Efter att ha följt inomhus-VM i boule petanque "live"från Belgien är jag en aning bekymrad över boulens status och framtid. Medan krönikören på Svensk boules facebook menade "att glansen från VM-medaljer kom retsamt nära". Är det för mig ännu tydligare att Sverige är en "breddnation". Okey en av de bättre breddnationerna, men milslångt ifrån medaljer. Vi har varken skyttar eller läggare med tillräcklig konkurrenskraft för att ta medalj. Detta skapade också ett taktiskt problem då de svenska spelarna tvingades att sätta press på sig själva, istället för på motståndarna, genom att lägga och lägga igen. Varje gång spelarna frågade coacherna vad de skulle göra så blev svaret, lägg! Vi verkar inte ha modet att spela spelet, att spänna vår båge.En bister sanning, men om man tar in detta faktum har vi en chans att agera inför framtiden. Själv ser jag två möjliga lösningar på problemet.

Satsa på ungdomarna, låt dem så ofta som möjligt fara och spela turneringar, företrädesvis i Belgien och Frankrike, eller delta i andra internationella sammanhang. Sen tror jag att det är nödvändigt att både bredda och förbättra vår elit. Det enda sättet att få fler spelare att satsa på boule är att införa ett Grand Prix där vinnarna får representera Sverige i trippel-VM. SM-vinnarna i respektive klass borde även få representera Sverige i inomhus-VM.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

En public-TV utan etiska perspektiv. Så vill jag sammanfatta det omskrivna reportaget när Janne 19 år senare söker upp fem pojkar från Fittja. En sändning som har engagerat stora delar av det svenska folket. Det har förkommit en del kritik om att programmet befäster fördomar om förorten, vilket jag kan dela.

Men det allvarligaste problemet är avsaknaden av ett etiskt perspektiv. Hur kan man, t ex intervjua en kille som är med i ett kriminellt gäng (?) och som just avtjänar ett sexårigt straff OCH tro att man kan få några andra svar än att han är en "mördarmaskin"? Hur skulle hans liv se ut de närmaste sex åren om han visade sig mänsklig? Hallå!!!! Undrar om janne har läst några etiska artiklar om makt?

Men det finns ett långt allvarligare problem vad gäller avsaknaden av etik. Janne avfärdar detta genom att försvara sig att de numer är vuxna, dvs myndiga och att de har ställt upp med att medverka frivilligt. Men detta räcker inte. Jag som forskare och Janne som reporter har ett ansvar att blicka utöver detta och se om deras medverkan kan leda till skada för de som medverkar. Jannes analys, att döma av reportaget är att det finns två fel i det svenska samhället. Invandrade problemfamiljer och Socialtjänsten. Hade bara myndigheterna agerat hade det blivit bra för killarna. En analys som på sin höjd håller en gymnasial nivå. Varför diskuteras inte den sociala orättvisa som drabbar ungdomarna som växer upp i marginaliserade områden? Samma orättvisa villkor som gör att både jag och Janne kan sova tryggt i våra medelklassliv?

Etiskt ska ett reportage som behandlar utsatta nänniskor ha som mål att alltid involvera dem i programmets/forskningens frågeställningar och leda till att de involverades sociala villkor förbättras. Om inte, exproprieras de medverkandes livserfarenheter. Journalister har ett ansvar att skapa en "icke-våldslig" kommunikation!

Ett ytterligare problem, vilket Janne alltför sällan gör, är att han aldrig reflekterar över vilka maktdiskurser som "bestämmer" vilka frågor som han ställer. När ska vi få se ett socialt reportage som ställer sig utanför boxen och ställer frågor som utgår från de som lever under ett socialt förtryck?

p.s. varför var killen som levde ett svensonliv med både fru och jobb knappt närvarande under programmen? d.s

Likes

Comments

På tal om skillnader mellan Frankrike och Sverige. I Frankrike har man en strejkapp som kan hämtas för både iPhone och android. Den är oumbärlig när man ska resa inom landet. Ska man ut och resa kan man tex kolla om flygledarna i Beziers strejkar eller hur det är med tågpersonalen i Lyon. Eller om bönderna har invaderat motorvägen med gödsel och koskit. Som sagt oumbärlig. I Sverige och med den svenska modellen verkar inte ett sådant hjälpmedel behövas så länge samförståndsprincipen får finnas kvar.

Likes

Comments

Hemkommen efter att ha firat jul i Aniane vill jag förmedla några blygsamma reflektioner. Kändes helt okey att sitta utomhus och äta ostron på julafton i 18 graders värme och solsken. Kvällen innan besökta vi operan och såg "Tosca" i Nimes tillsammans med våra kära vänner Laurence och Remi. Nimes är en vacker stad med kvarlämningar från romarrikets tid. Men vänta nu tänker du, det där har ju inget med julen att göra. Hur kan man fira jul och få någon som helst julstämning i Languedoc? Mitt svar till detta är att Aniane titulerar sig som "Village de Noel". Det har varit mer än 68 000 personer som besökt den lilla byns julinstallation, julmarknad, fyrverkeri, etc. Till detta kan läggas besök av riktiga renar och kameler. Utöver detta har man en snökanon för att frammana en riktig julkänsla! Här i Languedoc går man för det mesta "All in" när det handlar om festligheter. Här nere tycks folk resonera att det är okey att arbeta, men när det kommer till fest, då är det på dödligt allvar! Här kan man möjligtvis se en skillnad om jag får låna mig av Jonas Gardells tolkning av Sverige som ett "mellanmjölkens land". Där "lagom" är bäst!

Det är även kulturellt intressant att vinter och snö spelar en så stor roll för julfirandet på sydliga breddgrader där man kanske har 5 cm snö vart tionde år.


Likes

Comments

På tal om den norska "ungdomsserien" Skam. Visst är det lite konstigt vilken snackis serien har blivit bland alla medelålders mediamänniskor i Sverige? Som om den vore en dokumentär och skildrar empiriska ungdomars liv. Kommer ihåg Thomas Ziehes varning redan 1986 i boken "Ny Ungdom": I det moderna ökar talet om ungdomar istället för till ungdomar. Är rädd att de vuxnas ständiga talande om serien gör att vi äldre "exproprierar" ungdomarnas eventuella upplevelse/tittande.

Likes

Comments

Gary Richrath, från Peoria, Illinios, USA.

Har du hört talas om honom? Inte? Tänkte väl det. Han är en av världens mest underskattade gitarrister och låtskrivare. Han erbjöds aldrig ett legitimt kulturellt habitus, som Eric Clapton, Bob Dylan eller för den delen, Jimi Hendrix. Han var ju bara en grabb från en håla i Illinios. Hans stora idol var Jeff Beck, ännu ett bevis på hur ungdomskulturen sedan länge är global.

Har ett lustigt minne angående Gary. En av våra kompisar, tror det var "Adoptiv-Janne", hade varit i Peoria (varför har jag ingen aning) och när han kom hem hade han med sig ett live-album: "Live: You Get What You Play For", det var 100% arenarock (och vi gillade inte ens det för i Luleå lyssnade man på progg under den här tiden!). Men vilken djävla gitarrist!!! En kväll när vi satt på Pontus, en pub i Shopping-center, för övrigt ritat av Ralph Erskine och som satte Luleå på världskartan, i alla fall för oss luleåbarn. Shopping var nämligen Europas första Galleria!

Nåväl, en amerikan slår sig ner bredvid oss på puben (han är på väg till Kiruna för att se "the midnight sun") och frågar vad vi gillar för musik. Vi svarar alla unisont; REO Speedwagon". Grabben svimmar nästan för på den tiden hade de bara lokala fans. I och med skivan slog de igenom och blev ganska stora utan att bli mega-stora. Gary kämpade på i bandet, dels med sina alkoholproblem och dels med att bandet allt mer lämnade rocken för att spela "power-ballader", medan han ville spela rock!

Just den här låten är nog den som jag har dansat mest till och samtidigt förklarat min kärlek till otaliga tjejer/unga kvinnor.

Men vi måste analysera hur det kunde komma sig att REO kunde bli lokalt stora i Luleå, under en tid med starka kulturella åsikter om vad som var rätt eller vad som var fel. Jag tolkar REO:s effekter på oss (vi som är födda typ -58, -59 och kanske -60) som att de var frigörande för oss. Vi var egentligen alldeles för unga för att på ett blint sätt inordna oss i 40-talisternas kultur, även om den var subkulturell. Medan folk delades in i olika partigrupperingar, höll vi på alla som gjorde motstånd eller uppror! Medan de äldre proggarna satt på golvet och lyssnade på "live-akter", dansade vi framför scenen och hällde öl på varandra:-) Minns när jag blev nerslagen vid en 1:a Maj-demonstration av, typ en 60-årig arbetare (tror han var SKP:are) pga av att jag drack coca-cola.

Har alltid vantrivts i den svenska kulturens försök att homogenisera individers identiteter. USA:s kultur är mycket mer av ett bricolage, där den individuella identiteten ges ett stort utrymme. Kulturer skall vara liberala är min slutsats!

Genom REO fick vi möjlighet till en alternativ röst som också var polititisk (t ex i sången Golden Country), vi kunde genom bandets "annanhet" utveckla vår "annanhet" till skilnad mot det som gällde för alla och en var. Med REO Speedwagon blev vi emanciperade från våra historiska rötter och kunde på så sätt kliva in i moderniteten.

Måste bara visa låttexten, tyvärr lika aktuell idag som i går. Hittade även en video från en live-spelning där Gary något "fyllplufsig" fortfarande håller hög klass. Sångarens latexkläder går inte heller av för hackor!!!

"Golden Country" (1977)

Golden country your face is so red
With all of your money your poor can be fed
You strut around and you flirt with disaster
Never really carin' just what comes after
Well your blacks are dyin' but your back is still turned
And your freaks are cryin' but your back is still turned
You better stop your hidin or your country will burn
The time has come for you my friend
To all this ugliness we must put an end
Before we leave we must make a stand

Likes

Comments

Gitarrsolon som har betytt något i mitt liv!

Excesser, ett fenomen som rimmar illa med den svenska lutherska kulturen, där man inte får "göra för mycket". Inte framhäva livets oändliga möjligheter. Själv har jag varken problem med livets goda eller med excesser i form av gitarrsolon. Men för mig är alltid en excess tolkad ur ett existentiellt och emotionellt perspektiv. Klart att man kan ha ett instrumentellt perspektiv på gitarrsolon, vem som spelar mest toner per takt. Typ John McLaughlin, Satriani eller Al di Meola. Den typen av gitarrister går alltid bort för mig. De är mer som gymnaster eller konståkare, trots vissa improvisationer är allt intränat till minsta detalj. För mig är känsla viktigare än att spela rätt ton på rätt sätt. Ta t ex Larry Coryell en gitarrist som har höjts till skyarna, varför? Vem vill ha en jazzig blues? Då är det bättre att lyssna på originalen, B. B. och Winter mm. Den enda jazzrocksgitarristen som fortfarande kan väcka mitt intresse är Robert Fripp med sitt "King Crimson". Han bestämde sig ganska tidigt att aldrig spela en vanlig låt. Heder åt honom. En annan gitarrist att njuta av är Allan Holdsworth, lyssna på låten Metal Fatigue så förstår ni.

För övrigt vet jag när jazzrocken dog. Det var den 13/10 1983 på kårhuset i Luleå när Jan Akkerman spelade med sin synthgitarr utan Focus, men med samplade musiker. Något mer deprimerande är svårt att tänka sig.

Men vi skulle prata om excesser. Typ långa solon som aldrig vill ta slut, som hela tiden förändras och förökar sig. Och med den kärlek som jag har till hippiekulturen måste jag ju släppa fram en åldrad hippie. Hallå! Hippiekulturen? Ja vi förespråkade kärlek, sex och politik i nämnd ordning. Med tanke på hur det ser ut i dagens samhälle var det ju en ganska bra livsstil tycker jag. I alla fall, Neil tog gitarrlektioner av Jimi Hendrix, men Jimi tyckte att han fixade det "by himself". Neil Young bevisar i låten Like a Hurricane att solon ska komma från själen. Jag kör originalversionen från Stars n bar's. Tänk att vi hade en fest hos Gunilla på Hertsön där vi hade spelat in bara den här låten på ett C 90 band. Tror att det var 1977.

Likes

Comments

Jag har alltid haft en barnslig förtjusning för långa gitarrsolon där man "töjer". De tre översta platserna tillhör denna kategori. Det här är en låt som brukar toppa olika sololistor. Bandet har varit med under en mycket lång tid. Jag träffade deras fd manager innan de slog igenom när jag var inbjuden att prata om ungdomskultur på en konferens. Han berättade att det inte var ovanligt att bandet testade LSD och andra droger. Och drogryktet gjorde att man blev varnad när man köpte deras plattor för att det fanns "hemliga budskap och inspelningstekniker". På den tiden ansågs rockmusik vara potentiellt farlig, och i förlängningen samhällsomstörtande. Under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet var gruppens musik med i många filmer som den franska hippiefilmen More (1969), Michelangelo Antonionis amerikanska hippiefilm Zabriskie Point (1970) och La Vallée (1972). Musiken gavs sedan framgångsrikt ut på album. De släppte också "vanliga" album, däribland Ummagumma (1969), en dubbel-LP med en skiva inspelad live och en med individuella improvisationer från var och en i gruppen, och Atom Heart Mother som innehöll ett 23 minuter långt opus med en hel orkester. Det blev lite mer ordning när Syd Barett slutade (fick kicken) och Roger Waters blev frontfigur. David Gilmour solar!

Likes

Comments

Gitarrsolon, finns det något mer ute idag. Ungdomarna sitter framför datorn och på sin höjd så samplar det ett gitarrljud utan att veta vilket instrument de efterliknar. På min tid, ja jag är så pass gammal, var gitarristen, den solande varianten alltså, den som fick brudarna. Gitarristen var en inkarnation av det ungdomskulturella upproret mot en traditionell och förstelnad manlig identitet. Att spela gitarr var på ett symboliskt plan en markör för en ohämmad sexualitet. Vi minns väl alla hur Hendrix snodde Jaggers flickvän när han solade henne till sig på en klubb i London? Med rocken kom en uppsjö med bra gitarrister, Eric Clapton, Steve Mariott, Jimmy Page mm. Wishbone Ash inte att förglömma, med solon i stämmor.
Det finns även musiker som är lite mer av solodoldisar. Jag tänker här bl à på Frank Zappa, vilka solon karln kunde göra. Minns våra fester hos Erki i Fritz Olsson-huset när vi lärde oss i princip alla hans texter. Tror jag kan ett gäng än i dag. Det var väl på den tiden ni, alltså Erki och "Bonne" lirade typ "Dust My broom"?
I mitt tycke är Alvin Lee lite av ikonen för en gitarrhjälte, i videon lirar han på Woodstock-festivalen med sitt band Ten Tears After. Har ett speciellt minne från låten. Vi var ett gäng som såg Woodstockfilmen i Råneå eller var det Kalix, Anyway bion var utrustad med en extra högtalare och minns att vaktmästaren frågade om han fick höja ljudet när den här låten spelades, ingen hade något emot förslaget

Likes

Comments

Tänkte fortsätta att berätta musikanekdoter och koppla detta till mitt liv. Temat kommer att vara de bästa gitarrsolona. Jag kan redan nu säga att Jimi Hendrix inte kommer att vara med på listan pga hans " övermänskliga" förmåga. Jag har tidigare diskuterat Jimi med Calle Hansson och det tycks att vi har en ganska lika reception av honom. Hendrix var den som var utanför boxen, den som universum spelade genom. Här har jag ett strikt vetenskapligt perspektiv á la Foucault, diskursen talar genom människan! Man kan också ha ett mer Lacanianskt förhållningssätt till Jimpas gitarrspel genom hans språkliggörande av det omedvetna. Jimi går därför bort. Mitt gitarrsolo tillsammans med mina umeåkompisar på scharinska villan, GK, på en fredag Anno 1983, tror jag kan utgöra ett av världens tio bästa solon. Alla, inklusive mig själv undrade vad som hände, kanske kom jag i kontakt med Jimis energier? Vem vet. Låten vi pratar om är "Wonderful tonight". Tyvärr minns jag inte vad vårt bandnamn var, hur strange är inte det?

Okey fem bästa gitarrsolona, på femte plats vill jag lyfta fram gitarristen Tommy Bolin. Som bl.a. har spelat i James gang och Deep Purple.Här spelar han gitarr tillsammans med Jan Hammer (orgel) och Billy Cobham på trummor. Jag har lyckligtvis sett Cobham spela med Mike Stern på en sylta på Manhattan, vilken spelning! Men det är en annan berättelse. Men att ha fått se en av mina favoritgitarrister spela typ 2 meter från mig, och snacka med honom vid bardisken är ett ganska coolt minne. Tommy Bolin, lyssna på gitarrspelet, här har vi en gitarrist som vill "utveckla låten" utan att briljera, spela för mycket, fill ins hellre än en orkan. Tyvärr, som många andra konstnärer blev livet för svårt för honom, men vi minns honom!

Likes

Comments