View tracker

Igår var det som många nog redan vet val till Eu. Två partier som hade stor framgång var F! och SD.
Ett av dessa partier har jag varit inne lite och kollat på deras partiprogram (länkas längst ner). Då möttes jag av en ganska komisk syn. Detta är några saker de vill.
Avskaffa rättigheten att själv välja utbildning, vård och omsorg ,ta bort Kärnkraften, införa sex timmars arbetsdag, ge papperslösa (flyktingar, asylsökande) socialbidrag, höja a-kassa, ta bort frihandel och vapenexport, införa ett tredje juridiskt kön, könskvotera bolagsstyrelser (tvinga att det ska vara lika många män som kvinnor), och en del till. 

Det som är riktigt komisk är när de ska rätta t.ex punkt ett, avskaffa rättigheten att själv välja utbildning, vård och omsorg. Då skriver de såhär. 
"1. Avskaffa rättigheten att själv välja skola, vård och omsorg

Nej. Fi efterlyser regler som förhindrar vinstläckage men samtidigt bibehåller den valfrihet som medborgarna uppskattar. Fi vill avskaffa Lagen om valfrihet då den inte samtidigt förmår garantera kvaliteten i välfärden och minska segregeringen, det gäller både äldreomsorg, sjukvård och skola.

Det roliga är att de motsäger sig själva eftersom att avskaffa lagen om valfrihet är exakt samma sak som att avskaffa rättigheten att välja själv. 

I övrigt är jag ganska intresserad hur de hade tänkt att lösa energibehovet då de vill ta bort kärnkraften som står för 1/3 av Sveriges energitillförsel. Samt hur de ska finansiera allt bland annat höjd a-kassa, då de vill minska arbetsdagarna, ta bort vapenexport, ta bort frihandel med mera. Med andra ord skulle Sverige snart bli lika bankrutt som Grekland inom ett par år.

Länk: http://feministisktinitiativ.se/nu-vill-alla-vara-med-och-fora-ut-fis-politik-da-kan-det-blir-lite-fel-ibland/

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tjena det var ett tag sen!

Jag hade tänkt börja skriva igen och jag tänkt börja gå väldigt djupt in i psykologi, filosofi och teologi i mina inlägg. Det är det jag tror på och det jag har lärt mig jag kommer att prata om. Så jag hade tänkt börja med ett ämne som kan vara väldigt intressant och för många väldigt skrämmande, nämligen vad som händer efter döden. Det finns ett antal teorier om vad som händer jag tänkte börja med att ta några vanliga och sedan förklara varför det inte är något att vara rädd för. 

Jag tänkte börja med vad Kristendomen (och även till stor del Judendomen och Islam). De tror som jag redan är säker på att alla vet att man efter döden antingen kommer till himlen eller helvetet beroende på dina handlingar. Enligt deras tro så är himlen och helvetet totala motsatser. I himlen så blir man evigt belönad och har evig lycka, och i helvetet så blir man bestraffad och känner evig smärta. Det som är så fel med den här modellen enligt mig är att både "himlen" och "helvetet" är negativt att komma till. Varför tycker jag så kan man undra? Jo för du kan bara känna en känsla om du har känt avsaknaden av just den känslan. Lite svårt att förstå? Jag kan tänka mig det. Men tänk såhär att du kom till himlen och det var bara evig lycka i all oändlighet. Visst skulle det kännas bra de första 10, 20, 30 åren? Men tänk sen efter 100, 1000, 10000 år. Det skulle börja bli något tråkigt, du börjar kanske längta efter lite rädsla, faror? Tänk vidare hur åren går 1 miljon, 1 miljard år senare. Du lär ha glömt bort hur det är att känna i över huvud taget. Lyckan kommer inte kännas bra längre den kommer bara vara tom. Detta kan man se i mindre skala med många skådespelare och andra kändisar som tar droger för att må bra och ändå har de allt de önskat sig. Samma sak gäller förstås helvetet men tvärtom.'

Jag hade nu tänkt gå vidare på vad många som inte tror på den Kristna modellen tror på. Denna rädslan för vad som händer efter döden är nog den vanligaste i det moderna samhället. Det många som är rädda för döden tror är att de kommer bli inlåsta i ett mörkt rum för alltid. Där kommer de inte kunna uppleva någonting alls, men de kommer ändå på något sätt vara medvetna om vad som händer. Varför kan inte detta vara sant då? Jo anledningen till att detta scenario inte stämmer är för att du inte kan ha en upplevelse av ingenting. Återigen svårt att förstå? Se det såhär om detta livet är allt du har och ingenting kommer hända efter din död. Så måste ju ingenting ha hänt innan du föddes heller. Vilket skulle betyda att samma sak kommer hända efter din död som före din födsel. Vilket är att du inte kommer vara medveten eller uppleva någonting alls. Detta kan låta lite hemskt men det är verkligen inte det. Det är precis som att sova djupt. Vilket du inte är medveten alls om och det är ju inte så illa! 

 Det jag nu kommer ta upp är den Buddhistiska tron. Inom buddhismen tror man på att du kommer att återfödas många, många gånger tills du når nirvana och förenas med världsjälen. Denna idé tror jag själv till viss del på. Fysikens lagar säger att allt är energi och energi kan varken skapas eller förstöras. Den kan bara omvandlas från en form till en annan. Det är detta jag kan tänka mig att vi gör efter vi dör energin som är i den har kroppen omvandlas till och hittar en ny kropp där vi lever ett nytt liv. En annan sak som alla vet är ju att efter folk dör så föds bebisar. 

Den sista idé jag tänkte framföra är den jag själv tror mest på. Den kommer från boken Home With God in a Life That Never Ends. Den framför ett flertal väldigt kloka idéer om livet och jag rekommenderar verkligen er att läsa om den. Om man ska sammanfatta den så är det att du är en själ/energi som existerar överallt samtidigt. Det vill säga att du lever många liv i exakt samtidigt i ett enda ögonblick med du kan bara uppleva ett liv i taget. Det vill säga att efter du dör kan du välja vad du vill uppleva näst. Detta fortsätter sedan i all evighet. Några läser detta och säger för er själva att det inte kan vara sant för att ni inte kommer ihåg era tidigare liv nu. Jag kommer gå in på varför man inte kommer ihåg detta i senare inlägg men tills dess kan ni tänka på om detta inte kan förklaras med så kallade dèjá vu. Alltså att man känner igen sig även fast man inte varit där tidigare. 

Tack för att ni läste och om ni har några frågor eller vill ha det ytterligare förklarat så meddela mig gärna. 
I nästa inlägg kommer jag prata om vad jag tror gud är.


Likes

Comments

View tracker

Tjena alla gubbs och girlz!

När jag skriver det här är det typ 30 minuter till påsklovet börjar! Har inte planerat så mkt än tänkt typ mest träna varje dag i alla fall. 
Men det väl att festa också det är ju trots allt påsk. Tränade idag också fyfan alltså höll på att spy och jag skojar inte, drack för mkt innan också så vattnet guppade i magen. Undrar också vad ni tyckte om novellen/sagan som ni hittar här under kommentera gärna :D

Likes

Comments

Allt För Min Syster

 

 

Det var en klar vinterdag, jag och min storasyster Emma var påväg mot den stora sjön för att leka i snön. Den stora sjön låg en bra bit från vårt hem, så det skulle ta oss minst en timme att gå dit. Med oss hade vi vår lilla kälke som pappa byggt åt oss i julklapp.

Vi var nästan där nu, vi kunde till och med se sjön titta fram där bakom kullen. Vi gick ganska långsamt, speciellt jag som hade det jobbigt att gå i den djupa snön. Om det inte hade varit som folk som redan gått här och tryckt ner snön någorlunda, hade det varit näst intill omöjligt för mig att ta mig fram. När vi tagit oss en bit till uppför kullen kunde vi långt där framför oss skymta barnen som lekte framme vid sjön. När vi kom närmre kunde vi urskilja vad barnen gjorde, några byggde snögubbar, vissa hade skrideskorskenor som de satt fast på skorna så de kunde åka på isen, och några av de äldre barnen hade snöbollskrig. Det var också några få som var lika lyckosamma som jag och Emma att de hade kälkar som de kunde åka nedför kullen med. Alla såg verkligen ut att ha jätteroligt och eftersom det var min och Emmas första dag ute på hela vintern fick vi sån energi att vi sprang resten av vägen fram till sjön. Medan jag sprang där i full fart fick jag känslan av att det här skulle bli den bästa dagen i mitt 7 år korta liv. När vi kom fram var vi för trötta för att gå upp för kullen igen så vi lät kälken stå och började istället bygga en snögubbe. Emma som var 5 år äldre än jag och både mycket större och starkare tog hand om att rulla de två nedersta kloten medan jag rullade huvudet. När jag blev färdig gick jag för att leta upp armar till snögubben. Jag hade en väldigt tur att det stod ett stort träd bara en liten bit bort, så jag behövde inte leta länge för att hitta armarna. Efter det så gick jag för att leta upp ögon, näsa behövde jag inte leta efter för smarta som vi var hade vi tagit den med oss. Stenarna var svårare att hitta, när jag väl äntligen hittat ett par ögon så var Emma redan färdig med kroppen samt att hon till och med satt på huvudet. Så nu var det bara att sätta dit armar, näsa och ögon. Emma fick sätta dit armarna först sen satte hon sig ner på alla fyra så jag kunde komma upp och sätta dit näsa och ögon. När vi var färdiga stod vi där tillsammans och höll händer medan vi beundrade vår snögubbe. 

 

Det stod en pojke inte långt från oss som såg ut att vara i Emmas ålder. Jag kunde se hur Emma beundrade honom och plötsligt fick pojken syn på Emma och började gå mot oss. Eftersom jag visste att Emma tyckte om honom så bestämde jag mig för att gå och åka kälke, istället för att stå och störa dem. Så gick jag med kälken upp för en kulle som låg på samma sida sjön som vi byggt snögubben. De första åken med kälken var precis som jag drömt att det skulle vara. Farten nedför backen, vinden som strök mitt hår och mina kinder som färgats bladrosa av kylan. Det var det här jag dagdrömde om när jag satt instängd på mitt rum hela vintern. Men som med allt annat man gör själv blev det tillslut ensamt. Jag sökte mig försiktigt närmre Emma för varje åk. Hon stod fortfarande tillsammans med den där pojken och pratade. Hon skrattade och rörde honom, jag började faktiskt misstänka att hon helt glömt bort mig. Inte ens när jag åkte hela vägen fram, till och med så långt som förbi dem märkte hon av mig. Jag var nu helt säker på att hon ignorerade mig, men varför? Jag hade ju inte gjort något fel. Så jag traskade sorgset tillbaka uppför kullen igen, denna gången ända upp till toppen. Så högt hade jag aldrig gått innan, tidigare stannade jag ungefär vid mitten och åkte ner igen. Jag satte mig på kälken och tog fart. Det gick bara snabbare och snabbare, jag försökte bromsa med fötterna men farten var så hög att de bara slungades bakåt istället. Farten fortsatte att öka och jag började få problem med att styra, då såg jag till min förskräckelse var jag påväg rakt mot Emma och pojken. Någon sekund senare kraschade jag rakt in i dem och fick med dem båda på kälken. Vi var påväg ut på isen nu, med mig längst bak och de två framför mig sittandes på varandra med pojken över och Emma under. Kälken snurrade okontrollerat på isen och det var svårt att hålla sig kvar. Tillslut orkade inte pojken längre och han flög av, rakt in i en snödriva. Men han skulle snart få sällskap. Bara sekunder senare flög Emma rakt in i honom så han trycktes ännu längre in i snödrivan. Det såg rätt roligt ut med bara benen som stack ut, med resten av kroppen begravd inne i snödrivan. Det blev ännu roligare när Emma gjorde allt vad hon kunde för att få ut honom. Hon drog och drog men ut kom han inte, själv satt jag kvar på kälken och skrattade så högt att jag nästan ramlade av. 

 

När Emma äntligen lyckats få ut pojken ur snöhögen började hon gå med snabba mot mig och hon såg inte direkt glad ut. Hon såg rent utav rasande ut, hennes kinder var röda och hennes ögon blixtrade av ilska. 
”Är du nöjd nu, Anna!” skrek hon till mig.
”Du ska alltid förstöra allt, jag hatar dig! Jag önskar att du bara kunde försvinna.” fortsatte hon att skrika till mig. 
”Det v-var inte m-meningen, j-jag ville b-bara leka m-me-med dig.” sa jag och försökte hålla tårarna tillbaka. 
”Det är aldrig meningen med dig! Men det här var sista gången, jag vill inte se dig mer!” sa Emma.
”Stick, du kan ta dig hem själv!” fortsatte hon.
Nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre utan de rann nedför mina kinder. 
”Okej… jag ville inte att du skulle bli arg, det enda jag ville var att leka… förlåt.” Sa jag med skakig röst medan jag sakta gick därifrån. Jag gick med fötterna släpandes bakom mig mot snögubben. Efter halva vägen tittade jag försiktigt tillbaka för att leta efter Emma. Men jag kunde inte se henne någonstans, hon var helt försvunnen. Så jag satte mig ned bredvid snögubben och lutade mig vid honom och lät tårarna rinna. Sen slöt jag ögonen och somnade där bredvid snögubben.

 

 

 

Jag skyndade mig så fort jag kunde tillbaka till sjön. Jag kunde inte förstå att jag varit så elak mot min lillasyster och att jag skrikit så mycket på henne. Anna hade inte menat något illa och ändå hade jag inte förstått detta utan jag hade bara fortsatt att skälla på henne . Tänk om hon fryser ihjäl på grund av mig hennes egen storasyster. Som lämnade henne helt ensam i kylan. Himlen som för några timmar sen var helt blå var nu fylld av mörka moln, det hade också börjat snöa och blåsa lite lätt. Jag kämpade på i snön och jag hade nog lyckats ta mig halvvägs till sjön nu. Då såg jag någonting, ungefär femtio meter framför mig. Det var två små skepnader som gick mot mig. När vi närmade oss varandra kunde jag känna igen de två små barnen från tidigare idag. De hade byggt en snögubbe precis bredvid vår. När vi möttes frågade jag hoppfullt om de hade sett Anna, men mitt hopp försvann fort när de till svar båda två skakade på huvudet. Så jag lufsade vidare i snön framåt mot sjön. 

 

 

 

 

När jag öppnade ögonen såg jag att det hade börjat bli mörkt ute. Likaså hade snön börjat falla och vinden vina. Snögubben som jag satt bredvid var nu helt förstörd, vinden hade tagit med sig huvudet och kroppen var begravd under snön. Jag reste mig långsamt upp och började kolla runt om det fanns någon kvar. Men jag kunde inte hitta en enda själ, det var helt tomt förutom mig. Jag var som en vattendroppe i öknen helt ensam och bortglömd. Tårar hade nu återigen börjat rinna nerför mina röda kinder. Och med huvudet sänkt började jag långsamt hemåt. 

 

 

 

Nu hade himlen verkligen öppnat sig, snön föll med en rasande fart och vinden blåste så att träden skakade av rädsla. Det blev svårare och svårare att ta sig fram. Mina ben skrek av trötthet och bad om att få vila. Mina kinder började bli kalla som is och de bad mina ben om att ta dem hem till värmen. Men jag kunde varken vila eller gå hem, jag var tvungen att hitta Anna vad som än krävdes. Ett tjugotal minuter senare var min vilja nästan som bortblåst. Mina ben kunde knappt bära mig framåt längre i den hårda vinden. Och den yrande snöstormen kombinerad med mörkret gjorde det omöjligt att se längre än ett par meter i någon riktning. Vinden blev bara starkare och starkare och förvandlade mina ben till gelé. Nådastöten blev en överaskande stark vindpust som slog ner mig rakt framifrån.Nu låg jag där på rygg i snön och kunde inte resa mig. Benen som hade burit mig hade nu gett upp, de vägrade bära mig en meter till. Jag fortsatte försöka ta mig upp ett par gånger till men det var meningslöst. Den lilla kraft jag hade haft var sen länge borta nu. Så jag gav upp och slöt ögonen. 

Jag vaknade av att något drog i mig och innan jag hann tänka längre hörde jag en bekant röst säga: ”Kom igen Emma ge inte upp nu, du är så nära.
”Anna…?” Sa jag med en gnutta av hopp.Men när jag öppnade ögonen var det ingen Anna där. Jag tänkte först att jag måste ha förväxlat något annat ljud med Annas röst. Men när jag tittade ner så märkte jag att jag var på fötter igen med ny kraft i benen. Då förstod jag att det hade varit Anna som givit mig ny kraft att fortsätta. Så jag började gå igen, nu än mer bestämd att hitta min syster. 

 

 

 

 

Jag hade kämpat mot kylan och vinden i vad som kändes som en evighet. Jag kände hur mina krafter började tryta och jag visste att jag inte skulle orka mycket längre. Så jag började leta efter något som skulle passa som skydd, med det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag kunde ju inte se mer än en meter framför mig så hur mycket jag än letade hittade jag inget som skulle skydda mig mot vädret. Tillslut gav jag upp och satte mig ner på knä. Sen böjde jag mig framåt och satte vantarna mot ansiktet för att skydda mot kylan.
När jag satt där på knäna och frös började rädslan smyga sig in på mig. Jag var helt ensam, hjälpslös och frusen. Om ingen hittade mig snart skulle jag frysa ihjäl och då skulle jag bli sittandes här ensam i all evighet. En stor klump växte sig fram i bröstet och ögonen började återigen fyllas med tårar. Då hörde jag min systers starka, vänliga röst säga: ”Var inte ledsen Anna du är inte ensam jag finns alltid med dig. Du får inte ge upp hoppet, vi kommer att finna varandra igen”.
När jag hörde vad hon sagt tittade jag upp med hopp om att få se henne stå där framför mig och le mot mig med sitt varma leende. Hon var inte där men när jag tittade upp fick jag istället syn på ett starkt ljus långt framför mig. Så jag reste mig upp och gick i riktning mot ljuset. Det var inte lätt att ta sig fram, vinden blåste tre gånger starkare än den gjort innan, den var nära att blåsa bort mig vid ett antal tillfällen. Jag fick ta till all kraft jag hade för att kämpa mig fram. När jag kom tillräckligt nära kunde jag se att ljuset kom bakifrån en dörr. Efter ett par mödosamma steg till var dörren nu precis framför mig. Jag knackade på och väntade på att någon skulle öppna. Men det kom ingen så jag knackade igen och igen, men ingen öppnade. Så jag tryckte istället ner dörrhandtaget och försökte öppna dörren men den var låst. Fylld av ilska, sparkade och slog jag vildsint på dörren men den gav inte vika. Inte heller verkade vara någon som hörde mig. Tillslut gav jag upp och jag gled ner mot dörren. När jag satt tryckt mot dörren tyckte jag mig börja se hela min familj sittandes runt eldstaden i vårt vardagsrum. Mamma, pappa, Emma, jag, alla var vi där tillsammans och hade det mysigt. Jag kunde se mig själv ligga i pappas knä och kolla in i lågorna, och även nu i kylan kunde jag känna värmen från dem.

 

 

 

Snön yrde och for runt omkring mig och det började likna en riktig snöstorm. Jag var framme vid sjön och kollade runt efter Anna. Jag kollade överallt minst två gånger men hon var inte där. Jag ropade hennes namn så högt jag bara kunde men jag fick inget svar. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade inte den blekaste aning om var hon kunde vara. Det var också nu som paniken började komma krypande och massa hemska tankar började smyga sig in i mitt huvud. Som att hon kanske frusit ihjäl, eller blivit uppäten av något hemskt djur. Trots alla hemska tankar visste jag, innerst inne att hon fortfarande levde. Och jag förstod att hon troligen försökt ta sig tillbaka på egen hand. Så jag gav inte upp utan började gå tillbaka hemåt. 

Stormen var nu ett faktum, det gick knappt att se någonting alls längre och att hitta Anna blev näst intill omöjligt. Men jag hade börjat få en känsla av att hon var nära så jag fortsatte att leta. När jag gått i ytterligare 10 minuter hände något magiskt. Någon meter framför mig hade en skepnad uppenbarat sig ur tomma intet. Men det som förvånade mig än mer var när skepnaden vände sig om och visade sig vara ingen mindre än jag själv. Hon vinkade att jag skulle följa efter henne och jag tyckte också höra henne säga: ”Kom igen nu Emma, Anna är inte långt borta bara följ efter mig.” 
Så jag följde efter henne. Det var inte lätt jag fick ligga i rejält för att kunna hålla samma fart som henne. Tillslut gick det inte längre utan hon försvann in i snökaoset. Så nu famlade jag återigen i mörker. Jag fortsatte att gå i samma riktning och några minuter senare kunde jag se ett starkt ljus långt där framme. När jag gick mot ljuset kändes det som om jag drogs mot det av en onsynlig kraft, som att det var där jag skulle vara. När jag kom närmre började ett stort träd uppenbara sig framför mig. När jag kom ända fram till det stora trädet försvann ljuset nästan helt. Då kunde jag se min lilla syster sitta där mot stammen. Hennes ögon var stängda, hennes kinder röda och hennes läppar lila som blåbär. 
Anna!” Skrek jag ut av glädje medan jag sprang fram och kramade om henne. 
Emma?” Sa lilla Anna med svag röst och öppnade ögonen. 
”Kan du nånsin förlåta mig?” Frågade jag samtidigt som glädjetårarna började bildas. 
”Jag var aldrig ens arg, hur kunde jag vi är ju systrar, det är vi två tillsammans mot världen.” Sa hon till svar. Så jag kramade om henne igen hårdare den här gången. Först då när jag kände hur kalla hennes kinder var, hur kall hela hon var, förstod jag i vilken fara hon var i. Det var mitt fel att hon var så kall och så nära att frysa ihjäl. Jag var tvungen att rädda henne annars skulle jag behöva leva med vetskapen och skulden av att jag dödat min lillasyster, hon som jag älskade mest av alla. Jag gjorde allt jag kunde för att rädda henne. Jag tog av mig min jacka och satte på henne den sen höll jag mina varma händer som jag värmt genom att andas på dem och höll dem mot hennes kalla kinder. Efter ett tag kunde jag pusta ut och bara hålla om henne. Jag kunde inte ens känna kylan som angrep mig. Allt jag kände var värmen som nu fanns inom mig. Det var nu jag för första gången såg dörren som fanns bakom oss. Jag började undra vad den ledde till men de tankarna försvann när tröttheten slog till. Så jag stängde ögonen och lät alla tankar glida iväg.

När jag öppnade kunde jag se att Anna fortfarande höll om mig. Jag kunde inte känna kylan längre, eller Annas kropp som var tryckt mot min, inte ens den kalla marken under mig kunde jag känna. Det enda jag kunde känna var den behagliga värmen som kom från dörren bakom oss. Så jag ställde mig upp, sträckte fram handen och knackade på. Vips så öppnades dörren och jag bländades nästan helt av ljuset som kom inifrån. ”Vakna Anna, Vakna.” Skrek jag samtidigt som jag vände mig mot Anna. Men inget hände hon sov fortfarande. Inte ens när jag ruskade till henne öppnade hon ögonen. Så jag försökte dra henne, men jag kunde inte ens få henne en centimeter framåt. Så jag gav upp och satte mig ned framför dörren och kollade in mot ljuset medan jag väntade på att hon skulle vakna. Plötsligt kände jag en hand på min axel och så hörde jag Annas röst säga: ”Emma gå in genom dörröppningen, jag kan inte följa med dig, den är bara öppen för dig än så länge. ”Det var något med lugnet i hennes röst som gjorde att jag reste mig upp och gick in genom dörröppningen. Så vände jag mig om och vinkade till Anna och hon vinkade till mig. Och så stängdes dörren bakom mig. Sen stod jag en stund och kollade rakt in i dörren som om jag väntade på att den skulle öppnas igen, men den förblev stängd. Tillslut vände jag mig om mot ljuset, men precis som jag skulle börja gå in mot det hörde jag dörren öppnas. Så jag vände tillbaka mot dörren och in kom min lillasyster med ett stort leende på läpparna. Så jag började skratta av glädje och gav henne en stor kärleksfull kram. Och så tog jag hennes hand och vi gick tillsammans in mot ljuset.

 

 

 

 

Det sista jag såg av min storasyster var när jag vinkade av henne när hon stod där i dörröppningen. Jag hade aldrig sett henne så full av liv som då. Sen bara stängdes dörren och så försvann den helt och hållet. Efter det tog inte lång tid innan det var några som hittade mig och min systers stelfrusna kropp. Jag berättade för dem hur hon hade hittat mig och räddat mitt liv. Hon blev en hjälte i vår by och de reste en staty av henne. Mitt liv blev aldrig det samma jag skaffade familj och två barn, flickor som jag älskade väldigt mycket. Under hela mitt liv kände jag att min syster närhet som hon inte lämnat än utan stannat kvar, för att vänta på mig. Nu många, många år senare har jag börjat se den där dörren igen som jag såg den där vinternatten. Och nu är jag påväg mot det gamla stora trädet. ”Det är dags nu.” säger jag tyst för mig själv när jag står jag här framför dörren. Jag sträcker fram handen mot handtaget och trycker ner det, den här gången öppnas dörren. Och där i dörröppningen står hon, Emma min äskade syster.

Likes

Comments

Tjena! 
Idag har varit ganska seg. Var på Kungsmad och så körde nästan Johan ihjäl oss också. 
Förutom det har jag haft lektioner och sen på teatern skulle vi gå på någon sorts balett . 
Baletten har nog gett mig men för livet få se om ni kan räkna ut vrf på bilderna.
Och just det ja jag har skrivit en saga kan man säga, den är ganska lång men får se hur jag gör med att lägga ut den. 





Likes

Comments

Tjena, det var ett tag sen nu hoppas ni har saknat mig.
Jag tänkte börja igen med att lägga upp en novell så här kommer den!

De Två Vägarna


En gång för många år sen när jag fortfarande var ett barn berättade min farmor om livets två vägar. Hon berättade att den ena var kärlekens väg och den andra var rädslans.


Kärlekens väg är som en skogsväg; liten, krokig och guppig och med många hinder och faror längst vägen. Men det finns också mycket vackert att se och uppleva utmed kärlekens väg, det gör att du ibland stannar upp ett tag för att bara njuta och kanske skapa några minnen. Och för varje hinder du passerar eller för varje fara du möter, väntar en belöning. Rädslans väg är som en motorväg; stor och rak. Det finns inga hinder eller faror längst rädslans väg, den är helt säker. Men det finns inte heller något att se utmed rädslans väg utom de stora, gråa betongväggarna vid sidorna eller den tomma mörka cementvägen. För varje mil du kör på vägen, blir du bara tröttare och tröttare, ibland blir du till och med så trött att du somnar och missar en stor del av resan.


Utmed kärlekens väg står det många främlingar längst vägen, som du kan plocka upp och som följer med dig på din resa. Det finns de som bara följer med dig ett litet tag, de som följer med dig i dagar, de som följer med dig i månader och om du har tur så kanske du plockar upp någon som följer med dig under hela din resa. När det är dags för någon att hoppa av kan det sluta på flera sätt, ibland i tårar, ibland i bråk och ibland med en stor kram. Utmed rädslans väg finns det inga främlingar längst vägen att plocka upp. Till en början står de utanför de gigantiska betongvägarna och försöker komma in. Men ju längre du kommer på din resa, ju färre blir de och tillslut finns det inga kvar.


Längst kärlekens väg finns det många avfarter som leder till rädslans väg. Till en början är de stora, fina och mycket lockande att ta, speciellt under de jobbigare stunderna på resans gång. Av de många som svänger av från kärlekens väg för att köra till rädslans väg kommer väldigt få tillbaka. Men ju längre på resan du kommer ju mindre blir avfarterna tills de till slut försvinner helt och hållet. Det finns avfarter från rädslans väg som leder till kärlekens väg också. De är många, väldigt många och vid dem står det mängder av människor och bara väntar på att välkomna dig som svänger av till kärlekens väg. Trots detta, är det väldigt få som ens ser avfarterna och än färre som ser alla människor som står där och väntar på dem. De få som ser avfarterna och bestämmer sig för att svänga av kommer aldrig tillbaka till rädslans väg. För dem finns det nu bara en väg kvar att ta, för att den som lämnar rädslans väg kan inte komma tillbaka.


Du som tar kärlekens väg kör en stor buss med plats för många människor och under vägen fylls bussen ständigt upp med nya vänner. Du som tar rädslans väg kör en liten trång sportbil, med plats för dig själv och dina kära saker. Du trycker ner gasen snabbt och stannar aldrig, ju fortare du kommer fram desto bättre, tänker du.


De båda vägarna leder fram till samma plats och har samma mål, de är lika långa och man kör lika fort på dem . Ändå känns det som att du som tar rädslans väg kommer fram mycket fortare till slutet. För dig som tagit rädslans väg är slutet mycket ensamt, sorligt och fyllt med ånger. Vid vägens sista kilometer är det helt tomt, inga människor, inga minnen, bara väntan. För dig som tagit kärlekens väg är slutet bland det bästa på hela resan. Massor med minnen som du tänker tillbaka på, samt gläds och skrattar åt när du delar dem med dina nära och kära. Du som har tagit kärlekens väg har inget du ångrar, även det som gick snett är du nu glad att du gjorde. Utmed kärlekens vägs sista mil är det fullt med människor som gratulerar dig och välkomnar dig till målet.


Vid vägarnas mål står ingen mindre än gud för att välkomna dig. När du kommer fram får du två frågor av gud. Det första gud frågar är: ”Hur var resan?” Du som tagit rädslans väg svarar då att resan var tråkig, besvärlig och att du inte minns så mycket av den. Du som tagit kärlekens väg kan svara på många olika sätt men alltid positivt. Du kanske berättar om alla minnen du fått under resan eller så kanske du beskriver alla människor du mött och lärt känna på vägen. Sen ställer gud sin andra fråga: ”Skulle du göra det igen, om du fick chansen?” Här svarar alla som tagit rädslans väg likadant, och alla som tagit kärlekens väg likadant. När gud fått sitt svar, går han åt sidan och visar upp vägarna som var bakom henne. Sen säger gud: ”Här är din chans.” Och låter dig börja en ny resa.


Sen när farmor berättat färdigt så frågade hon mig en sak: ”Vilken väg reser du på nu?” Och det är också min fråga till dig. Så vilken väg reser du på nu tänkt efter noga och va beredd, det kanske är dags att svänga av snart.

Hoppas ni tyckte om novellen!
Förresten svara gärna på frågan i kommentarsfältet.

Likes

Comments

Tjena!
Det är söndag kväll och det betyder bara en sak! Amerikansk fotboll! Så de närmaste 4 timmarna kommer jag sitta klistrad vid tvn och se mitt favoritlag New England spöa Denver.
Ha det bra alla!

  • 488 readers

Likes

Comments

Nu har snön tillslut lagt sig här i Växjö.
Det betyder 3 månader av kyla vilket jag själv hatar.


  • 504 readers

Likes

Comments

 Tjena!
Idag har varit en ganska nice dag faktiskt.Vaknade typ vid 9 och sen åkte jag med mamma in till skolan.
Gjorde dock typ inget i skolan idag med tog faktiskt en hel del bilder.
Så det var väl det ,här är bilderna


Asså suck!


suck.......

man blir lite fundersam..............

Visst är han söt liknar lite en clown faktiskt :D

Från glad till Bitch! 

Till aaaaa... vet inte vad?

Min och Philips idol! Visst är han söt hahahaha!

Philip beundrar bilen! (Snacka om att jag skakiga händer när jag tog denna bilden)

Lite Rudolf med röda mulen efter att ha gått i den kylan 😄

Likes

Comments

Tjena!
Först en sak om gårdagens inlägg. Det verkar som någon hade kul och lyckades med att rösta 4300ggr. Men innan dess så såg jag att erotik hade ledningen ganska överlägset så det verkar vara det ni vill läsa. Så jag ska börja fundera ut en handling så är jag förhoppningsvis klar med den nästa vecka.
Nu till dagens första sak. Ni har nog märkt att jag har börjat lägga ut mer bilder på senaste tiden. Tycker ni detta är bra eller borde jag sluta med det rösta gärna.
Och här under nu kommer lite bilder från dagen😄












Likes

Comments