triggervarning ätstörning


Jag hetsåt igår, för första gången på länge, flera veckor, kanske t.o.m. på över en månad. Blir livrädd för att det kommer att få mig att gå upp i vikt, men egentligen, jag vet ju att det inte funkar så. Förnuftet och förmågan att tänka logiskt är väl, i och för sig, kanske några av de saker som fungerar betydligt sämre när man har en ätstörning, så det är väl inte så konstigt att det inte riktigt går att tänka så...

Ska till äs-enheten på torsdag nästa vecka. Jag och E räknade på det, och när jag kommer dit nästa gång så är det över en månad sedan jag var där sist (pga. julledigheter, semestrar o.s.v.). Vill egentligen inte dit, vill inte att nån ska lägga sig i mitt ätande, min svält, min ätstörning. Eller är det kanske just det jag vill - att nån ska säga stopp? Jag vet inte. Jag vet, att vad omgivningen än gör och hur mycket de än säger stopp, så är det i slutändan bara jag som kan välja, välja om jag ska äta eller inte. Visst, det är inte bara att "börja äta", men så länge jag låter ätstörningen styra och inte ger tillfrisknandet en ärlig chans, så kan jag inte bli frisk.

Som så många gånger förut, så tvekar jag. Skymtar ljuset men backar igen, väljer tryggheten, trots att det förgör både mig själv och de jag älskar, vågar inte möta det där - friskheten, friheten, livet.

Rädslan tar tag i mig så fort jag ens tänker på att ta ett steg utanför det självdestruktiva. Vad finns det för mening? Tänk om det inte ens finns någon mening?

Livet kanske visar sig vara lika tomt ändå?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Öppenvården har inte ringt än. Bryr de sig ens? De vet att jag behöver prata med någon snarast pga. att mitt mående försämras. Om de inte har tid att träffa mig, så kan de väl i alla fall ta sig tid att ringa ett samtal på tre minuter och berätta det?


triggervarning: ätstörning, självmordstankar

Jag har ont i kroppen, får ingen ro när jag ska sova. Kroppen värker konstant, magen skriker efter mat, men jag ignorerar det, låter självförgörelsen ta över fullständigt.

Självmordstankarna är inte riktigt lika intensiva som innan, de har mattats av något, ersatts av svälten, känslan av att ha kontroll. På nåt sätt kan jag ändå vara "glad" över att tankarna på döden har ersatts med ätstörningstankarna, för då slipper jag i alla fall oroa mig över att jag skulle ta livet av mig, i alla fall inte just nu.

Även om ätstörningen förgör mig, så har jag mer hopp om räddning, än om jag skulle gjort ett suicidförsök, för då finns ju chansen att allt skulle ta slut, för alltid. För tillfället så kan jag åtminstone distrahera tankarna på självmord, och jag balanserar inte längre på kanten till det definitiva, abrupta slutet.



Jag: "Jag vill hoppa ut igenom fönstret."

J: "Jag tycker om dig för mycket för att låta dig göra det."

J. Jag saknar honom. Jag saknar dig.

Likes

Comments

Triggervarning: äs, bilder

Läs/titta ej om du känner att du kan bli triggad - nedan är en bild på min nuvarande kropp, ohälsosamt smal.

Mitt syfte är inte att hetsa till kroppsångest eller liknande, jag vill bara uttrycka mig i mitt mående och dela med mig av de svårigheter jag går igenom.













Jag skulle ha träffat min kontakt på öppenvården idag för samtal, men de ringde och sa att hon var sjuk, så det blev inget samtal. Mitt boendestöd åkte ned dit för att prata med dem direkt om ifall jag kunde få prata med någon annan snarast då jag verkligen är i behov av att få prata med någon. De sa att de skulle ringa tillbaks med en dit, men än så länge har de inte gjort det. Jag hoppas på att jag får en tid imorgon...


triggervarning: äs, självmordstankar

Jag går ner mer och mer i vikt. Är orolig inför tiden på äs-enheten på måndag nästa vecka - om det fortsätter såhär och min behandlare ser att jag har gått ned så mycket i vikt så kanske hon t.o.m. vill att jag ska läggas in (beroende på hur mina värden är också, i och för sig). Eller att hon vill att jag ska börja med näringsdrycker igen, eller blir hårdare med hur mycket och vad jag ska äta... båda alternativen är hemska, det är som att välja emellan pest eller kolera. Jag klarar inte av att utmana ätstörningen nu, gå emot den, jag har inte styrkan, och än mindre viljan. Inlagd vill jag inte heller bli - där blir jag bara sämre, och då riskerar jag kanske behandlingen som jag ska påbörja i februari eller mars nån gång.

Mitt hjärta slår oregelbundet (tror jag?), det "fladdrar" och hoppar. Jag är medveten om att jag skadar mig själv när jag inte äter tillräckligt, men jag är fast i en ond spiral, ett destruktivt mönster som jag inte vet hur jag ska bryta. Är det kanske nu jag borde bli inlagd, egentligen? Inte när jag står på bron och tänker ta livet av mig och det hela är över på ett par minuter, utan kanske är det nu, när jag sakta tynar bort, tar livet av mig, men på ett betydligt mer utdraget sätt?

Likes

Comments

triggervarning: äs, tankar på döden

Jag är på bristningsgränsen. Skrekgrät i panik igår natt, stod inte ut, står inte ut.
Boendestödet kom idag, och imorgon ska vi till öppenvården och jag ska ha samtal med min kontakt där. Är livrädd för att bli inlagd, vill inte det, orkar inte. Samtidigt är det väl det bättre alternativet, om det andra alternativet är att jag tar livet av mig. I alla fall för alla runtomkring mig. Det är inte så att jag inte vill leva - det är bara det att livet gör alldeles för ont just nu, jag kan helt enkelt inte leva, inte såhär.

Hopplösheten, ångesten och gråten blir bara större och större, tar över varje millimeter av mitt väsen, drar med mig allt djupare ner i den bottenlösa smärtan.

Är så rädd för att bli inlagd och att det kommer bli sämre där, och så är jag fast i den nedåtgående spiralen ännu en gång. Om jag hamnar där, kanske jag inte kan åka till behandlingshemmet när jag väl får plats där, för att jag mår för dåligt. Det får inte hända - behandlingshemmet är mitt enda hopp, jag måste ta den chansen. Därför vore det katastrofalt om jag blev inlagd nu, men samtidigt - om det slutar med döden för att jag inte vill bli inlagd (om det inte blir tvångsvård, d.v.s.), så spelar det ju ingen roll att jag skulle varit utanför slutenvårdens låsta dörrar, för då är jag ju död, då är det redan för sent.

Svälter mig själv för att hantera allt, samtidigt som jag vet att den - svälten - sakta förgör mig, bryter ned mig och för mig ännu närmare sjukhus och tvång, kanske t.o.m. döden själv.

Allt är outhärdligt. Varje andetag gör ont och varje vaken minut är fylld av ångest, självhat och tankar på döden. Jag vet inte om jag kan ta mig ur detta den här gången. Det gör för ont.

Likes

Comments

Jag faller, djupt, riktigt djupt.

Självmordstankarna är här igen, tankarna på att svälta mig likaså.

Allt känns så himla meningslöst.

Jag vill inte bli inlagd, kan inte bli inlagd. Inte nu, i alla fall. Får snart flytta till behandlingshemmet. Kan ju inte hamna på psyk igen innan dess, då kanske jag är i för dåligt skick för att åka när det väl är dags. Jag får inte missa den här chansen, det går bara inte.


Det har hänt saker, saker som gjort att jag tappat greppet fullkomligt, förlorat styrkan att fortsätta, men framförallt, viljan. Jag orkar inte mer, vill inte mer.

Låt mig få slippa den här skiten.

Likes

Comments

Jag är så rädd. Rädd att jag kommer att bli ensam. Att ingen kommer våga älska mig. Jag vill hitta nån att bli gammal tillsammans med, få barn, familj, sitta där, 80 år gammal och ha upplevt allt jag velat göra. Jag vill inte missa nåt. Jag vill leva.

Tänk om jag inte hittar nån, tänk om jag är för komplicerad för att älskas, för trasig, för känslosam?

Jag är rädd att folk kommer att springa i väg när de ser mina ärrade armar, när jag klär av mig och inte längre gömmer mig bakom lager av tyg, när min sargade och slaktade kropp möter deras blick, när de står öga mot öga med min självdestruktivitet, en del av mig som jag inte kunnat hantera. Kommer de att stirra på mig med avsmak, fråga sig hur jag kunde göra så mot mig själv, "du hade ju varit så vacker utan alla de där ärren" - eller kommer de att se på mig med en sorgsen blick, men samtidigt kärleksfull? Kanske är de ledsna över att livet har skadat mig så till den grad att jag är fullkomligt täckt av krigsskador, men ändå ser den jag är bakom mitt skal, smeka mina ärr och älska mig, acceptera det som en del av det förflutna, älska mig ändå?

Jag vill vara älskvärd.

Likes

Comments

I morgon ska jag på studiebesök på ett behandlingshem. Ser fram emot det, ska bli spännande att höra om hur de arbetar, se vilka som jobbar där och så. Jag hoppas att jag får ett bra intryck, att de tror att de kan hjälpa mig och att jag i så fall kan flytta in där nån gång i början av nästa år. Det hade varit så bra, för jag behöver verkligen den hjälpen. Vet inte hur jag ska överleva annars.

Folk säger att jag har gått ned i vikt. De säger det med oro i rösten samt i ögonen - de vill hjälpa mig, de vill inte bara stå och se på medan jag sakta tynar bort framför deras ögon. Jag vet att jag är lycklig lottad som har folk omkring mig som bryr sig och som inte låter mig svälta mig till döds, men ändå kan jag inte hjälpa att känna, "det skulle vara så skönt om de bara lämnade mig att svälta ifred." Jag tycker att de överdriver - jag mår ju bra, det fungerar ju, jag är inte döende, inte behöver jag bli inlagd, inte behöver saker ändras bara för att jag har gått ned lite i vikt... eller? Jag vet också att det bara är jag som ser det på det sättet, det är bara jag som får en känsla av välbehag när jag ser att siffran på vågen har gått ned ytterligare. Alla andra blir ännu oroligare och ber mig ännu mer, försöker prata vett med mig, gör allt de kan komma på som skulle kunna få mig att äta mer, att inte svälta mig på detta sätt.

Jag älskar dem och jag är oändligt tacksam över att jag har så många personer i mitt liv som bryr sig. För hur hemskt skulle det inte kännas, egentligen, om jag faktiskt blev lämnad att svälta ifred? Det skulle kännas tusen gånger hemskare än om jag fick stå ut med folks oroliga blickar och deras försök att stoppa mig från att gå ned ytterligare i vikt. Men, kanske är det inte jag som talar alla gånger. Det är klart att jag inte vill bli lämnad ifred, jag vill ju ha hjälp, men ätstörningen tycks få mig att vända alla taggar utåt och skrika, "lämna mig i fred, jag mår ju bra", trots att jag vet att jag sakta men säkert förgör mig själv. Ätstörningen får mig att, gång på gång, ljuga för de jag älskar. Ätstörningen får mig att göra vad som helst för att den ska få sin vilja igenom.

Om jag kommer till det behandlingshemmet som jag ska besöka i morgon, så hoppas jag innerligt att jag får hjälp med ätstörningen. Jag vill verkligen ha ett bättre förhållande till mat, min kropp och hur jag ser på mig själv. Jag vill kunna äta utan att tvångsmässigt räkna varenda kalori, jag vill kunna gå ut och fika när nån föreslår det istället för att säga nej pga. att jag inte "får äta för mycket." Det är så mycket som jag går miste om när jag lever mitt liv som jag gör nu... Just nu är jag dock för fast i ätstörningen för att tanken på att kunna göra sånt jag vill ska locka mig att välja det friska. Just nu är allt som betyder nåt, att siffrorna på vågen ska peka nedåt, i hopp om att jag en dag kanske känner mig tillräcklig. Tillräckligt smal, tillräckligt duktig. Jag vet att den dagen aldrig kommer, men ändå fortsätter jag - jag springer trots att jag vet att det inte finns nåt mål. Jag springer för att jag har sprungit för länge för att kunna stanna, jag springer för att jag inte vet hur man gör nåt annat. Jag springer för att inte rasa samman, springer för att hålla kvar illusionen om att livet inte är så kallt, mörkt och ensamt som jag har fått erfara. Om jag stannar nu så dör jag, är inte tillräckligt stark för att vända mig om och möta det som skrämmer mig.

Likes

Comments

Jag är rädd, så himla rädd.

Var på samtal på öppenvården idag, med boendestödet och kuratorn jag har där. Vi pratade lite om behandlingshemmet som jag förhoppningsvis kommer flytta till om några månader, och hur det skulle bli när jag kom hem igen, efter min tid där.

Boendestödet sa nåt i stil med att "de som är ditt boendestöd då får se till att träffa dig innan du flyttar hem också, så att ni lär känna varandra", och jag kände hur hela min värld rördes om, hur jag på ren instinkt blickade bort mot fönstret bakom skrivbordet i samtalsrummet och tänkte, "ska jag hoppa?" Jag gjorde det inte, och tänkte väl egentligen aldrig på att seriöst göra det, men jag blev så rädd. Rädd för att bli lämnad, som så många gånger förut. Och ja, jag vet - jag har känt så många gånger förut, att hur ska jag kunna leva utan den här personen i mitt liv, men så har nya personer kommit in i mitt liv, och de har fått lika stor betydelse som den förra, livsviktiga personen hade. Så jag vet, livet tar inte slut bara för att jag slutar att ha kontakt med en viss person, men det skrämmer mig, och ärligt talat så vet jag inte om jag vill återvända till ett liv utan mitt nuvarande boendestöd. Allt funkar så bra nu, jag är så nöjd med tillvaron (om man bortser från ätstörningen och all känslomässig skit som jag måste ta itu med) - varför kan det inte få fortsätta att vara såhär?

Jag ska prata med mamma, berätta om tankarna och känslorna. Inte att jag överväger att avsluta allt om jag inte får behålla mitt nuvarande boendestöd kanske, men att det skulle bli väldigt, väldigt jobbigt för mig om jag inte kan behålla mitt nuvarande "liv" när jag kommer tillbaks från behandlingshemmet. Det skulle vara som att en av de största tryggheterna i mitt liv togs ifrån mig, jag skulle vara ute på ett stormigt hav utan livboj eller land i sikte, förlorad. Och jag vill inte att allt ska sluta med självmord, eller att jag blir inlagd på psyk igen, efter allt det hårda arbetet jag har lagt ner på behandlingen på behandlingshemmet, bara för att mitt boendestöd inte finns kvar. Då är jag tillbaks där jag började, och det vill väl ingen.

I morgon ska jag och boendestödet gå igenom några papper som jag har fått av behandlingshemmet, och på tisdag nästa vecka så ska vi dit på studiebesök tillsammans med min soc och samtalskontakt på öppenvården. Ser fram emot det, jag hoppas att de tror att de kan hjälpa mig och att jag får ett bra intryck av stället. Håller tummarna.

Likes

Comments


Det går segt, men nånting är på väg att hända. På fredag sägs det att jag ska få ett beslut ang. behandlingshemmet, om jag ska få komma iväg eller inte. Om inte, så är det bara att överklaga, säger mitt boendestöd. Alla är ju överens om att det är den hjälpen jag behöver, så förhoppningsvis så får jag komma iväg snart.


triggervarning ätstörning, självmordstankar

Det går inte så bra med maten just nu. Tankar om att jag måste gå ner till jul, måste gå ner x antal kilon för att få lov att äta julmat, godis och allt som kommer att bli till julen, vill komma i den där klänningen som jag beställde på nätet men som ingen normalviktig person med min längd förmodligen skulle komma i... mamma och jag är på väg att börja bråka igen, och jag hatar det, jag är så rädd. Är så rädd att det ska sluta med självskada, akuten, överdoser, psyk. Vill inte hamna där igen. Samtidigt gör det så himla ont i mig när jag bråkar med mamma, hon är min klippa och när det känns som om hon inte förstår så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till... men jag klandrar henne inte - jag skulle förmodligen reagera likadant om min dotter bestämde sig för att sluta äta och togs över av ett ätstörningsmonster. Det är egentligen inte konstigt att det blir konflikter, det är, när man tänker efter, bara hälsosamt, rentav bra för det visar bara att vi har en relation där vi bryr oss väldigt mycket om varandra. Om min mamma bara stod och såg på medan jag svälte mig och tynade bort, hur skulle det kännas? Kanske skulle det trigga mig ännu mer, få mig att känna att hon inte brydde sig, att "jag ska minsann visa henne att det är på riktigt", för så har jag känt innan när jag fått kommentarer som tyder på att de tycker att min ätstörning inte skulle vara "så allvarlig" bara för att jag inte har ett bmi på extrem undervikt eller ligger på psyk med sond genom näsan.



Har varit utskriven i ungefär en månad nu tror jag. Det är så himla skönt att vara hemma, få sova i min egna säng, kunna gå ut när jag vill och få ladda mobilen när jag vill (får ej ha sladdar på psyk). Saknar dock J... han var vikarie eller nåt under sommaren då jag var inlagd i några månader, och vi kom varandra väldigt nära. Jag kände att jag kunde prata med honom om saker som jag inte kunnat prata med andra om, och vi satt där som två jämlikar - han delade med sig av sina erfarenheter och jag kände att han gillade att vara i mitt sällskap också. Hans vikariat tog dock slut, och till en början så var han kvar på behandlingsavdelningen jag var på, men sen skulle han skolas in på akutavdelningen, och vad hände sen? Han blev kvar där. Förra gången jag var inlagd så var jag först inlagd på akutavdelningen och där träffade jag honom rätt mycket, sen blev jag flyttad till behandlngsavdelningen där jag var i en och en halv månad - jag träffade honom en gång under den tiden.

Vet inte ens varför jag skriver det här... det är som med de flesta andra jag träffat genom åren, inom vården, socialen och på behandlingshem - man kommer någon så otroligt nära, och sen försvinner de ur ens liv, och ger plats åt nya människor. Jag försöker vara glad över att jag fått ta del av så många fantastiska människor och att jag fått vara med en del på deras resa och fått dem att le, men vetskapen om att jag aldrig kommer att få behålla dessa människor i mitt liv, det tar sönder mig. Kommer jag alltid att behöva släppa taget tillslut, kommer jag alltid att blotta mitt trasiga, sårbara inre och låta vackra människor försöka laga mig, för att sen se när de ger sig av, tar med sig en del av mig och lämnar mig om än trasigare än innan, med tusentals minnen lika värdefulla som livet självt, men med en saknad som hotar att döda mig, som får mig att känna att jag lika gärna kan försvinna? För om jag ger mig av först, om jag försvinner innan ni släpper min hand, då behöver jag aldrig sakna igen, aldrig mer gråta över människor som aldrig kommer igen. Aldrig igen.

Likes

Comments

Jag försöker, jag kämpar, gör allt jag kan för att hålla mig ovanför ytan, utanför de vita väggarna på psyk. Än så länge så funkar det. Visst, ätstörningen blir mitt sätt att hantera allt, men jag har i alla fall inte samma panikartade känsla av att jag inte står ut och måste försvinna nu, nu, nu - jag känner att jag nog kan hålla ut, åtminstone ett litet tag till.

En stor anledning till att jag mår någorlunda okej just nu och är utskriven, är för att jag lever på hoppet om att jag ska få hjälp, komma till ett behandlingshem snart. Det går rätt segt, väntar fortfarande på att de som bestämmer ska godkänna det, men tillslut kommer det nog att gå vägen, jag måste bara hålla ut tills dess.

Jag mår inte alls lika dåligt som jag gjorde den där dagen i slutet på September då jag försökte ta mitt liv. Nu kan jag se ett ljus, det finns ett hopp, och jag vill inte längre dö. Visst kommer tanken ibland, men jag agerar inte längre på det. Jag vill leva, jag är nyfiken på livet, till skillnad från förut. Det är jag så glad över, att jag fått livslusten tillbaks. Om jag bara får komma iväg till behandlingshemmet och få den hjälp jag behöver så kommer allt att lösa sig.

Likes

Comments