar med ledarna. Smular knäckebröd på deras luftmadrasser, målar mustascher när de sover. Det blir sent, och efter allt spring är jag svettig. Även om det är mitt i natten vill jag duscha innan jag ska sova. Mina vänner går och lägger sig, jag går ensam in i omklädningsrummet för tjejer. Duschar av mig snabbt, är trött och längtar till min sovsäck och luftmadrass.

När jag sträcker mig efter min handduk skymtar jag någon i andra sidan av duschrummet. En man står där, med en handduk runt sina höfter. Jag känner igen honom som en vuxen från lägret, kanske till och med en ledare. Han står med huvudet vänt in mot väggen, men när han hör att jag vrider av vattnet vänder han sig om. Han ser vilsen ut, liksom bortkommen. Jag snurrar handduken om min blöta, nakna kropp.

Nu blir tankarna röriga. Det första som kommer upp är: men gud stackars man, så pinsamt för honom! Han måste ha kommit hit av misstag. Den andra tanken som slår mig är: men hur kom han hela vägen in i duschen utan att se mig? Eller har han stått där hela tiden? Den tredje tanken slår mig plötsligt, som en kalldusch: borde jag vara rädd?

Utan att riktigt veta vad jag ska göra, plockar jag upp min tvål från golvet och går ut i omklädningsrummet till kroken där mina kläder hänger. Jag vågar inte säga något först, och han står kvar i duschen. Sekunderna känns som timmar.

"Ursäkta, jag tror att du har kommit fel" säger jag tillslut Mannen hoppar till av ljudet av min röst, men svarar inte. Istället kollar han upp, tar några steg mot mig och jag fryser till. Inser plötsligt hur väldigt, väldigt naken jag är. Han stannar precis framför mig, och jag känner krokarna i ryggen. I slow motion ser jag hur han höjer sin hand och greppar tag i min arm. Han flackar med blicken som tillslut hamnar på mig. Jag står stilla, andas inte. Hans hand är varm mot min hud som är alldeles knottrig av gåshud.

"Ska vi inte duscha lite till?" säger han. Inte hotfullt, eller skrämmande. Han ställer frågan nästan skämtsamt. Ler lite snett, som att det är på skoj. Ser fortfarande vilsen ut. Men hans hårda grepp om min arm talar för sig själv.

Jag stirrar in i hans ögon. Försöker förstår vad som händer. Vill skrika, sparka, göra något. Men jag kan inte röra mig.

Vattnet rinner längs mitt hår på ryggen och droppar ner på golvet.

Plötsligt kommer rörelseförmågan tillbaka och jag vrider loss min arm. Den värker. Mannens leende försvinner och jag vänder mig om och rusar ut genom dörren. Jag lämnar mina kläder, har glömt bort dem. Där ute hörs snarkningar och susningar från alla deltagare som sover. Jag springer, fortfarande bara med en handduk runt kroppen som det ännu droppar vatten om, längs med korridoren till den gymnastiksal där mina vänner ligger och slumrar. Jag gräver i min väska, hittar några kläder som jag drar på mig. Hjärtat slår hårdare än någonsin, kroppen skakar. Jag sätter mig på min tunna madrass och stoppar ner fötterna i sovsäcken. Och gråter tills alla vaknar.

Det är läskigt att berätta om sina värsta ögonblick i livet. Många av mina vänner känner till den här händelsen, men få känner till detaljerna. Det är helt enkelt för obehagligt att prata om. Och helt ärligt så är det pinsamt, även om jag självklart inte borde känna så. Jag gjorde inget fel.

Sextonåriga Fanny har äntligen fått lätta på bröstet, #metoo kom inte en dag för tidigt. Och jag är så tacksam över att jag hade (och fortfarande har!) så fantastiska vänner omkring mig vid den här punkten, som redan vid sexton år stod vid min sida och höll mig i handen när jag var rädd. Tack, tack, tack.

Så nu står jag här, fem år senare med samma tjejer som stod med mig den där hösten. Läser på nyheterna om Anders Timell som får sparken, manifestationen på Sergels torg, om Gunilla Axén som träder fram och äntligen får upprättelse. Och tänker att kanske, kanske är världen ändå på väg att bli en lite bättre plats.

Likes

Comments

Brukar tycka om livet så himla mycket ändå. Är bra på att vara relativt positiv, även om jag ser mig själv som en melankolisk individ emellanåt. Känner mig mer levande då, om jag får smärtas lite mellan varven. Men gillar ju ändå att leva, att känna och att må.

Det svåra enligt mig är när livet tar snäva vändningar som en inte är beredd på. När en känsla av olust smyger fram. Det kan hända att det finns en tydlig orsak eller anledning till varför, men inte alltid. Plötsligt går allt emot en känns det som. Det är stökigt hemma, jobbet känns svårt och en grälar med sina föräldrar. Det är dåligt väder, en blir besviken på en vän och får en oväntad räkning från försäkringsbolaget. Allt på en gång.

Självklart går det upp och ner för alla, ingen nyhet direkt. Men det gör det inte lättare. Hur många gånger en än får uppleva medgångar som motgångar, så vänjer en sig aldrig. Det är alltid lika jobbigt, alltid lika tungt och hjärtskärande. Vi är ju bara människor, även om vi är oerhört starka så är vi också oerhört bräckliga. Det är väl just det som gör oss mänskliga. Att gå från 0 till 100 kan vara trögt, men det går framåt i alla fall. Steg för steg, dag för dag. Från 100 till 0 är svårare. Som en pisksnärt i ansiktet.

Sen är det bara att börja om, tills nästa pisksnärt kommer.

Likes

Comments