Header

Hej allihopa!
Livet rullar på här i Byron och jag trivs jättebra på mitt nya jobb. På dagarna när jag inte jobbar surfar vi och hänger på stranden vilket känns väldigt lyxigt när jag ser på sociala medier att första snön redan hunnit falla hemma i Sverige. Jag uppskattar verkligen att slippa skrapa rutor och leta efter borttappade vantar.
Hostelet jag bor på har en policy som säger att man bara får stanna i ett rum 14 dagar, däremot finns en campingplats ansluten till hostelet och där får man bo hur länge man vill. Eftersom jag trivs väldigt bra på det här hostelet så beslöt jag och en kompis jag mött här oss för att köpa ett tält. Vi bor numera i tältet, men har fortfarande tillgång till duschar, toaletter, kök, pool och allmänna utrymmen här på hostelet. Dessutom är det billigare att bo på campsite då vi bara betalar 100$/vecka vilket motsvarar ca 600 svenska kronor! Så boende är nu löst och vi har inrett vårt tält med kuddar, filtar och "fairylights" (ljusslingor) och det är verkligen jättemysigt att campa på det här viset.
Jag har insett hur lite man faktiskt behöver för att klara sig och må bra, och man får verkligen ett annat perspektiv på "materiell lycka".
Alla på hostelet är dessutom superhäftiga och härliga och alla är liksom vänner här, det blir som ett eget litet community. Jag älskar det.
Hoppas allt är bra med er hemma i Sverige. Kram på er så hörs vi!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Hej på er!
Jag är så himla glad, jag har nämligen fått jobb och gjorde min första dag idag!
Härom dagen ringde chefen från en restaurang till mig, han sa att han satt med mitt CV framför sig och gärna ville att jag skulle komma in på "trial" som innebär att man får komma och provjobba.
Min trial gick bra och managern lovade att ringa mig inom några dagar. Han inte kunde garantera mig något jobb eftersom han hade fler kandidater som skulle komma på trial. Jag kände att jag inte ville ha för höga förväntningar och bli besviken ifall någon annan får jobbet. Så jag gick hem utan att hoppas på för mycket.
Men så ringde han mig några dagar senare med glada nyheter och sa att "We would love to have you on our team, Olivia. Can you start Friday?"
Gissa om jag blev glad. Hoppade upp och ner på stället i säkert flera minuter.
Jag har varit så orolig över att inte få något jobb här i Byron eftersom att konkurrensen är väldigt hård. Alla vill vara i Byron på sommaren och det är väldigt många som söker jobb här nu.
Därför är jag så fruktansvärt lycklig nu, detta innebär att jag kan stanna i Byron i sommar och inte behöver resa vidare för att söka jobb.
Restaurangen jag på är dessutom ett väldigt fint ställe och den ligger precis vid stranden med utsikt över havet. Det gick jättebra idag och jag trivs verkligen, har saknat restaurangbranschen -även om det kan vara väldigt hektisk. Men det känns så jävla grymt och jag är taggad på min andra jobbdag imorgon!
Heja mig. Jag är fan grym jag.
Kram på er, glöm inte att klappa er själva på axeln ibland.

Likes

Comments

Alla försöker upprätthålla någon slags fasad, en lögn om att deras liv är perfekta och fantastiska. Alla har vi instagramkonton vars feed består av fantastiska gårdagar, roliga events och grymma relationer. Instagramkonton som vittnar om fanstastiska, framgångsrika liv, utan minsta spår av dåliga dagar. Men mellan bilderna då? Där verkligheten faller sig in. Där ser det annorlunda ut. Allt detta vet vi ju, och trots detta känner vi oss misslyckade när vi fan inte förmår oss att vara sådär jävla lyckliga som alla andra verkar vara hela jävla tiden.
Sluta upp med det, jämför inte, tro inte att alla är lyckliga, för de är det inte. Även om deras instagramfeeds tappert kämpar för att bevisa motsatsen. Livet är upp och ner, glatt och ångestfyllt, mörkt och ljust. För alla. Och visst fan är det bra, för kunde vi inte vara ledsna så kunde vi inte vara glada heller. Då hade glädjen inte haft något att förhålla sig till och allt skulle flyta ihop till en medioker massa.
Visst fan suger det att vara ledsen, ångestfylld och orolig. Men desto jävla bättre känns det då när pendeln svänger och du känner dig lycklig, när ångesten lättar och allt känns sådär enkelt som det inland gör. Jag försöker att uppskatta alla mina känslor, jag säger inte att jag gör det, men jag försöker.
Vart vill jag komma med det här? Jo jag vill berätta att jag mår bättre än på väldigt väldigt länge. Jag älskar det faktum att jag åkt till Australien. Jag älskar att bo på hostel, jag älskar de fantastiskt fina människorna jag träffat och skrattat med tills magen värker, jag älskar den jag är här, den jag vågar vara. Den Olivia som faktiskt är jag. Utan någon prestige, utan fasad, utan rädsla att inte vara bra nog, utan rädsla för att inte passa in.
Här är alla bara människor. På samma villkor, vi är jämlika, trots att vi alla är olika. Olika människor som alla är lika rädda, lika ensamma och lika jävla vilsna i detta främmande land. Men det vackra i det är att när prestigen tagits bort, när det inte längre är farligt att vara sårbar, när känslor inte gör dig dålig; då är man inte lika rädd längre. Inte lika ensam och inte lika vilsen. Because we're all in this together. Jag gillar det. Det känns äkta.
Missförstå mig rätt nu. Ja, jag lever i ett paradis, jag mår bättre än på mycket länge och det känns verkligen som att jag hittat hem. Däremot, betyder det inte att jag inte längre har dåliga dagar.
Det betyder inte att jag inte ibland måste tacka nej till att följa med till stranden för att min ångest äter mig inifrån och allt jag klarar av att göra är att stänga in mig och ligga i fosterställning på mitt rum tills den lättar.
Det betyder inte att jag inte längre får panikångest och sådan existensiell ångest att jag bara vill fly från mina extrema och obehagliga tankar och önskar att jag bara kunde få släppas ut från mitt eget huvud.
Det betyder inte jag inte ibland fångas i ett katastroftänkande och fastnar i en paradoxal känsla av att vara livrädd för att dö, och samtidigt sakna livslust.
Det jag försöker säga att JA, jag mår skitbra-ibland. JA, Jag mår skitdåligt- ibland.
Precis som alla andra människor i hela universum, oavsett om man har världens bästa jobb, är framgångsrikast på planeten eller bor i ett tropiskt paradis.
Och det är OKEJ. Du har rätt till dina känslor och alla har vi dem även om man känner sig ensammast i hela världen med sina känslor bland alla fläckfria instagramkonton.
Vi är alla människor. Vi är alla här på samma villkor, livet är inte någon tävling. Våga känna dina känslor. De bra och de dåliga. Våga visa dem. Våga vara sårbar, våga vara människa. Våga vara lycklig, våga vara rädd, våga vara du. Släpp prestigen, uppskatta det du har och framför allt; Var snälla mot varandra och mot er själva.

Likes

Comments

Hej på er!
Jag är framme i Byron och har hunnit göra mig lite hemma på hostelet som är ett typiskt ungdomshostel som heter Arts Factory. Det är sjukt trevlig och layed back här och alla jag träffat är verkligen varma, sociala och helt enkelt toppen. Har särskilt bondat med en kanadensare som bor i mitt rum. Han reser också själv och vi klickade direkt. Det är skönt att ha en kompis som man kan laga mat tillsammans med och liknande, det känns grymt.
Jag gillar Byron. Det är en helhärlig stad och jag kan absolut tänka mig att stanna hör resten av sommaren-för här går det ju faktiskt mot sommar nu och inte vinter som det gör hemma.
Ska ge mig ut imorgon och söka lite jobb, det är dock många som söker jobb i Byron på sommaren och konkurrensen om jobben är hög. Men jag ska ge det ett tappert försök och förhoppningsvis får jag något så jag kan stanna här. Annars får jag helt enkelt resa vidare!
Nu ska jag gå och käka lite middag med mina room mates, kram på er så hörs vi!

Likes

Comments

Hallå där!
I skrivande stund sitter jag på en nattbuss som under 12 timmar ska ta mig från Sydney till Byron Bay.
Ute blixtrar det och åskar sådär tropiskt som man man kan föreställa sig annars om man inte sett det med egna ögon. Det är svårt att beskriva, men det är fruktansvärt mäktigt när hela himlen lyser upp i olika nyanser av lila och blixtrarna far över himmelen likt sprakande fyrverkerier. Här blir det verkligen sjuka åsk-oväder, såna där man bara sett på discovery channel eller planet earth dokumentärer.
Det ligger något mysigt över det hela, det mäktiga ovädret utanför, den nedsläckta bussen med bara ett diskret sorl från människor som pratar med varandra i dunklet.
Jag mår bra just nu, jättebra. Jag är förväntansfull och jag känner mig stark. Det känns skönt att vara ensam faktiskt. Jag som vanligtvis inte trivs att vara själv med mina egna tankar, men just nu känner jag mig faktiskt helt till freds med det. Det är skönt att i min ensamhet bara få landa lite i allting. Reflektera och fundera.
Ni undrar säkert varför jag redan lämnar Sydney trots att jag precis kom hit.
Saken är den jag har länge vetat att jag inte är någon storsdaradsmänniska, det råder inga tvivel om det. Det blir liksom för många intryck på samma gång, alla ljud, alla människor, folk som har bråttom till tunnelbanan, pulsen, stressen. För min -just nu inte helt fungerande och redan sönderstressad och ångestbenägna- hjärna känns det inte helt optimalt. Nej, storstadspulsen gör mig extremt stressad och jag har alltid känt mig malplacerad när jag besökt exempelvis Stockholm hemma i Sverige. Så nej, en storsdad med enorma skyskrapor, högt tempo och med 4,6 miljoner invånare är inget för mig. Jag har försökt intala mig att jag vill bo i Sydney, försökt anpassa mig då jag liksom ofta får för mig att jag tycker fel, tycker konstigt och ÄR konstig. Jag vill liksom också vara en sån där cool storstadsmänska som passar in i mallen för dagens moderna och framgångsrika människa. En sån som bor i storstad, bär märkeskläder och älskar att ha många bollar i luften.
Men det är ju långt ifrån vem jag är. Det är inte jag, hur gärna jag än hade velat trivas i storstaden så kan jag inte ändra på vem jag är.
Att inte vara sann mot sig själv skapar en osäker självbild vilket kommer resultera i ångest eftersom du inte identifierar dig själv med den du utger dig för att vara. Du lever i en lögn.
Vad vill jag då? Jo jag vill ju ha lugn och ro, trygghet, äkthet och verkliga relationer. Ytlig storstadshets passar liksom inte mig. (Jag förstår att det är en generalisering och långt ifrån alla storstadsbor är ytliga, men ni förstår nig vad jag menar).
Alla är vi unika, mår bra av olika saker, och ingen kan säga att det ena eller det anda är rätt eller fel. Så länge DU mår bra i DINA beslut så är det rätt. Även om det inte alltid stämmer överens med normen eller gör dig "cool" eller "häftig".
Därför känner jag att jag vill ta chansen att lyssna till min egen magkänsla nu när jag reser själv och faktiskt helt kan göra vad jag själv vill. Jag tror att det kommer att bli en nyttig erfarenhet.
Jag är ofta dålig på att säga vad jag vill i sociala sammanhang, säger sällan nej och vill gärna vara alla till lags och inte vara till besvär. Därför glömmer jag ibland att faktiskt reflektera över vad jag faktiskt vill, då jag är rädd att göra andra besvikna om jag vill "fel" saker. Därför tror jag att det här är nyttigt för mig. Jag får fundera på vad JAG vill, vad JAG tycker och vad JAG mår bra utav att göra. Jag måste värdera mina egna åsikter högre. Jag måste börja leva mitt liv.
Kram på er

Likes

Comments

Hej allihopa.
Jag och Hanna har bestämt att gå skilda vägar och inte resa tillsammans mer. Vi är inte osams, men tycker väldigt olika om väldigt många saker vilket resulterar i konflikter som bara suger energi ut oss båda. Vi har därför gemensamt kommit fram till att vi inte ska resa ihop mer eftersom att vi bara tär på varandra och kanske är bättre på tu man hand. Jag tycker att detta är tråkigt, Hanna är och har länge varit min bästa vän, men som situationen ser ut nu så är inte vår relation nyttig för någon av oss och sometimes, if you love somebody you gotta let them go. Jag kan bara tala för mig själv men konflikterna vi haft gör mig till en person jag inte vill vara och jag säger saker i ilska jag sedan ångrar, jag tror att det är bättre att vi jobbar på våra respektive "problem" eller snarare olikheter på varsitt håll så att vi inte riskerar att leva på den andres energi.
Jag önskar Hanna all lycka och längre fram kanske vi kan sluta upp tillsammans igen, men jag citerar Hanna och säger att "situationen är just nu för infekterad för att kunna lösa" och jag håller med, vi kommer ingen vart i våra diskussioner och vi båda behöver nog få andas lite och vara för oss själva ett tag.
Så nu väntar nya äventyr och jag ska för första gången resa helt ensam. Jag är förväntansfull och jag är livrädd.
Kram så hörs vi av

Likes

Comments

Hej!
Vi är framme i Perth och vanen vi hyrt är återlämnad. Över 400 mil längs Australiens västkust ligger bakom oss och nu väntar nya äventyr.
Johanna har tyvärr lämnat oss för att resa vidare till Kambodja för att möta upp några andra vänner, men vi hoppas på att få se hennes lilla ansikte snart igen!
Västkusten var verkligen something else. På många sätt verkligen som jag förväntat mig, men på sätt och vis också inte. Att köra i vänstertrafik gick mycket lättare än vad jag hade trott och allt fick faktiskt förvånansvärt smidigt trots mina knappa campingeefarenheter och något skeptiska inställning till alla möten med läskiga insikter och dylikt. Men jag ska inte sticka under stolen att jag saknat civilisation, ordentligt kaffe, riktiga toaletter och varma duschar. Vi har sett fantastiska platser och mött många härliga människor, men det är definitivt skönt att vara klar med Västkusten.
Vi har nu varit i Perth några dagar och inatt är det dags att styra vidare mot Sydney. Jag ser fram emot att söka jobb, komma tillbaka till vardagens rutiner, ett fast boende och att träna.
Att leva på öl, burkmat och chips och inte röra på sig mer än när man viftar bort flugor börjar ta ut sin rätt på både kropp och knopp.
Nu sitter jag på vårt väldigt mysiga hostel, bloggar, dricker kaffe och bara chillar tillsammans med några andra backpackers. Hostellivet är verkligen skitkul, det är som att vara på ungdomsgård, fast med vuxna och med folk från hela världen. Det är så himla avslappnat och mysigt, och alla är så himla trevliga och sociala. Alla hänger och typ ser på film ihop fast man liksom inte känner varandra, här är alla vänner. I like it a lot!
Kram så hörs vi när vi är framme i Sydney.

Likes

Comments

Hej alla glada!
Vi har fortsatt vår resa nedåt och sett massa kul längs vägen. En dag när vi passade på att gå på toaletten på en bensinmack hörde vi en röst från ett annat bås som frågade "hey, what language is that?" Då vi pratade svenska med varandra mellan toalettbåsen. Vi började skratta eftersom att vi trott att vi var ensamma på toaletten och därför diskuterat allt från lyckan över att få uträtta sina behov på en toalett till konsistens på det gällande ämnet.
Det visade sig vara en jättetrevlig Australiensk tjej som frågat och där inne på badrummet var det nåt som sa klick och bara sådär vlev vi vänner. Vi hade ställt vanen för camping bara tvärs över gatan från macken där vi börjat spela ett tyskt ölspel (som typ likanade en fyllevariat av kubb) tillsammans med tysken och fransmannen som vi slutit upp med längs vägen och rest med några dagar. Vår nyvunna vän som heter Adrianne, och hennes vänner anslöt sig till spelet och det slutade med en rejäl fest ute i bushen! Spontant och jätteroligt!
Vi bytte nummer och Facebook och någon dag senare när vi passerade staden där Adrianne bor bjöd hon in oss för BBQ med hennes familj som även bjöd in oss att stanna över natten. Gissa om det var skönt att sova i en riktig säng!
Dessa människor är nog något av de mest gästvänliga jag någonsin varit med om. De öppnade verkligen sitt hem för oss med öppna armar och sa att "you have an Aussie family now, you're always welcome here if you ever come back to Geraldton".
Adrianne tog även med oss till ett typ av animal center där vi bland annat matade kängurus. Hur häftigt som helst var det!
Nu har vi sagt hejdå till vår nya fina Australienska lilla extrafamilj och slutit upp med grabbarna igen (tysken och fransmannen) och idag ska vi ägna oss åt sandsurfing! Det ska bli jättekul, uppdaterar med bilder sen så ni får se! Kram på er.

Likes

Comments

Hej alla glada! Tänker blogga lite nu när täckningen äntligen tillåter!
Vi har tagit oss nedåt och bland annat besökt nationalparker och ett ställe som heter Monkey Mia som är lite av ett "naturreservat" för delfiner. Där erbjuder man dem fisk (i reglerad mängd så att deras naturliga instinkter att jaga fisk inte förstörs) och studerar dem och deras naturliga beteenden utan att någonsin röra dem. De vilda delfinerna kom väldigt nära och på kvällen när vi åkte en liten "sun set cruise" simmade en delfin bredvid båten, riktigt häftigt!
Vi har också besökt shell beach, som är en strand bestående av enbart små snäckor istället för sand, gissa om det var vackert.
Just nu sitter vi och äter lunch vid havet efter någon timme i bilen, och alldeles precis såg vi valar från stranden. Lunch with a view, minst sagt!
Nu ska vi strax åka vidare. Vi har kommit långt på vår resa och räknar med att vara vid vår slutdestination; Perth, inom de närmsta dagarna. Kram och puss på er så hörs vi av!

Likes

Comments

Hej! Efter dagen vid havet i Broome åkte vi vidare en bit och campade över natten på en liten gratiscamping en bit från eighty mile beach. Vi ville inte köra längre i mörkret (det blir mörkt väldigt tidigt här, typ strax efter kl 18) eftersom risken att köra på kängurus och dylikt är större då. Så vi campade och åkte vidare imorse i dagsljus istället. Tyvärr visade det sig att det inte var badvänligt på eighth mile beach då det tydligen var väldigt mycket hajar i vattnet. Vi såg en liten stackare som spolats upp på land och valde att hålla oss ur vattnet, haha! Det fanns nämligen ingen som badade, utan bara en del folk som fiskade längs stranden, så vi skippade bad. Hellre obadade än hajmat tänkte vi och åkte vidare! Vi tog oss till Port Headland där vi nu har slagit läger för natten. Vi siktar på en heldag på beachen här imorgon! (Utan hajar hoppas jag). Det ska bli skönt att slippa sitta i bilen hela dagen.
Min ångest har varit av snällare karaktär idag, det uppskattar jag; även om den stundvis fortfarande äter upp mig inifrån. Det är nästan lite fint på något vis försöker jag tänka. För stunderna som är bra, de stunder då jag faktiskt är ångestfri, de stunderna betyder allt. De stunderna känns, djupt i hjärtat. De stunderna är jag så tacksam för och de stunderna skulle jag aldrig någonsin ta för givet. Bra och dåligt, fint och fult, ångest och inte. Livets kontraster som gör det hela kännbart. Inget skulle väl någonsin vara fint om det inte allt också var lite fult ibland. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig.
Puss och kram på er så hörs vi.

Likes

Comments