Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Förra veckan befann jag mig i Göteborg för att besöka Volvo Cars som är en av mina industripartners i mitt doktorandprojekt. Att befinna sig i en annan stad under en veckas tid kommer med både för- och nackdelar:
- Fördel: Jag bodde på hotell. Så det var en vecka utan att behöva städa, diska, bädda sängen osv. Och! Hotellfrukost varje dag. Vilket är mindre intressant när man har fått dille på havregrynsgröt, men ändå bättre än mikrogröten jag gör hemma.
- Nackdel: Du har inte tillgång till ditt gym, dessutom var deras hotellgym superlitet och vädret inte tillräckligt bra för att träna utomhus.
- Nackdel: Att hitta middag. Jag har svårt nog att hitta middag ute i vanliga fall eftersom jag är vegan. Lägg till en okänd stad, och ingen tillgång till bil i den ekvationen och du blir ganska begränsad. Även om du befinner dig i Göteborgs centrum. Vissa restauranger hade inte online-meny och då blir det svårt att motivera sig att gå 10 minuter i 13 grader och blåst utan en garanti till att det finns något att äta när man kommer fram. Och tyvärr, serverar de inte hotellfrukost hela dagen och kvällen.

Överhuvudtaget var min vecka högst angenäm, folket på Volvo trevliga och jag svalt inte. En sak som jag har fått göra 2-3 gånger nu som jag tidigare aldrig gjort är: att skriva på sekretessavtal *dramatisk musik*...
Sekretessavtal är ganska skrämmande. Man skriver i princip på att man inte får säga, diskutera eller dela sekretessbelagd information som man får ta del av under sin vistelse i ett företags testanläggning t.ex. Det var där jag befann mig större delen av veckan. Problemet är att det är ingen som säger till dig: det här är sekretessbelagt, det här är inte sekretessbelagt, det här vet alla om, det här säger du inte ett knyst om för då satans bananer... osv. Det är alltså sjukt svårt som utomstående och veta vad man får och inte får säga, once on the outside again. Och oavsett så har min vistelse hos Volvo gett mig egna uppslag för min framtida forskning, hur mycket kan jag då dela med min handledare om varifrån jag fick idéerna. Det är dock föga troligt att jag blir stämd, för inget av det jag såg är helt nytt, men är man paranoid så går man ändå i ständig fasa att Volvo-polisen ska komma och ta en en morgon.

I övrigt så hände en annan underlig sak under min vistelse i Göteborg. Jag kallar det: Hotellincidenten. (Kanske inte ett namn som är hållbart under en längre tid, men så länge)
Under min andra dag på hotellet, dvs. tisdag, så hände en del märkliga saker under kvällen. Först runt klockan 19 så var det någon som knackade snabbt på dörren, sen direkt försökte öppna, men jag hade säkerhetslåset på insidan låst. Högst besynnerligt tänkte jag, men kom på att de inte bytt handdukar på förmiddagen så kanske var det hotellpersonalen som kom med nya handdukar. Så jag reste mig ur sängen och gick till dörren. Jag såg ingen i titthålet, så tänkte att jag kollar ut i korridoren, men ingen där heller. Jaha. Jag är inte främmande för att använda samma handduk två dagar i rad så jag struntade i det för tillfället.

Vid klockan 22, när jag låg i pyjamas i sängen redo att somna, så började någon trycka in ett kort i dörren för att öppna och slita hårt i handtaget. Detta upprepades cirka 3 gånger innan personen gav upp. Lite skärrad över det plötsliga oljudet låg jag stelt kvar i sängen, men efter att personen utanför slutat så antog jag att någon halvfull hotellgäst råkat ta fel på dörren. Så jag släckte lampan och somnade.

23.30 ungefär vaknar jag av att någon öppnar min rumsdörr. Trots att säkerhetslåset var på så öppnades dörren. Och där ligger jag halvnaken och sover! Jag sätter mig snabbt upp i sängen och väluppfostrad som man är så säger jag inte:
"Vafan?!", "Vem fan är det?" eller ens "Hallå?".
Jag säger: "Ursäkta?".
Tara, varför i hela fridens kaktusars namn? De kommer och stör dig klockan 23.30 en fredag, i ditt låsta hotellrum och du säger "ursäkta". Som att du försöker få baristan på Espresso House uppmärksamhet. Vad är det för fel på dig?

Oavsett. Efter att jag yttrat mig extremt artigt, med tanke på situationen. Så smiter personen som öppnat snabbt ut ur rummet och stänger dörren. Därefter så knackar det försiktigt på dörren. Jag drar på mig en t-shirt och går för att öppna. Där står en högst uppskrämd hotellpojke/man och ser ursäktande ut. Han förklarar att i deras system så kunde de inte se att någon bodde i det här rummet, och att de trodde att det var fel på låset eftersom de inte kunnat öppna dörren på hela kvällen. Han ber så hemskt mycket om ursäkt och önskar mig en trevlig natt.
Jag står där som ett frågetecken. Ett sömnigt frågetecken. Men efter att mitt hjärta lugnat ner sig, och min hjärna blivit för trött för att tänka så slocknar jag igen.
Kanske onödigt att säga, men resten av nätterna så satte jag upp "Do not disturb"-skylten för att inga fler missförstånd skulle uppstå.

Så. Det där var i korta ordalag min vistelse i Göteborg. Förhoppningsvis får jag inte Volvo-polisen efter mig efter att ha publicerat detta inlägget.

Mvh,
Tara

Likes

Comments

I lördags sprang jag mitt första OCR-lopp någonsing, Toughest i Malmö. Och ja, det var tufft och det var mycket svårare än jag väntat mig. Men det var också roligare än väntat.

Första foten i leran var obehaglig ända upp i näsborren, men efter det väcktes barnet i mig och lagom till nästa mudland så fanns inga tankar på att jag faktiskt måste tvätta kläderna efter loppet. Jag lät fötterna landa hårt i lervällingen så det stänkte upp i hår och öron.

Bilden talar nog mycket för sig själv så mer behöver jag inte säga tror jag. Eller jo, kanske att det här är definitivt inte mitt sista OCR-lopp. Det är något av det roligaste jag har gjort, fem av fem toasts!

Likes

Comments

"Varför i h*lvete blir man doktorand?"
Ja, så tänkte i alla fall jag för ungefär tre år sen. Jag läste mitt tredje år på en fem år lång utbildning, och kunde inte för mitt liv förstå hur man skulle vilja utöka sina studier till efter fem år på universitetet. För tre år sedan såg jag doktorander som lärarnas favoriter, högsta betyg i alla ämnen, galna nördar som kunde allt och lite till. Nu vet jag att det inte är sant. Det är inte alla doktorander som var "bäst i klassen" och inte alla som är "bäst i klassen" vill bli doktorander.

Under min tid på universitetet så var jag aldrig bäst, jag var inte heller den mest motiverade studenten vid alla tillfällen. Vissa kurser var kalas, och andra var kiss i kattlådan. Man kan inte vara bra på allt, och man behöver inte vara bra på allt. Anledningen till att jag började känna att en doktorand-tjänst skulle passa mig kan delas upp i tre delar men, de utgår alla från samma grund: jag gillar akademin. Jag gillar den världen väldigt mycket.
1. Friheten man har i projekt i akademin jämfört med industrin. I princip får jag en titel och några hållpunkter, men jag får utveckla, tvista, vända, vrida och pussla resten som jag vill. Utifrån vad jag tycker intressant och kul. Utifrån vad jag bryr mig om.
2. Att ingen drar dig ifrån projektet efter 10 veckor. Även om mina handledare kanske kommer peta på mig om jag gräver ner mig för djupt så uppmuntrar de mig också att nörda ner mig i projektet. Gosa med specifika detaljer och koppla dem till den övergripande bilden.
3. Jag tycker om att veta saker, och jag tyckte inte att jag hade fått alla de kunskaper jag förväntade mig efter min civilingenjörsutbildning. Jag ville veta mer!

Men en åsikt har jag behållit från den tiden för tre år sedan: Man måste vara lite knäpp för att bli doktorand. Kanske inte knäpp i negativ mening. Men det är något litet fel på mig, och de andra, som väljer att gosa ner sig totalt i ett väldigt specifikt projekt under fyra till fem år. Och där man kommer stressa, gråta och riva sitt hår för att man stöter på problem varannan dag. Och tycka att det är värt att gråta inombords 90% tiden för de 10% då man löser ett problem, eller faktiskt fattar varför man får de resultat man får. Det är värt det. Det är så värt det.
Jag tycker inte om att lära mig, men jag ÄLSKAR att veta. Jag njuter oerhört av "knep och knåp"-processen för jag vet att belöningen är det bästa som finns i min värld. Och även om jag är frustrerad mestadels av tiden, och stressad resten, så älskar jag det. Och jag ångrar inte en enda nanosekund att jag valde att bli doktorand.

Likes

Comments

För två veckor sen så tillbringade jag en vecka i Detroit, USA för att delta på min första konferens inom fordons- och motorteknik: SAE World Congress and Exhibition 2017.
I vanliga fall åker man som doktorand bara till konferenser om man själv ska presentera, men eftersom vi är många nya på min avdelning på KTH just nu så tog vi detta som ett tillfälle att lära känna varandra och motorvärlden lite bättre.

Jag hade ingen aning om hur en konferens funkar. Jag var rädd för att man var tvungen att vara superaktiv och social och ställa en massa kniviga frågor och att man som deltagare också hade "krav" på sig. Men till min stora förtjusning så kunde jag vara precis lika osocial och sitta inne på diverse intressanta föredrag och bara lyssna in och lära mig.
Min erfarenhet blev också att folk oftast inte ställer elaka frågor eller ifrågasätter din ståndpunkt. De flesta frågorna var mer av intresse och för att skapa kontakt med fler inom området.
Så jag lämnade Detroit med lite mindre fruktan i bröstet för mina egna framtida presentationer.

Likes

Comments

Idag hade jag planerat att lägga ut ett kort inlägg med bilder från min vecka i Detroit. Det kommer inte bli så.

Jag kom hem från flygplatsen vid 11.30. Snuskigt trött, som man är efter 12h på plan och flygplats, somnade jag runt 12.30. Jag vaknar 16.14 av att mobilen vibrerar. Lillasyster som undrar om jag är i centrum, kompis som undrar om jag är okej. Ovetande så svarar jag förstrött att jag befinner mig i sängen i Täby, varför undrar dem?

Jag får till svar att slå på nyheterna. Misstänkt terrorattentat i Stockholm. Någon har kört med lastbil rakt in i Åhléns City. Radion står fortfarande på nu, flera timmar senare. Tankarna rör sig runt i huvudet. Ambulanser från Roslags-Näsby har också åkt med riktning mot stan. Täby Centrum har stängt, bilköerna ut från stan rör sig långsamt.

Poliserna talar om att man varit redo för en sådan händelse. Att man inväntat terrorattentat, att man varit beredd. Det är kanske det som är mest skrämmande. Att hela världen står beredd för de hemskaste händelserna. Att lastbilar, skjutningar och bombningar runt om i världens större städer är något man väntar sig. Att vi inte längre förväntar oss att inte bli drabbade. Det hemskaste är när sådana här händelser slutar förvåna.

Jag ser hur Sverige öppnar sina lägenheter för de som sitter fast. Folk ser varandra i ögonen när man går på gatan. Ett mer humant Stockholm, om så bara för en dag. En overklig händelse har blivit verklighet.

Ta hand om varandra.


Likes

Comments

Hela förra veckan var en intensiv vecka med jobb sen direkt till gymmet, försöka få i sig mat innan man somnade och började om. Men det var värt det för på torsdagen begav jag mig åter till Helsingborg med en massa roliga saker på "att göra"-listan.

Fredagen började med ett intensivt träningspass med Skins i Malmö. En timme med styrke- och konditionsintervaller med en Kristian som spionerade på en så att man inte fuskade. Efter det bar det av hemåt för en klippning av busken jag hade på huvudet.. Kvällen avslutades med bio med bästa pojkvännen och sen en tidig natt.

På lördagen fick jag äntligen handla nya växter till lägenheten i Helsingborg. Jag hade med mig några från gamla lägenheten såklart. Och har också fått ett par nya av min gode far. Men nu fick jag gå runt inne i blomsterbutiken och lukta, spana och känna. Resultatet blev fem nya, gröna växter och en mycket hemtrevligare lägenhet.

Mvh Tara








Likes

Comments

Förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle springa Toughest 2017. I och med det beslutet så bestämde jag också att för att klara det så borde jag kunna jogga minst 10 km. Så jag började jogga ungefär en timme i veckan. Jag har gjort det, förutom 4-5 veckor under vintern då jag körde spinning istället. Problemet är: att jag hatar det. Jag hatar att jogga.

Jag väntar fortfarande på den där känslan som alla andra verkar få när de joggar:
”Det svåraste är de första 10 stegen, sen går det av sig själv” – Ehm, nej.
”Bara man har bra musik så brukar det vara lätt” – Ehem, nej.
”Efteråt så får man sån härlig känsla, riktig eufori” – Ehhhh, nej.

Jag tycker varenda steg är lika tungt, hela rundan. Jag försöker komma på anledningar till varför jag borde få stanna nu, kanske är jag lite yr, drack inte så bra med vatten igår osv. Oavsett hur bra musik som dunkar ut ur hörlurarna så blir det inte lättare. Och efteråt, är jag bara andfådd, varm och mina ben, vader och höfter, till och med fötterna, är bara så trötta. Och det har inte blivit lättare sen i somras. Ingenstans. Jag är precis lika trött och har precis lika svårt att hålla mig kvar vid att jogga. Men jag gör det, bara och enbart, på grund av att jag är en envis, dum människa som inte vet bättre än att fortsätta jogga.

Jag ökar takten på upploppet, men inte för att jag ska ”trycka ur det där lilla sista ur kroppen, för det känns så bra”, utan för att jag vill att våndan ska ta slut snabbare. Så jag får gå in, duscha och kolla Netflix. Och missförstå mig rätt: jag gillar att vara utomhus, älskar att gå långa promenader eller gå till utegymmet. Jag gillar att träna, och på gymmet/passen tar jag gärna i mer än nödvändigt så det nästan svartnar för ögonen. Jag gillar bara inte att jogga, och jag börjar undra varför.

Det var allt.
Mvh, Tara

Likes

Comments

Förra veckan var hektiskt, denna veckan blir hektisk och det är helt och hållet mitt eget fel. Eller. Jo, det är mitt eget fel. Att vara doktorand innebär ungefär att du gräver din egen grav, och sen emellanåt så kommer en handledare eller liknande med lite kommentarer som får dig att inse att du grävt alldeles för brett och inte alls djupt nog. Så då är det bara att fortsätta gräva.

Jag skämtar såklart, men jag försöker just nu avsluta och sammanfatta min litteratur-studie, men det är alltid svårt att veta vad som faktiskt är viktigt för mitt projekt och vad som jag bara tycker är intressant av andra anledningar. Just nu ligger jag efter mest för att jag bara fortsätter läsa artiklar istället för att bara se om jag fått svar på mina frågeställningar eller inte. Men jag lär mig, jag lär mig, tror jag... hoppas jag.

En annan, roligare anledning till att jag ligger efter min tidsplan, är att jag tog en helg hemma i Helsingborg och passade på att avsluta min nya tatuering. Det var minst lika smärtsamt som förra gången, men nu är den klar! 
När man tatuerar sig så  befinner man sig i nästan samma situation som hos en frisör, men det blir inte kallprat eftersom man inte orkar prata för mycket när man har ont konstant i flera timmar. Så fysiskt mer smärtsamt med tatuering, men bildligt talat mindre smärtsamt än konversationen man har med en ny frisör.

Tatueringen föreställer Mononoke Hime, eller Prinsessan Mononoke, som är en karaktär från en Miyazaki, Ghibli-studios film. Den handlar om kampen mellan skogen och dess varelser och ett närliggande samhälle som utnyttjar mer och mer av skogens resurser. För mig har den alltid speglat där vi är idag, där vi kan se hur vårt beteende förstör naturen och stora delar av den planet vi bor på, men girighet, lathet och okunnighet får oss att bara fortsätta. För mig så symboliserar tatueringen anledningen till att jag valde att plugga miljö på högskola, men det är också en väldigt fin tatuering. Vilket är minst lika viktigt!

Tack för idag.
Med vänlig hälsning,
Tara

Likes

Comments

Några av er känner kanske igen rubriken. Andra kanske associerar rubriken till konst. Men för mig som har levt i över 5 år i ett liv fyllt med rapportskrivning och läsning av vetenskapliga artiklar har en klar association till ordet "abstract".

Inom universitetsvärlden innebär abstract den sammanfattande prologen av en vetenskaplig artikel, den förklarar exakt vad artikeln handlar om och ska vara en guide i ditt beslut om det är värt att lägga 2 timmar på att läsa och förstå artikeln eller inte.

Vad jag ville säga med min abstract på den här bloggen är:
Hej! igen.
Jag har varit frånvarande ett tag, vilket ofta brukar bli fallet när jag försöker ge mig på att blogga igen. Jag älskar att skriva och det är delvis en av anledningarna till att jag trivs så bra inom den akademiska världen. Men samtidigt inser jag, att när ditt jobb består till stor del av att läsa och skriva så blir det sällan något du roar dig med när du kommer hem. Men jag vill försöka, för skrivandet har varit en del av mig sen jag var 5 år och det är något jag egentligen vill lägga tid på. Även om det inte alltid blir så.

Det andra jag ville säga var: jag har nu gett mig vidare i min utbildning. Jag är nu doktorand på KTH jobbar med förbränningsmotorer och förnyelsebara bränslen. Vad jag har lärt mig och vad som har chockat mig lite är hur få av de svenska teknolog-studenterna som fortsätter inom akademin, och hur få svenska tjejer det är som fortsätter. Med den här bloggen vill jag visa vad man gör som doktorand, varför det är roligt, varför det är viktigt och varför det passar alla både tjejer, killar och allt mitt emellan. Som de brukar säga ibland: visa att doktorander också är människor.

Det var motivationen till den nya riktningen på bloggen, min metod kommer att vara att skriva här, lägga upp lite roliga bilder och dela med mig lite om mitt liv. Så ni får bevis på att jag är både doktorand och mänsklig.

Eftersom jag inte har några resultat än, så får jag återkomma med den delen. Men anse annars abstracten avslutad. Jag hoppas att den gjort att ni beslutat för att fortsätta läsa artikeln.

Mvh,
Tara

Likes

Comments