Förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle springa Toughest 2017. I och med det beslutet så bestämde jag också att för att klara det så borde jag kunna jogga minst 10 km. Så jag började jogga ungefär en timme i veckan. Jag har gjort det, förutom 4-5 veckor under vintern då jag körde spinning istället. Problemet är: att jag hatar det. Jag hatar att jogga.

Jag väntar fortfarande på den där känslan som alla andra verkar få när de joggar:
”Det svåraste är de första 10 stegen, sen går det av sig själv” – Ehm, nej.
”Bara man har bra musik så brukar det vara lätt” – Ehem, nej.
”Efteråt så får man sån härlig känsla, riktig eufori” – Ehhhh, nej.

Jag tycker varenda steg är lika tungt, hela rundan. Jag försöker komma på anledningar till varför jag borde få stanna nu, kanske är jag lite yr, drack inte så bra med vatten igår osv. Oavsett hur bra musik som dunkar ut ur hörlurarna så blir det inte lättare. Och efteråt, är jag bara andfådd, varm och mina ben, vader och höfter, till och med fötterna, är bara så trötta. Och det har inte blivit lättare sen i somras. Ingenstans. Jag är precis lika trött och har precis lika svårt att hålla mig kvar vid att jogga. Men jag gör det, bara och enbart, på grund av att jag är en envis, dum människa som inte vet bättre än att fortsätta jogga.

Jag ökar takten på upploppet, men inte för att jag ska ”trycka ur det där lilla sista ur kroppen, för det känns så bra”, utan för att jag vill att våndan ska ta slut snabbare. Så jag får gå in, duscha och kolla Netflix. Och missförstå mig rätt: jag gillar att vara utomhus, älskar att gå långa promenader eller gå till utegymmet. Jag gillar att träna, och på gymmet/passen tar jag gärna i mer än nödvändigt så det nästan svartnar för ögonen. Jag gillar bara inte att jogga, och jag börjar undra varför.

Det var allt.
Mvh, Tara

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Förra veckan var hektiskt, denna veckan blir hektisk och det är helt och hållet mitt eget fel. Eller. Jo, det är mitt eget fel. Att vara doktorand innebär ungefär att du gräver din egen grav, och sen emellanåt så kommer en handledare eller liknande med lite kommentarer som får dig att inse att du grävt alldeles för brett och inte alls djupt nog. Så då är det bara att fortsätta gräva.

Jag skämtar såklart, men jag försöker just nu avsluta och sammanfatta min litteratur-studie, men det är alltid svårt att veta vad som faktiskt är viktigt för mitt projekt och vad som jag bara tycker är intressant av andra anledningar. Just nu ligger jag efter mest för att jag bara fortsätter läsa artiklar istället för att bara se om jag fått svar på mina frågeställningar eller inte. Men jag lär mig, jag lär mig, tror jag... hoppas jag.

En annan, roligare anledning till att jag ligger efter min tidsplan, är att jag tog en helg hemma i Helsingborg och passade på att avsluta min nya tatuering. Det var minst lika smärtsamt som förra gången, men nu är den klar! 
När man tatuerar sig så  befinner man sig i nästan samma situation som hos en frisör, men det blir inte kallprat eftersom man inte orkar prata för mycket när man har ont konstant i flera timmar. Så fysiskt mer smärtsamt med tatuering, men bildligt talat mindre smärtsamt än konversationen man har med en ny frisör.

Tatueringen föreställer Mononoke Hime, eller Prinsessan Mononoke, som är en karaktär från en Miyazaki, Ghibli-studios film. Den handlar om kampen mellan skogen och dess varelser och ett närliggande samhälle som utnyttjar mer och mer av skogens resurser. För mig har den alltid speglat där vi är idag, där vi kan se hur vårt beteende förstör naturen och stora delar av den planet vi bor på, men girighet, lathet och okunnighet får oss att bara fortsätta. För mig så symboliserar tatueringen anledningen till att jag valde att plugga miljö på högskola, men det är också en väldigt fin tatuering. Vilket är minst lika viktigt!

Tack för idag.
Med vänlig hälsning,
Tara

Likes

Comments

Några av er känner kanske igen rubriken. Andra kanske associerar rubriken till konst. Men för mig som har levt i över 5 år i ett liv fyllt med rapportskrivning och läsning av vetenskapliga artiklar har en klar association till ordet "abstract".

Inom universitetsvärlden innebär abstract den sammanfattande prologen av en vetenskaplig artikel, den förklarar exakt vad artikeln handlar om och ska vara en guide i ditt beslut om det är värt att lägga 2 timmar på att läsa och förstå artikeln eller inte.

Vad jag ville säga med min abstract på den här bloggen är:
Hej! igen.
Jag har varit frånvarande ett tag, vilket ofta brukar bli fallet när jag försöker ge mig på att blogga igen. Jag älskar att skriva och det är delvis en av anledningarna till att jag trivs så bra inom den akademiska världen. Men samtidigt inser jag, att när ditt jobb består till stor del av att läsa och skriva så blir det sällan något du roar dig med när du kommer hem. Men jag vill försöka, för skrivandet har varit en del av mig sen jag var 5 år och det är något jag egentligen vill lägga tid på. Även om det inte alltid blir så.

Det andra jag ville säga var: jag har nu gett mig vidare i min utbildning. Jag är nu doktorand på KTH jobbar med förbränningsmotorer och förnyelsebara bränslen. Vad jag har lärt mig och vad som har chockat mig lite är hur få av de svenska teknolog-studenterna som fortsätter inom akademin, och hur få svenska tjejer det är som fortsätter. Med den här bloggen vill jag visa vad man gör som doktorand, varför det är roligt, varför det är viktigt och varför det passar alla både tjejer, killar och allt mitt emellan. Som de brukar säga ibland: visa att doktorander också är människor.

Det var motivationen till den nya riktningen på bloggen, min metod kommer att vara att skriva här, lägga upp lite roliga bilder och dela med mig lite om mitt liv. Så ni får bevis på att jag är både doktorand och mänsklig.

Eftersom jag inte har några resultat än, så får jag återkomma med den delen. Men anse annars abstracten avslutad. Jag hoppas att den gjort att ni beslutat för att fortsätta läsa artikeln.

Mvh,
Tara

Likes

Comments

Så står det tydligen på missilerna som USA ska fälla över IS och det område de ockuperar för närvarande. Det gör mig ledsen att folk som hedrat de döda i Paris även gillar bilderna på dessa missiler. Gillar det sarkastiska, hämndlystna budskap som står skrivet utanpå.
På film hade säkert "skämtet" givit mig en "bad ass"-härlig kittling i magen men i verkligheten blir det bara obehagligt. Obehagligt för att majoriteten av de som kommer att drabbas av de här bombningarna inte har något alls att göra med det som hände i Paris. Obehagligt för att majoriteten av de som kommer att drabbas, liksom offren i Paris, bara befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Obehagligt för att denna bilden gillas av tusentals personer bara för att offren bor i fel del av världen. Obehagligt för att de som kommer drabbas redan lidit mycket mer än vi i västvärlden. Obehagligt för att istället för att stötta och hjälpa de som bor mitt i IS terror varje dag, så gillar vi en bild på något som kommer döda dem.

From Paris with love, medan västvärlden pryder sina profilbilder med Frankrikes flagga.

Likes

Comments

Ja. Rubriken talar väl för sig själv. Jag är alltså ensådan. Jag är en tjej som gillar killar. Jag kan inte förklara det, det är baranågot jag känt hela mitt liv. Jag attraheras och blir kär i killar. Jagförsökte tänka att jag kanske var bisexuell, men nej. Jag har nu insett att jagär totalt och fullkomligt heterosexuell. Förlåt.

Men. Jag råkade ju också bli en så kallad ”pojkflicka”. Ojsan!Ja, någonting i min personlighet gör bara att jag känner mig betydligtbekvämare och snyggare i byxor istället för kjol. Jag sminkar mig inte tillvardags, för vem fan orkar egentligen tvätta av det på kvällen? Jag menar.Egentligen. Nej ingen.
Och jag har dessutom kort hår. Alltså kort-kort. Typ ”Emma Watson när honklippte av allt”-kort. Och jag har faktiskt inte haft långt hår på mer än 10 årnu.
Jag skulle inte säga att jag klär mig manligt, jag skulle inte heller säga attjag ser manlig ut. Jag känner mig ganska feminin trots att jag alltid har byxorpå mig och trots att mitt hår är kort. Eller kanske inte feminin, men snygg känner jag mig ändå ibland.

De här två pusselbitarna i min personlighet kan dock skapaförvirring bland folk. Jag förstår inte riktigt varför, men på senaste tiden harjag fått samma fråga lite väl ofta för att jag inte ska börja fundera. Låt migförklara med ett exempel, en kille som kom fram till mig för någon helg sen närjag arbetade:

Han: Är du lesbisk?
Jag: Va…? Eehm. Nej.
Han: Jag menar, gillar du tjejer?
Jag: Nej.
Han: Är du bi?
Jag: Nej.
Han: Jag tror inte att du förstår vad jag menar. Jag menar liksom gillar dutjejer? Alltså gillar.
Jag: Nej.
Han: Jag tror inte du förstår nu, du gillar killar?
Jag: Ja, jag gillar killar.
Han: Och tjejer.
Jag: Neeeeeej.

Och ja, så här fortsatte det i några minuter innan hanfaktiskt insåg att jag faktiskt varken är bisexuell eller homosexuell. Därefterföljer samma fråga som alltid:

Han: Men. Varför ser du då ut sådär?

Jag skäms över att jag var för ställd för att faktiskt sättahonom på plats där och då. Men nu kommer det jag borde svarat om än lite sent:
Och sen när FAN definierade mitt utseende min sexualitet?
Sen när blev tjej med kort hår synonym med lesbisk tjej? Och sen när skulle jagbehöva andra personer som berättade för mig att jag nog är lesbisk? Om någonborde veta så borde det väl vara jag själv. Jag menar. Jag vet väl bäst självnär det pirrar i magen och halsgropen.

Så. Jag blev lite arg. Men inte bara för min egen skull. Förom den här killen kände att jag måste gilla tjejer för att jag har kort hår.Betyder det då också att han tror att alla tjejer med långt hår ärheterosexuella? Attans där brudar.
Har man skrivit på något kontrakt som jag missade hos frisören typ: ja, och såvet du då att nu när du klipper av håret och låt oss säga att du trivs i det,ja då måste du bli lesbisk här då för ja. Du vet. Regler är ju regler. Så enliten kråka därnere bara…superbra! Då tar jag fram saxen nu ser du.

Nej. Det går mig över huvudet. Att jag inte fick ha kort håroch vara heterosexuell. Men, ja där ser man.

Likes

Comments

Så. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag hartusen idéer i mitt huvud men ingen som jag riktigt kan få ner till meningar ochord och uttryck på ett fyndigt sätt. Men jag har lovat mig själv att skriva ettinlägg varje vecka så nu måste jag.

Jag kan skylla min brist på fantasi och kreativitet påmycket: tentaångest, mörkt höstväder, för mycket sömn. Men allt bottnar nog iatt jag egentligen inte är en kreativ person. Jag har kanske haft tre bra,kreativa idéer under min livstid och jag tror att det är dem jag får leva med.(Men de är jefla så bra, så vänta ni bara.) Och även om jag har idéerna är jaginte tillräckligt handlingskraftig att genomföra dem (ja, alltså ni får juvänta länge då…). Det är därmed lite svårt att få ner saker på pränt som nikanske förstår. Men jag har lärt mig en cool sak idag:

Tydligen så om man multiplicerarAvogrados tal med Boltzmanns konstant så blir det R, allmänna gaskonstanten.Coolt!

I övriga nyheter, inte så mycket. Jag lever och frodas trotshöstmörkret. Dricker alldeles för mycket varma drycker vilket ibland får minblåsa att vilja sprängas. Ska försöka få ner något mer kreativt tills nästagång. Så… Nu lägger jag ner detta obekväma samtal med mig själv. Puss!

Likes

Comments

Jag har kommit fram till att jag har ett problem. För en tidsedan rensade jag ut min garderob. Och då menar jag att jag verkligen rensade.Jag tror att jag skänkte hälften av kläderna i min garderob. Den kändes helttom efteråt. På ett bra sätt. Det kändes verkligen jätteskönt. Jag bestämde migför att under nästkommande månader så skulle jag inte köpa nya kläder, och iframtiden försöka sluta impulshandla utan istället planera: vad vill jag ha,vad passar det till, vilket behov täcker det osv. Den tanken höll. I ungefär 2veckor…

Jag handlade inget den månaden, och månaden efter köpte jagbara en skjorta och fodrade träningskläder (som jag faktiskt behövde påriktigt). Men jag kunde inte sluta tänka på kläder, kolla på kläder på nätetoch den enda egentliga anledningen till att jag inte handlade kläder var attjag inte hade tid.

Men nu är det ny månad, nya pengar, ny tid. Genast kliarbehovet efter nytt. Det handlar inte om att jag vill shoppa loss utan bara enkonstant tanke på: det där skulle jag vilja ha. Eller: jag ska bara kolla lite.

Vad är det för fel? Varför måstedet kännas så viktigt att köpa nytt? När man tänker efter så är det faktisktsjukt att jag har för vana att köpa minst ett nytt plagg varje månad, varfjärde vecka alltså. Det är ännu sjukare att detta absolut inte är konstigt.Alla beter sig så. Alla handlar nya saker varje månad. Men behöver vi det?Ibland behöver man absolut nya saker. Men var fjärde vecka? Känns lite ofta kanjag tycka när jag tänker efter. Sen absolut köper man kanske möbler enamånaden, kläder den andra och skor den tredje. Jag är absolut inte oekonomiskmen jag vet faktiskt inte ibland vad mina pengar har gått till. Rent teknisktvet jag, för kontoutdraget på banken är världens största tjallare, men när jagtänker efter vet jag inte vilket behov det fyllt i mitt liv. Och det är det somskrämmer mig.

Ska försöka tänka efter ifortsättningen när jag handlar. Försöka. Jag lovar inte, man är ju trots allten vane-slav.

Likes

Comments

Jag har aldrig haft hund. Min familj har aldrig haft hund.Men vi har haft katt och som jag förstår så oavsett om du har katt eller hundså krävs det att djuret är rumsrent för att samlivet överhuvudtaget skafungera. För katter innebär detta att de bajsar och kissar i kattlådan ellerutomhus. Och för hundar betyder det att de gör sina business utomhus, antingeni trädgården eller på promenaden. 

Oavsett om du har en katt med kattlåda eller en hund så måste du städa uppefter dem. De gör liksom inte det själva, även om det hade varit satans bekvämtom de gjorde det. Eller inte bajsade alls, det hade ju varit drömmen isammanhanget. Men, som sagt, nu händer inte detta och som djurägare får man dåett ansvar att förutom att hålla hunden/katten vid liv (vilket kan vara svårtnog) så ska vi också plocka undan efter deras toabesök.

I mitt område tror jag att hundägarna har missuppfattat hurdetta fungerar. Eller nej. Det var snällt uttryckt: jag tror att de faktisktskiter i sina medmänniskor. Och jag tror inte att jag är den enda personen istan som inte gillar hundbajs. Jag vill se hundens bajs exakt lika lite som jagvill se hundägarens bajs. Inte alls, tack så mycket! Och ärligt vem vill fåhela skosulan full med bajs? Inte jag. Nej, nej och nej tack.

Som ni kanske nu har förstått är folk här dåliga på attplocka upp sina hundars avföring. Men det här är minsann inte det endaproblemet. Nähä. Varför ska hundägarna nöja sig där? Hundarna kissar jufaktiskt också. Något som också måste utnyttjas. Därför tycker hundägare attdet är ok att låta sina hundar kissa mot dörrposten till trappuppgångerna.Absolut ska hunden få markera sitt revir, men det finns tre mycket logiskaanledningar till varför dörrposten kanske inte är bästa stället att genomföradetta på:

1.     1. Ibland kissar hundar lite. Ibland kissar demycket. Skulle de av en händelse kissa mycket då de kissar mot en dörrpost såkommer detta eventuellt att rinna in under dörren och detta skapar lukt ochobehag för de som bor i just den trappuppgången (typ jag!).

2.   2.  Du som människa vet hur svårt det är att stoppafloden när den väl börjat rinna – vi snackar mission impossible. Tänk då om duär hund. Då är detta ännu mer mission impossible plus lite till. Skulle enmänniska (boendes i trappuppgången) välja att gå ut just då din hund lättar påblåsan så kan det vara svårt att undvika att denna människa får hundkiss påfoten. Jag upprepar: hundkiss på foten! Speciellt i sommartider kan detta varaextra obehagligt, ja för båda parter.

3.    3. Jag bor här! Det borde vara anledning nog. Jaghar inte hund och jag vill inte ha din hunds business i min trappuppgång. Dugår inte in på någons villatomt och låter din hund kissa vid deras ytterdörr.Varför då låta dem kissa på min ytterdörr? Diskriminering, vandalisering ochtrakassering kallar jag det! Jag vill kunna gå till jobbet eller till affärenutan att det ska vara kiss utanför min dörr. Det kan man väl ändå kalla enmänsklig rättighet? Ja. Tack.

Så. Det enda jag egentligen ville säga var väl: Snälla,snälla, snälla. Jag gillar inte djuravföring. Inte lukten av det, inte synen avdet och kan jag undvika känslan av det mot mina sandalbeklädda fötter omsomrarna så kan jag leva lyckligt. Det är inte svårt. Det är som att torka sigi rumpan: inte så himla roligt men man gör det för att det kan bli jefligtofräscht annars. 

Likes

Comments

Här kommer veckans konstaterande: Alla är djur påpendeltågen.

Jag anser att jag är en artig människa. Jag ber om ursäktnär jag knuffar till någon i affären, jag öppnar dörren för folk ibland och jagsäger ”tack” lika ofta som en svensk borde (det vill säga alldeles för ofta).Men jag, liksom alla andra pendlare, förvandlas när tåget rullar in påperrongen.

Jag står redo vid kanten på perrongen, försöker placera minkropp rätt så att jag kommer närmast dörren. Blicken stint fäst på dörrarna ochen lätt svordom när jag hamnar lite för långt åt vänster, fan! Jag blir nu såsmal som möjligt. Trycker mig tätt mot tåget för att kunna slinka in förbinågon om där bildas en lucka. De som hamnat närmast dörren bräddar sig ochtrycker sig nära dörren för att inte mista sin plats. Långa sekunder innandörrarna öppnas. Långsamt. Långsamt. Nu kommer dem: resenärerna som ska avtåget, varje pendlarens mardröm och samtida frälsning. Ju fler som går av,desto större chans att få en sittplats. Men också, ju fler som går av destolängre tid för ormarna bakom en att smida sina planer för att snabbt slinkaförbi i det snår som är ”kön” utanför tågdörren.

Resenärerna som ska av är ömsom irriterade, ömsomskräckslagna. Den arga mobb som står utanför ger dig inget varmt välkomnande.De som ska av med stora resväskor tittar sig omkring, försöker småskrattanervöst åt situationen men tystnar snabbt då de ser blickarna från pendlarnautanför. Vi är inte lättroade. Strax efter (läs: långt innan) sista personentagit sig av tåget regelrätt trycker sig pendlarna på tåget. Som en flodvågbörjar de stressat leta platser. Här tar ingen hänsyn till någon, inte ens omdu är 110 och har tre käppar för att kunna ta dig fram, åh nej, nu handlar ALLTom att få sitta ner på tågresan hem. I den här djungeln gäller inga regler.Djuren kämpar tills sista platsen är fylld, några till och med därefter. Och desom inte får plats ger upp med en besviken och nedslagen blick. Idag blev debesegrade.
Men imorgon ska jag kriga igen. Och imorgon, ska jag fan få sitta ner!

Likes

Comments

Jag var ute och gick igår. Och då slog det mig:

Vädret, VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED EGENTLIGEN?! Du missade ju sommaren. Jag är inte ledig längre. Ingen är ledig längre. Alltid kul med fint väder och så men lite så här tänker jag: skärp dig! Du beter dig som en trotsig sexåring – bara för att du kan jävlas, så betyder inte det att du ska jävlas. Det här är bara omoget och fånigt. Jag vill ha höst nu, regn och rusk och fallna löv och sådant. Solskenet och värmen får du spara på tills nästa sommar för du verkade ju ha slut på det i år. Lugna ner dig, ladda batterierna inför våren. Ge mig en chans att klä mig efter årstiden. Affärerna säljer inte shorts längre, de säljer tjocka koftor och byxor. De har till och med börjat sälja jackor, JACKOR! Jag har inte tid och ork att börja ta fram sommarkläderna igen.För dem packade jag ner… I JULI!

Dessutom tycker jag att det är fult av dig att när man tittar ut genom fönstret så ser det kallt ut, så logisk som man är så klär man sig varmt. Men sen när man kommer ut – inte fan är det kallt! Och då får man gåoch svettas hela dagen för att du bara skulle luras lite. Så sjukt omoget. Det kan till och med regna men ändå vara varmt. Varför?! Man blir blöt och svettig. Ser ut som en småflottig människa halva dagen. Som att man tagit sig en tur i regnskogen och sen gått till jobbet.

Nej. Säger jag. Nej. Nu får det vara nog. Vad än det är du håller på med så får det sluta nu. Jag orkar inte mer. Du tar musten ur mig.

Men annars är du bra. Hejdå.

Likes

Comments