Header

Igår var det en tung dag på jobbet. Kämpade som en dåre med att få mina tankar i styr men ångesten kröp fram hur mycket jag än försökte. Jag var inte alls taggad på en kväll med jobb men plikten kallade.

Som vanligt kom jag till arbetet med ett leende på läpparna och en peppande attityd även om hjärnan bara sa emot. Självklart var det skönt när det väl var över för jag var så stolt över mig själv. Jag drog mig till jobbet trots mina motgångar och det hjälper så mycket för psyket att hjälpa de äldre med sina vardagliga sysslor.

Jag är stolt över mitt yrke och jag är stolt över mig själv att jag klarar av det trots mina privata besvär i min hjärna.

Har inte gjort ett års inlägg än om 2016 för har haft det extremt jobbigt psykiskt senaste tiden men ska sätta mig med den redan ikväll så snart är den uppe.

Ha en fin kväll nu allihopa så hörs vi!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Denna texten beskriver så bra hur det kan kännas när allt inte stämmer i livet.
Trots mediciner och tips från psykolog så kan även jag ha perioder då jag mår extra dåligt och just nu är det en sån period. Det som egentligen glädjer mig just nu och håller mig sansad är att jag får jobba.
Jag går till jobbet och plötsligt mår jag lite bättre än vad jag gjorde innan. Känslan att känna sig viktig är en så bra terapi för mig.

Men just nu är jag trött. Min hjärna tänker på saker i högvarv som egentligen är helt onödiga. Det känns som jag är ett tomt skal just nu eftersom jag inte har något att lägga tid och energi på mer än mitt arbete. Jag har ingen direkt hobby, eller någon speciell att dela tiden med förutom mina vänner. Självklart är jag lycklig över att ha mina vänner vid min sida, men jag har inte lyckats lägga samma engagemang jag har gjort innan i mina vänner.

Sömnproblemen är tillbaka, ångesten som gror i bröstet är tillbaka och känslan av hopplöshet är tillbaka. Men trots allt det negativa finns det en starkare kämpaglöd som brinner starkt av drömmen att slippa denna ångesten dagligen.

Jag drömmer om ett liv där jag kan säga "det ordnar sig" "det löser sig" utan att känna en stor stress i bröstet. Fast samtidigt så har jag ju alltid varit sådan som blir orolig för småsaker, och folk har älskat mig för det ändå så egentligen varför vill jag ändra på det? Jo för det plågar mig mer än vad jag visar. Det är så lätt för omgivningen att säga att man inte ska tänka negativt eller bli orolig för småsaker när jag alltid har varit sådan. Jag kan inte bara ändra på mig direkt. Det tar tid!

Många dagar önskar jag att jag slapp känna såhär för det är en stor börda dagligen att finnas för andra men samtidigt hålla sig själv i styr. Var bara tvungen att skriva av mig lite innan jag ska sova, brukar bli lättare när jag har lättat på hjärtat. Sköt om er!

Likes

Comments

Hej allihopa jag vet att det var väldigt längesen jag uppdaterade mig här på bloggen men jag har haft så mycket att göra. Ni har ställt mycket frågor till mig och jag tänkte att varför inte ta upp det idag.

Mycket är tips och råd om vad man ska göra om man mår dåligt över vissa saker men jag vill bara klargöra att jag kan bara prata efter mina egna erfarenheter och vad jag har upplevt.

Hur mår du just nu?

Jag mår faktiskt helt okej just nu men jag tycker fortfarande att jag kan bli bättre. Jag jobbar varje dag på att bli bättre och att bli helt frisk men något jag verkligen har fått tillbaka som har varit borta alltför länge är min självbild. Just nu ser jag inte något dåligt med mig själv som jag gjorde förr. Nu kan jag kolla mig i spegeln och faktiskt vara väldigt nöjd med vem jag är.

Vad vill du åstadkomma år 2017?

Något jag verkligen vill åstadkomma år 2017 är att förmedla vuxna och även unga om psykisk ohälsa och även alla människors värde. Jag har redan nu försökt lyfta kvinnor med mina erfarenheter av dåliga relationer, att komma ur en relation som påverkar dig mycket negativ. Jag vill även testa mina vingar med att gå ut ifrån vården och jobba med något jag aldrig har gjort förut och växa som person. Jag har även funderat på att börja plugga igen men till vad delar jag inte med mig just nu för det är verkligen inte bestämt.

Hur har folk reagerat på ditt inlägg om dina upplevelser på klubben?

Jag har faktiskt inte fått någon spydig kommentar direkt. Många tjejer höll med mig och killar blev förvånade att det fanns folk som gjorde så. Annars har folk bemött mig bra av mitt inlägg och det var bra att jag tog upp en sån viktig fråga.

Hur känns det att få en panikångestattack?

Den här frågan är väldigt vanlig och trots att man svarar på den så ofta så är det lika svårt att förklara varje gång. För mig börjar det som ett obehag i kroppen men att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar obehaget. Omedvetet börjar jag andas tyngre och det leder till att jag inte får tillräckligt med syre ut i kroppen och får extrem yrsel. Vid detta stadiet är det inte som värst utan det har bara startat. Ju jobbigare andningen blir ju mer panik får jag och jag kallsvettas extremt, det är som när man har feberfrossa ungefär. All denna panik gör att det hugger till extremt i bröstet och det känns som rummet du befinner dig i bara krymper mer och mer. Smärtan i bröstet är outhärdlig och det känns som du kvävs sakta men säkert. Denna attacken brukar hänga i en halvtimme för mig eller en timme så ni förstår nog hur mycket energi detta tar på en.

Varför sökte du inte hjälp tidigare?

Som jag har skrivit någon annan gång så trodde jag att jag var en vanlig tonåring med vanliga tonårs problem så jag trodde helt enkelt att allt skulle gå över med tiden. Sen började studentåret och ni som har tagit studenten vet att det är mycket alkohol och man festar som om det inte fanns någon morgondag. Under mitt studentår mådde jag verkligen skit. Jag hade precis gått ur en relation som jag hade haft sen jag var 15år och jag visste inte vad jag skulle göra i framtiden. Jag drack väldigt mycket när det väl var dags för fester och när jag säger mycket så snackar vi extremt. Jag drack tills jag var ordentligt väck för då försvann allt det jobbiga för stunden. Sedan efter ett tag kom svåra ångestattacker men det var inte därför jag kom i kontakt med kurator och vårdcentralen från början. Jag trodde först att det var min lever som hade ballat ur av allt festande eller att jag höll på att få en hjärtattack. Mina vänner märkte hur mycket jag led inombords av allt som hade hänt under en period och jag fick gå till kuratorn. Det fanns ingen tvekan utan jag fick en remiss till vårdcentralen för att utredas.

Hur kändes det när du fick allt svart på vitt? Att du led av psykisk ohälsa.

Det är väldigt svårt att beskriva hur det känns. Varken jag eller mina anhöriga trodde det var så illa som det faktiskt var. Jag hade ju trott sen jag var 13år att det var normalt att gå runt med självmordstankar, att alla gjorde det i perioder. När läkaren bedömde att jag skulle gå på stämningshöjande mediciner och sjukskriva mig från arbetet jag hade fått över sommaren så blev jag helt tom. Det var inte förens jag satt i bilen innan jag skulle bege mig hemåt som jag verkligen bröt ihop. Det rann tårar under hela dagen och jag minns hur jag la mig i solstolen på alltanen och kände mig så extremt värdelös. Jag ansåg mig så värdelös att jag inte ens kunde arbeta.

Hur var det att va sjukskriven medan alla dina vänner arbetade?

Det var extremt tufft att se mina vänner tjäna pengar, gå ut på krogen och festa. Jag hade ju gjort precis som dom bara för några veckor sedan men nu fick jag inte förtära alkohol eller utsätta mig för saker som orsakade mina attacker. Jag var låst på helger och även på vardagar, jag satt verkligen bara i min säng och glodde i väggen och kände mig tom. Jag hade ingen inkomst och kände bara verkligen att döden kändes mer lockande en att leva en varm sommardag. I efterhand önskar jag att jag bara blev sjukskriven 50% så jag inte var helt sysslolös för det hjälper verkligen inte att ta bort en människas arbetskraft helt.

Hur ställer du dig till det ryktena som gick runt om din psykiska ohälsa?

Nu berör det inte mig ett skit. Jag vet vad jag själv gick igenom och om folk har något att säga om det så är det deras problem och verkligen inte mitt. Det finns så mycket bättre saker att lägga energi på.

Hur är det att gå hos psykolog?

Jag var extremt obekväm i början att prata med en främmande man om hur jag mådde och hur jag var trött på livet. Känns så omänskligt att vara så öppen för någon som inte känner mig. Men tiden gick och jag fick ett stort förtroende för min psykolog som gjorde att jag mådde riktigt bra varje gång jag gick ifrån min psykolog. Han kunde skämta en hel del och jag tyckte det var så obegripligt till en början men tillslut insåg jag att han bara ville vinna mitt förtroende. Det är faktiskt med tungt hjärta som jag har mitt sista möte med min psykolog nästa vecka. Om ni mår dåligt så rekommenderar jag faktiskt att prata med en psykolog och ge det sin tid och inte tro att man ska märka skillnad första dagen.

Har du hittat någon ny eller känner du att du behöver mer tid själv?

Jag har inte någon ny kille än men jag har stort intresse för en person så vi får väl se med tiden om det leder nånstans. Jag känner inte att jag behöver mer tid själv för att bygga upp mig själv. Det har gått över 1år och jag har väldigt bra självkänsla och låter inte killar spela med mina känslor som jag lät dom göra förr. Blir så glad när ni frågar hur det går för mig, det värmer verkligen!

Vilka erfarenheter har du fått av psykisk ohälsa?

Att du inte ska skämmas över att du är deprimerad eller har socialfobi. Det är sån jag är och stora delar av min psykiska ohälsa måste jag lära mig leva med. Jag har fortfarande ångest och kommer troligtvis ha med mig ångesten tills jag dör, men hur jobbig den än må vara så är den en del av mig och min personlighet. Jag är stolt över den jag är trots att folksamlingar får mig att lukta svett, trots att min ångest kan sabba en del situationer och trots att jag har ett humör som inte är så lätthanterligt. Jag kan stå för att jag lätt blir förbannad över saker för det är sån jag är. Det är klart jag jobbar på mina brister precis som alla borde göra men jag gömmer dom inte. Ifall dom behöver komma fram i vissa situationer så är dom välkomna för ju mer jag stretar emot ju värre kommer det bli. Jag har även lärt mig att bli en starkare person och stå upp för mig själv. Är det något jag inte tycker är okej så säger jag det vare sig det är till någon av mina vänner eller på min arbetsplats. Jag har lärt mig att höja huvudet och våga uttrycka mig vad jag känner över saker.

Hoppas ni fick svar på det ni undrade och om det är några andra frågor så får ni hemskt gärna höra av er till mig på mina sociala medier eller här.

Glöm inte hur värdefulla ni är!

Love!

Likes

Comments


Sedan jag var 13år gammal har jag lidit av psykisk ohälsa men det var inte förens i somras som jag fick det på papper att allt inte var som det skulle. Sedan dessa månader har jag hunnit att vara sjukskriven och har fått väldigt bra vård av både läkare och psykolog.

Det dröjde inte länge innan jag gick ut med att jag inte kunde jobba i somras och det var inget jag skämdes över, situationen var ju som den var så inte så mycket att göra åt. De dröjde inte länge heller innan det ryktades om fördomar och skitsnack om min psykiska ohälsa. Anklagelser som att jag inte har något att vara deprimerad över och att jag bara hade hittat på detta för att få uppmärksamhet. Detta gjorde mig inte ledsen alls för jag visste att hen inte var helt okänd med att sprida falska anklagelser mot människor. Jag blev istället väldigt förbannad, inte bara för min skull utan för alla som lider av psykisk ohälsa och inte tas på allvar. Jag blev även arg över att dessa anklagelser påpekade att jag inte har något att vara deprimerad över och bara för jag inte har berättat om riktigt jobbiga saker så betyder det inte att det inte finns något som ligger och gror inom mig.

Bara för att vi inte alltid visar oss ledsna framför omgivningen betyder det inte att vi inte lider. Det är inte ofta du ser på någon att den lider av psykisk ohälsa genom att bara prata med den eller bara möta personen på gatan. Vi kan träffa våra vänner, sminka oss, le på bilder och skratta med omgivningen men du vet inte vad som händer bakom stängda dörrar. Jag funkar så att när jag umgås med min familj och mina vänner så är jag glad och försöker utstråla positiv energi för jag vill inte dra med alla ner med mig. Sen när jag är ensam eller ska sova så kan jag må dåligt i min ensamhet. Detta beteende har min psykolog hjälpt mig att jobba bort så istället försöker jag så ofta som jag orkar att berätta för mina närstående när det inte är en bra dag för mig.

Kom ihåg att smärta är helt individuellt. Det som påverkar dig negativt och gör dig väldigt ledsen kanske inte är så stor sorg för mig. Vi alla har olika upplevelser i livet som formar vad vi tycker är svårt och inte.

Tänk på vad du säger innan du dömer någon, för det finns väldigt stor chans att du inte vet hela historien bakom det hela. Låt dig inte lyssna på alltför mycket snack som går runt dig, för tänk att det finns en person bakom det ryktet och att personen troligtvis inte har en aning om att ni snackar om hen.


Likes

Comments

​Idag satt jag i väntrummet innan jag skulle på mitt besök på psykologen när jag inte kunde undgå att höra ett samtal mellan två äldre väninnor. Ena damen berättade hur en kille hade tagit på hennes barnbarn under rasten och hur ledsen och osäker denna lilla flicka hade blivit. Jag hann inte höra mycket mer än att se hur besvärade damerna såg ut. 

Jag hann höra så lite men tankarna efter jag hade hört det flödade i huvudet, att den lilla stackars flickan skulle möta på dessa situationer till vardags i sina äldre dagar i livet. Jag tänkte att den stackars lille pojken troligtvis inte visste att det han gjorde var fel men det fanns ingen som skulle kunna tillrättavisa honom om vad som är rätt egentligen. Detta händer och har hänt mer eller mindre alla tjejer jag känner. 

En vanlig utekväll kan se ut som så att vi är ett tjejgäng som är väldigt taggade på att gå ut på krogen och ha väldigt roligt ihop. På galgen hänger din fina klänning som du har just köpt för detta tillfället och den sitter perfekt. Du känner dig så himlans vacker och sexig i denna klänningen, den visar verkligen dina former och dina vänner berömmer dig verkligen för hur du ser ut ikväll. Du visar dina föräldrar din klänning och hur du har sminkat dig för kvällen och även dem tycker du är vacker, men tycker du kan kanske dra upp klänningen lite då den är lite mer urringad än andra klänningar, att du kanske ska ha en tröja över eller dra ner klänningen lite mer. Man blir lite arg eftersom du vill ha det så, det är ju snyggt men du tänker det begriper ju inte dem. På krogen är det många människor och du dansar med dina vänner och har väldigt trevligt, tills du känner att någon trycker sig emot dig bakifrån. Du känner hur någon börjar ta på dig och börjar flåsa dig i nacken. Du kommer inte riktigt därifrån för han har ett stadigt grepp om din kropp eller så är dem ett killgäng som har omringat ditt gäng. 

Ibland kan jag köpa begreppet ''när alkoholen går in,går vettet ut'' men ser du hur obekväm jag är eller hur jag försöker ta mig loss ifrån ditt grepp snälla släpp mig och låt mig va, för då visar jag tydligt att jag inte är intresserad. Första gången någon började ta på mig på dansgolvet eller tryckte sig mot mig blev jag väldigt rädd, men nu när det händer ständigt mot antingen mig eller mina vänner så har det blivit en vana. Du gör mig inte rädd längre, utan jävligt förbannad. Visar jag tydligt att jag inte vill vara med dig så ska du sluta, inte gå efter mig och försöka på nytt.

Jag tror inte illa om någon kille, jag tror gott i alla människor tills motsatsen är bevisad. Jag tror inte heller att det kvinnliga könet inte kan vara sviniga mot män men jag kan inte prata om en erfarenhet jag aldrig upplevt. Jag är inte en man och kan då inte heller prata från deras synvinkel. Jag vill bara berätta för er att den fina klänningen du köpte inte längre var så fin, för killarna sa till dig att du bad om det för du visade lite mer klyfta i just den klänningen. Jag blir heller inte arg på mina föräldrar när dem frågar om jag inte ska fixa till klänningen genom att dra ner den lite eller dra upp den så mina bröst inte syns för mycket, dem är bara väldigt oroliga varje kväll du går ut för dem vet vad som deras dotter kan råka ut för. 

Jag önskar att jag kunde säga till den lilla flickan vänninorna pratade om att detta är tyvärr verkligheten just nu, men det ska inte väcka rädsla inom dig utan styrka. Som tjej idag ska du kunna ta på dig din urringade som är lite kort utan att rätta till den, för trivs du i den så ska du använda den. Du ska vara försiktig på krogen så att ingen lägger något i din drink och du ska vara försiktig när du går hem på natten, men du ska inte vara rädd. Låt aldrig en skev verklighet väcka rädsla inom dig. Ställ dig upp och va stark, för du kommer behöva det. Säg till när du behandlad orättvist eller när någon tar på dig fast dem inte får.  

Likes

Comments