Nä nu har du varit tyst länge Fanny, skärpning!
Denna veckan har vi: haikat till ett vattenfall, Pailon del Diablo. Det var kul men blött.
Strike a pose 🙆
Mäktigt ändå.
Kröp igenom denna lilla passagen (som verkligen är så liten som den ser ut, fick krypa å knä) för att stå i fallet.
Med denna vyn.
Vi ångrade våra långbyxor sedan.
Med en selfie hann vi ta! Viktigt ju.
Sedan lagade vi (läs: mina roomies) krämig pasta med avokadosallad. 10 av 10 🥑.
I tisdags testade vi canopy, vilket var att åka zipline mellan två bergsväggar, gå över en mycket tvivelaktig hängbro, klättra uppför en annan bergsvägg och slutligen åka zipline tillbaka. Detta var ändå sjukt KUL men jag kände mig som världens största turist.
Grinet talar för sig själv.
Supernöjda!
Slog till på en quinoabiff efteråt. En glad sådan!
Om vädret tillåter sitter vi på balkongen och gör läxor. Spanskan ja, den har jag ju inte pratat om! Den går bra. Kan konversera med folk och det är väl syftet. Idag gick vi igenom direkta och indirekta objekt i grammatiken, men vet helt ärligt inte hur stor nytta jag har av det. Men något ska vi ju ha att plugga på!
☀️
DETTA mina vänner var det sjukaste jag gjort tror jag. Canopy! Vilket mer eller mindre innebär att en först haijkar upp till toppen av ett vattenfall för att spänna fast sig med rep och sedan klättra ner för fallet bit för bit. Kunde ju inte fota i vattnet, men vår guide knäppte några bilder som vi sedan fick på en CD - för alla backpackers bär ju runt på en dator med CD-spelare! Bilderna kommer tids nog i alla fall.
På kvällen tridde vi att vi skulle på en nattutflykt men hamnade på en partybuss istället. Vi fick dock se denna utsikten vilket typ gjorde det värt det.
Julia har en tendens att bli kompis med alla hundar hon möter.
De vet hur en ska göra juicer här åtminstone!
Igår skulle vi åka upp till bästa utsiktsplatsen i staden, men mer än såhär såg vi tyvärr inte pga moln.
Vi gungade i alla fall.
Idag är det fredag och vår sista kväll i Baños. Kommer sakna det, men tänker att jag kanske kan återvända när jag bor i Quito. Imorgon far vi vidare till Montañita för sol och bad!

Nu ska jag packa mina 19 kilo i min ryggsäck och be för att den går att stänga ännu en gång. Kram till dig som läser ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår sa vi hejdå till våra klasskamrater och rumskamrater för att ta en (extremt lyxig) buss till staden Baños som ligger söder om Quito. Vi möttes av en kvinna som heter Elizabeth, som visade oss lägenheten där vi ska bo i veckan. Det visade sig att vi bor på skolan. Alltså precis ovanför.
Vägen dit slingrade sig om, uppför och nerför Anderna.
Vi hittade ett crêperie på vår gata där en satt i hammocks och njöt av värmen. Även om Quito ligger typ på ekvatorn så är det mycket varmare här, eftersom att staden ligger mycket lägre. Endast 1800 meter (lite va!!) över havet.
Kan ha varit det godaste jag ätit so far. Crêp med tomat, mozzarella och basilika. Haha jag är tydligen kinkigare med mat än vad jag trodde.
Julia gillade det också.
Vad gör en annars en solig söndag i en liten stad än att gå på marknad och strosa runt.
De hade mycket krimskrams. Till och med enligt mig.
So far är jag mycket mer förtjust i Baños än i Quito. Här är det varmt, vackert och grönt. I Quito är det bara avgaser och skumma typer överallt. Vet ni att en som vi bodde med i Quito blev rånad två gånger på 10 minuter i fredagskväll? Eller ja, på natten visserligen, men ändå! På gatan där vi bodde. På gatan där jag ska bo när jag kommer tillbaka till Quito för att jobba :-)))). Lovely.
Idag har vi hunnit äta frukost med vår lärare och ha tre timmars spankalektion. Nu ska vi snart traska iväg för att hitta lunch, sen kanske vi ska bada i varma källor som ska finnas här i närheten.

Kram på er! ❤️

Likes

Comments

Att bestiga världens näst högsta aktiva vulkan (okej lät inte alls så malligt som jag tänkte att det skulle göra) kräver inte bara en, utan två frukostar!! Japp, innan denna servering hade jag hunnit slänga i mig en tallrik gröt och frukt. Vill även tillägga att äggröran inte hunnits ställas på bordet när jag fotade.

Breakfast with a view!
Asså KOLLA hur söt hon e. Betade precis vid fönstret till restaurangen.
Fanny och Julia är exalterade trots dimmig syn av vulkanen Cotopaxi i bakgrunden.
Vi fick åka en buss till ca 4600 meters höjd (den värsta bussresan jag någonsin varit med om jag svär, skrek rakt ut i bussen flera gånger) och därifrån var det bara att börja traska. Eller, inte så bara. Finns knappt någon syre här uppe, så känns som att andas genom ett sugrör. Astmatiker: jag har så mycket respekt för er.
Det började blåsa så jag fick låna en mössa. Visst e jag göllig!
Vår guide Jose visade hur vi skulle gå: i sicksack.
Tillslut var det bara snö vi gick på, och jag halkade runt i mina gympadojjor.
Här ser en skikten som bildas vid utbrott. Det senaste för denna vulkanen var för två år sedan. Parken (ja alltså den ligger i en nationalpark) hade stängt tills i höstas eftersom att så mycket hade förstörts.
5000 meter över ytan! Och solen kikade fram ovan molnen! Lyckan alltså.
Crewet som orkade hela vägen. Jag och Julia ser ut att vara ledare i våra röda jackor.
Så häftigt alltså. Vulkaner är en sådan typisk grej som jag är både rädd för och fascinerad av. Det är ju liksom het massa från vårt jordklot som kokar över ibland. Hur coolt/läskigt är inte det?!
Jose var stolt över oss. Han har bott i detta området i hela sitt liv. Han har även varit med i lopp där en ska springa hela vägen upp till toppen av vulkanen, vilket han vunnit två år i rad. Han är 51 år gammal.
Jag var i alla fall nöjd med min insats. Hade väntat mig att det skulle vara jobbigare faktiskt, eftersom att jag typ dog förra veckan när vi besökte Pichinicha, men nu har jag tydligen aklimstiserat mig.
Vägen ner va kul. Som att åka skidor utan skidor.
Paus emellanåt för att njuta av utsikten.
På vägen ner hade vi sol.
Och jag brände näsan TROTS keps och solkräm.
Efter att ha kommit ner en bit så stod en pickup full med mountainbikes och väntade på oss, och vi skulle cykla ner tillsammans. Det gick långsamt för min del. Jag menar ett berg liksom, det är ju ASbrant. Men ner kommer en ju alltid. Till denna lagunen i detta fallet.
Lagom till att vi skulle åka hem så hopade sig molnen och det började åska och regna. Men vi vaggade tryggt hem i vår buss (på vettiga vägar, det var uppför berget vi höll på att välta hela tiden).

Idag ska jag, Julia och en tjej som heter Sabine resa vidare till orten Baños för att bo och plugga i en vecka. Här ska en tydligen få testa på extrema sporter. Låter precis som min grej! Kanske. Eller inte alls.

Kram på er!! SÅ kul att så många tar sig tid och vill läsa. Gör det 10 gånger roligare, lovar. Puss!

Likes

Comments

Igår tog våra lärare med oss alla till en klassisk ecuadoriansk marknad en timmes bussresa från skolan. Vi fick gå runt och lukta, smaka och känna på alla möjliga frukter och kryddor.
Avokado med salsa. Det smälte i munnen. Tog två bitar.
Majs finns det gott om. Alla möjliga sorter. Stora, små, orangea, gröna, vita och vanliga små gula som vi tänker är majs hemma. Det är populärt att rosta och krydda dem och ha som snacks. Supergott!
Denna herren sålde majsbakelser, vilket är precis vad det låter som. En söt kaka gjord på majs. Smakade som fluffig, lite kladdig sockerkaka.
Bananer är deras största exportvara. De odlar tydligen mer än 20 sorter! Visste knappt att det fanns så många.
Vid detta ståndet stod vi i en timme och smakade på frukter.
Min lärare Martín berättade lite om allt vi smakade på, om vad de är bra för eller mindre bra för. Detta är en kakaofrukt som är bra för, ja ni vet, choklad.
Som såg nasty ut men var så HIMLA gott.
En slags passionsfrukt som var sötare än den vi brukar äta hemma. God men lite slibbig.
En pytteliten passionsfrukt som inte var god. Alls.
Minimelon! Som smakade melon. Surprice.
Detta var en tomatfrukt som verkligen smakade som tomat och äpple. Jag och Sane gillade det.
Gul drakfrukt. Alltså OH MY GOD. Kan vara den godaste frukten jag ätit.
Vi fick smaka på kokosvatten också. Inte min grej helt ärligt. Men fruktköttet är okej.
Djur såldes också. Det var hemskt. Kycklingar, ankor, kaniner, marsvin ihopbundna med varandra liggandes på backen i den gassande solen. Har inte kunnat äta kött sedan jag var där. Men denna damen såg trevlig ut i alla fall.
Timmarna som släpade sig efter minutvisaren när jag kom har nu börjat rusa iväg. Hinner knappt tänka, vilket är bra. Bara se, uppleva, göra massa saker. Hålla mig sysselsatt. Prata med folk, få vänner och inse att det går att leva. För så kändes det inte i början alls. Allt jag gjorde då tog emot. Nu är det mycket förväntan och nerver som väger tyngre. Imorgon ska vi exempelvis cykla ner från världens högsta aktiva vulkan. Enligt min rumskamrat så får en inte bromsa för mycket heller, för då kan bromsarna gå sönder. Sådant går jag och tänker på nu istället, vilket är mycket bättre än att ha hemlängtan. Det kommer ju naturligtvis vara svårt ibland, men nu är det bra och då är det bara att hänga med.

Kram på er alla fina ❤️

Likes

Comments

I måndags bestämde vi oss för att efter skolan ta bussen till Old Town här i Quito, vilket visade sig vara komplicerat och tidskrävande men tillslut kom vi fram! Området vi bor i skulle kunna vara vilken stad i vilket land som helst, men i Old Town kändes det äntligen som att vi var i Sydamerika.

På en dag kan det vara allt från 15 grader, regn och blåst till 25 grader och sol het nog att bränna sönder hela ansiktet om en inte har solkräm. När vi var här började det åska precis när vi gick in på ett museum, och när vi kom ut en timme senare var det inte ens blött på gatorna.
Jag och Julia åt mango till lunch.
Vi klättrade upp i den gamla katedralen för att få best views of Quito. Ser ni stegen på bilden?? Det var rakt ner till backen där under. Dog nästan tror jag.
Här är några av oss som pluggar spanska och bor tillsammans! Från vänster: Julian, jag, Julia, Javier, och Renate. En tjej som heter Sabine var med också, men inte på bilden tyvärr.
På kvällen tog de som sköter huset där vi bor med oss till en bar där vi drack drinkar för 2 dollar styck och åt tortillas. Mycket trevligt! Tyvärr kunde jag inte betala eftersom att min sedel tydligen var falsk, men sådant ska en väl behöva uppleva också. Min rumskamrat kunde i alla fall låna mig pengar så jag kom därifrån.

Kram på er ❤️ mår bättre nu för er som undrar. Tror det är bra att ha fullt upp hela tiden så en inte hinner känna efter eller tänka för mycket.

Likes

Comments

Jag sitter i skrivande stund i en knölig fåtölj, lätt illamående efter denna frukost. Inte för att den var äcklig eller så, men känner fortfarande av höjden och en tappar lätt aptiten då. Men har fått en kokabladstablett (ej kokain för er som trodde det) som jag hoppas ska hjälpa, det säga alla att det gör. Det gäller att lura i kroppen så mycket vatten som möjligt, så vattenmelon är det jag livnär mig på för tillfället. Gröt får jag i mig några skedar. Har försökt med vätskeersättning, men det gick bara inte att få ner.

Denna hänger i allrummet såklart. Är ju i Sydamerika trots allt.

Min rumskamrat kom tidigt i morse efter att ha varit i djungeln några dagar. Känns skönt att inte bo ensam i mitt stora, kalla rum. Hon heter Jessica och är från Nederländerna, mer har vi inte hunnit prata eftersom hon skulle iväg och jobba och jag måste göra mig iordning för skolan som börjar om 20 minuter. Jisses, jag har ju inte gått i skola på två och ett halvt år! Känns ändå bra att ha något att göra, något att ta sig till. Förhoppningsvis får vi läxor så jag har något att göra ikväll också.

Är verkligen så himla tacksam över att många hör av sig till mig och skriver peppande saker. Det gör mig varm ända in i själen att veta att så många bryr sig om mig. Ni är bäst. Tack för det ❤️ kram!

Likes

Comments

Jag bor med 8 andra personer som också reser med organisation jag åker med, och vi bestämde oss igår för att besöka vulkanen Pichinicha idag. Eftersom att jag mådde så illa igår på grund av höjden och har knappt fått i mig något att äta, så var jag väldigt osäker på om jag skulle kunna följa med. Men efter lite gröt (och då menar jag typ två skedar) tyckte jag att jag nog skulle klara av det. Och det gjorde jag! Eller nästan i alla fall. Toppen låg på över 5000 meter höjd, och jag orkade klättra upp till 4600 ungefär. Men jag är nöjd ändå. Jag hade sällskap av Julia, en svensk tjej som kom igår samtidigt som mig. Vi kommer att ha sällskap i 3 veckor framöver, så det känns skönt att slippa vara helt ensam.
En dag i taget, säger jag till mig själv.
Kram på er ❤️

Likes

Comments

Det är så många känslor. Ett nytt land, ny kultur, nytt språk. En plats helt olik allt jag sett. Oerhört vackert, med snötäckta bergstoppar som omger staden och för att inte tala om den enorma vulkanen som syns vart en än befinner sig. Men allt är så främmande. Ovant. Delar upp mina betalkort så jag inte har dem på samma ställe, ifall jag skulle bli bestulen. Försöker ta ett steg i taget på vägen till affären så jag inte tappar bort mig. Är tacksam för att vi är fler som går från the Student House för att handla, så jag inte är ensam när jag dessutom är den enda blonda personen i hela kvarteret. Känner av höjden, mår illa och kan knappt äta något. Sover oroligt, ger upp vid 3 på morgonen och börjar istället lyssna på ljudbok. Känner mig illa till mods, så ringer Frida som bidrar med peppande ord. Hon påminner mig om att jag fortfarande har allt som jag har hemma, även om jag inte har det framför mig. Alla finns kvar. Kokar nyponsoppa åt mig själv klockan 6 på morgonen. Sen ringer David och vi pratar ut en stund. Kan inte hålla inne tårarna, så det blir inte mycket sagt. Men vi sitter ju i samma båt. Det enda som står emellan oss nu är space, och vår kärlek är ju lika stark för det. Kanske blir den starkare också.
Kommer att skriva mer om vad jag gör när jag väl gör något. Förhoppningsvis orkar jag med en utflykt idag, så jag kan fota lite. Kram på er <3

Likes

Comments

I måndags kom Frida hem till mig över en kopp te för att säga hejdå. Märkligt att hon ska till Belgrad och jag till Quito. Vi kommer att vara döööölångt ifrån varandra, och superlänge också! När hon var i Indien kunde jag ju hälsa på. Det kan inte någon av oss göra nu.
Hon känner mig bättre än vad jag känner mig själv, så är det ju bara. Hon förklarar mina känslor så jag förstår dem, känner med mig och ger mig råd. Hon ser hela bilden när jag bara ser en pusselbit. Tack för det Frida <3 Att säga hejdå till henne var jobbigt, men vi båda vet ju precis vart vi har varandra och ett hav kan knappast ändra på det. Min egenvalda syster.

I tisdags var jag hos mamma och Elias för att äta middag, spela lite spel, bara umgås. För att sedan säga hejdå. Aj mitt hjärta. Mamma höll mig hårt, gav mig Guds välsignelse som hon gjorde när jag var liten. Hon brukade smyga in efter att jag lagt mig, när hon trodde att jag hade somnat. Då viskade hon välsignelsen ut i natten, och jag brukade ligga tyst och lyssna. Tog emot den. Hon visste redan då att hon inte kan skydda mig från allt. Men hon kan välsigna mig, och be för att jag ska klara mig igenom det. Älskar henne så himla mycket.

Elias gick upp till sitt rum en stund in på kvällen. Drog täcket över huvudet. Jag kröp ner. Vi grät tillsammans. Ja jag vet, vi överlever ett halvår ifrån varandra. Men vi kommer att sakna varandra. Såklart. Det gör vi redan. Han är den person i mitt liv som jag skulle göra precis allt för, och då menar jag allt. Simma över hav, gå igenom eld. Ta en kula för, lätt.

Och igår kom alla dessa fina människor (plus några till som kom efter att kameran hade lagts undan) för att säga hejdå. Vi fikade, pratade, skrattade tillsammans. Det är lite av en chansning att samla alla människor en känner från olika sammanhang till en och samma plats, men när en väl gör det så blir det oftast SUPERTREVLIGT. Alla är ju mina vänner av en anledning liksom. Var så fint att ha er alla här, att få kramas ordentligt och gråta en skvätt. Fick några fina brev som jag bär med mig under resans gång för att påminna mig själv om vilken LYCKANS OST jag är som omges av så underbara människor. Är så tacksam för varenda en av er ska ni veta.

David. Min stora kärlek. Kan inte ens beskriva hur ont det gör att bara tänka på att vi kommer befinna oss på olika sidor av jorden. Han tog min hand efter att jag sagt hejdå till mamma och Elias, tröstade mig. Han sa, att sakna någon betyder att du älskar, och att vara saknad betyder att du är älskad. Det var fint tyckte jag. Enda anledningen till att jag står ut med att vara ifrån honom är för att jag vet att jag kommer hem till honom sen. Ser redan fram emot det. 

Det gör ont att sakna, men det är så underbart att ha några att sakna ändå. Kärlek är fint hörni. Gå inte miste om det. Puss på er <3

Likes

Comments

Igår tog vi (den nya!) bilen till Falköping för att bo på spahotell för en natt. Det var vår julklapp till varandra. Vi badade jacuzzi, bastade, satt i fotbad och allt sånt där en gör på ett spa ni vet. Härligt vare.

Beställde in tapastallrik och ett glas vin till relaxen och satt och relaxade så att säga.

Sedan fönade vi vårt hår och klädde oss fint för att avnjuta en trerätters middag en trappa ner.

Huvudrätten var mandelgratinerad röding vilket föll David precis i smaken! Eller inte. Han hatar fisk och är allergisk mot mandel. Sånt e livet! Han fick lite potatismos av mig.

Söt e han i alla fall.

Efterrätten föll honom mer i smaken: choklad och glass. Och en kopp java såklart! Efter maten började vi prata med ett äldre par som också bodde på hotellet. Det visade sig att mannen var etnolog (som jag inte ens visste var något innan han berättade att han var det) och höll på att skriva sin tredje bok om skildringar av etniska grupper i modern svensk historia. Vi blev väldigt fascinerade och klickade hem en av hans böcker direkt efter att vi sagt godnatt. Magnus Berg heter han, men vet inte om jag rekommenderar honom eftersom att jag inte läst boken än.

Ja, och alla vet ju förstås hur god en hotellfrukost kan vara. Fast detta var kanske ännu godare, för hotellet kärnade nämligen eget smör som både jag och David förälskade oss i. Ville sno med mig hela skålen hem. och de hade gudomliga croissanter. Åt tre.

Känner mig nästan för vuxen nu, med bilköp och hotellnatt. Sådan gör ju bara vuxna. Men jag kanske är det? Fast resa till Ecuador och Costa Rica för att plugga och volontärarbeta låter ju ganska ungt och slängigt.

Nu ska jag byta om (för den byxdress jag har satt på mig inser jag nu inte alls kommer rymma all mat jag planerat att äta ikväll) och sminka mig för att snart bege mig till Cajsa för att fira nyår. Temat är Mexico av någon anledning haha. Synd att en inte har en sombrero liggandes på hatthyllan. 

Hoppas ni alla får ett fint avslut på 2017. Det behöver ju inte alltid vara party och kul, det kan vara stillsamt och angenämt ändå. Kram! <3

Likes

Comments