Att känna sig så utmattad att man avskyr sitt eget liv är skrämmande!

Ingen i min omgivning förstår min frustration! Deras bebisar sover ju hela nätterna och dom får ofta hjälp av sin sambo! Men dom har ju bara ett barn! Vi har ju två! Så min sambo tar ju hand om den äldre, exemplariskt! Så jag måste ju ta hand om den mindre! Men nu är han snart nio månader och kan fortfarande inte sova!

Han vaknar och krålar runt. Fastnar i obekväma ställningar och behöver hjälp. Han skriker ofta efter nappen och begär att få ammas. Men ungen är ju inte hungrig! Han somnar direkt vid bröstet! Så jag har nästan slutat att amma nattetid nu, enbart en gång. Och eftersom jag bara gör det en gång så blir han ju helt galen när jag inte ammar och tar upp honom.. jag ser till att ge han närhet i dessa situationer med att visa att jag finns där och klappar på honom.
När han väl somnar så har han ofta väckt den äldre sonen och då är det bara att kliva upp.

Jag är så förbannat utmattad!

Blir också provocerad av att andras bebisar sover och när dom kommer med tips och pepp! Förstår att det är i välmening men jag vill nästan att dom ska få känna på hur jag har det.

Jag ger upp mitt liv för mina barn! Min kropp går sönder och jag får nästan aldrig unna mig något själv! Ridsporten får vänta, shopping får vänta, nagel och hårvård får vänta. Jag får knappt tid till att duscha, och när jag väl får tid är jag så utmattad att jag knappt orkar stå i duschen. Jag ser så oerhört sliten ut, slitigt hår och påsar under ögonen! Och vad får jag ut av att slita för mina barn, man och hushåll? Ingen sömn.. men jag ska endå förväntas att orka allt!

Behöver semester från allt! Vill bara dra och komma tillbaka när jag fått ta hand om mig ett tag!

Ingen tar hand om mig!

Blir så oerhört ledsen att ingen stannar upp och kanske ger mig en blomma? Vad som helst. Att någon ser mig och hjälper mig om natten. Alla trampar på med sina liv och har inte tid, ork eller lust att se att jag håller på att gå sönder.

En dag kommer jag sitta där och vara totalt okontaktbar, ett vakuum, ett spöke.. som är sjukskriven och inte ens klarar av att ta ett beslut om man ska kliva upp ur sängen eller ej.

Sömn är så oerhört viktigt!

Likes

Comments

Tröstäter idag! Inte särskilt varierad kost!

Första inlägget, YAY!
Får se hur länge energin tillåter mig att blogga. Måste på något vis få ur mig min negativa ångest som pyr hela tiden.

För att summera så har jag inte sovit längre än tre timmar i streck i 2 1/2 år..
foglossning från vecka 20 var första boven i dramat.. sen föddes min underbara Walter, men som tyvärr fick en tuff start med lågt blodsocker och skyhöga värden av gulsot. Vi fick vara kvar på BB i tre dagar, ovh under dom tre dagarna så tog dom blodprover på honom varannan timme.. han såg ut som en nåldyna! Han skrek hela tiden och tillslut var dom tvungna att sticka honom i fötterna! Vi fick solbehandla hemma och åka fram och tillbaka till sjukhuset dom första två veckorna.. sen kom koliken! Tre månaders skrik! Stackars fina älskling! Och stackars mig.. jag var så totalt förstörd, kände mig så hjälplös!
Efter det så lugnade det sig, men amning sen flaskan var endå varannan till var tredje timme.

Vips så blev jag gravid igen. Helvete var första tanken. Hur fan ska jag klara detta??!

Men vi valde såklart att behålla vår skatt!
Som ett brev på posten kom foglossningen igen, runt vecka 25. Vakna nätter återigen! Smärtor, krämpor, sendrag och sura uppstötningar. Jippi! Gick dessutom över tiden!

Men tillslut kom han, Sixten! Världens vackraste bebis! Mycket lindrigare gulsot som gick över tack vare konstant amning! Han var så himla duktig! Amning var tredje timme dom första tre månaderna, gick faktiskt bra! Men sen...

Vid fyra månader så hände något med mig glada bebis! Han skrek sig svettig om natten.. nu är han åtta månader och gör det fortfarande! Nu är vi under utredning. På dagarna är han go och glad och äter numera riktig mat och ammar mest om natten. Jag undrar vad det är..

Jag är så slut!

Mitt i detta avlivas min absolut bästa vän, Othello. 11 år har han varit min trofasta vän och varit vid min sida varje dag. Kommer aldrig mer få uppleva en så speciell hund igen. Mitt hjärta brister!

Nu har jag fått reda på att jag fått cellförändringar och måste stråla med laser inne i fiffi.. men va?!

Fördjupningar och andra sjukdomar byter av varann! Huset är ofta kaos, tvättstugan ska vi inte ens nämna..

Jag sminkar mig så sällan och får aldrig känna mig sådär fin som jag var förr.. jag har fortfarande tjock mage, hängig röv och allmänt slapp figur! Men när ska jag orka att få tillbaka min föredetta slanka figur??

Ryggen är totalt slut, musklerna krampar och revbenen har låst fast sig så jag kan knappt andas. Mina höfter är snea och ena benet är kortare än det andra.

Nä, det är väll dags att runda av detta inlägg innan Sixten vaknar och börjar skrikkaoset för även denna natt..

Hepp Hepp!!

Likes

Comments